Vi tillkallar snabbt ordensmästaren som snorkigt konstaterar att det finns ingen annan väg ner. "Heliga Absu. På pilgrimsfärden kan ingen komma till din hjälp." säger han lärt. Ingen av oss var speciellt pigg på bege sig ner att leta efter Tariq, han var ändå den bästa simmaren av oss. Crassius börjar frenetiskt leta i det närliggande biblioteket efter ledtrådar. Han hittar inget mer än intetsägande verser, "...heliga Enki öser vishet i djupets Absu" mumlar han medan vi andra konfererar om vad vi ska ta oss till. Även ankan måste ha drunknat vid det här laget.
 |
| Brunnen. |
Aralanaphi verkar ha trötnat på att diskutera och lossar ett silvrigt rep från ryggen och kastar det runt en pelare bredvid brunnen. Det tycks automatiskt förankra sig i stenens grova textur, likt ödlefötter. Den andra änden sluter sig runt hans midja och han tar ett språng av kanten och faller 5 meter innan han perfekt glider ner i vattnet. Under ytan döljer sig en stor pelare med vridbara symboler på, mellan det en rund dörr i golvet. Aralanaphi vrider runt symbolerna på pelarna och efter ett tag så kommer han ihåg Crassius mumlande från biblioteket. Han ställer in Enki överst, sedan det ösande kruset och till sista Absu. I golvet bredvid porten finns en mekaniskt lås som han trycker ner. Det börjar bubbla. Sen slutar det. Han går upp till ytan för att ta ett sista andetag. "Jag simmar efter" hojtar Aralanaphi med alvlätt röst blandad med den burdusaste sjöman. Sen försvinner han ner under vattnet igen.
 |
| Nere i brunnen gömde sig ett intrikat symbolpussel som gav mening åt verserna Crassius hade hittat i biblioteket. En av symbolerna var Enki. |
Aralanaphi simmade lungt nere i hålet som ankan våldsamt hade spolats ner i. Gången verkade fortsätta ner i mörkret kanske hundratals meter men efter ett tag uppenbarade sig en sidogång. Sidogången var en återvändsgränd och han var beredd att bege sig upp igen när han såg samma knapp som hade öppnat hålet i brunnen. Han höll i sig hårt i två passande handtag och tryckte på knappen.
 |
| En annan symbol var det ösande kruset. |
Kistan
Dörren öppnades snabbt och han spolades våldsamt in i närliggande rum. Han brakade in i en stenkista och ställde sig på knä medan vattnet rann undan. Innan han återhämtat sig helt öppnade sig dörren på nytt och ankan spolades in. Tariq var dock inte lika smidig som Aralanaphi, för han var anka och ingen alv, och fastnade komiskt upphängd på ett spjut. Dock utan några större skråmor."Tur begåvas även den klantigaste anka." skrockade den blåslagna alven.
Ankan kvackade argsint medan han hjälptes ner. Spjutet var den främre delen av en uppsättning statyer som vaktade över kistan. Över statyerna lyste kristaller i blågröna färger. Dödligt men vackert. Så fort Tariq hade återfått fotfästet sprang han fram till stenkistan, slickade sig runt näbben och kvackade exalterat. Aralanaphi hjälpte till att få av det tunga locket. Insidan lyste gult av allt guld. Några stentavlor vilade tungt ovanpå. Snabbt och smidigt ryckte Tariq åt sig tre stycken stora kristaller som skimrade med ett magiskt sken. De försvann in under hans rock och han sträckte sig efter guldet men stannade helt plötsligt upp som att han kom ihåg något obehagligt. Aralanaphi tänkte att om Tariq inte ens rörde guldet så är det nog bäst att låta det vara. Dock fastnade han för ett stort silverfat av samma sort som Giovanni hade. Han tog en sidenskarf från sin klädsel och trädde genom dess två handtag och knöt fast det på ryggen medan Tariq hoppade in i kistan och försökte läsa stentavlorna.
"Jek Ara.. are.." stavade ankan.
Det här var ingen text för en sjöman, inte ens en alvsjöman, eller ännu mindre en plundrande anka. De behövde en lärd man. De letade snabbt reda på öppningsanordningen till dörren, tog ett djupt andetag och beredde sig på det värsta. Rummet vattenfylldes dock i lagom takt och de tog sig tillbaka till sällskapet utan problem.
Efter lite övertalning och försäkringar om att spjutet inte utgjorde någon fara, något av en vit lögn, begav sig Crassius ner till rummet. När han kom upp igen såg han upplyst ut. Han hade läst texten, medan den inte utgav sig för att vara mer än heliga ramsor av den värsta intetsägande sorten hade den erbjudit djupare insikter. Crassius såg till freds ut, lite som om han gett upp alla aspirationer på livets materiella ting och gått med i en sekt.
"Var det därför vi kom hit? För att gå på någon överreklamerad meditationssort?" sade alven.
"Vi måste leta vidare efter väven" viskade Crassius, noga med att inte säga för mycket till de nu väldigt exalterade munkarna.
Det smutsiga följet
Sällskapet samlade ihop sina saker och begav sig ner för trapporna i templet. Skrik fortplantade sig från korridorerna. Det isade i blodet hos Milda, hon hade bara hört svartiska en gång förut, men hon var säker på sin sak. Längre bort i korridoren ser vi att det bara är två fulla munkar som har en uppretad diskussion. De verkar jovialiska till trots så vi frågar dem om vägen till vävarsällskapet. Medan vi försöker förstå deras osammanhängande förklaringar uppenbarar sig ett annat ljudligt sällskap längst bort i korridoren. Denna gång är det faktiskt svartiska. Sex stycken smutsiga varelser med dragna vapen. Alven som verkar ha något särskilt emot orcher lät en pil falla från sig båge. Den träffar axeln på en av dem och ett uppretat skrik tjuter. Inte en sekund senare har alla dragit sina vapen och anfaller brutalt det lilla följet. Tre orcher flyr i panik medan resten blir styckade av våran enhetliga våldsmaskin. Munkarna sitter skärrade och tittar på medan vi vant plundrar kropparna.Längre ner i templet
Vårt följe beger sig ner ytterligare en nivå. Första templet vi stöter på är förfallet men gjort av vacker glimmande is. Kan det vara Komordatemplet? Vi söker noggrant igenom rummet och hittar några lösa golvplattor som döljer tio stycken kopparmynt. Inte mycket att ha enligt ankan och vi fortsätter vår väg. I nästa tempelrum står en stor fet munk och nynnar."Hälsade kära besökare, välkomna pilgrimer, till de Fem vindarnas tempel." säger den exalterade munken Meghalat. Han verkar inte ha haft några besökare på hela månaden.
De vältaliga i sällskapet bytte snabbt tråd till vävarsällskapet. Munken sa att de höll till i rummet bredvid men att de hade gett sig av några veckor tidigare. Han visste uppenbarligen mer. I vävarnas rum var det inte mycket av inredning kvar. Helt plötsligt knuffar Giovanni sig igenom sällskapet med skytteln framför sig. Han verkar inte kunna kontrollera den. Han nästan ramlar innan han stannar mitt i rummet och en lysande tråd gör fast sig i skytteln.
"Magi" - konstaterar ankan nästan beklagligt, som att han var ledsen att det inte gick att plocka åt sig all den glimmande magin i sin penningpung.
"Vi har kommit hit för att reparera världsväven skyddad av det heliga vävarsällskapet, det är av yttersta vikt att vi får prata med dem snarast, det är mycket ondska i rörelse och vi har ont om tid." - säger Giovanni med högtidlig röst, som bara en lärd man av yttersta vikt kan. Munken kränger på sig men går till slut med på att föra fram ett budskap. Han lovar att vara tillbaka inom två timmar.
Bälgnäsa
När tre timmar har passerat börjar sällskapet bli otåligt och Milda och Aralanaphi beger sig för att se att Bälgnäsa verkligen kommer fram till att spela för valen. De hör valsången komma nerifrån några trappor. Några till av sällskapet beger sig efter men neråt trappan hör de tre gälla röster som för ett sjukt och osammanhängande samtal. I sista stund tvärvänder de tillbaka till rummet, alla utom Tariq som modigt smiter efter alven och halvlängdskvinnan för att rädda valen. Aralanaphi, Milda och Tariq springer ut mot blåsarna där en massa människor står samlade kring ett väldigt ståhej. Det är Bälgnäsa och hans jämförelsevis smånosade blodhundar som har orsakat ett spektakel av oroade ovationer. Alven blir undanknuffad av en man med ett stort krus vin som är på väg fram till Bälgnäsa. "Jag vill bjuda på husets bästa vin till den ärade Bälgnäsa!". Milda förstår snabbt att de försöker uppehålla Bälgnäsa genom hans osläckbara törst för livets goda, och lägger sig mellan benen på mannen, men misslyckas med att välta honom. Tariq räddar dagen och kastar en perfekt riktad sten mot vinkruset. Vin skvätter överallt och det fina folket flyger undan för att rädda sina sidenkläder."Jag har... fnyyyyys... inte tid att stå här hela dagen, jag måste spela för våra gäster." utbryter Bälgnäsa medan han raskt sätter fart uppför trapporna mot det gyllene munstycket.
Paniken fortplantar sig i människors ansikten och en liten pojke hoppar i vattnet för att förstöra instrumentet nedifrån. Aralanaphi hoppar i efter och får fatt i honom precis när Bälgnäsa tar ton. Aralanaphi ångrar sig ända in i märgen och börjar gråta. Det här går emot allt vad han skolats till. Varje fiber i hans silversmidiga kropp säger emot. Milda och ankan som har lägre ambitioner i vad som är vackert springer därifrån med fingrarna i öronen tillsammans med andra i den panikslagna folkmassan. Alla är snart tillbaka i de fem vindarnas tempel. Viktigast av allt så går det inte längre att sikta valen i bukten, den är äntligen fri!
Väven
När vi väl beslutat sig för att bege sig och leta upp munken slutade Bälgnäsa äntligen att spela. Stressade av att vi kanske förlorat ända ledtråden till var väven befann sig skyndade vi oss genom staden och frågade överallt efter ifall de sätt munken Meghalat. Två krigsskepp seglar under tiden in i viken. Det ena är Svart Pilen - ett snabbt, helsvart krigsskepp. Meghalat hittar vi till slut bland några fiskare där han står och pratar med någon som måste vara från vävarsällskapet. Vi klankade hövligt fram och förklarade allt. Vävaren verkade överlycklig och bjöd med sig Giovanni in i fiskarhuset. Där inne uppenbarade sig väven, i en hög av trådar på golvet. Giovanni tappade skytteln och den flög in i trådhögen och började började väva.Alla i staden blev euforiska och dans och sång utbryter överallt och vinet flödar.
 |
| Den magiska skytteln |
Ett möte på strandkanten
När väven flera timmar senare tar vi hjälp av några alver för att forsla den till skeppet. På vägen ser vi en båt närma sig full med rustade soldater. De slår strand i höjd med oss och det visar sig inte vara några andra än Praanz da Kaelve och hans trollkarl. Vi är inte längre efterlysta men de vill ha information. Vi utbyter på trevligast sätt matnyttigheter, så trevligt man kan när ett helsvart krigskepp med 1280 knektar väntar på en i bukten, och slår vad om vem som kommer först fram i utbyte mot mer information. När vi tagit oss tillbaka till skeppet ser vi Svarta Pilen snabbt segla iväg med hjälp av en magisk vind. De tre Remuntradyrkarna från templet har på något sätt letat sig fram till vårat skepp och vill ha fri lejd till Marjura. Vi har inget annat val än att låta dem få åka med. |
| Praanz da Kaelve anländer |