Resan till Clusta Noba var ganska händelselös men väl framme fick jag återse Hildur Ornetand, världshusvärlden från Arhem, som blivit något av en ledargestalt för Marjurerna. De verkade måttligt roade av att en trakorisk styrka kommit men jag försökta förklara att vi kommit för att bekämpa de odöda.
Ett kärare återseende kom efter någon dag när ett gäng spejare kom med Giovanni i släptåg! De anklagade Giovanni för att ha uppfört ett försvarsverk på ön, något han sade sig vara oskyldig till. Vi gav oss av för att beskåda skapelsen, och det var en imponerande byggnad som såg något malplacerad ut. Den vaktas av demoner som snabbt likviderade den stackars soldat som Praanz beordrade fram, men Giovanni fick komma och gå som han ville. Praanz tilläts gå in i sällskap med Giovanni, och de gick in för att inspektera och förhandla.
Då rapporterade spejare om rörelser på en strand. Jag tog 20 mannar för att undersöka, och det var ransarder som hade kraschlandat ett av sina skepp. Jag insåg snabbt att vi var för få och beordrade reträtt, några klåpare fick dock sätta livet till. Jag nedgjorde två spejare, med god hjälp av deras uppblåsta egon som fick dem att möta mig en och en i närstrid i stället för att skjuta mig med båge. Ransarderna kallar det väl för mod, men det är en tunn gräns mellan mod och självmord.
En ransardisk styrka rörde sig mot byn men nedgjordes, tyvärr inte utan förluster på vår sida, medan resten förskansade sig på en bergstopp varifrån de trakasserade oss med hippogriffer. Med en krigslist kunde vi lura ner större delen av dem under natten. Vi upprättade vad som såg ut som ett spejarläger i en klyfta, ett lätt byte för blodtörstiga ransarder. Dock hade vi i lönndom placerat ut ett stort antal elitsoldater. Eller vad man nu ska kalla dem, jag saknar Valentino och Eredrim...
Hursomhelst gick de i fällan och vi dräpte de flesta med måttliga förluster på vår sida. En del av mina mannar i lockbetet som tillsammans med mig tog första smällen gick tyvärr åt, plus en del av Komankerna.
Endast ett fåtal var nu kvar på bergstoppen och vi kunde rikta fokus mot de odöda brobyggarna. När de är klara med bron kommer de mötas av Eniaken och stenmurar som tillsammans bildar en flaskhals som är vårt enda hopp, eftersom de är väldigt många fler än oss. De hade dock kastmaskiner, som vi ville oskadliggöra. Vi seglade in med våra skepp i sundet och lyckades slå ut deras kastmaskiner med våra. Tyvärr lyckades ett skepp krascha in i stenbron som de osösa bygger, med mycket onödigt manfall som konsekvens. Jag börjar alltmer tvivla på våra förutsättningar. Vi ankrade iallafall upp vår galbalon för att bombardera de odöda.
Ett misstag skulle det visa sig, vilket följdes av flera andra. Vi sände ut Svarta Pilen för att spana efter ransardflottan, men den sylvoleumbombades av ransardiska hippogriffer och sattes ur stridbart skick, och nu kom resten av ransardernas flotta. Våra karaveller sattes ut för att möta dem, det gick ganska bra och vi sänkte alla deras mindre båtar men våra blev svårt skadade, och vår galbalon hann inte dit i tid. Och deras galbalon kom igenom. Vi hade hela vår försvarsstyrka inklusive kastmaskiner i byn, men ransarde undvek byn och valde att kraschlanda sitt skepp på klipporna där första skeppet anlänt. Våra soldater skyndade dit men inte inna ransarde hunnit i ordning och det blev ett nedrigt nederlag. De tog sig upp på sin bergstopp och vi har fått satsa på att befästa byn.
Moralen var körd i botten och bland kondottiärerna gick rykten om att jag var en ransardisk spion! Det var upprorsstämning och vi lyckades spåra ryktesspridningen till en kondottiär som visade sig vara Cymba, en känd kondottiärledare och illgärningsman från Ilibaurien. Han hyste en stark bitterhet mot mig och mina kamrater för att vi lyckades föra ut det Blå Barnet. Cymba hade nämligen i uppdrag att vakta Blå Barnet och hans misslyckande skadade hans anseende mycket. Ryktesspridningen var ett försök till hämnd. Men när vi stod öga mot öga kunde han inte låta bli att vilja möta mig i envig. Han svingade skickligt sin sabel i snygga finter som nog hade dragit ner applåder på Tricilves arena. Inte lika snitsigt men desto mer effektivt planterade jag min yxa mellan hans ögon. Och med honom dör förhoppningsvis ryktesspridningen.
Högvälborne,
Leonidas de Uriel
Krönika om en brokig skara äventyrares öden och
upplevelser i den femte konfluxens tid.
Levande kokta
Efter en lyckad pejling av jordflyttarens plats hade vi och vävsällskapet tagit oss upp till en vulkanliknande öppning på toppen av berget. Runt om låg kusligt perfekta rundade stenar, som om havet en gång hade format dem. I mitten fanns en stor öppning med en över hålet utskjutande konstruktion där det hängde en klocka. Mitt emot denna vakade ett stort tjurhuvud i brons. Innan resten av oss hade reagerat var dvärgen Eredrim i full färd med att klättra ut till klockan. Han kastade sig in under den och landade på en plattform medan hans huvud försvann in i klockdelen.
"Det verkar vara en sorts hissanordning, möjligtvis en dykarklocka." - sa dvärgen barskt.
Vi andra, Cracius och Vrax inkluderat, begav oss snart ut på klockhissen och begrundade konstruktionen. Jämt fördelade runt kanten av plattformen var tio gropar i storlek av stenarna. Antagligen för barlast för att få hissen i rörelse. Efter lite dividerande började vi lasta över stenar till klockan. En högst riskabel operation men vana äventyrade som vi var fruktade vi inget. Förrän alven fick en föraning. En obehaglig känsla likt den när någon, eller något, ser på en. Han stannade upp och tittade förundrat på tjurhuvudet mitt emot. Det ljöd lite när alven klampade fram med stenarna. En dov resonans. Alven tog hjalten av svärdet och slog mot klockan. Tjuren svarade. Ett fizz om inte hans öron mindes fel.
"Det är något lurt på gång. Vi bör nog hejda oss." - sa alven med en orolig röst.
"Vaddådå? Är du rädd för en ko?" - svarade dvärgen utan att stanna upp med sitt skickliga men klumpiga arbete.
"Jag tycker bara vi bör tänka en extra gång innan vi start något vi inte har kontroll över."
"Pish pash. Nu sätter vi fart" svarade dvärgen med gladlynt röst, hivade ner sig själv med den sista stenen och helt plötsligt var ekipaget på väg ner.
Alven funderade ett krot tag om han hastigt skulle kasta sig upp men valde att stanna kvar. I maklig takt tjuggade kedjan på. Det blev snabbt mörkt. Helt plötsligt tippade konstruktionen 30 grader, dvärgen lyckades med nöd och näppe med att inte glida ur. De fortsatte ner i sidled i cirka 30 meter innan de återigen rätade upp sig och åkte ner. Det blev hastigt fuktigt och varmt.
"Slå ann ljus trollkarl" - beordrade Cracius.
Ett ljus sken upp över en förskräcklig syn av ett ångkokande bad 30 meter nedanför. Det var verkligen en dykarklocka, en ironisk konstruktion.
"Fort! Kasta av stenen!"
Snabbt lastade vi av alla stenarna men det gjorde inget för vi fortsatte fortfarande, om än lite långsammare, ner mot våran säkra död. I ett hjältemodigt beslut sällan skådat offrade Aralanaphi sig själv och kastade sig ut på mot brunnskanten, klamrade sig fast på den hala, våta väggen som antagligen bara en van sjöalv kunnat göra. Klockan stannade, ordagrant och metaforiskt. Ljuset från trollkarlen blev plötsligt starkare. Det växte stadigt och till slut formades den mäktigaste isgestallt någon av oss hade sett. Sjöormen begav sig ner i det kokande havet och det frätande värmen byttes mot en behaglig sydtropisk lättnad. Alven, som verkade oalviskt ansträngd, hoppade över till klockan igen och snart började den långsamt ticka ner mot sjön. Dvärgen klättrade upp mot toppen av dykarklockan för att inte drunkna medan alven snart simmade ut i det blåa kalla ljuset från iselementaren. Rummet hade perfekta kalkväggar utan några strukturer. Alven tog upp en av stenarna och slog ann så hårt han kunde. Kalken som hade bildats under åren lossnade och avslöjade... ännu en mur. Denna av gröna tegelblock. Alven återvände till sällskapet som nu inte visste vad de skulle ta sig till. Skulle de bege sig upp igen eller skulle de chansa? Cracius begav sig ut och med en otrolig tur eller känsla slog ann på precis rätt ställe. Avslöjade en öppning som han lyckade öppna. Rummet tömdes långsamt på vatten medan sällskapet simmade upp till ytan.
I ett kort bisarrt avbrott mellan död och världsundergång fann sig sällskapet i en spaliknande upplevelse, upplyst av magiskt ljus spelande mellan jadegröna murar och kaustiska effekter i vattnet.
När rummet väl var tömt begav de sig mot öppningen som avslöjade en dörrliknande konstruktion som de långsamt lyckades fösa upp. Innanför var ett tjurhuvud till. Säkerligen gjort för att tömma rummet innan de begav sig ner. Från där begav sig en smal trappa upp till nästa rum där ett pussel avslöjades. Fyra tjurhuvuden i olika färger prydde väggen. På golvet en av tungdelarna till den gröna tjuren. Det var nog bara att stoppa in handen i den gröna tjuren och vrida om? Eller? Efter mycket oense om det logiska pussel offrade sig Vrax och stoppade in armen. TJUCK! Väggen vred sig 90 grader och bakom avslöjade sig ännu en trappa. Denna var längre. Mycket längre och vandrade upp och ner. Det blev varmare. Snart uppenbarade sig en delning i vägen. En ännu smalare gång åt höger eller fortsätta neråt? Sällskapet vek av och fann i slutet av korridoren en vägg med ett handtag. Alven tittade sig oroväckande om och tog sedan tag i handtaget, som gav vika och gjorde stenblocket rörligt. Han tryckte med all sin kraft mot väggen och till slut föll det framåt med alven på det. De föll med en ekande smäll mot golvet, alven på knä, ställde sig långsamt upp efter ansträngningen samtidigt som det längst in i rummet i en spegelrörelse ställde sig upp en 3 meter hög tjur, som sakta själv lyste upp rummet med smaragdliknande runor som klädde dess stenliknande kropp. Ett enormt bröl och damm från hela rummet täckte alven. Aralanaphi drog ödesmättat sitt svärd och gjorde sig redo. Tjuren, stående på sina två ben med en enormt [VAPEN] i handen frustade än en gång stormade sedan fram. Skulle vi fly eller illa fäkta?
-- Aralanaphi?
"Det verkar vara en sorts hissanordning, möjligtvis en dykarklocka." - sa dvärgen barskt.
Vi andra, Cracius och Vrax inkluderat, begav oss snart ut på klockhissen och begrundade konstruktionen. Jämt fördelade runt kanten av plattformen var tio gropar i storlek av stenarna. Antagligen för barlast för att få hissen i rörelse. Efter lite dividerande började vi lasta över stenar till klockan. En högst riskabel operation men vana äventyrade som vi var fruktade vi inget. Förrän alven fick en föraning. En obehaglig känsla likt den när någon, eller något, ser på en. Han stannade upp och tittade förundrat på tjurhuvudet mitt emot. Det ljöd lite när alven klampade fram med stenarna. En dov resonans. Alven tog hjalten av svärdet och slog mot klockan. Tjuren svarade. Ett fizz om inte hans öron mindes fel.
"Det är något lurt på gång. Vi bör nog hejda oss." - sa alven med en orolig röst.
"Vaddådå? Är du rädd för en ko?" - svarade dvärgen utan att stanna upp med sitt skickliga men klumpiga arbete.
"Jag tycker bara vi bör tänka en extra gång innan vi start något vi inte har kontroll över."
"Pish pash. Nu sätter vi fart" svarade dvärgen med gladlynt röst, hivade ner sig själv med den sista stenen och helt plötsligt var ekipaget på väg ner.
Alven funderade ett krot tag om han hastigt skulle kasta sig upp men valde att stanna kvar. I maklig takt tjuggade kedjan på. Det blev snabbt mörkt. Helt plötsligt tippade konstruktionen 30 grader, dvärgen lyckades med nöd och näppe med att inte glida ur. De fortsatte ner i sidled i cirka 30 meter innan de återigen rätade upp sig och åkte ner. Det blev hastigt fuktigt och varmt.
"Slå ann ljus trollkarl" - beordrade Cracius.
Ett ljus sken upp över en förskräcklig syn av ett ångkokande bad 30 meter nedanför. Det var verkligen en dykarklocka, en ironisk konstruktion.
"Fort! Kasta av stenen!"
Snabbt lastade vi av alla stenarna men det gjorde inget för vi fortsatte fortfarande, om än lite långsammare, ner mot våran säkra död. I ett hjältemodigt beslut sällan skådat offrade Aralanaphi sig själv och kastade sig ut på mot brunnskanten, klamrade sig fast på den hala, våta väggen som antagligen bara en van sjöalv kunnat göra. Klockan stannade, ordagrant och metaforiskt. Ljuset från trollkarlen blev plötsligt starkare. Det växte stadigt och till slut formades den mäktigaste isgestallt någon av oss hade sett. Sjöormen begav sig ner i det kokande havet och det frätande värmen byttes mot en behaglig sydtropisk lättnad. Alven, som verkade oalviskt ansträngd, hoppade över till klockan igen och snart började den långsamt ticka ner mot sjön. Dvärgen klättrade upp mot toppen av dykarklockan för att inte drunkna medan alven snart simmade ut i det blåa kalla ljuset från iselementaren. Rummet hade perfekta kalkväggar utan några strukturer. Alven tog upp en av stenarna och slog ann så hårt han kunde. Kalken som hade bildats under åren lossnade och avslöjade... ännu en mur. Denna av gröna tegelblock. Alven återvände till sällskapet som nu inte visste vad de skulle ta sig till. Skulle de bege sig upp igen eller skulle de chansa? Cracius begav sig ut och med en otrolig tur eller känsla slog ann på precis rätt ställe. Avslöjade en öppning som han lyckade öppna. Rummet tömdes långsamt på vatten medan sällskapet simmade upp till ytan.
I ett kort bisarrt avbrott mellan död och världsundergång fann sig sällskapet i en spaliknande upplevelse, upplyst av magiskt ljus spelande mellan jadegröna murar och kaustiska effekter i vattnet.
När rummet väl var tömt begav de sig mot öppningen som avslöjade en dörrliknande konstruktion som de långsamt lyckades fösa upp. Innanför var ett tjurhuvud till. Säkerligen gjort för att tömma rummet innan de begav sig ner. Från där begav sig en smal trappa upp till nästa rum där ett pussel avslöjades. Fyra tjurhuvuden i olika färger prydde väggen. På golvet en av tungdelarna till den gröna tjuren. Det var nog bara att stoppa in handen i den gröna tjuren och vrida om? Eller? Efter mycket oense om det logiska pussel offrade sig Vrax och stoppade in armen. TJUCK! Väggen vred sig 90 grader och bakom avslöjade sig ännu en trappa. Denna var längre. Mycket längre och vandrade upp och ner. Det blev varmare. Snart uppenbarade sig en delning i vägen. En ännu smalare gång åt höger eller fortsätta neråt? Sällskapet vek av och fann i slutet av korridoren en vägg med ett handtag. Alven tittade sig oroväckande om och tog sedan tag i handtaget, som gav vika och gjorde stenblocket rörligt. Han tryckte med all sin kraft mot väggen och till slut föll det framåt med alven på det. De föll med en ekande smäll mot golvet, alven på knä, ställde sig långsamt upp efter ansträngningen samtidigt som det längst in i rummet i en spegelrörelse ställde sig upp en 3 meter hög tjur, som sakta själv lyste upp rummet med smaragdliknande runor som klädde dess stenliknande kropp. Ett enormt bröl och damm från hela rummet täckte alven. Aralanaphi drog ödesmättat sitt svärd och gjorde sig redo. Tjuren, stående på sina två ben med en enormt [VAPEN] i handen frustade än en gång stormade sedan fram. Skulle vi fly eller illa fäkta?
-- Aralanaphi?
Jorddragarhymnen och Etorgos gravkammare
Ett rådigt ingripande från Eredrim som stängde portarna när stålklotet var ute fick stopp på fällan. När mekanismen försökte dra upp klotet igen tog det nämligen stopp på porten och kedjan slets av. Nu kunde vi äntligen utforska vad som fanns bakom denna sluga och brutala fälla. Det visade sig vara; inte ett skvatt! Besvikna letade vi vidare.
En annan fälla sköt ut glödgade kopparklot med stor kraft. Bakom den fanns en gravkammare med tre gravar. Ett spöke angrep Eredrim som flydde i vild panik. Och när Eredrim flyr så bör man haka på för det finns inte mycket som skrämmer den lille hårbollen. Så vi alla flydde i vild panik, utom Iliel som stannade och betvingade spöket. Hon fick visioner om en man som tjänat som Etorgos älskare, gift sig med en kvinna och begravts levande.
Efter en del labyrintande, fallgropar och annat hamnade vi i strid med ytterligare skelett, och fann en del värdesaker. Ett av skeletten hade en ring som Iliel kände igen från spökets vision, hon trodde att det kunde ha varit älskarens fru. Jag undersökte skelettet som ut att ha tilhört en kvinna. Vi gick tillbaka till det nu försvagade spöket. Tariq pratade med honom på Ithilgroms tunga. Han sa att han ville läggas till vila på en kulle i solen med sin älskade. Vi tänkte att det kan vi väl ordna så öppnade kistan för att samla ihop hans ben och fann där också en nyckel. Då öppnade vi de andra två gravarna som tillhört Etorgos fru respektive älskarinna och fann där fler nycklar.
Vi velade runt ett tag och jag fick ett par armborstskäcktor i mig, hittade vi Etorgos grav. Rirba frammanade hans ande som hade följande att säga:
Rirba kallade det dravel, hon kallade det Jorddragarhymnen som hon redan kände till.
Vi andra tyckte att det nog skulle gå att få ut ledtrådar ut detta, det var nog inte värre än Vox Ranzina. Dock kände vi att vi saknade Giovannis sinne för kryptiska formuleringar.
När vi kommit ut lade vi älskaren och hans fru på en kulle i solen. Tariq sa att spöket var tacksamt och verkade få frid.
Nästa steg var inte lika självklart. Jag drog mig dock till minnes de gamla platsbestämningarna som Manghalde funnit i Isakras bibliotek, som tydde på att Marjura roterade. Kanske snurrade Jorddragaren runt utan sin karta? Marjura tycktes ju rotera kring en axel i Itlasbergen inte långt härifrån.
Så vi satte av mot Itlasbergen. Vi satte ett ekollon i en dold dal och kontakta Melealina som när eken vuxit upp skickade Nastigast till oss för att hjälpa till att räkna ut den exakta rotationspunkten.
Efter ett nattläger upptäckte vi att vävarnas ledare var död, han hade strypts i sömnen. Det visade sig vara den mumifierade hand som han burit med sig som relik efter sektens grundare som börjat leva. Handen gav sig också på mig men Eredrim mosade den. Grundaren var troligen krurier från Marjura så kanske vaknade handen av att komma tillbaka hit. Medan vi begravde vävarmästaren blev även han odöd men en magisk eld från Vrax satte stopp för det.
Nu kunde vi börja söka oss mot rotationspunkten med hjälp av Nastigasts räknande. Vårt sökande för oss allt högre upp.
-- Cracius Carnassos
En annan fälla sköt ut glödgade kopparklot med stor kraft. Bakom den fanns en gravkammare med tre gravar. Ett spöke angrep Eredrim som flydde i vild panik. Och när Eredrim flyr så bör man haka på för det finns inte mycket som skrämmer den lille hårbollen. Så vi alla flydde i vild panik, utom Iliel som stannade och betvingade spöket. Hon fick visioner om en man som tjänat som Etorgos älskare, gift sig med en kvinna och begravts levande.
Efter en del labyrintande, fallgropar och annat hamnade vi i strid med ytterligare skelett, och fann en del värdesaker. Ett av skeletten hade en ring som Iliel kände igen från spökets vision, hon trodde att det kunde ha varit älskarens fru. Jag undersökte skelettet som ut att ha tilhört en kvinna. Vi gick tillbaka till det nu försvagade spöket. Tariq pratade med honom på Ithilgroms tunga. Han sa att han ville läggas till vila på en kulle i solen med sin älskade. Vi tänkte att det kan vi väl ordna så öppnade kistan för att samla ihop hans ben och fann där också en nyckel. Då öppnade vi de andra två gravarna som tillhört Etorgos fru respektive älskarinna och fann där fler nycklar.
Vi velade runt ett tag och jag fick ett par armborstskäcktor i mig, hittade vi Etorgos grav. Rirba frammanade hans ande som hade följande att säga:
Grymma säd
ofödd kallar du...
du vill att jag täljer
vad elst jag ser
Jag minns en klockas klyfta...
ett nedstigande i oändliga djup...
en klang av malm...
en tungas sälta...
en högväg...
ej en hålväg...
en eldkittels kraft
Jag minns en sägd om huvud
ack minns det väl,
om ofagert men dock...
Den örte höre havets sång
den mynte smake dess blod
den hänte röne himlens form
den ögte skåde dess ljus
Vet du det nu eller ej?
Tvungen har jag talat
nu vill jag tiga
Rirba kallade det dravel, hon kallade det Jorddragarhymnen som hon redan kände till.
Vi andra tyckte att det nog skulle gå att få ut ledtrådar ut detta, det var nog inte värre än Vox Ranzina. Dock kände vi att vi saknade Giovannis sinne för kryptiska formuleringar.
När vi kommit ut lade vi älskaren och hans fru på en kulle i solen. Tariq sa att spöket var tacksamt och verkade få frid.
Nästa steg var inte lika självklart. Jag drog mig dock till minnes de gamla platsbestämningarna som Manghalde funnit i Isakras bibliotek, som tydde på att Marjura roterade. Kanske snurrade Jorddragaren runt utan sin karta? Marjura tycktes ju rotera kring en axel i Itlasbergen inte långt härifrån.
Så vi satte av mot Itlasbergen. Vi satte ett ekollon i en dold dal och kontakta Melealina som när eken vuxit upp skickade Nastigast till oss för att hjälpa till att räkna ut den exakta rotationspunkten.
Efter ett nattläger upptäckte vi att vävarnas ledare var död, han hade strypts i sömnen. Det visade sig vara den mumifierade hand som han burit med sig som relik efter sektens grundare som börjat leva. Handen gav sig också på mig men Eredrim mosade den. Grundaren var troligen krurier från Marjura så kanske vaknade handen av att komma tillbaka hit. Medan vi begravde vävarmästaren blev även han odöd men en magisk eld från Vrax satte stopp för det.
Nu kunde vi börja söka oss mot rotationspunkten med hjälp av Nastigasts räknande. Vårt sökande för oss allt högre upp.
-- Cracius Carnassos
Rirbas erbjudande och Store Stenfars förvandling
Giovanni fortsatte sina mätningar under dagen. För varje gång han räknade kunde han ta sig lite närmare konfluxpunkten, men han insåg att det skulle vara nästan omöjligt att helt bestämma dess position. Vid det här laget var halva Clusta noba täckt av rep, snören och markeringar för att lokalisera konfluxen.
Resten av sällskapet hade sökt tillflykt i en grotta tillsammans med alverna i väntan på Praans da Kalve och hans trakoriska armé. De samtalade om huruvida de skulle ge sig i land och träffa den äckliga gamla gumman som stod och väntade på en kulle. Efter att ha talat en stund bestämde de sig dock för att finna en roddbåt och höra efter vad gumman ville dem.
Sagt och gjort. Sällskapet bordade en jolle och rodde i land. De fick navigera mellan några odöda men bulken av Shaguls armé var sysselsatt med att färdigställa bron över sundet till ön. Gumman berättade att hon stod på vår sida i striden och att hennes önskan var att hennes folk skulle få komma till sin sista vila.
Vi hämtade mat och materiel och begav oss i rask marsch över Marjura för att komma till dalen där graven låg. På vägen stötte vi på några odöda bönder som snabbt nedkämpades med svärd och yxor.
Nära Kollam aptis gravdalar fann vi Etorgos gravvalv insprängd i en klippa. Porten var av sten och såg väldigt gedigen ut. Men det var ett hål i ena hörnet där Urdifluff kunde klämma sig igenom. Han rekade insidan men kom strax farande ut med en mängd odöda skelett efter sig. Sällskapet hackade sig igenom horden som försökte strömma ut ur öppningen och efter en stunds strid tog de sig in i gravvalvet.
Vägen var kantad av fällor och sällskapet undvek döden gång på gång innan de kom upp till ett vägskäl långt inne i berget. De fick slåss mot väldiga odöda varelser och hoppa över hissnande djupa gap i berget på vägen. En trappa ledde uppåt och valentino gick sturskt framåt. Han undvek en lös platta som såg misstänkt ut och kom nästan hela vägen innan han trampade på en utlösningsmekanism. Ett enormt klot av stål kom farande mot honom och de andra uppifrån ett hål i taket. De han precis kasta sig bakåt för att komma undan döden ytterligare en gång.
Samtidigt på Clusta Noba hade resten av sällskapet lokaliserat platsen där store stenfar skulle utlösas. Raoga sjäng sin galna sång och ägget började växa i skogen. Efter en stund hade det förvandlats till en tio gånger tio meter stor byggnad kantad av hiskeliga gargoyler. Giovanni och de andra som varit nära när magin hände fick tillträdelse till platsen. Men när Praans da Kalve och hans soldater fick nys om vad som hänt kunde de inte ta sig in utan att hålla någon av de tillåtna i handen.
I källaren på byggnaden fanns ett stort ansikte i sten som Bodonius hittade. Det kom läten från ansiktet och de visste alla att de kommit till rätt plats.
--Valentino Toxys
Resten av sällskapet hade sökt tillflykt i en grotta tillsammans med alverna i väntan på Praans da Kalve och hans trakoriska armé. De samtalade om huruvida de skulle ge sig i land och träffa den äckliga gamla gumman som stod och väntade på en kulle. Efter att ha talat en stund bestämde de sig dock för att finna en roddbåt och höra efter vad gumman ville dem.
Sagt och gjort. Sällskapet bordade en jolle och rodde i land. De fick navigera mellan några odöda men bulken av Shaguls armé var sysselsatt med att färdigställa bron över sundet till ön. Gumman berättade att hon stod på vår sida i striden och att hennes önskan var att hennes folk skulle få komma till sin sista vila.
Vi hämtade mat och materiel och begav oss i rask marsch över Marjura för att komma till dalen där graven låg. På vägen stötte vi på några odöda bönder som snabbt nedkämpades med svärd och yxor.
Nära Kollam aptis gravdalar fann vi Etorgos gravvalv insprängd i en klippa. Porten var av sten och såg väldigt gedigen ut. Men det var ett hål i ena hörnet där Urdifluff kunde klämma sig igenom. Han rekade insidan men kom strax farande ut med en mängd odöda skelett efter sig. Sällskapet hackade sig igenom horden som försökte strömma ut ur öppningen och efter en stunds strid tog de sig in i gravvalvet.
Vägen var kantad av fällor och sällskapet undvek döden gång på gång innan de kom upp till ett vägskäl långt inne i berget. De fick slåss mot väldiga odöda varelser och hoppa över hissnande djupa gap i berget på vägen. En trappa ledde uppåt och valentino gick sturskt framåt. Han undvek en lös platta som såg misstänkt ut och kom nästan hela vägen innan han trampade på en utlösningsmekanism. Ett enormt klot av stål kom farande mot honom och de andra uppifrån ett hål i taket. De han precis kasta sig bakåt för att komma undan döden ytterligare en gång.
Samtidigt på Clusta Noba hade resten av sällskapet lokaliserat platsen där store stenfar skulle utlösas. Raoga sjäng sin galna sång och ägget började växa i skogen. Efter en stund hade det förvandlats till en tio gånger tio meter stor byggnad kantad av hiskeliga gargoyler. Giovanni och de andra som varit nära när magin hände fick tillträdelse till platsen. Men när Praans da Kalve och hans soldater fick nys om vad som hänt kunde de inte ta sig in utan att hålla någon av de tillåtna i handen.
I källaren på byggnaden fanns ett stort ansikte i sten som Bodonius hittade. Det kom läten från ansiktet och de visste alla att de kommit till rätt plats.
--Valentino Toxys
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)