Medan mina vänner begav sig in i Yoh Niur på smygande fötter, med den förtappade Hueli-väktarens skalp som karta, så stod jag kvar på vakt i ruinstadens utkant. Efter någon timmes tid kunde mina skarpa ögon upptäcka ett dammoln i horisonten som rörde sig i vår riktning -- Hueli-stammen var på väg med full kraft!
Att finna de andra inne i Yoh Niur var enkelt gjort, för de hade råkat i högljudd strid med en samling krigare och shamaner. Tariq hade en njure spetsad på sin ena dolk, och två Hueli-huvuden rullade iväg på marken där Valentino just landade. Om jag hade varit med från början hade kanske en diplomatisk lösning varit möjlig, men tiden för samtal hade uppenbarligen passerat. Detta grämde mig en smula när jag gav mig in i striden, för det syntes mig att Hueli-stammen var ett belevat folk och värdiga krigare.
Tariq blev varse detta när den fete mannen vars njure han just tagit visade sig vara av segare virke än beräknat. Den stora krigaren fick fatt i Tariq och kopplade ett dödligt strypgrepp om den lilla ankans hals! Som tur var kunde Cracius kvickt få iväg ett kastvapen som satte sig i pannbenet på mannen, vilket distraherade honom så att Tariq kunde slinka ur hans grepp.
Eftersom att fler Hulier var på väg, och en av shamanerna frammanat två gigantiska elementarvareleser av luft och eld, slog vi till slut till en organiserad reträtt. Cracius och Valentino ledde vägen ner i en krypta, och Vrax dög plötsligt upp bland oss trots att jag inte sett honom tidigare. Tydligen hade hela striden handlat om att komma över en slags nyckel, vilken vi nu använde för att öppna en port nere i kryptan. Väl innanför och med porten stängd och låst bakom oss kunde vi pusta ut ett ögonblick.
Framför oss låg nu en lång gång. Vid gångens slut fanns ytterligare en port, och bakom den en kammare fylld av ett grönt ljus. Det gröna ljuset kom från en magiskt sprakande cirkel på kammarens bortre vägg. I kammaren fanns även en stenbänk på vilken resterna av en yxa vilade. Endast rostiga skärvor återstod av vad som måste varit Hueli-stammens beryktade demondräparyxa. Jag behöver knappast uttrycka mina känslor i ord för att ni ska förstå min besvikelse.
Efter en stunds grubbel kom vi till slutsatsen att porten till Woddam troligen inte fanns i den här kammaren. De andra hade sett en stor port uppe i Yoh Niur som ledde in i själva Fokalerväggen som verkade mer lovande. Men ändå var det just hit som kartan hade lett oss.
Kanske var yxan nyckeln ändå? Vrax och Cracius, som är magiskt sinnade män, sa att det ännu fanns en förtrollning bunden i skärvorna, men kunde inte precisera vad för slags effekt det rörde sig om. Valentino upptäckte också att den sprakande gröna cirkeln på väggen reagerade kraftigt när man petade på den med ett av de rostiga fragmenten.
Eftersom att jag noggrant hade samlat upp alla skärvorna i en säck, med förhoppningen att en dag kunna gjuta en ny yxa av dem, tog jag på mig uppgiften vi alla förstod behövde göras. Jag fäste säcken med skärvor längst fram på en långyxa av brons som jag kommit över under striden tidigare, och med all min kraft svingade jag skärvorna in i den gröna cirkeln.
Kaboom! Effekten blev explosiv! Vi kastades bakåt i kammaren när den gröna cirkeln splittrades i en magisk detonation. För ett ögonblick hördes precis ingenting, men sedan började själva berget att skaka och kammarens väggar och tak att spricka. Hals över huvud flydde vi tillbaka ut i gången som vi kommit genom, och kammaren kollapsade bakom oss.
Väl utanför kryptan skyndade vi genom de dammiga ruingatorna mot den stora porten. Porten själv stod där ännu intakt, men ovanför den var ett stort stycke av bergväggen nerfallen och blottade ett kompakt mörker innanför.
Framför porten låg något slags formlöst monstrum av slem och tentakler, som Huelis shamaner tidigare bekämpat med elementarmagi. Sådana strider fanns nu icke tid för, utan vårt mål var att fortast möjligt ta oss innanför porten för fortsatt utforskande av vad vi förmodade var vägen till Woddam.
Valentino och Tariq lyckades rigga upp en lina med en änterhake, mellan en klippavsats och den raserade bergväggen, med vars hjälp vi nu alla kunde gå armgång över slemproppen nere på marken. När alla tagit sig lyckligt över med repet vände jag mig om för att kasta en sista blick bakåt över Yoh Niur och världen som vi känner, men istället drogs mina ögon mot himlen. En röd komet växte där på himlavalvet. Den hade ingen svans så som kometer oftast brukar, utan föll uppenbarligen i en bana rakt mot Fokalerslätten och mot oss!
Nu fanns ingen tid att spilla! Kometen växte sig allt större för varje sekund, och himlen allt rödare. Vi tog oss med hast ner i gången som följde bakom porten och började springa för allt vi var värda. Om det i slutändan skulle göra någon skillnad visste vi inte, men det outtalade resonemanget var att ju längre in i berget vi befann oss när kometen slog ner desto bättre skulle våra chanser vara.
Genom gången där vi sprang sträckte sig flera grova rotliknande tentakler, till synes av sten, men plötsligt, som på en given signal började de fäkta runt med stora yviga rörelser och försökte slå omkull oss! Jag fick upp Cracius gamla bucklare, som jag fortfarande hade till låns, och blockerade en attackerande klipptentakel med den. Men då sög den rackaren fast sig i skölden! Tusan om jag skulle ge upp min vän Cracius egendom, nej aldrig! Det var inte lätt ska jag säga men med ett styrkeprov fick jag till slut loss den, sugmärkt men intakt.
Vi kunde fortfarande se början av gången långt bakom oss, och hålet vi kommit in igenom lyste nu med en klar blodröd färg. Nu kunde det inte vara länge kvar!
Efter min dust med bucklaren låg jag nu sist i fältet, och fick sträcka ut mina ben ordentligt för att hänga med. Tentaklerna gjorde med jämna mellanrum ytterligare försök att sinka oss, men vi höll oss på fötterna. Efter ytterligare någon minut av flåsande löpning trängde ett skarpt rött sken in och lös upp gången, och inte långt därefter följde eldvågen. Jorde skälvde och ett rödglödgat inferno kom sprutande genom gången bakom oss!
Men räddningen låg endast några meter framför oss. Gången vände brant neråt i ett lutande schakt med terasser och gamla försvarsverk. I sista möjliga stund kastade vi oss bakom den översta muren som gav ett hjälpligt skydd när eldvågen brände förbi över våra hjässor. När infernot bedarrade kunde vi kliva upp, sotiga men oskadda. Vi hade överlevt.
VÅRA HJÄLTAR TAR SIG NER FÖR SCHAKTET OCH STANNAR BARA FÖR ATT HUGGA GULD UR STATYER.
VÅRA HJÄLTAR UPPTÄCKER KRYPARE I DJUPEN.
VÅRA HJÄLTAR VILAR UPP SIG.
VÅRA HJÄLTAR TAR SIG GENOM GÅNG MED VITA MUNNAR SOM SPRÄCKER GLAS OCH BEN.
VÅRA HJÄLTAR KOMMER TILL JÄTTESTOR SAL.
VALENTINO OCH VÄNNER FINNER KAMMARE MED FÖRSTENAD KVINNA OCH GAMMALT POEM.
EREDRIM OCH TARIQ FINNER MER ÄDLA METALLER.
VÅRA VÄNNER SER BLÅA GIRLANGER FALLA FRÅN SALENS TAK OCH VÄCKA INSEKTOIDER MED GLASSKELETT TILL LIV.
VÅRA VÄNNER SLÅR TILL RETRÄTT GENOM LJUDTUNNELN OCH LÅTER INSEKTOIDERNA SPLITTRAS UNDER JAKTEN.
VÅRA VÄNNER ÅTERVÄNDER OCH SKÅDAR FÖRÖDELSEN.
TARIQ FINNER KAMMARE MED GLAS-MARIMBA SOM HAN SPELAR SKÖNA TONER PÅ. GLASINSEKT DYKER UPP I INGÅNGEN MEN IAKTTAR BARA INTRESSERAT UTAN AGGRESIVA TENDENSER.
VÅRA VÄNNER NOTERAR EN SKUGGA DRA FRAM ÖVER SALEN...