The big fat kill

Valentino gick skyndsamt nedåt längs de mörka stentrapporna i tempelberget. Han hade precis lämnat Lovenadyrkarnas blodiga gemak och behövde nu skyndsamt anknyta till det övriga sällskapet för att berätta om Manghaldes öde, och om den mystiska bibliotekarien som viskat något i hans öra innan han upplöstes i en pöl av slem.

Ner i mörkret längs trånga gångar ledde vägen till Enkitemplet där de andra fanns. En annan bibliotekarie hade följt med som vägvisare och han hade även en alvkrigare samt det blå barnet med sig. De hörde stönanden från mörka schakt och onämnbara skuggor rörde sig i periferin när de letade sig genom gångarna. De var förföljda! Valentino kunde ana konturerna av Kargomiter som följde dem likt blodhundar i hälarna. De ökade på stegen och svängde runt ett hörn, nu fanns det inga tempel eller andra människor i närheten längre. I korridoren som öppnade sig framåt stod en gammal man och en ung kvinna klädd i trasor. Sturmendrang sjöng när hon av ren reflex flög upp ur skidan och in i Valentinos fuktiga handflata. Adrenalinet utövade sitt verk och ett upphetsat lugn övertog hans tankar, nu fanns bara blodet och striden framför honom.

Den gamla mannen framför började rabbla på en trollformel, och Valentino sprang instinktivt bakåt mot de tre kargomitkrigarna som dykt upp från korridoren där sällskapet precis passerat. Med ett hopp upp längs väggen kastade han sig över den störste av de tre krigarna och klöv honom från axeln ner till magen med ett snabbt hugg, där han la hela sin tyngd bakom. Blod och tarmer pulserade ur kroppen när den föll med ett köttigt ljud mot golvet. Ytterligare två angripare fanns kvar och han gjorde sig redo att ta sig an nästa. Pilar virvlade genom luften från den tappre alvkrigaren som stod bakom honom, och en av kargomiterna kom av sig när en pil genomborrade hans lår. Valentino fintade bort en blodtörstig kargomitkvinna med en snabb jabb åt sidan och därefter tryckte han Sturmendrang genom hennes bröst med ett vrål. Det varma blodet sköljde över hans hand och han slösade ingen tid utan rände genast svärdet genom den tredje krigaren. Nu var det trollkarlen och den unga kvinnan kvar att ta itu med. Alven sköt en pil och fick tyst på gubbens mässande, det verkade som att han försökt skicka en formel mot det blå barnet, men attacken såg ut att ha misslyckats. Vansinnig av vrede sprang Valentino mot mannen som nu verkade inse sitt underläge och började be om nåd på sitt vidriga gutturala språk. Så du dyrkar Lovena va?! Ropade Valentino till mannen, då ska du få känna på sann gudadyrkan! Han svingade Sturmendrang och skar upp magen på gubben, rev sedan ut tarmerne och började banka in dem i gubbens snörvliga plyte med hårda slag. Med ett gurglande ljud föll trollkarlen död till marken i en pöl av tarmer och kroppsvätskor.

Utan att spilla tid satte han sedan av i förföljelse efter slavkvinnan som börjat springa ifrån platsen. Genom korridorer och förbi konstiga små tempel sprang han för att hinna ikapp henne. Vetskapen av att döda vittnen håller tand för tunga så tänkte han inte låta henne undkomma sin Dom. Men hon var för snabb trots Valentinos egna kvicka fötter. Han hann precis se henne smita in genom en lönndörr som small igen framför honom. Trots att han letade fann han inte öppningen igen. Efter en sista kontroll vände han tillbaka till alvkrigaren och det blå barnet. Han gick förbi en öppning i korridoren och tittade in på en grupp män som stod och beskådade en mosaik föreställande en fjättrad mö i ett rum. Det såg spännande ut men nu fanns inte tid att turista.

Valentino hade vid det här laget vant sig vid Sturmendrangs magiska sug och kände det snarare som en trygghet än ett problem. Men nu fanns också en annan känsla i bakhuvudet. En kvinnoröst som viskade om blod och köttets njutningar. Det var inte likt Valentino att slita inälvorna ur sina motståndare, men det hade känts så rätt den här gången. Och han ville på något sätt visa den viskande rösten att han var villig att hänge sig åt den. Han kunde inte sätta fingret på vad han kände riktigt mer än att han blev till freds med en känsla av att vara till lags när han matade mannen med hans egna inälvor… Nog med grubblerier, nu var det dags att plundra liken från striden!

Efter att ha samlat på sig en del guld och vapen gick de den sista biten till Enkitemplet och han berättade för de andra vad som hänt Manghalde och sedan vad han själv råkat ut för. De beslutade sig för att avvakta med att leta efter världsväven och istället försöka hitta den unga slavkvinnan igen.

Crassius hade inga problem att hitta öppningen till lönndörren och de smög sig försiktigt in genom dörren. De undvek med nöd och näppe en dödlig fälla i korridoren framför och tog sig in i något slags offerrum. Där fiskade Valentino girigt åt sig av guldet som låg bland massa inälvor och köttbitar på ett offeraltare. Någon slags magisk attack inträffade och han kände att det kanske var en dålig idé att stjäla just detta guld. De fortsatte istället ned för en spiraltrappa varifrån ett mäktigt trummande och mässande kunde höras. Nedanför trappan öppnade ett stort rum upp sig framför dem. En präst stod vid ett altare där en man låg fjättrad, redo att dräpas. Valentino, Tariq och alvkrigaren tog kommandot och sände resolut några pilar och dolkar genom prästens kropp. Därefter var striden igång! Ett tjugotal dyrkare samt ett tiotal kargomitkrigare vände sig mot dem med blod i sinnet. Striden som följde blev hård och brutal. Valentino, Giovanni och Eredrim kastade sig upp på en balkong vid trappan och började fäktas med kargomiterna som kom springande mot dem. Från andra sidan rummet kom pilar farande från fler kargomiter och alvkrigaren tömde sitt koger för att förgöra dem. Blod och tarmer sprutade ur uppfläkta kroppar när de slog sig genom horden av kargomiter. Deras egen magiker Vrax mumlade någonting och sedan sprängdes lovenadyrkarna i stycken nere på golvet. Det ekade i lokalen när lemmar studsade mot väggarna, blodet flöt och allt var gott.

Efter striden kunde de något mörbultade äventyrarna konstatera att det var en olaglig verksamhet som försiggick i denna del av templet. Det var trots allt mot alla regler och bestämmelser att dräpa människor inom tempelbergets helgedom. Detta var något de måste anmärka på hos vakterna senare!

Efter att ha letat igenom de zombindrogade fångarna kunde de hitta och frigöra den gamla bibliotekarien som var den som orsakade manghaldes död. Det visade sig att hon antagligen blivit besatt av en demon som sedan lagt någon trollformel som gjorde att han smälte. De frigjorde alla fångar och bad dem vänta medan de undersökte resten av källaren.

Valentino skulle precis ge sig ner för en ny spiraltrappa när en obehaglig varelse började kravla mot honom. Det var någon form av geléaktig blobb som verkade mycket lynnig och vred. Tack och lov fanns Vrax i närheten och kunde steka på med en eldelementar och förgöra besten. Därefter fortsatte de ned i mörkret.

Något försiktigare denna gång tittade Valentino snabbt in i nästa korridor för att se att kusten var klar, men det var den inte. En ondsint kargomitkvinna kastade en formel och den stackars Valentino började kräkas hejdlöst och föll ihop på golvet. Men som i alla goda sällskap står hjälpen alltid att finna i närheten. Giovanni, Eredrim och Crassus grep snabbt in och gjorde processen kort med de kvarvarande kargomiterna. Tarmerne flöt och snart fanns bara ljudet av deras egna fotsteg kvar i källaren.

Det var en stor dörr i slutet av gången de befann sig i. Den öppnade de i hopp om att hitta guld och ädla stenar innanför. Vad de hittade istället var trettio odöda sugna på människokött. Efter att ha försökt stänga porten fick de istället ställa sig och slåss. Valentino la benen på ryggen och tänkte ta snabbaste vägen ut, men när vännerna blev hårt ansatta tog han sitt mod till fånga och vände tillbaka. Dvärgen Eredrim gick fram likt en slaktare och högg ner tre zombies med varje sving av sin yxa. Giovanni snärtade elegant av det ena huvudet efter det andra. Jag kan väl inte vara sämre själv tänkte Valentino och började veva. Huvuden rullade och tarmerne rann, snart fann de sig ensamma i källarhålan med endast ett par förruttnande odöda klösandes längs väggarna. Den lilla halvlängdskvinnan Milda övade sina dolktekniker genom att avlsuta de stackars likens lidande.

Efter att ha letat igenom källarhålan märkte de att det enda som var intressant var en igenmurad port i ena väggen. Sällskapet letade upp några släggor och började hacka ner stenarna. Det var en del konstiga symboler på dem men sådant var inget att bry sig om. Väl igenom blickade de in i mörkret innanför. Paniken som uppstod var inte värdig ett sällskap av deras slag när de skriandes likt stuckna grisar flydde tillbaka samma väg de kommit. Ut ur mörkret kom flera spökvarelser och alla vet att sådana inte är att leka med. Tyvärr var Vrax på lekhumör och bestämde sig för att ensam stå emot mardrömmarna som uppenbarat sig. Efter hårda psykiska påfrestelser och väl många nära döden upplevelser kom Vrax på bättre tankar och löpte efter de andra uppåt i templet.

De genomsökte resten av templet innan de stötte på en ny dörr. Efter att ha öppnat den kom de ut i den delen av lovenatemplet som var tillgänglig för alla besökare. Där stod redan vakterna och argumenterade med templets präster. Alla de muntra äventyrarna blev gripna med anledning av den våldsamma slakten på kargomiter som precis ägt rum. Men tack vara Crassius hjälteförmågor inom administration kunde de snart rentvå sig och bege sig vidare i sin sökan efter världsväven.

På väg tillbaka till enkitemplet gjorde de en avstickare till rummet med mosaiken av en kvinna. Där inne fanns någon form av labyrint och de kände att nu inte var rätt tid att ge sig in på ett dylikt äventyr, särskilt inte eftersom de blev attackerade av utmärglade konstkritiker innan de ens hunnit beträda labyrinten. De gick därför vidare till enkitemplet och återupptog sin tidigare verksamhet.

Tariq var den som erbjöd sig att hoppa ned i dammen inne i templet. Framförallt därför att han är en anka och således mycket simkunnig. Han vred om de olika kuggarna i dammen och hoppades att det skulle bli rätt. Resten av sällskapet stod och tittade ned i vattnet när det plötsligt började bubbla och Tariq försvann ned i mörkret.

--Valentino Toxys

Stegos-Isakra

Så steg solen återigen över Stegos. De skepp som förberetts under mörkret gled för första gången ut i vattnet, med kosan styrd mot det svekfulla Kishatet. Ombord på något av dem fanns Arn Dunkelbrink, nyutnämnd konung av Stegos, och tydligen också en av de två konfluxväktarna. Märkligt det där, han verkar inte begripa sig på det där riktigt, till skillnad från Melealina. Melealina, ja. Hon har ordnat plats åt oss på gråalvskeppet Bladverk, som skall föra oss tillbaka till Marjura, men med en avstickare till Etemenankitemplet i Isakra på vägen. Efter vårt missöde i Fokale har stjärnornas positioner blivit klarare, och det är nu uppenbart för mig att konfluxen närmar sig, och att åtminstone en del av den kommer att äga rum i höga norden. Hovastrologen på Stegos, Astirax, är en skicklig man, och har haft tid att studera stjärnornas rörelser under min resa utanför Altor. Jag litar på honom, och vi har försökt skicka bud både till våra vänner Berlindus, Leonidas och de andra, och dessutom till Vrax mästare Grudonix på Myxa, att de skall ta sig till Stegos och bistå Astirax. Att mörkret lämnat Stegos borde dessutom märkas från Myxa, så det är möjligt att Grudonix ändå är på väg dit för att undersöka saken.

Tillbaka till Bladverk. Skeppet verkar vara konstruerat, eller snarare format, av en gigantisk havslind, som fortfarande lever och på något vis anpassar sig efter vindarna. Enorma lövverk utgör seglen, och hur det hela kontrolleras kan jag i nuläget inte förstå. Gråalverna och deras ledare har i alla fall lovat att hjälpa oss på färden, även om jag inte förstår varför de utsträcker denna hjälpande hand till den grupp med raugoner som de också tagit ombord. Bland de övriga resenärerna finns en halvling, Milda, som verkar anstränga sig för att komma oss nära. Vis av erfarenheten kontrollerade Eredrim raskt hennes underläpp, men hon verkar i alla fall inte höra till Rhabdorana. Alltid något.

När vi närmade oss Isakra stod det klart att Bladverks följeslagare, valen Grono, låtit sig lockas av sirendernas ljud, och blivit inspärrad i Isakras hamn av en gigantisk kedja. Givet den stora fäblessen för valfångst har vi ett problem. Vi gav oss in mot Isakra för att försöka övertyga befolkningen om att valen är ett heligt djur och måste släppas! De ville dock inte riktigt lyssna på det örat, även om jag nog lyckades övertyga några om att det är problematiskt att dräpa en helig val i en stad tillägnad dyrkan av allt som är heligt. På den positiva sidan lyckades Vrax och Valentino på något vis lossa kedjan som blockerar hamninloppet, men Grono vill fortfarande hellre höra sirendsång än ge sig ut till havs. Vårt hopp står till att Tariq lyckats lura Bälgtrynet att sjunga - hans sång lär vara motbjudande, men inte bara för valar...

Vårt egentliga ärende i Isakra är att besöka Etemenankitemplet - enligt sägnen, och enligt vad Melealina säger så är det inte omöjligt att några av helgedomarna kan innehålla fragment av världsväven. Att hitta ett sådant fragment och få tid att studera det skulle kunna vara mycket intressant. Medan vi väntade på att alla skulle samlas vid ingången till templet nåddes vi av den fruktansvärda nyheten att Manghalde blivit mördad, eller i alla fall lösts upp i sina beståndsdelar, under ett besök på biblioteket! Tydligen skulle en av biblioteksassistenterna viskat något i hans öra, och ögonblicket efter föll han ihop. Kvar fanns bara mask, kåpa och ett stinkande slem... Den utpekade assistent stod inte att finna, trots efterforskningar både från oss och några av tempelriddarna.

Craccius hade lyckats gräva fram en del information ur en tjock liggare i templet, och identifierat några helgedomar som skulle kunna husera uråldriga artefakter. I mina öron låter den besynnerliga sekten Vävarna mycket intressant, men de andra i gruppen var mer inställda på att vi först skulle besöka Enkitemplet, flera nivåer ner i berget. På vägen dit lyckades jag tyvärr leda oss vilse, vi skulle tagit höger istället för vänster, eller hur var det nu? Ett missöde med en zombiefylld och en hemsökt korridor senare stod vi dock framför Enkitemplet. Tempelsalen dominerades av en stor bassäng, där pilgrimer uppmanades att dyka ner för att söka sanningen. Tack och lov har Tariq inga större problem med vatten, så modigt dök han ner i djupen...