Mitt liv som örn

Utdrag ur Berlindus Fonsahls reseanteckningar.

I en veckas tid var mitt sanna jag sammanvävd med duomorfens örnform. Så uppfylld var jag av ritualens djurhamn att jag inte längre ägde min egen vilja. Jag var en örn, och en örn var allt jag var. En vecka kan tyckas vara en kort tid, men att förlora sig själv på det viset sätter alltid spår. Hur upplevelsen kommer att påverka mig på sikt är dock ännu för tidigt att säga. Jag är nu endast tacksam att jag fått en andra chans som Berlindus. Och för den chansen har jag Godael att tacka, må Tigwallans ljus skina över hennes minne.

Men låt mig börja från början. Det var i det vilda Klagga, under vår flykt undan svartfolket som jag antog örnhamn och tappade kontrollen över duomorfens magi. Mina minnen från dagarna därefter är vaga och opålitliga. Vad jag vet är att jag färdades västerut, över havet. Någon gång under min resa måste jag ha passerat ön Malurangu, där Godael siktade mig från sitt tempel och mirakulöst nog fattade misstankar om min belägenhet.

När Godael åter fann mig hade jag slagit mig till ro på en liten ö långt ut från fastlandet. Med en skingrande besvärjelse bröt hon duomorfens förvandling, och jag var åter i min människokropp. Där satt jag i toppen av öns högsta tall, och det var nog mest tur att jag inte föll ner under förvirringen som först infann sig!

Efter att ha samlat mig kunde jag med stor försiktighet och långsamhet klättra ner för trädet med darrande ben. Det är nämligen högst vanskligt att åter ta djurform igen så snart efter en okontrollerad förvandling. Min undsättare menade att jag helst borde avhålla mig från duomorfens magi så länge som ett fullt månvarv innan jag försökte bemästra den igen. Ett skepp kunde hyras för att hämta mig från ön där jag var strandad, sade hon. Jag höll med Godael om att detta nog var det klokaste att göra, även om jag förstås var ivrig att så fort som möjligt kunna återuppta jakten på oraklets ögon.

Jag språkade sedan länge med Godael där på stranden av min ö, och jag förtäljde henne mycket av det jag varit med om. Godael berättade för mig om sitt liv vid Tigwallan-templet på Malurangu där hon utförde sitt dagliga värv. Vi hade mycket gemensamt Godael och jag, födda och skolade i Mereld som vi bägge var, och jag kände en stor vänskap formas mellan oss, och ett frö till något vackert blev sått. Det var därför med djup sorg jag ett par dagar senare mottog budet genom Giovannis vattenfokus att Godael blivit dräpt av Rhabdorana-mördare i en attack mot templet på Malurangu.

Med Godael död och mina vänner på färd mot Lasemos kunde jag inte längre räkna med något skepp att hämta mig. Jag beslutade att stanna på ön och ägna mig åt ett karaktärsstärkande leverne till dess att jag åter kände mig redo att ta örnform. Men det skulle visa sig bli ett beslut jag tvingades ta förr än jag anade!

Ett par dagar efter mördarsektens attack mot Malurangu satt jag på stranden och mediterade, när Eron varnade mig för en välbekant prick i skyn. Det var Shaguls horndemon som funnit mig! Hur hade den hittat mig här?

Jag gömde mig i det lilla skogspartiet på ön och höll därifrån uppsyn över situationen. Snart efter att horndemonen landat på stranden och nosat runt bland mina stenar anlände ett annat ekipage, en man ridandes på en flygande hippogriff. Otvivelaktigt en mördare i Rhabdoranas ledband!

Som gammal lärare och instruktör i svartkonsternas bekämpande insåg jag att detta var motståndare som skulle kräva mer än några örtrankor att besegra. I ett infall av framsynthet åkallade jag dock ett oväder över ön, vilket skulle låta mig använda besvärjelsen blixt om det skulle behövas. Men just som jag hade lockat de sista vindarna att sluta upp i mitt oväder blev jag överrumplad av den för mord utrustade mannen! Han hade smugit upp till mitt gömställe utan att jag upptäckt honom. Min bästa chans att komma levande ur situationen var att åter kasta mig in i örnform. Fjäderdräkten omfamnade mig på ett ögonblick, och på starka vingar kastade jag mig uppåt, undan de blixtrande dolkarna som skar sönder luften jag lämnade efter mig.

Upp, upp, upp! Så fort jag bara orkade. En blick neråt och jag kunde se hur horndemonen redan tagit upp jakten på mig. När den väl fick upp farten med sina stora lädervingar skulle jag inte kunna flyga från den. Istället tog jag min tillflykt till de mörka och täta åskmolnen som jag kallat samman över ön. En katt och råtta-lek följde sedan, där jag dök in och ut ur molnen för att undgå att bli tagen. När jag såg mannen på sin hippogriff närma sig långt nerifrån beslöt jag att gå till motangrepp.

Att väva besvärjelser i fritt fallande tillstånd kräver god avståndsbedömning och viss kallsinnighet, men är i övrigt inte svårare än på marken. Faktum är att du kan skaffa dig ett betydande övertag i luften om din fiende använder konventionella vapen, eftersom att du är svår att träffa med sådana när du rör dig neråt med gravitationens hastighet. Jag bröt därför örnformen på god höjd över hippogriffmannen som var mitt mål, och började fort att väva en kraftfull blixt. Blixten träffade mannen med god effekt och skickade honom fäktande ur sadeln. Jag tog mig dock inte tid att se efter var han landade, utan fokuserade omedelbart på att ta örnform igen.

Därefter återstod horndemonen. Vid åtminstone ett tillfälle var demonen nära att få tag i mig, men min andra blixt mot demonen gav fantastisk resonans och kraften som utlöstes i dess kropp fick den att explodera i en kaskad av slem och gummiartat läder!

Jag styrde utmattad min kurs mot Palamux och Malurangu.

Det var natt när jag flög in över Malurangu. Jag kände att jag var skyldig Godael att se till hennes adepter innan jag fortsatte med mina andra uppdrag. Mannen som jag sedan lärde känna som Båge stod på vakt när jag landade på den muromgärdade tempelgården. Jag fick snabbt förklara vem jag var för den misstänksamme väktaren, och vad som var mitt ärende på Malurangu. Lyckligtvis hade Godael berättat om örnmannen hon funnit och räddat, så de blev snart övertygade om att jag inte var någon Rhabdorana-mördare.

Jag övertalade sedan de tempelnoviser som valt att stanna på Malurangu att det bästa ändå var att överge templet till dess att de kunde återvända bättre rustade för utmaningen. Några av dem valde då att återvända till sina familjer i Hoskas klyfta, och ett par andra ville försöka ta sig till Mereld för att där söka hjälp att återuppbygga templet på Malurangu.

Den natten vilade jag ut i templets sovsal, och redan nästa dag kunde vi sikta det skepp som Godael talat om. På grund av den starka magnetismen i området är skeppet Barkmannen det enda större skepp som kan trafikera vattnen runt Ferrofagerna och Palamux västkust, berättade noviserna för mig, och det angör med jämna mellanrum Malurangu.

Jag sitter nu ombord på Barkmannen och skriver ner den senaste veckans händelser. Templet på Malurangu står öde bakom oss och försvinner snart bortom horisonten. Vi har förhandlat med kaptenen och slutit ett avtal om att han och hans skepp ska segla till Mereld med dem som önskar färdas dit, för ett pris som kommer att ta större delen av templets gömda besparingar i anspråk. För att styrka resenärernas berättelse har jag skrivit ett rekommendationsbrev som de kan lämna till Sambarsynd Coria när de kommer fram till Mereld.

Själv ämnar jag nu lämna skepet och flyga i hast mot Maravelda, där jag hoppas få återförenas med mina vänner och fortsätta sökandet efter oraklets sista öga.

Mackel i Maravelda

Utdrag ur Eredrims långa brev hem.
När Cracius kom åter till drakskådarens boning var han andfådd och höll ännu sin sabel i handen. Sleva har fallit, utbrast han!

Ett stort antal odöda gick lösa nere på gatan. Dessa hade anfallit Sleva och Cracius i templet dit de gått för att finna bättring. De flesta odöda utgjorde ringa hot, men de var anförda av en enorm riddare, beriden och bepansrad. Denna mörka styggelse skulle visa sig vara en hårdnackad motståndare som stred med banzikans läror och hade klyvt Sleva med ett enda mäktigt svärdshugg. Men vi stålsatte våra sinnen mot nidingens mörka magi och med gemensamma krafter såg vi åter ondskan besegrad!

Sanning att säga var detta en motståndare jag skulle haft svårt att bemästra på egen hand, och jag skattar mig lycklig att ha vapenmästare som Leonidas och Valentino vid min sida. Cracius och Giovanni fäktas inte oävet de heller. Till och med Spugg och Tariq visar stort mod numera!

Vi sörjer nu Sleva och hoppas att hennes själ finner sin väg åter till Hoskas klyfta. Må hennes förfäder ta emot henne med större välvilja än hennes levande släktingar.

När morgonen grytt styrde vi så våra steg mot hamnen. Vi behövde komma över ett skepp för vidare färd österut. Vårt intresse riktades snart mot en trakorisk kogg som låg för ankare i bukten utanför Maravelda.

Kaptenen var en sniken förhandlare, som ju alla trakorier är. Särskilt hård var han på punkten att vi alla måste lämna ifrån oss våra vapen för att kunna färdas som passagerare med hans skepp. Ett orimligt krav kan tyckas, men om inte jag rättrådigt vägrat detta vet jag inte hur det hade slutat! Jag misstänker nämligen att kaptenen känt igen oss och planerade att inkassera belöningen som satts på våra huvuden.

Tack vare min ståndaktighet strandade dock alla sådana förhandlingar, och en öppning att istället få köpa skeppet med last och allt uppenbarade sig. Enligt god trakorisk sed kunde mannen förstås inte säga nej till en god affär.

Därmed kunde vi åter med eget skepp sätta segel mot nästa orakelöga, det gröna och det sista.

Om Slevas ärofyllda död och syndarens väckelse

Jag hade funderat mycket på Slevas blindhet och kommit fram att det kunde vara guden Shamash som bestraffade henne. Så jag och Sleva lämnade de övriga hos Trodax Draconikus och begav oss till Shamashtemplet för att söka svar. Väl där berättade vi för prästerna om vad som hade hänt och de blev mycket intresserade. De trodde att det mycket riktigt var så att pruttpratarna i Laabne är en extremt helig Shamash-sekt och att Slevas blindhet var ett straff. Men om Sleva bad, smiskade sig och levde rent enligt Shamash bud kanske guden skulle kunna förlåta henne. Så hon fick instruktioner att smiska sig och jag visades en bok med alla Shamash påbud. Därefter frågade prästerna om var den här byn, tog av sig byxorna, pruttade och gick iväg.

Så Sleva började piska sig och jag började läsa. Efter en stund hörde vi skrik utifrån och in kom en odöd och gick till angrepp mot mig. Denna odöda var annorlunda är de som jag sett tidigare. Hans ögon svarta som djupet i Tiamassergapet och det kändes som om min själ började sugas in. Men jag lyckades stå emot och började slåss. En odöds överkropp gick till angrepp mot Sleva men trots att hon var blind och obeväpnad lyckades hon snabbt oskadliggöra den odöde. Då kom plötsligt en obeskrivlig kyla över oss. In kom en riddare, en odöd sådan, i en mycket gammal men välgjord helrustning. Denna var ingen vanlig odöd. De är oftast bara en tom kropp, viljelös materia som styrs av sin nekromantiker men utan själ. Detta var mer som en gast eller vålnad, intelligent och självständig. Han stred med banzikans konster, ständigt skrattande.

Han gick mot Sleva. Jag hade fullt sjå med den andra så jag kunde inte ingripa. Då bad Sleva till Shamash och plötsligt lystes hela hon upp av ett blått sken och fick synen åter! Beväpnad med endast en avsliten arm och ett mod jag aldrig förut skådat angrep hon dödsriddaren. Inpirerad av Shamash makt bad även jag och mitt svärd lystes också upp av Shamash heliga ljus. Jag kunde nu dräpa min odöda, om man nu kan döda någon som är död. Tillsammans slogs jag och Sleva länge och väl och det kändes som vi kunde vinna. Men plötsligt fick dödsriddaren in det gyllene snittet och Sleva dog omedelbart. Jag saknar Slevas mod, jag är ju trots allt trakorier, så jag insåg att detta klarar jag inte själv utan jag sprang iväg för att ta hjälp av de andra som är större krigare än så. Men i fortsättningen ska jag söka min styrka hos Shamash! Kastykes smutsiga väg har jag lämnat för gott.

Cracius Carnassos

Trötta ankfötter

Utdrag ur Tariq ibn Saqr al-Azouds resejournal

Att bli väckt mitt i natten är illa nog, men att förstå att man är väckt på grund av vandrande döda är nog ändå värre. Då de var långsammare än den finaste sirap, beslutade vi oss dock för att bryta vårt läger och med Voag Aspede i ryggen bege oss vidare i vår färd över Laabnes askiga slätter.

För att säkerställa att de vandrande döda skulle få svårt att följa oss så var jag tvungen att simma över en syrasmakande flod med ett rep så att de andra skulle kunna ta sig över dess forsande strömmar.

Därifrån var det inte långt till Lasemos. Nog hade vi hört att det var oroligt i landet, men inte hade vi förväntat oss den förödelse som mötte oss när vi obemärkt försökte korsa det i vår väg mot Maravelda. Flera gånger var vi tvungna att gömma oss undan runtridande rövarband. Ja, de var mer rövarband än soldater, om man skall gå efter deras handlingar. Gårdar var brända och bönder mördade var man än sökte skydd på slätten. 

En natt föll de över oss, när vi sökt skydd i en skreva tillsammans med några bönder från trakten. De trodde oss ett enkelt byte, men ack så fel de hade i sin iver att plundra och mörda. Den förste som sökte trycka sig in i vår skreva blev i det närmaste klyvd av ett svärd och jag, ivrig att testa effekten av svartblodet jag fått av Spug rispade åtminstone två av dem så att deras liv tog slut i en symfoni av kvävning och spasmer. Vi lämnade de tacksamma bönderna med soldaternas värdesaker och drog sedan vidare. 

Under en tid följde vi en sjö, tills vi under en natt kom fram till en liten bosättning med ett fiskeläger. Vi noterade två båtar som utan problem skulle kunna föra oss hela vägen till Maravelda, och bestämde oss för att ta dem och segla iväg. Det uppstod ett mindre problem när en av båtarnas ägare verkade vakna, men Valentino förhandlade å våra vägnar och vi seglade iväg på båtarna. 

Väl vid Maravelda beslutade vi oss för att smyga in i staden i skydd av mörkret. Vi hade inte hört "Den tappra kattremassen" på länge, men vi kunde just ana att minnet skulle vara långt, med de belöningar som utlovades i de sista verserna. Döm av min förvåning när vi möter en man som de andra känner från sina tidigare äventyr tillsammans, han verkar vara någon sorts drakforskare. Han tog in oss i sin enkla bostad och bjöd på vin, vilket vi alla tyckte lät som en bra idé, utom Sleva och Crassius som bestämt skulle bege sig till Shamash tempel mitt i natten försöka häva förbanndelsen över Sleva. Nåväl, det får stå för dem, det finns vin att tillgå och det är dags att skriva ner den senaste tidens anteckningar här i min journal. Nu verkar det dock som om något har hänt här i staden, det låter som om Crassius skriker på gatan, något om en enorm och kall riddare. Detta måste vi undersöka närmare.