Våra problem var ingalunda över för att vi fått upp tunnorna i det vippande rummet, snarare tvärtom. Vi hörde ett fruktansvärt vrål från utsidan och sedan ett ännu värre vrål följt av en massiv värme som fick rummet att börja tippa men som inte skadade oss. Därefter följde en kompakt tystnad. Efter ett tag vågade vi oss upp för att kika ut och fann att draken eldat på både vårt torn och vakternas och huset utanför vakternas torn var nerbränt till grunden men några människor hade lyckats klara sig. Draken hade av allt att döma givit sig av. Cracius och Valentino gav sig ut för att reka men upptäcktes av människorna på andra sidan den sänka som skiljer tornen åt, dessa började då gorma åt oss. En av dessa var dessutom skadad varpå Berlindus gick över för att hjälpa honom. Vi andra gav oss av mot båten.
Framme vid båten beslöt vi att segla över till drakgrottan för att försöka hämta tunnorna och Cracius hade sett ut en lämplig tilläggsplats. Medan Cracius höll utkik arbetade vi andra under mycket stor möda med tunnorna. Men när vi fått ner 5 tunnor till kajkanten hörde vi Cracius varningssignal, draken var på väg! Vi var då vid tornet och flydde raskt in i det det, förutom Cracius som gömde sig på klippan där han hållit utkik. Nu utbröt en lång diskussion med draken som inte kom åt oss. Han ville att vi skulle komma ut och bli uppätna och vi ville att han skulle ge sig av, ingen av sidorna tänkte göra den andre till viljes. Till slut bestämde sig Valentino och Jorim för att ta sig en ny titt på drakskatten. Vi värmde statyerna och försökte sen få rummet att stanna i ett läge så man kan gå åt båda hållen genom att blockera mekanismen med stenar. Det lyckades och de gav sig av och fick med sig en del av drakskatten ner i gruvan. Men draken märkte direkt att de var på skatten och for in i sin grotta och fick nästan tag i dem. Det var nära ögat. Nu utbröt skarp ordväxling och som goda trakorier förolämpade de draken å det grövsta vilket vredgade honom storligen. Då passade vi andra på att smita ut, vi smög ner till båten där vi mötte Cracius och seglade ut en bit innan vinden dog ut och vi blev liggande en bit ut till havs. Det kändes tungt att lämna Valentino och Jorim men deras djärvhet hade varit förgäves om vi inte tagit vara på detta tillfälle.
Vad som hände sedan bevittnade jag inte själv men Valentino berättade det för oss. Jorim gav drakskatten till svartalverna och fick dem att forsla ut den genom deras gång. På något vis kunde draken känna var hans skatt var så när han märkte att den kommit upp till ytan gav han sig genast av till svartfolkets läger för att återta den. Då gav sig Jorim och Valentino av och Valentino lämnade kvar sin skjorta i hopp om att dess lukt skulle lura draken att de var kvar.
Listen funkade en stund men till slut fick draken fatt i dem och dök ner mot dem. Valentino lyckades gömma sig men Jorim var mindre lyckosam men han fruktade inte döden utan mötte den just så hånfullt och sturskt som det anstår en sann trakorier. Han var av enkel börd men en ädling i själ och hjärta. Efter att draken flugit iväg med Jorims brända kropp kunde Valentino ta vakternas roddbåt och ge sig ut till havs där han som av en lycklig slump drev ihop med vårt skepp. Cracius hävdade att det alls icke var en slump utan att gudinnan Anxalis måste varit Valentino välvillig. Valentino berättade vad som skett och vi beslöt att hedra Jorims minne genom att göra ett sista försök att bärga de 5 tunnorna vi fört ut till stranden. Under tystnad lyckades vi med detta och gav oss sedan av mot Trovlik när vi fått förlig vind.
För att hedra Jorims minne skrev jag följande dikt om hans frånfälle, även om jag tvivlar på att dylik konst fallit honom i smaken.
Med svärd i hand han rakryggad stod
Och mötte sturskt sin död
I en storm av eld och glöd
Den dag då hans liv tog slut
Från drakens håla slapp vi andra ut
Tack vare Jorim Fhendors mod
Leonidas de Uriel