Resan till HOXOH

När vi återvänt från de grå hallarna frågade vi Melealina om hon kunde föra oss magiskt till en annan plats utan att själv följa med, och det kunde hon om någon kunde tänka på ett specifikt träd. Hon sa också att om vi planterar ett ekollon kan hon komma till det trädet efter tolv timmar.

Efter att det mörknat satte vi oss i en ring och lät Giovanni tänka på ett träd i Fontra Cilor medan Melealina gjorde sin ritual. Efter en stund var vi vid ett träd på en bakgård vid en flod, men Tariq var borta! Dessutom upptäckte vi att vi inte alls var i Fontra Cilor utan i Favoki. Staden visade sig vara ockuperad av kishatiska soldater som trakasserade invånarna och vi hörde dem dessutom tilltvinga sig mutor, vilket är synnerligen förkastligt i Shamash ögon! Vi fick höra att Kishatet besegrat en moskorisk här trots att moskorierna hade stöd från Nastrol och nu plundrade den moskoriska landsbygden.

Stora mängder soldater rörde sig på vägen mot Fontra Cilor så vi fick gå avsides på de torra åkrarna. Av det fåtal bönder som fanns kvar fick vi ofta höra att det var bättre förr. Vid en ödegård angreps vi av två rovtranor men efter att Valentino med sedvanlig effektivitet halshuggit den ena  så flydde den andra. Jag tog tillvara på dess klor och av köttet tillagade Vrax aldeles för god mat för att vara Shamashi behaglig.

Även Fontra Cilor hade fallit för Kishatets trupper. Förutom några palats där strider fortfarande rasade. De utfärdade utegångsförbud nattetid, förbjöd vapen och tvingade alla att bära en form av identitetsbrickor. Alla som bröt mot detta avrättades. Vi gömde våra vapen förutom Sturmendrang tillsammans med Eredrim, då Kishatet hatar dvärgar, på ett tak. Vi gick sedan mot universitetet som tagits över av soldater. Vi smög ändå in och fann att shamashpräster höll på att katelogiser biblioteket, så vi gömde oss i ett laboratorium och väntade på natten. Tyvärr hade de lämnat två vakter kvar i biblioteket, tyvärr för dem alltså. Efter att Valentino ändat deras liv fann Giovanni att Bythos sju portar inte fanns i detta bibliotek, men att den ska finnas i HOXOH och i Mea Plakole på Stegos.

Så vi stal en gondol och gled ut längs floden mot kusten. När vi lämnat staden kom en duva och knackade in budskapet M+T Tocme i relingen. Vi gissade att det var Melealina som hittat Tariq i Tocme. Fågeln verkade vilja ha svar så jag sa HOXOH till den varpå del flög iväg. Sedan följde en Shamashi behaglig rodd till Quafachas delta där vi gick i land för att gå till HOXOH. På vägen övernattade vi hos krigarmunkar i vars kloster vi planterade ett ekollon. Dagen därpå ankom vi till den lömskt skimrande staden HOXOH.

CC 

Hur de fyra ögonen till slut blev samlade och färden genom de Grå hallarna

Ur elementarmagiker Vrax anteckningar

Efter att jag och min grupp kom över de hemliga verserna i profetian Vox ranzina, vars verser förtäljer om var de fyra ögonen kunde finnas, har vårt sökande lett in oss på långväga resor runt hela Trakorien. Det var på Saphyna som vi fann det sista ögat. I vår iver av att finna de fyra ögonen som omtalas i profetian tror jag att många av oss, i vår blinda och något naiva iver, hade tänkt oss att när bara de fyra ögonen alla var samlade så skulle allting på något sätt få sin lösning. Men det skulle visa sig vara betydligt mycket mer komplicerat än så. Följande noteringar härrör sig kring tiden då vi fann profetians gröna öga långt in Tocmerskogens djup.

I skogens djup hade vi kommit fram till ett enormt träd som nästan är svårt att beskriva med ord. Det var så otroligt högt att det såg ut som att det sträckte sig ända upp i skyn, vilket överensstämde väl med vad stroferna i profetian nämnde om trädet. Plötsligt uppenbarade sig en kvinna för oss och hon presenterade sig som Melealina. Direkt slog hennes skönhet och utstrålning oss alla. Hon berättade att hon var det gröna ögat samt den kvinnliga väktaren av konfluxen. Melealina bjöd upp oss i trädet  och vi åkte upp via en hissanordning till till en plattform, där stjärnorna kunde studeras på ett säreget sätt. Magin som fanns i trädet gjorde det möjligt att se en spegling av stjärnhimlen i trädets krona, där alla stjärnorna lyste både klarare och starkare än vanligt. Vår stjärnskådare Giovanni blev ytterst begeistrad av att allt på stjärnhimlen framträdde så tydligt. Giovanni och Melealina kunde klart se en femte skärningspunkt som förebådade en kommande konflux. Melealina berättade för oss att den antågande konfluxen är kluven och att stjärnorna pekar ut två olika punkter, en i trakoriska sjön och en annan vid Marjura. Enligt Melealina skulle någon kallad Magnataurus få en framträdande roll i den femte konfluxen och vi uppmanades försöka lokalisera honom. 

Hon menade på att vi, tillsammans med henne, borde bege oss till Magnhalde i träsket eftersom vi där skulle vara säkra för Shagul. Hon förklarade för oss att hon med hjälp av en ritual kunde förflytta oss direkt till träsket, men att hon inte kunde få med alla. Efter en stunds diskussion bestämde vi oss för att Raoga, Bodonius, Giovanni, Tariq, Cracius, Eredrim, Valentino, jag, medaljongen som har en själ i sig, skulle följa med Melealina. När vi hämtat vår packning påbörjade hon ritualen som skulle ta oss till skuggornas träsk, men hon hade knappt hunnit börja förrän några gestalter, som från ingenstans kom upp på plattformen, genast anföll oss. Det var Shaguls inhyrda avskum till lönnmördare som ännu en gång försökte ta livet av oss. En av dem, en karl som saknade näsa, lyckades nästan ha ihjäl Berlindus. En annan sköt en pil mot Raoga, men den studsade bort från det kraftfält som omgärdade ritualen. Nu uppenbarade sig också en av Shaguls kloner på plattformen och han försökte skingra den pågående ritualen, men misslyckas. Jag såg i ögonvrån hur både Spugg och Didra kastade sig mot Shagul och febrilt högg mot honom och det verkade som att de lyckades skada honom för han teleporterade snabbt iväg sig. Vad som sedan hände vet jag inte men jag kan bara hoppas att mina kamrater klarade sig och är välbehållna. Hur som helst så befann vi oss helt plötsligt på Magnhaldes ö i träsket. Jag kände genast igen platsen. Så dyster och mystisk låg den lilla ön belägen mitt i det stinkande träsket.

Vi såg hur en liten krum gestalt kom emot oss och det visade sig vara det blå barnet som vi tidigare hade lämnat i Magnhaldes omsorg. Gestalten var inte längre ett barn utan nu åldrad som en gammal gubbe men med en satt dvärgs kroppsbyggnad. Det blå barnet hade varit säkert på ön från Shagul, men hans barndom kan inte ha varit något munter historia. Jag vet själv inte så mycket om barnuppfostran men att bli uppfostrad av en före detta Shagulit i ett öde träsk, med en horndemon som enda ytterligare sällskap, kan omöjligen ge goda förutsättningar för en lycklig barndom. Det blå barnet genomled tydligt en erbarmlig tillvaro på ön där han utanför husets väggar var hänvisad till att bo i en liten koja och av Magnhalde tilltalades han kort och gott som ”hund”. Trotts de miserabla levnadsförhållandena så var det blå ögat åtminstone skyddat från Shagul.

För att finna Magnutaurus skulle vi, enligt Melealina, vara tvungna att återigen begagna oss av en ritual för att ta oss till en plats som ligger utanför den vanliga världen, nämligen de så kallade grå hallarna. Den transferritual som man behövde använde sig av för att komma ut och in i de grå hallarna verkade mycket intressant och Magnhalde som också behärkade den gick nogsamt igenom tillvägagångssättet med mig.

Då vi alla stod redo frammanade Melealina något som såg ut som grå eld och genom den kunde vi se hallarna uppenbara sig i. Vi gick in och var nu i hallarna. Hallarna var ett slags vägskäl mellan platser och världar och ett snedsteg i hallarna kunde göra man hamnade på en helt annan plats. Det gällde således att hålla tungan rätt i mun, men som tur hade jag fått med nedskrivna koordinater, med vars hjälp jag skulle kunna lägga ritualen och ta oss tillbaka till träsket. Hallarna var en dyster plats och det kändes besynnerligt att befinna sig där. När vi färdades skapade Giovanni och Cracius en karta utifrån ett matematiskt system så att vi kunde hålla koll på hur vi färdades. Under den första dagen såg vi en underlig port med en stjärnhimmel på. Vi såg också fågelfötteravtryck  i dammet.

På den andra dagen började märkliga händelser att inträffa. Vi såg några underliga varelser med fyra ben och två armar som vi konfronterade. Vi tog oss sedan  vidare och såg in i en sidopassage där ett flertal genomskinliga geléklumpar hängde i taket. Samtidigt hörde vi en sång och såg en uppenbarelse i våra huvuden. Sången och uppenbarelsen berättade om att den ljuvaste av trädgårdar skulle finnas inne i gången. Samtliga i sällskapet insåg att det var något lurt på gång här utom Tariq som insisterade på att vi genast borde ge oss in i gången. Efter en gemensam övertalningskampanj lyckades vi till slut få den gode ankan att inse att det var en tämligen dålig idé att bege sig in i gången.

På den tredje dagen kom vi fram till en mystisk stenvägg som spärrade av vägen.

Vi försökte med vår samlade klokhet lista ut hur vi skulle komma förbi väggen, men efter flera misslyckade försök med både våld och magi insåg vi att vi hade gått bet. I ögonvrån kunde jag helt plötsligt skymta något i gången bakom oss. Ett vidrigt odjur, vars utseende påminde om en blandning av en gigantisk padda och vildsvin, blockerade nu vägen tillbaka. Det verkade först som att den slumrade, men sedan märkte vi till vår förskräckelse att den långsamt vaknade till och började röra sig åt vårt håll. Samtidigt som demonen började förflytta sig emot oss insåg vi at det fanns en hålgång med ett kompakt mörker som ledde bort från gången. Helt plötsligt kunde vi höra att en röst från mörkret som började tala med oss. Rösten presenterade sig som en som hatar Ingen, Ghumghakk, liksörplaren, och sade sig ha information till oss om vi kom in i han gap. Ghumghakk d.v.s. Rhabdoranas gud sade sig vara missnöjd med Ingens (Shaguls) användning av Rhabdorana. Han sade också att man kan finna vägen till Magnataurus via vår vanliga värld genom något som heter Bytos, Nominatorns värld. I Bytos väntar kristalltjuren men för att komma dit måste vi ha rätt koordinater, sa Ghumghakk.

Demonen kastade sig mot oss och vår enda chans var att träda in i Ghumghakks käftar och när vi gjorde det hamnade vi i korridoren där vi började. Väl tillbaka på startpunkten genomförde jag mandalaritualen som Magnhalde hade lärt mig och plötsligt var vi tillbaka i träsket. Väl tillbaka i träsket diksuterade vi med Magnhalde och han sade sig känna till att det fanns en bok med titeln Bytos sju portar och att man troligen skulle kunna få tag på boken på bibliotek i Fontrasilor eller i Hoxor. Vårt nästa steg är således att söka efter ett exemplar av Bytos sju portar.

Det gröna ögat

Precis när man trodde att vårt sällskap inte kunde bli märkligare så fick vi sällskap av en kentaur och en klavykisk soldat som tillbringat flera sekler med att vara en enbuske. Det borde behaga Shamash att han nu återfått sin rätta skepnad!

Så småningom fann vi det spetsiga berg som sticker upp ur Tocmerskogen. Norra sidan var helt svart. Bodonius trodde att det var Tiamats ondskefulla urberg som låg blottat. Vi gick ut en bit på det svarta som tycktes  föränderligt. Ankorna ville undersöka en grottgång men höll på att fastna och vi undvek med en hårsmån ett stenras. Nya stenformationer hade kommit upp och det var svårt att hitta bort därifrån. Den södra sidan av berget var täckt av jord och bevuxen med små låga järnekar, precis som det står i profetian. Vi klättrade upp och från toppen kunde vi se att det vid bergets västra fot gick som en skreva som bildade en inbjudande frodig dal.

Längst bort vid ett stup ner mot Miasmaträsket stod ett stort vackert träd med gyllene blommor. I ena kanten på dalen såg vi rök från en stor eld och vid en klippsida kunde vi se ett rep. Vi fick lämna kentauren Kestur för klättringen var för svår. Nere i dalen började Didra prata om att Shagul var här i dalen och hon gick mot platsen där vi sett elden. Vi andra följde efter och fann en mycket stor steninhängnad. Det visade sig vara boplats åt en jättekvinna, som dessutom hade ett par människor som fångar.

När hon kom ut såg vi att det satt ett jättebarn på hennes axel och viskade saker i örat. Barnet hade lila ögon och Didra sa att det var Shagul. Nu blev allting rörigt. Jätten dräpte Jösse med ett väldigt slag. Tråkigt för Jösse verkade vara en kunnig och godhjärtad man, även om hans leverne inte behagade Shamash. Tammuz är nog en stark gud vid odlande men i strid med jättar räckte han inte till. Spugg skjöt en pil i ögat på Shagul som försvann. Tariq, Leonidas och Eredrim gick i närstrid med jätten vars sår läkte omedelbart. Valentino befriade människorna och till slut började jätten jaga iväg Valentino varpå vi andra började vandra ner mot det stora trädet. Vi upptäckte att Tariq försvunnit men hittade honom efter ett tag, insjärjd i växter och naken. Vi märkte då att våra saker tycktes sväva iväg. Det visade sig vara små älvor som spelade oss spratt. Vi lyckades så småningom tala dem tillrätta och de hjälpte oss över en flod och ledde oss mot det stora trädet. Sedan försvann de men vi hittade ändå fram till trädet. Det låg på en ö i en strömmande flod som rann ut i högt vattenfall ner mot Miasma. På stranden låg tre sovande män, två av dem var rabdoranamördare som vi dräpte, den tredje lät vi löpa. På ön såg vi en stor enhörning, och Valentino som hittat dit på egen hand. Vid flodstranden låg en båt som vi klev i och den förde oss som av sig själv över till ön.

En lång stor gren går ner från trädet, vi kanske skulle testa att kliva på den och se om något händer. Det verkar vara någon däruppe!

Cracius Carnassos

Redogörelse för Jösse munks vandringar i Tamuz tjänst.

Jag var på väg till byn Nind tillsammans med min trogna åsna Berit när jag hörde att något otyg var i görningen. Min väg till Nind hade kantats av faror sedan ransardena attackerade, men med hjälp av lite list, Berits vaksamma öron och hammaren Stenkrosse hade vi klarat oss helskinnade.

Vaksamt smög vi oss närmare striden, och såg att det var två utsocknes som blivit anfallna av ransarder! Jag var tvungen att genast ge mig i kast med ransarderna på de utsocknes sida, säga vad man vill om sapphynier, men gästfria är vi! Det visade sig att det var ett större följe än de två utsocknes jag sett först och vi nedgjorde snabbt ransarderna. Ett sådant sällskap har jag nog aldrig läst eller hört om tidigare, de har både ankor, vargkvinnor och besvärjare i sitt sällskap. Efter att ha välsignat marken i Tamuz namn och sått de krävda blodsbetorna så samtalade vi med varandra. Det visade sig att gruppen sökte något på ön, men kunde behöva hjälp med vägvisning. Då jag rest runt min ö många år, erbjöd jag naturligtvis min hjälp. Det första steget var att bege sig den sista biten till Nind för en välbehövlig bit mat samt tak över huvudet, då det såg ut att bli regn.

I Nind blev jag som vanligt väl mottagen, men därefter förstod jag att fara inte var något nytt för denna grupp. Mitt i natten vaknade alla, förgiftade! Och som om inte detta var nog, så fanns det ett bakhåll utomhus som sköt mot oss med armborst. Enligt riddaren Leonidas var detta den strimmiga grodans brödraskap, även kallat rabdorana. De hade lejts av en ond besvärjare, som även han skall finnas på ön.

Tidigt på morgonen bytte vi gruppens hästar mot kanoter och gav oss iväg på Svartvattnet mot Rubakin. Tydligen stötte en av de andra kanoterna på ransarder när de inte lyckades parera strömmen och gled iväg. I min kanot fanns dock ankan Tariq, vilken verkade vara en kunnig sjöman. Dock verkar han vara lömsk och inte allt igenom hederlig, jag bör nog se till att hålla koll på honom. Rubakin paddlade vi på hela vägen upp till Limmarsfjäset, allt för att undvika så många ransarder som möjligt. En lugn paddling över sjön tog oss sedan till den sägenomspunna Tocmeskogen. Snabbt visade det sig varför så få gav sig in i skogen. Den var nämligen fullkomligt invaderad av misplar, ett slags ogräs med fröer som i det närmaste attackerar allt de kommer åt. Jag har sparat några av dessa frön i min säck med utsäde, man vet aldrig när något sådant kan komma till pass. Men skogen bjöd även på under. Efter en strapatsrik färd uppför strömmen hörde vi ett surrande, som av tusentals bin, men det visade sig att det var mycket färre än så. Det förundransvärda var att de var stora en mans huvud, om inte större! Bin, som är heliga i Tamuz religion på grund av sin hjälp vid pollineringen, visade sig här kapabla att växa till sådan storlek att knappast något djur skulle kunna ge sig på dem, i alla fall inte de fåglar som i vanliga fall ser dem som föda. Jag kan knappt vänta med att berätta detta för abbot Juha på klostret, han borde veta vad som skall göras med något så gudomligt.

Men nog om detta, vidare till det mina nya följeslagare tyckte var intressant. Långt in i skogen fanns ett berg som de ville ta sig till, då en profetia verkade ge det betydelse. Men innan dess stötte vi på något så ovanligt som en best som var till hälften man och till hälften häst. Efter att ha pratat med honom, verkade det som om han var ohyggligt gammal. Nästan som om han varit här sen det första ransarderkriget. Fyra enbuskar i närheten verkade vara hans vänner, som förtrollats av en ransarddruid. En av besvärjarna använde sin kunskap för att bryta förtrollningen, men det visade sig tyvärr att endast en av de förtrollade krigarna var vid liv. Han var mycket förvånad när vi påstod att kriget var slut och propsade på att vi skulle gå till deras läger, sedan kunde han följa oss till berget.

Jag måste säga att det har varit några spännande dygn med den här gruppen människor, det skall bli mycket intressant att se vart deras äventyr tar dem. Kanske även mig?

Krig i paradiset

Av alla folk på Trakoriska öarna, och troligen på hela Ereb, är Saphynierna både de tjockaste och vänligaste. Vart man än vänder sig bjuds man på ett dignande överflöd av allahanda läckerheter och villiga flickor. Under ett sådant samkväm började Didra beklaga sig och hennes mormor som tycks bo i Didras öra påstod att Shagul var på Saphyna, hon kan känna hans närvaro.

Till en början gick färden österut bra. Vi hörde visserligen rykten om ransardernas invasion som tycktes vara framgångsrik. En dag kom vi till en by där en trakorisk hippogriffryttare störtat. Hippgriffen hade dödats av ett spjut, troligtvis ransardiskt och själv dog han i fallet. Han var en budbärare med ett brev till Gaz Ulul med dåliga nyheter. Tigold, Pjullo och Guffi har fallit till ransarderna, men Gudiena står ännu. Dock har Primus Prokuratorn Oxenklöv i Gudiena mördats av Rabdorana. Är ransarderna i maskopi med Shagul?

En dag kände jag plötsligt en fruktansvärd klåda i ändalykten. Till de små ankuslingarnas stora nöje bad jag Berlindus undersöka saken. Han konstaterade att jag fått ett kristalldam på sadeln som nu borrade in sig i min kropp. Ett gift som är ovanligt förekommande men som Berlindus hört talas om. Även Eredrims mantel hade angripits. Någon måste ha smugit sig fram och besudlat våra saker mitt i natten. Måste vara en rabdoranamördare! Berlindus sa att jag måste dricka mycket sur vätska, annars är jag död inom en vecka. Jag fruktar inte döden men jag vill inte dö av rövklåda! Dessutom har jag viktigare saker att göra nu, vi har inte tid att dö. Så jag får verkligen hoppas att allt surt som jag satt i mig hjälper.

Dagen efter angreps vi av en trupp ransarder. Ofrivilligt delades vi upp i två grupper, jag och Cracius kämpade mot två sega och skickliga krigare på en kulle medan resten av gänget tog sin an en större grupp i en dunge. Våra motståndare kämpade på med stor frenesi och ett leende på läpparna. Ransarderna tycks verkligen älska att slåss. Är alla så dukigta som dessa lär vi knappast kunna hacka oss igenom området öster om Rubakin. Det vackra ljudet av Vrax blixtrar ekade över odlingslandskapet och när våra fiender till slut dött hade även de andra ransarderna mött sina banemän i Vrax, Spugg, Giovanni, Eredrim, Valentino, Didra och Tariq. Den sistnämnda var dock besvärad av hur hans ransard att skrattat ännu medan Tariq skar av hans hals. Ankorna uppskattar inte hånskrattande storlingar och jag gissar att Tariq är van vid att en kniv i halsen brukar få folk att tycka livet är mindre muntert.

Efter striden kom ett par Saphynska bönder och bjöd på öl och mat och för mig även citroner och ättika... De berättade att Frimbole Olvi och allt land öster därom fallit i ransardernas händer. En grupp saphynier som länge längtat efter en ransardisk invasion hade ransarderna halstrat levande. Folk borde ha bättre vett att uppskatta trakorisk överhöghet. Vi låter trots allt folk vara som de är om de inte bråkar och vi kan tjäna pengar.

De berättade också oroväckande nyheter om en häxmästare som kunde döda trakoriska knektar med blicken, som setts rida österut över den därefter rivna bron i Frimbole Olvi. Vi ligger efter...

Leonidas de Uriel

Välkomna till Saphyna

Här kommer så småningom Berlindus anteckningar att dyka upp. Till dess får ni hålla till godo med några korta stolpar med vad som hände!

- Vi observerar något slags totem som hängts upp under natten i ett träd.

- Vi följer kusten sydöst och sen mer öst. Fiskebåtar på havet tyder på något slags samhälle i närheten.

- Vi attackeras av en demonkatt. Eron nära att bli kattmat!

- Vi når fram till fiskebyn Hentermaas(?) och bjuds på rikligt med mat.

- Vi får höra att svartfolk plågar trakten. Svartfolket operar från en övergiven by en bit in från kusten, vi beslutar hjälpa dem mot lift till större byn Maas(?).

- Byn är tom men i gravkammaren efter riddersdamen XXX(?) hittar vi en jättebjörn och en del svartfolk. Vi slår ihjäl dem och tar skatterna vi hittar: guld och värdesaker och formelsamlingar.

- Vi hittar nyckeln till den hemliga gravkammaren där vi finner riddersdamens riktiga lik tillsmanns med svärdet Elmsång, i mithril! Giovanni föräras med svärdet.

- I gravkammaren finner vi även flera volymer om damens leverne i en svart och en vit version.

- Vi återvänder till byn Hentermaas(?) men när vi på håll inser att Raoga sannolikt smittat invånarna med Remuntra vänder vi tvärt om och beger oss til fots mot Maas(?).

- Väl utanför Maas(?) observerar vi en del militär aktivitet som vi helst vill undgå. Vi beslutar därför att försöka få tag på hästar, som vi köper på ett stuteri en bit norrut

Återförening på Thimassergapet

Utdrag ur Berlindus Fonsahls reseanteckningar.

Ruinstaden Voag Aspede tjänar som en ständig påminnelse om vad magi som går mot skapelsen leder till, men skimret över den döda staden kan även hjälpa en örn på öppet hav att finna rätt väg till land. Med Voag Aspede som fyr navigerade jag så in över Koelvys öar och vidare mot Maravelda.

I hamnstaden på Lasemos östkust fann jag dock inte mina vänner. De tiggande i Maravelda bistod mig med information som tydde på att sällskapet med en dvärg, en vargkvinna och två ankor redan lämnat staden sjövägen.

Eron såg dem före mig. Förstås, kan jag tillägga, för jag har aldrig träffat någon, djur eller människa, som har en sådan förmåga att hitta vänner som Eron. Och där var de, ombord på ett trakoriskt handelsskepp på Thimassergapets vågor, våra vänner från så många äventyr.

Det var med stor glädje jag återförenades med dem alla, och i detalj fick höra hur det röda ögat hade vunnits till vår sida under min frånvaro. Jag hade också en del att berätta om vad jag varit med om under mina dagar som örn och därefter, även om mina ord hade svårt att göra händelserna rättvisa.

Nästföljande dag gjorde vi god fart över Rosthavet, när vi fram emot middagstid skymtade en mörk rullande rörelse i horisonten akteröver. Vidare observationer gjorde klart att något förföljde oss. Senare kunde vi även dra oss till minnes att förföljarens uppdykande skedde snart efter ännu ett av Klackaggers mystiska anfall. Möjligheten att någon använder Klackagger, med eller utan dennes vetande, för att spåra oss måste på allvar tas i beaktande.

Efter en timma eller två hade förföljaren knappat in på oss så mycket att vi kunde göra skarpare observationer när den visade sig vid ytan. Det stod nu klart att det som kom efter oss var en gigantisk val, men knappast en val som den här världen fött fram, utan en vidrig skapelse frammanad ur lik och föruttnelse.

En febril aktivitet tog nu vid ombord, där Cracius och Tariq ledde arbetet med att trimma alla segel och göra skeppet klart för strid. När det kom till stridsberedskap fanns dock inte mycket att göra klart. Vårt bästa försvar var istället att fortast möjligt nå fast land.

Ännu var vi dock långt ute på öppet vatten när den massiva mastodonten till val hann ikapp oss och påbörjade sina försök att dra oss alla ned i djupet. Vi var oförberedda när det första angreppet kom. Underifrån rammade valen oss med en kraft som fick flera plank i bordläggningen att brista och vatten att välla in i lastrummet. Valentino sändes först ner under däck för att försöka minimera skadan, men det var Vrax som fick stopp på läckan genom att frysa hela lastrummet till is för att hindra oss från att sjunka.

Valens anfall kom till en början med långa mellanrum och den drog sig tillbaka till havsdjupet mellan varje räd. Men trots skadorna den åsamkade skeppet så närmade sig vår gistna skuta ändå land, och valens frenesi ökade. Till slut stod vi så gott som på stranden när valen kom forsande efter oss i vattenytan och vältrade sig över skeppet bakifrån. Vi kastades alla överbord när skeppet reste sig som en vägbom, och akterkastellet krossades till flisor. Dvärgen Eredrim och några andra angrep efter luftfärden den strandade valen med sina svärd och yxor, medan jag och de andra räddade oss iland. Till slut lyckades den skadade valen dock rulla ut på djupare vatten igen och försvann ur sikte.

Vårt skepp kommer inte att ta oss längre än så här, men tack var Tariqs och Cracius rådiga sjömanskap har vi alla överlevt. Vi har nu slagit läger en bit upp i skogsbrynet och kokar en soppa på löken från vår last som låg och flöt i strandkanten. Säkert är vi nu på Saphyna, och i morgon fortsätter färden till fots.

Mitt liv som örn

Utdrag ur Berlindus Fonsahls reseanteckningar.

I en veckas tid var mitt sanna jag sammanvävd med duomorfens örnform. Så uppfylld var jag av ritualens djurhamn att jag inte längre ägde min egen vilja. Jag var en örn, och en örn var allt jag var. En vecka kan tyckas vara en kort tid, men att förlora sig själv på det viset sätter alltid spår. Hur upplevelsen kommer att påverka mig på sikt är dock ännu för tidigt att säga. Jag är nu endast tacksam att jag fått en andra chans som Berlindus. Och för den chansen har jag Godael att tacka, må Tigwallans ljus skina över hennes minne.

Men låt mig börja från början. Det var i det vilda Klagga, under vår flykt undan svartfolket som jag antog örnhamn och tappade kontrollen över duomorfens magi. Mina minnen från dagarna därefter är vaga och opålitliga. Vad jag vet är att jag färdades västerut, över havet. Någon gång under min resa måste jag ha passerat ön Malurangu, där Godael siktade mig från sitt tempel och mirakulöst nog fattade misstankar om min belägenhet.

När Godael åter fann mig hade jag slagit mig till ro på en liten ö långt ut från fastlandet. Med en skingrande besvärjelse bröt hon duomorfens förvandling, och jag var åter i min människokropp. Där satt jag i toppen av öns högsta tall, och det var nog mest tur att jag inte föll ner under förvirringen som först infann sig!

Efter att ha samlat mig kunde jag med stor försiktighet och långsamhet klättra ner för trädet med darrande ben. Det är nämligen högst vanskligt att åter ta djurform igen så snart efter en okontrollerad förvandling. Min undsättare menade att jag helst borde avhålla mig från duomorfens magi så länge som ett fullt månvarv innan jag försökte bemästra den igen. Ett skepp kunde hyras för att hämta mig från ön där jag var strandad, sade hon. Jag höll med Godael om att detta nog var det klokaste att göra, även om jag förstås var ivrig att så fort som möjligt kunna återuppta jakten på oraklets ögon.

Jag språkade sedan länge med Godael där på stranden av min ö, och jag förtäljde henne mycket av det jag varit med om. Godael berättade för mig om sitt liv vid Tigwallan-templet på Malurangu där hon utförde sitt dagliga värv. Vi hade mycket gemensamt Godael och jag, födda och skolade i Mereld som vi bägge var, och jag kände en stor vänskap formas mellan oss, och ett frö till något vackert blev sått. Det var därför med djup sorg jag ett par dagar senare mottog budet genom Giovannis vattenfokus att Godael blivit dräpt av Rhabdorana-mördare i en attack mot templet på Malurangu.

Med Godael död och mina vänner på färd mot Lasemos kunde jag inte längre räkna med något skepp att hämta mig. Jag beslutade att stanna på ön och ägna mig åt ett karaktärsstärkande leverne till dess att jag åter kände mig redo att ta örnform. Men det skulle visa sig bli ett beslut jag tvingades ta förr än jag anade!

Ett par dagar efter mördarsektens attack mot Malurangu satt jag på stranden och mediterade, när Eron varnade mig för en välbekant prick i skyn. Det var Shaguls horndemon som funnit mig! Hur hade den hittat mig här?

Jag gömde mig i det lilla skogspartiet på ön och höll därifrån uppsyn över situationen. Snart efter att horndemonen landat på stranden och nosat runt bland mina stenar anlände ett annat ekipage, en man ridandes på en flygande hippogriff. Otvivelaktigt en mördare i Rhabdoranas ledband!

Som gammal lärare och instruktör i svartkonsternas bekämpande insåg jag att detta var motståndare som skulle kräva mer än några örtrankor att besegra. I ett infall av framsynthet åkallade jag dock ett oväder över ön, vilket skulle låta mig använda besvärjelsen blixt om det skulle behövas. Men just som jag hade lockat de sista vindarna att sluta upp i mitt oväder blev jag överrumplad av den för mord utrustade mannen! Han hade smugit upp till mitt gömställe utan att jag upptäckt honom. Min bästa chans att komma levande ur situationen var att åter kasta mig in i örnform. Fjäderdräkten omfamnade mig på ett ögonblick, och på starka vingar kastade jag mig uppåt, undan de blixtrande dolkarna som skar sönder luften jag lämnade efter mig.

Upp, upp, upp! Så fort jag bara orkade. En blick neråt och jag kunde se hur horndemonen redan tagit upp jakten på mig. När den väl fick upp farten med sina stora lädervingar skulle jag inte kunna flyga från den. Istället tog jag min tillflykt till de mörka och täta åskmolnen som jag kallat samman över ön. En katt och råtta-lek följde sedan, där jag dök in och ut ur molnen för att undgå att bli tagen. När jag såg mannen på sin hippogriff närma sig långt nerifrån beslöt jag att gå till motangrepp.

Att väva besvärjelser i fritt fallande tillstånd kräver god avståndsbedömning och viss kallsinnighet, men är i övrigt inte svårare än på marken. Faktum är att du kan skaffa dig ett betydande övertag i luften om din fiende använder konventionella vapen, eftersom att du är svår att träffa med sådana när du rör dig neråt med gravitationens hastighet. Jag bröt därför örnformen på god höjd över hippogriffmannen som var mitt mål, och började fort att väva en kraftfull blixt. Blixten träffade mannen med god effekt och skickade honom fäktande ur sadeln. Jag tog mig dock inte tid att se efter var han landade, utan fokuserade omedelbart på att ta örnform igen.

Därefter återstod horndemonen. Vid åtminstone ett tillfälle var demonen nära att få tag i mig, men min andra blixt mot demonen gav fantastisk resonans och kraften som utlöstes i dess kropp fick den att explodera i en kaskad av slem och gummiartat läder!

Jag styrde utmattad min kurs mot Palamux och Malurangu.

Det var natt när jag flög in över Malurangu. Jag kände att jag var skyldig Godael att se till hennes adepter innan jag fortsatte med mina andra uppdrag. Mannen som jag sedan lärde känna som Båge stod på vakt när jag landade på den muromgärdade tempelgården. Jag fick snabbt förklara vem jag var för den misstänksamme väktaren, och vad som var mitt ärende på Malurangu. Lyckligtvis hade Godael berättat om örnmannen hon funnit och räddat, så de blev snart övertygade om att jag inte var någon Rhabdorana-mördare.

Jag övertalade sedan de tempelnoviser som valt att stanna på Malurangu att det bästa ändå var att överge templet till dess att de kunde återvända bättre rustade för utmaningen. Några av dem valde då att återvända till sina familjer i Hoskas klyfta, och ett par andra ville försöka ta sig till Mereld för att där söka hjälp att återuppbygga templet på Malurangu.

Den natten vilade jag ut i templets sovsal, och redan nästa dag kunde vi sikta det skepp som Godael talat om. På grund av den starka magnetismen i området är skeppet Barkmannen det enda större skepp som kan trafikera vattnen runt Ferrofagerna och Palamux västkust, berättade noviserna för mig, och det angör med jämna mellanrum Malurangu.

Jag sitter nu ombord på Barkmannen och skriver ner den senaste veckans händelser. Templet på Malurangu står öde bakom oss och försvinner snart bortom horisonten. Vi har förhandlat med kaptenen och slutit ett avtal om att han och hans skepp ska segla till Mereld med dem som önskar färdas dit, för ett pris som kommer att ta större delen av templets gömda besparingar i anspråk. För att styrka resenärernas berättelse har jag skrivit ett rekommendationsbrev som de kan lämna till Sambarsynd Coria när de kommer fram till Mereld.

Själv ämnar jag nu lämna skepet och flyga i hast mot Maravelda, där jag hoppas få återförenas med mina vänner och fortsätta sökandet efter oraklets sista öga.

Mackel i Maravelda

Utdrag ur Eredrims långa brev hem.
När Cracius kom åter till drakskådarens boning var han andfådd och höll ännu sin sabel i handen. Sleva har fallit, utbrast han!

Ett stort antal odöda gick lösa nere på gatan. Dessa hade anfallit Sleva och Cracius i templet dit de gått för att finna bättring. De flesta odöda utgjorde ringa hot, men de var anförda av en enorm riddare, beriden och bepansrad. Denna mörka styggelse skulle visa sig vara en hårdnackad motståndare som stred med banzikans läror och hade klyvt Sleva med ett enda mäktigt svärdshugg. Men vi stålsatte våra sinnen mot nidingens mörka magi och med gemensamma krafter såg vi åter ondskan besegrad!

Sanning att säga var detta en motståndare jag skulle haft svårt att bemästra på egen hand, och jag skattar mig lycklig att ha vapenmästare som Leonidas och Valentino vid min sida. Cracius och Giovanni fäktas inte oävet de heller. Till och med Spugg och Tariq visar stort mod numera!

Vi sörjer nu Sleva och hoppas att hennes själ finner sin väg åter till Hoskas klyfta. Må hennes förfäder ta emot henne med större välvilja än hennes levande släktingar.

När morgonen grytt styrde vi så våra steg mot hamnen. Vi behövde komma över ett skepp för vidare färd österut. Vårt intresse riktades snart mot en trakorisk kogg som låg för ankare i bukten utanför Maravelda.

Kaptenen var en sniken förhandlare, som ju alla trakorier är. Särskilt hård var han på punkten att vi alla måste lämna ifrån oss våra vapen för att kunna färdas som passagerare med hans skepp. Ett orimligt krav kan tyckas, men om inte jag rättrådigt vägrat detta vet jag inte hur det hade slutat! Jag misstänker nämligen att kaptenen känt igen oss och planerade att inkassera belöningen som satts på våra huvuden.

Tack vare min ståndaktighet strandade dock alla sådana förhandlingar, och en öppning att istället få köpa skeppet med last och allt uppenbarade sig. Enligt god trakorisk sed kunde mannen förstås inte säga nej till en god affär.

Därmed kunde vi åter med eget skepp sätta segel mot nästa orakelöga, det gröna och det sista.

Om Slevas ärofyllda död och syndarens väckelse

Jag hade funderat mycket på Slevas blindhet och kommit fram att det kunde vara guden Shamash som bestraffade henne. Så jag och Sleva lämnade de övriga hos Trodax Draconikus och begav oss till Shamashtemplet för att söka svar. Väl där berättade vi för prästerna om vad som hade hänt och de blev mycket intresserade. De trodde att det mycket riktigt var så att pruttpratarna i Laabne är en extremt helig Shamash-sekt och att Slevas blindhet var ett straff. Men om Sleva bad, smiskade sig och levde rent enligt Shamash bud kanske guden skulle kunna förlåta henne. Så hon fick instruktioner att smiska sig och jag visades en bok med alla Shamash påbud. Därefter frågade prästerna om var den här byn, tog av sig byxorna, pruttade och gick iväg.

Så Sleva började piska sig och jag började läsa. Efter en stund hörde vi skrik utifrån och in kom en odöd och gick till angrepp mot mig. Denna odöda var annorlunda är de som jag sett tidigare. Hans ögon svarta som djupet i Tiamassergapet och det kändes som om min själ började sugas in. Men jag lyckades stå emot och började slåss. En odöds överkropp gick till angrepp mot Sleva men trots att hon var blind och obeväpnad lyckades hon snabbt oskadliggöra den odöde. Då kom plötsligt en obeskrivlig kyla över oss. In kom en riddare, en odöd sådan, i en mycket gammal men välgjord helrustning. Denna var ingen vanlig odöd. De är oftast bara en tom kropp, viljelös materia som styrs av sin nekromantiker men utan själ. Detta var mer som en gast eller vålnad, intelligent och självständig. Han stred med banzikans konster, ständigt skrattande.

Han gick mot Sleva. Jag hade fullt sjå med den andra så jag kunde inte ingripa. Då bad Sleva till Shamash och plötsligt lystes hela hon upp av ett blått sken och fick synen åter! Beväpnad med endast en avsliten arm och ett mod jag aldrig förut skådat angrep hon dödsriddaren. Inpirerad av Shamash makt bad även jag och mitt svärd lystes också upp av Shamash heliga ljus. Jag kunde nu dräpa min odöda, om man nu kan döda någon som är död. Tillsammans slogs jag och Sleva länge och väl och det kändes som vi kunde vinna. Men plötsligt fick dödsriddaren in det gyllene snittet och Sleva dog omedelbart. Jag saknar Slevas mod, jag är ju trots allt trakorier, så jag insåg att detta klarar jag inte själv utan jag sprang iväg för att ta hjälp av de andra som är större krigare än så. Men i fortsättningen ska jag söka min styrka hos Shamash! Kastykes smutsiga väg har jag lämnat för gott.

Cracius Carnassos

Trötta ankfötter

Utdrag ur Tariq ibn Saqr al-Azouds resejournal

Att bli väckt mitt i natten är illa nog, men att förstå att man är väckt på grund av vandrande döda är nog ändå värre. Då de var långsammare än den finaste sirap, beslutade vi oss dock för att bryta vårt läger och med Voag Aspede i ryggen bege oss vidare i vår färd över Laabnes askiga slätter.

För att säkerställa att de vandrande döda skulle få svårt att följa oss så var jag tvungen att simma över en syrasmakande flod med ett rep så att de andra skulle kunna ta sig över dess forsande strömmar.

Därifrån var det inte långt till Lasemos. Nog hade vi hört att det var oroligt i landet, men inte hade vi förväntat oss den förödelse som mötte oss när vi obemärkt försökte korsa det i vår väg mot Maravelda. Flera gånger var vi tvungna att gömma oss undan runtridande rövarband. Ja, de var mer rövarband än soldater, om man skall gå efter deras handlingar. Gårdar var brända och bönder mördade var man än sökte skydd på slätten. 

En natt föll de över oss, när vi sökt skydd i en skreva tillsammans med några bönder från trakten. De trodde oss ett enkelt byte, men ack så fel de hade i sin iver att plundra och mörda. Den förste som sökte trycka sig in i vår skreva blev i det närmaste klyvd av ett svärd och jag, ivrig att testa effekten av svartblodet jag fått av Spug rispade åtminstone två av dem så att deras liv tog slut i en symfoni av kvävning och spasmer. Vi lämnade de tacksamma bönderna med soldaternas värdesaker och drog sedan vidare. 

Under en tid följde vi en sjö, tills vi under en natt kom fram till en liten bosättning med ett fiskeläger. Vi noterade två båtar som utan problem skulle kunna föra oss hela vägen till Maravelda, och bestämde oss för att ta dem och segla iväg. Det uppstod ett mindre problem när en av båtarnas ägare verkade vakna, men Valentino förhandlade å våra vägnar och vi seglade iväg på båtarna. 

Väl vid Maravelda beslutade vi oss för att smyga in i staden i skydd av mörkret. Vi hade inte hört "Den tappra kattremassen" på länge, men vi kunde just ana att minnet skulle vara långt, med de belöningar som utlovades i de sista verserna. Döm av min förvåning när vi möter en man som de andra känner från sina tidigare äventyr tillsammans, han verkar vara någon sorts drakforskare. Han tog in oss i sin enkla bostad och bjöd på vin, vilket vi alla tyckte lät som en bra idé, utom Sleva och Crassius som bestämt skulle bege sig till Shamash tempel mitt i natten försöka häva förbanndelsen över Sleva. Nåväl, det får stå för dem, det finns vin att tillgå och det är dags att skriva ner den senaste tidens anteckningar här i min journal. Nu verkar det dock som om något har hänt här i staden, det låter som om Crassius skriker på gatan, något om en enorm och kall riddare. Detta måste vi undersöka närmare. 

Flykten från Malurangu

Animisterna på ön Malurangu tycktes leva ett ganska behagligt liv, innan vi kom dit. Vi togs väl emot och animisternas ledare berättade att hon träffat Berlindus och befriat honom från hans örnhamn men att han nu var strandad på en ö i havet. Hon sa också att ett handelskepp väntades komma inom några dagar och att vi nog kunde övertala kaptenen att hämta Berlindus och sedan segla oss tillbaka till civilisationen. Vi ägnade oss åt vila, vapenövningar och studier i animisternas bibliotek. Vi gjorde också experiment som visade att den magi vi förnimmer varje kväll kommer från Klackagger.

En dag hörde vi rop från öns utkikstorn om att båtar närmade sig från fastlandet. Vi sprang dit och såg i den magiska spegeln hur ett par hundra Chracz-barbarer närmade sig i kanoter och småbåtar. Animisterna frammanade en magisk storm som drev barbarerna tillbaka. På natten bestämde vi oss för att ha vakt i tornet. Vi väcktes på natten av Eredrim som stormade in och sa att han sett någon krypa runt på ön. Vi drog snabbt på oss rustningar och vapen. Tariq var snabbast ner och hann precis ut på gårdsplanen när han angreps av odöda och rabdoranamördare. Jag och Eredrim kom till undsättning och striden blev hård. Sleva och Leonidas rusade in i sjukrummet där de fann en rabdoranamördare i färd med att avliva sjuklingarna. Efter att de satt stopp för det kom de ut på gårdsplanen där vi stred mot de många odöda som strömmade in genom den uppbrutna porten. En rabdoranamördare satt på stalltaket och sköt med armborst. Valentino hoppade från fönstret ut på stalltaket med Sturmendrang i högsta hugg och mördaren tog fegt till flykten. Han sprang till en väntande zeppelond och flög iväg. När vi nedgjort de odöda hörde jag att det fortfarande var väsen på övervåningen. Jag sprang upp för trappan så fort fötterna kunde bära mig. Där såg jag en rabdoranamördare i färd med att vrida nacken av Spugg. Ett välriktat hugg med min bronsyxa satte dock stopp för detta nidingsdåd.  De på övervåningen hade angripits av en rabdoranamördare, giftormar och diverse märkliga myror som bets, exploderade och paralyserade sina offer med blinkanden. En iselementar från Vrax fick stopp på myrorna och ormarna kunde vi få bukt med med vanligt våld.

När allt var över hade samtliga animister, några av deras noviser och norsekrigarn mist livet. Vi insåg att utan animisterna skulle Chracz-barbarerna snart komma till ön vi hade inte möjlighet att vänta på handelsskeppet. Så vi samlade ihop mat och de överlevande noviser som ville och gav oss av i en liten segelkanot. Tyvärr dög den inte för seglats på öppet hav så vi måste med tunga sinnen lämna Berlindus. Vi följde kusten söderut, så småningom kom vi till en flodmynning med skog på båda sidor. Det började bli kväll så vi seglade in i floden för att söka lägerplats. Dock märkte vi snart att skogen kryllade av orcher och troll och seglade raskt ut igen efter att trollen kastat träd mot oss. Eredrim ville gärna gå i land men ingen höll med honom.

Vi följde kusten västerut till skogen tog slut och Laabnes döda land började. Då började det mörkna och blåsa upp till storm så vi gick iland. Det visade sig finnas mycket märkliga människor där. En liten by med lerhyddor befolkades av en grupp människor som inte kunde tala men verkade kommunicera genom att fisa. De verkade efterblivna men fredliga så vi slog nattläger en bit bort. När dagen kom stormade det fortfarande och jag hade ändå ingen lust att segla runt Vindens Ängar som är kända för sina stora mängder raugoner i en så liten båt, så vi bestämde oss för att ta oss igenom Laabne till fots.

När vi passerade byn fick vi se en märklig syn. Ur det stormande havet kastades stora mängder fisk upp och hamnade i byn och samlades upp av byborna som inte verkade ett dugg förvånade. Att ett och annat havskreatur strandas på land vid stormar är i sig inget extremt men jag har varken sett eller hört talas om att det skett i sådana mängder på en så specifik plats och lite tid.

Sleva gick och stal en fisk men på väg ifrån byn stannade hon och började skrika att hon inte såg nåt. Hon blev plötsligt blind. Varken Vrax eller jag märkte av någon magisk effekt och det verkade inte som pruttpratarna gjorde nåt. Eredrim lämnade tillbaka fisken och Sleva försökte be om ursäkt och hjälp. En av byborna föll på knä som Shamashdyrkarna gör men inget hjälpte. Jag undersökte hennes ögon men de såg ut som ögonen hos en som varit blind under en lång tid. Sleva har varit impopulär ända sen hon kom med i gruppen, men hon har varit användbar. Nu är hon inte lika användbar så vi får se vad som sker. Själv tror jag att pruttpratarna står under beskydd av någon gud och att Sleva vredgat den guden. Kanske kan hon blidka guden och få synen åter?

Laabne måste vara en av de dystraste platser på hela Ereb Altor. Grå torr aska överallt. Inga ord finnes i några av de språk jag kan för att beskriva denna livlösa plats. Märkliga ljussken från ruinstaden Voag Aspede är det enda som är värt att se och blickarna dras ofta dit. Speciellt ankornas, ty de finner inte samma njutning som vi andra att låta ögonen vila på Didras välskapta kropp. Men Voag Aspede är en farlig plats och stirrar vi för mycket mot ljusen kanske vi lockas dit och i fördärvet. Som navigatör är det iallafall ett användbart landmärke i den annars tomma gråheten.

Måste bryta nattlägret, dödgångare från ruinstaden!

Cracius Carnassos