Fjärilseffekten och Fokalerslätten

Valentino vaknade och tittade sig irriterat om. Det var då tusan vad dessa fjärilar ska surra runt och störa en munter äventyrares skönhetssömn! Fler och fler blir de varje dag dessutom, jag börjar misstänka att den där skrönan om en levande staty kanske har lite mer substans i sig än vad jag tidigare trott. Jaja, lite ost och torkat kött ska nog få mig på bättre tankar igen.

Snart hade hela den brokiga skaran av tappra äventyrare vaknat och gjort sig färdiga för avmarsch, ännu en lång dag av ökenstrapatser väntade dem. De kom så småningom fram till korsningen där den norra vägen ledde till saltgruvorna och den södra vägen gick längs floden mot staden Na Yoh. Efter en kort diskussion beslöt de sig för att rida söderut mot överfarten till Na Yoh. Färjekarlen som stod redo att ta dem över floden var en besynnerlig typ. Gammal och läderartad var han och verkade ha någon form av perverst förhållande till en koloni myror som delade hans pråm. Då vi inte ville dra till oss onödig uppmärksamhet beslutade vi oss för att inte slå ihjäl gubben utan betalade snällt hans arvode med ett förstoringsglas och lite annat krimskrams.

Na Yoh var en liten ökenstad som påminde om någon av stadsdelarna i utkanten av Fontracilor. Glest mellan husen och sand överallt. Vi fann snabbt vägen till värdshuset där vi slog oss ned för en bit mat och något att fukta strupen med. Helstekt råtta stod på menyn så det blev till att smörja kråset denna kväll!

En cirkusartist fick upp ögonen för oss och kom fram för att språka. Efter en stunds luskande och misstänksamheter från båda håll kom det fram att han var utsänd av Rabdoranas huvudorden för att ta reda på vad som föregick med sektens trakoriska avdelning. Deras telepatiska kommunikationssystem visade sig ha slutat fungera och han undrade varför vi var så eftersökta och vad vi visste om situationen. Vi gav honom en del information och han gav oss en del tillbaka. Han var mycket tydlig med att han var den bästa rabdoranamördaren av dem alla. Valentino tänkte för sig själv att det ska vi nog bli två om, om du inte spelar vacker tass ikväll. Men innan någon kraftmätning han äga rum kastade någon i lokalen en chockgranat och det bröt ut vilt handgemäng. Valentino drog såklart Sturmendrang och gjorde sig redo för en hisskelig hoppattack!

Samtidigt befann sig några ur sällskapet på andra platser. Giovanni sprang för sitt liv genom öknen för att undkomma en blodtörstande monsterhund. Tariq försökte kravla sig ur en ravin för att undkomma en kruka med skorpioner som nesligt kastats mot honom i mörkret.

Utanför värdshuset möttes de upp medan stridslarmet dånade från alla håll. Pilar sköts ur mörkret, väna möer skrek hjärtskärande ut i natten. Men äventyrarna kavlade upp ärmarna och dräpte den ena fienden efter den andra. Blodet sprutade ur kapade lemmar, män och odjur föll snart döda ner framför de tappra äventyrarna och nattens tystnad sänkte sig över staden.

När morgonen åter grydde och gruppen åtehämtat sig besöt de att de skulle begagna sig av informationen de fått av Giovannis gamla vän Råttan under natten. Personen de sökte var tagen till slav och slet numera hund i saltgruvorna vid fukaleslättens norra vägg. De begav sig raskt av över floden och red norrut samma väg de kommit dagen innan.

Vid Bythos sju portar! svor Valentino efter ett par timmars ritt. Det är någonting som kommer emot oss längs vägen där framme! Fjärilarna flockades nu runt hans lekamen och han började känna en viss panik sprida sig genom kroppen. Ett vrål ekade längs vägen och Nekromorben visade sig snart genom soldiset. Dags att ta tjuren vid hornen ropade Valentino stoiskt och red fram till sin nemesis.

Mindre stoiskt flydde Valentino snart med svansen mellan benen åt andra hållet. Allt medan Nekromorben kom närmre och närme. Den ropade efter honom och talade om gudomlig penetration och att två kött ska bli till ett. Det vore fördelaktigt att undvika sådan intimitet tänkte Valentino och bad den gode trollkarlen Vrax om hjälp med att sparka ut stenstatyn i astralrymden istället.

Det fungerade nästan, men Nekromorben klarade sitt intelligensslag och passerade runt mandalacirkeln istället för igenom den. Om det inte går att kasta dig från världen ska jag i alla fall begrava dig under den, tänkte Valentino och gillrade en listig fälla i ett kvicksandsfält en bit bort. Denna gången lyckades äventyrarna stoppa besten och kunde fortsätta att rida mot saltgruvorna.

Väl där visade det sig att det var det gamla halvtrollet från Marjura som agerade bas för gruvdriften. Och hans fru var kvinnan vi räddat ur trollens gryt på ön. Fången vi ville ha tag på var tyvärr död men efter en del skalperande verksamheter så hade vi den karta vi behövde för att hitta rätt i Yoh Niur. Två arma krakar fick vi med oss till guider också och vi kunde snart styra kosan mot den mytomspunna staden i öknen.

Vi tog oss med hjälp av Vrax iselementar över ytterligare en flod och efter en mindre konfrontation med några lokala väktare kunde vi snart se den heliga staden framför oss. En präst stod och mässade utanför en enorm port som var inhuggen i berget. Någon form av rödaktig formlös varelse verkade försöka ta sig ut ur porten. Prästen kastade den ena besvärjelsen efter den andra men varelsen såg inte ut att reagera nämnvärt på elden som träffade den.

Vi smög oss igenom staden och ner i en krypta under ett mausoleum. Där fanns en mängd avgjutningar av ansikten och tack vare kartan hade vi snart listat ut vilket som var det rätta. Ett nyckelhål fanns i dess mun och vi bestämde oss för att snarast försöka hitta nyckeln som passade i hålet.

Efter att noggrant ha genomsökt området där vi trodde att nyckeln skulle finnas upptäckte en i sällskapet att det fanns en hålighet under sanden mitt emellan de båda brunnarna. Det råkade vara utanför dörren till prästernas hus och det krävdes ett kraftigt slag för att bryta upp stenlocket som förseglade utrymmet. Ähhh, tänkte Valentino. Några lomhörda präster är väl inget att oroa sig för när vi är så nära vårt mål. En kraftig smäll senare var luckan öppen och nyckeln i vår ägo. De lomhörda prästerna visade sig dock ha utmärkt hörsel och kom springande ut genom dörren med hemska besvärjelser i högsta hugg!

--Valentino Toxys

På irrfärd i HOXOH

Om du som läser detta någon gång överväger att besöka HOXOH vill jag ge dig några råd. För det första, tänk om! HOXOH kan tyckas vara en inbjudande och ofarlig plats men detta intryck är fel. Platser som Kargom, Gombitakles slemdjungler eller spökkvarteren i Fontra Cilor är visserligen farligare, men HOXOH är farligt på ett annat, lömskare sätt.

Om du ändå måste åka dit blir mitt andra råd, bruka aldrig våld. Stadens magi gör att den som begår våld i HOXOH för evigt går vilse i dess irrgångar. Detta kan visserligen vara lögn som så mycket annat i HOXOH men jag rekommenderar inte att testa, hur frestad du än kommer att bli att befria HOXOH-borna från deras bländvita leenden. Som för övrigt bara är illusioner.

För det tredje, tag med rikligt med guld och håll hårt i det. Allt är svindyrt och ficktjuvarna talrika.

För det femte, lita inte på någon. Som paratornier är det lätt att tro att man är van vid lögner och falskspel. Men när paratorniern ljuger för sin egen vinning och därmed blir lätt att genomskåda, så ljuger man i HOXOH för lögnens egen skull, när som helst och om vad som helst.

Trots detta är mitt sjätte råd, köp en guide. Utan någon som hittar i staden kommer du att gå vilse.

Mitt sjunde råd är att ta med ett exemplar av Nomona Veritae. Dels kan dess sanna visdomsord hjälpa till att hålla sinnet intakt men jag märkte också att högläsning ur verket var ett effektivt sätt att jaga bort påstridiga HOXOH-bor.

Efter att ha genomskådat den osynliga bron, blivit lurade på marknaden och gått väldigt mycket vilse lyckades vi få ett par märkliga karaktärer, eller om de var en och samma, att leda oss till biblioteket.

Bibliotekarien sade att de hade ett exemplar av Bythos Sju Portar, men att det tyvärr var utlånat till en Mäster Kandurra, som dessutom varit försvunnen 50 år. Hon erbjöd sig dock att visa oss Pyramidtorget som tydligen var en stadens sevärdheter. Hur det nu kan finnas sevärdheter i en stad där man aldrig riktigt kan veta vad det är man faktiskt ser. På Pyramidtorget ska iallafall mäster Kandurras pyramid ha legat innan den försvann. Vi märkte snart att något var konstigt med torget, trots dess stora öppna yta ledde varje möte till trängsel. Genom Vodurs öga kunde vi att pyramiden, precis som bron, faktiskt fanns där men var osynlig. Dock kunde vi inte se någon öppning.

Jag drog mig då till minnes något jag hört för länge sedan, att den som korrekt skådar namnet HOXOH för sitt inre förmår genomskåda stadens illusioner. Så jag koncentrerade mig djupt på namnet HOXOH och så småningom, säkert med Shamash hjälp, kunde jag skåda pyramiden klart och tydligt, och dess dörr. Jag knackade på dörren som öppnades och pyramiden blev synlig för alla. Ut ur dess dammiga inre klev en tupp som började tala till oss. Han presenterade sig som Klokai och var tjänare åt mäster Kandurra. Han sa att han inte var av denna världen utan att han träffat Kandurra under resor i multiversum och sedan gått med att bli hans tjänare under en livstid för att lära av honom. Vi redogjorde för vårt ärende men han sa att Kandurra sovit en magisk sömn som det inte gick att väcka och att han gjort det i 50 år. Klokai erbjöd oss att få boken om vi i gengäld dödade Kandurra. Vi tyckte inte att mörde en sovande gamling var så lockande så Vrax lyckades faktiskt väcka Kandurra med en kraftfull skingra-besvärjelse. Kandurra vaknade men var förvirrad försökte genast väva en ny sömnbesvärjelse. Först när Eredrim sa att han hade en försenad lånebok på biblioteket kom han till sans. Vi ledde ut honom och han löste Klokai från dennes tjänst. Han gav oss en kopia av boken och lämnade tillbaka den. För att undvika att den kom i orätta händer lånade han sedan om den.

Nu var det bara att lista ut hur vi skulle ta oss till Bythos. Fyra av de sju portarna fanns tydligen i Grå Hallarna, och dessa har vår fiende spärrat vägen till. En ska finnas i en värld som heter Eidosea och två i Altor. En av dessa ska vara på andra änden av vår värld men den andra betydligt närmare om än svårtillgängligt. Nämligen i det förseglade demondyrkarriket Woddam, bortom Fokalerslätten. I boken fanns dock koordinater till Eidosea via HOXOH, och eftersom vi ändå var i HOXOH bestämde vi oss för att börja där. Det fanns dessutom en mandala i biblioteket som vi kunde få hyra, naturligtvis till ett hutlöst pris.

Eidosea lär vara en perfekt värld, av vilken vår egen blott är en smutsig spegling. Nej jag begriper det knappt själv men det var vad folk sade och vad vi kunde läsa oss till. Tydligen ska Shamash ha med det att göra på något vis. Bara tre av oss besökte Eidosea, jag, Tariq och Giovanni. Vi var oss inte lika efteråt, vi var mer attraktiva men jag kände att Eidosea gnagde på mitt sinne och jag känner mig svagare mentalt än innan. Vår värld kändes inte heller sig lik efter att ha sett Eidosea, världens känns lite smutsig, likgiltig och främmande. Eidosea är svår att beskriva. Jag såg en perfekt äng, med perfekta kaniner, luften var klar och allt syntes perfekt. Jag blev yr och stapplade tillbaka i portalen. Efteråt fick vi höra att ingen som vistats i Eidosea en längre tid återvänt och många av dem som varit där kort har förtärts av dysterhet efter att ha kommit åter. Woddam fick bli vårt nästa mål. När vi lämnat HOXOH besökte vi värdshuset på andra sidan bron och Tariq och Giovanni att vinet inte var lika välsmakande som innan. Mig bekymrar det mindre eftersom jag med Shamash hjälp skakat av mig behovet av njutning.

Nastrôl var nu under fullt angrepp från kishatiska armén. Balgumel var belägrat fick vi höra så vi satte kurs mot Faa för att den vägen ta oss till Fokale. På vägen hamnade vi strid med kishatiskt rytteri men fick hjälp av Nastrôlska krigarmunkar vilka vi slog följe med till Faa. Där provianterade vi och köpte vagn som vi med hjälp av hästar vi fått vid klostret plus några vi ärvt av dräpta kishatsoldater tog vi oss ner mot Fokales sandhav. Vagn i sand var ingen bra idé men till slut kom vi ut på karavanvägen. Där slog vi följe med en karavan där vi mötte en prålig man som låtsades vara en konstnär och livsnjutare, i sällskap med två farsegels legosoldater, en man och en kvinna som inte var de mest balanserade personerna jag mött. Eftersom den prålige var så ohyggligt usel lögnare listade vi raskt ut att han var kishatisk agent på väg att värva flygande kargombarbarer till deras här. Den alltid så vältalige Giovanni fick honom dock på andra tankar och övertalade honom att hoppa av och fly till Na Yoh.

CC