En dag hörde vi rop från öns utkikstorn om att båtar närmade sig från fastlandet. Vi sprang dit och såg i den magiska spegeln hur ett par hundra Chracz-barbarer närmade sig i kanoter och småbåtar. Animisterna frammanade en magisk storm som drev barbarerna tillbaka. På natten bestämde vi oss för att ha vakt i tornet. Vi väcktes på natten av Eredrim som stormade in och sa att han sett någon krypa runt på ön. Vi drog snabbt på oss rustningar och vapen. Tariq var snabbast ner och hann precis ut på gårdsplanen när han angreps av odöda och rabdoranamördare. Jag och Eredrim kom till undsättning och striden blev hård. Sleva och Leonidas rusade in i sjukrummet där de fann en rabdoranamördare i färd med att avliva sjuklingarna. Efter att de satt stopp för det kom de ut på gårdsplanen där vi stred mot de många odöda som strömmade in genom den uppbrutna porten. En rabdoranamördare satt på stalltaket och sköt med armborst. Valentino hoppade från fönstret ut på stalltaket med Sturmendrang i högsta hugg och mördaren tog fegt till flykten. Han sprang till en väntande zeppelond och flög iväg. När vi nedgjort de odöda hörde jag att det fortfarande var väsen på övervåningen. Jag sprang upp för trappan så fort fötterna kunde bära mig. Där såg jag en rabdoranamördare i färd med att vrida nacken av Spugg. Ett välriktat hugg med min bronsyxa satte dock stopp för detta nidingsdåd. De på övervåningen hade angripits av en rabdoranamördare, giftormar och diverse märkliga myror som bets, exploderade och paralyserade sina offer med blinkanden. En iselementar från Vrax fick stopp på myrorna och ormarna kunde vi få bukt med med vanligt våld.
När allt var över hade samtliga animister, några av deras noviser och norsekrigarn mist livet. Vi insåg att utan animisterna skulle Chracz-barbarerna snart komma till ön vi hade inte möjlighet att vänta på handelsskeppet. Så vi samlade ihop mat och de överlevande noviser som ville och gav oss av i en liten segelkanot. Tyvärr dög den inte för seglats på öppet hav så vi måste med tunga sinnen lämna Berlindus. Vi följde kusten söderut, så småningom kom vi till en flodmynning med skog på båda sidor. Det började bli kväll så vi seglade in i floden för att söka lägerplats. Dock märkte vi snart att skogen kryllade av orcher och troll och seglade raskt ut igen efter att trollen kastat träd mot oss. Eredrim ville gärna gå i land men ingen höll med honom.
Vi följde kusten västerut till skogen tog slut och Laabnes döda land började. Då började det mörkna och blåsa upp till storm så vi gick iland. Det visade sig finnas mycket märkliga människor där. En liten by med lerhyddor befolkades av en grupp människor som inte kunde tala men verkade kommunicera genom att fisa. De verkade efterblivna men fredliga så vi slog nattläger en bit bort. När dagen kom stormade det fortfarande och jag hade ändå ingen lust att segla runt Vindens Ängar som är kända för sina stora mängder raugoner i en så liten båt, så vi bestämde oss för att ta oss igenom Laabne till fots.
När vi passerade byn fick vi se en märklig syn. Ur det stormande havet kastades stora mängder fisk upp och hamnade i byn och samlades upp av byborna som inte verkade ett dugg förvånade. Att ett och annat havskreatur strandas på land vid stormar är i sig inget extremt men jag har varken sett eller hört talas om att det skett i sådana mängder på en så specifik plats och lite tid.
Sleva gick och stal en fisk men på väg ifrån byn stannade hon och började skrika att hon inte såg nåt. Hon blev plötsligt blind. Varken Vrax eller jag märkte av någon magisk effekt och det verkade inte som pruttpratarna gjorde nåt. Eredrim lämnade tillbaka fisken och Sleva försökte be om ursäkt och hjälp. En av byborna föll på knä som Shamashdyrkarna gör men inget hjälpte. Jag undersökte hennes ögon men de såg ut som ögonen hos en som varit blind under en lång tid. Sleva har varit impopulär ända sen hon kom med i gruppen, men hon har varit användbar. Nu är hon inte lika användbar så vi får se vad som sker. Själv tror jag att pruttpratarna står under beskydd av någon gud och att Sleva vredgat den guden. Kanske kan hon blidka guden och få synen åter?
Laabne måste vara en av de dystraste platser på hela Ereb Altor. Grå torr aska överallt. Inga ord finnes i några av de språk jag kan för att beskriva denna livlösa plats. Märkliga ljussken från ruinstaden Voag Aspede är det enda som är värt att se och blickarna dras ofta dit. Speciellt ankornas, ty de finner inte samma njutning som vi andra att låta ögonen vila på Didras välskapta kropp. Men Voag Aspede är en farlig plats och stirrar vi för mycket mot ljusen kanske vi lockas dit och i fördärvet. Som navigatör är det iallafall ett användbart landmärke i den annars tomma gråheten.
Måste bryta nattlägret, dödgångare från ruinstaden!
Cracius Carnassos