Utdrag ur Tariq ibn Saqr al-Azouds resejournal
I vår förklädnad som halvlängdsmän var vi några som höll vakt utanför tempelbyggnaden, fram tills ett fasligt ståhej initierades bakom de lyckta dörrarna. I ett tappert försök att få ut någon information om vad som hände, tacklade jag en buse som kom springande från templet, men innan jag fick ur honom någon information drogs han iväg för att avrättas av en tempelvakt, tydligen för att ha stört freden i tempelområdet. Verkar som om man bör ta det lugnt här inne. I samband med detta märkte jag även att illusionen som förklätt mig hade lämnat, och man kunde återigen se mina svedda fjädrar.
Inne i templet hade det varit ett slagslmål av sällan skådat slag, kroppsdelar blod och inälvor prydde väggarna. De som lyckats komma in i templet för att delta i kalabaliken träffade några nya bekanta, vilket ledde oss till en taverna i stadens ruffigare delar. Det var en bunt med lycksökare som mina kompanjoner träffat vid tidigare tillfälle, i alla fall deras ledare Elveticus, en magiker med en sur grävling som följde efter honom.
Efter samtal med dem visade det sig att även de jagats av Rabodorana, och hade förlorat ett antal av sina tidigare medlemmer, och ersatt dem med en vargman, en barbar, ,brodern till en av de mördade, en halvlängdsman, samt en fiskarkvinna som verkade vara adept på att sy ihop sår.
De hade det stora nöjet att ha blivit sända egna profetior, om svarta öron och gula öron, vilka påminde en del om våra verser. Vi lyckades få till oss en kopia av deras profetia, strax innan en ljuvlig sång nådde våra öron, med detaljer om hur vi nedgjorde den trakoriska catremassen.
I stor detalj redogjordes för striden mellan fartygen, det var i sanning en värme som spred sig i bröstet när jag fick höra hur ryktet om mig äntligen börjat spridas i de trakoriska öarna, även om det betyder att jag inte alltid kan gå vid mitt egna namn i framtiden. Under sången försvann Eredrim ut med Elveticus barbar, vilket ledde till ett uppfriskande slagsmål av någon anledning.
Ett samtal med barden sade oss att en hälare i staden sänt ut barder med uppdrag att sjunga sången, och erbjuda en belöning. Då ett pris på ens huvud är en uppväxtritual bland de svarta ankorna runt kopparhavet, svällde mitt bröst med stolthet.
Vi beslutade oss för att de som uppskattade den sortens aktivitet skulle bege sig ut på stadens gator och leta efter hälaren, medans de som uppskattade sådana saker skulle bege sig till stadens bibliotek under morgondagen för att finna ledtrådar till vårt sökande efter oraklets ögon.
Vi bestämde oss för att hälsa på hälaren Baltasar, efter att Giovanni tipsat om att han var den hälaren vid södra torget som passade bäst till bardens beskrivning. Vi lämnade de belevade vännerna i vårt sällskap på "dränkta katten", och spatserade sturskt ner till Baltasars tillhåll. Väl där ville de inte släppa in oss, innan en av hans vakter misstog mig för någon sorts gangster i staden, kallad Svarte Sivert. Baltasar genomskådade dock detta, efter att jag och Eredrim blivit insläppta, och en snabb strid utbröt, Spug, Valentino och Leonidas gav sig på ökenfolket utanför dörren, Eredrim drog sin yxa för att stoppa en av Baltasars livvakter, medans jag löpte fram till Baltasar och lade en dolk mot hans feta, dallrande hals.
Detta gav ett snabbt slut på stridigheterna, då Baltasar med fekalier i byxorna och gråt i rösten skrek åt hans mannar att lägga ner vapnen. Han sjöng som en burfågel som aldrig fått smaka frihet, om hur Rabdorana var de som instruerat honom om att sprida budskapet om sången om den modiga catremassen, och han svor på det som han höll heligt att han genast skulle sprida ut att sången skulle sluta sjungas, han gick så långt att han lovade att mörda alla barder i staden.
Han var dock inte så vis, då han skickade mannar efter oss i natten, för att ta reda på var vi bodde, men dessa hade inte mycket att sätta upp mot vårt stridsärrade sällskap.
Morgonen därpå begav sig våra visa män av till biblioteket, och kom tillbaka sent på kvällen, utropandes hejarop, och visade fram avskrivningar av dammiga texter, som skulle visa oss rätt, för att få tag i nästa öga, vid den krönta klippan, som enligt dem skulle vara fullt av tarmar. Låter underligt, men i dessa frågor så får man lita på de vise männen.
Vi bestämde oss för att snabbt bryta upp, och lämna Fontra Cilor innan gryningens första ljus. Men någon var oss på spåren. Det verkar som om Baltasar skickade en springare till Rabdorana, för på den dammiga gatan i stadens ruffiga kvarter blev vi anfallna i ett nesligt bakhåll. De annonserade sig med en pil genom bröstet på Giovanni, som sjönk ner på den smutsiga gatan. Med ett vrål kastade vi oss över de nesliga anfallarna, men än en gång fick de oss med hosorna nere. En pung fylld av damm kastades in mitt bland Mazur, Vrax och Bordonius, vilket fick dem att sjunka ner till marken, knappt andandes, och deras fingrar klösande mot sanden.
Återigen fick de nesliga ökenfolket stryka på foten, och flydde framför vår makt, men inte innan en av dem visat sig vara något mer än de andra, och skadat Valentino med ett slag av sin lie över hans bröst, vilket svedde honom med sitt gift. Som tur var fanns Berlindus i närheten och kunde tvinga giftet ur hans kropp. Värre var det för Mazur, vars kropp aldrig återhämtade sig från dammet som sökt sig ner i hans lungor, och kvävt hans ande för alltid.
Vi omgrupperade i ett hus längre ut ur staden, för att begrava Mazur och rädda Giovanni. Efter sin operation berättade Giovanni om syner han sett, Grudonix torn i flammor, och hans tjänstefolk mördat. Det verkar som om de som hjälper oss går ett dystert öde till mötes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar