Rekreation på Myxa

Utdrag ur Berlindus Fonsahls reseanteckningar.
Mäster Grudonix visade oss stor gästfrihet och bjöd oss alla att stanna i hans torn för att äta och vila upp oss, ett erbjudande vi gärna tackade ja till efter vår drabbning med draugarna. Särskilt Vrax kan jag tänka mig var glad att vara tillbaka hos sin mäster, även om den gamle bannade honom för att han förlorat sin stav när han höll på att bli dränkt till sjöss.

Ön Myxa förefaller vara en populär tillflyktsort för välborna ädlingar och åldrade magiker. Timmermännen nere i kustsamhället Holsa verkade inte särskilt ivriga att kavla upp ärmarna och börja arbeta med Elviras reparationer. De levde redan gott på de rika gästerna som hyr deras hus och köper deras mat. Grudonix torn ligger mitt på Myxa på öns kulliga och grönskande inland. Där bor även flera andra lärda män och kvinnor som slagit sig till ro på ålderns höst, bland andra en animist vid namn Aspergammel den äldre.

Morgonen efter vår första natt i Grudonix torn promenerade jag och Leonidas över till Aspergammels torn för att om möjligt lära känna denna min animistkollega. Till skillnad från Grudonix myndigt ståtliga torn såg animistens torn nära nog förfallet ut. Trädgården som omgav tornet var dock prunkande. Grinden till trädgården var stängd och när Leonidas försökte öppna den kom ett rytande lejon framrusande genom den tjocka vegetationen på andra sidan! Vi beslöt därför att vänta utanför grinden och istället låta Eron påkalla Aspergammels uppmärksamhet från ett av tornets öppna fönster.

När den gamle animisten väl kommit ut till oss hade han och jag en intressant och givande diskussion i skuggan av en venerabel ek utanför tornets mur. Leonidas fann dock vårt samtal något långdraget och spankulerade mest runt i omgivningarna medan vi talade. När vi återvände till Grudonix torn var det redan middagstid.

Ett par nyttiga kunskaper tog jag med mig från samtalet med Aspergammel. Aspergammel undervisade mig om grunderna för besvärjelsen Läderhud som jag ämnar studera närmare och renskriva för att infoga i min formelsamling. Aspergammel visade å sin sida stort intresse för Duomorf, men en så komplex ritual fanns det tyvärr inte tid att gå djupare in på. Jag lovade honom att vi kunde studera Duomorf tillsammans om jag skulle bli kvar på Myxa under en längre tid, men så blev nu inte fallet den här gången.

Anledningen till att Aspergammel tog upp besvärjelsen Läderhud var att jag frågat honom om skogen Tocme på Saphyna, som vi gjort vissa kopplingar till i samband med Vox ranzinas verser om det gröna ögat. Aspergammel berättade att han hade besökt skogen i sin ungdom och att det på den tiden funnits få farligheter där förutom den kraftiga vegetationen med mispelsnår. Mispelsnårets frö är som bekant luftburet och behöver suga blod för att kunna gro. Aspergammel rekomenderade därför den som tänkt besöka Tocmeskogen att skydda sitt skinn – till exempel med besvärjelsen Läderhud – och att härda ut!

Medan jag samtalade med Aspergammel var flera andra ur vårt sällskap upptagna med att förkovra sig i Grudonix bibliotek. Där sökte de efter information som kunde leda oss till profetians röda öga, det som vi misstänker finns någonstans på västra Palamux. Vrax och Mazur och Giovianni med flera läste därför allt de kunde hitta om Laabne och Voag Aspede, om måndyrkarna på berget Bektar och om Ferrofageröarna i Västerhavet. Någon tydlig referens till vad som skulle kunna vara den krönta klippan kunde de dock inte finna.

När jag återvänt till Grudonix torn och vi alla under middagen satt och delade med oss av vad vi lärt oss under dagen så lät en av Grudonix betjänter meddela att magikern Fundibera befann sig vid porten och begärde att bli insläppt!

Vi hade redan berättat för Grudonix om vårt besök på Gatves klippa och vårt möte där med Fundiberas tvillingbror Kamalkus, och hur det hela slutade med att vi tog vargkvinnan Raoga med oss därifrån mot Kamalkus vilja. Att Fundibera nu spårat oss hit var därför besvärande för oss alla. För att undvika vidare bekymmer med Fundibera och hennes bror planerade vi därför att i hast lämna tornet genom en bakväg, men den planen gick om intet när Fundibera teleporterade sig själv rakt in i Grudonix hiss samtidigt som vi färdades i den!

Det visade sig att Fundibera inte alls var ute efter Raoga utan efter sin bror, Kamalkus. Enligt Fundibera har Kamalkus förts bort av ingen mindre än Shagul själv! Eftersom att försvinnandet ägde rum strax efter vår visit var hon till en början övertygad om att vi haft ett finger med i det spelet. Men efter diplomatiska överläggningar förstod Fundibera att vi inte är allierade med Shagul, utan tvärtom motarbetar honom. Men vårt ansvar för Kamalkus försvinnande ville Fundibera ändå inte släppa.

Fundibera berättade nu att Kamalkus och Shagul båda varit lärjungar hos mästaren Uroboren i Fontra Cilor, och därför delade en lång historia tillsammans. Shagul gick på den tiden under namnet Shigela och köptes ursprungligen som en slav av Uroboren, som såg potential i den unga pojken. De bägge lärjungarna studerade jämsides under Uroboren till det att prinsessan Elmesum av Kargom sådde split mellan de båda.

Elmesum var trolovad till Kamalkus men även Shagul suktade efter hennes skönhet. Shagul besatt redan på den tiden mycket kunskap och stor makt, och han använde den till att låsa in Kamalkus i ett annat dimensionsplan. Fundibera kallar det planet för Gombitacle, och beskriver det som en helvetisk gödselstack av fukt och värme och slukande väsen. Ingen människa överlever där, men Kamalkus fann ett sätt och vann där en talisman som gjort honom odödlig än till i dag.

Det tog Fundibera många år av studier och sökande för att lokalisera och befria sin bror ur Gombitacle. När frigörandet slutligen lyckades hade Shagul redan tagit med sig Elmesum i sin grav på Marjura. Och nu när Shagul återuppstått från de döda har han alltså återigen förpassat Kamalkus bort från vårt plan. Fundibera fann endast ett meddelande från Shagul i deras torn på Gatves klippa, och deras tjänstefolk var alla dräpta. Till vilket plan Shagul skickat Kamalkus den här gången visste Fundibera ännu inte, men det ämnar hon nu ta reda på.

För att övertygas om vår ömsesidiga fiende i Shagul begärde Fundibera en lock av hår från oss alla, som binder oss att hjälpa henne att befria sin bror när den dagen kommer. Vi accepterade hennes avtal, ovetandes om vad det slutliga priset kommer att bli.

När alla givit en lock av sitt hår till Fundibera blev hon muntrare till sinnet och vi fortsatte vår middag och vårt samtal om Vox ranzinas verser. Fundiberas gissning var att den krönta klippan som profetian nämner skulle kunna vara Voag aspede, de grå eminensernas forna praktstad i Laabne. Efter middagen hade vi därför beslutat oss att resa till Palamux, och via biblioteken i Fontra Cilor söka oss vidare västerut i jakt på det röda ögat.

För att göra våra rörelser svårare att följa för Shaguls hantlangare erbjöd sig Fundibera att förtrolla våra utseenden. Mig själv gav hon utseendet av en örnman! Vi beslöt också att fortsättningsvis dela upp oss i ett par mindre grupperingar. Den första gruppen utgörs av ett ungt förlovat par spelat av Valentino och Vrax, tillsammans med livvakterna Didra och Leonidas. Spugg, Taric, Bodonius och Eredrim förvandlades alla till halvlängdsmän. Jag själv som örnman tillsammans med Cracius som äventyrerska och Giovanni som speleman bildar den sista gruppen.

Nästa dag begav vi oss av med droska mot den största staden på Myxa, hamnen Nya Vumbra. Innan vi for vävde Grudonix en kraftig blixtbesvärjelse som han riktade mot den övervakande horndemonen i skyn, som följt oss alltsedan händelserna på trakoriska sjön. Förhoppningsvis skrämdes demonen åtminstone iväg tillräckligt länge för att missa vår avfärd. I Nya Vumbra lyckdes vi alla få platser ombord på samma skepp med destinationen Fontra Cilor, och trots varningar om kraftiga vindar i området gick överfarten utan problem.

Fontra Cilor är en mycket speciell stad där man bör ta alla man möter i akt – levande som döda. Jag har bara besökt staden som hastigast en gång tidigare för ett tiotal år sedan, och är glad att jag den här gången har en Fontra Cilier med mig i färdsällskapet. Giovanni har nämligen bott och studerat i staden under många år och visar oss vant genom stadens gränder och prång. Eftersom att det redan var kväll då vi la till vid brygorna på floden Quafachas norra strand sökte vi oss direkt till ett härbärge för natten.

I härbärgets utskänkningshall hörde vi de andra gästerna tala mycket om astrologerna som nyligen mördats i staden, och som av allt att döma verkar vara Rabdoranas verk. Giovanni lyckades även fiska upp en del rykten om någon som kallas den galna profeten, och som har ett pris på sitt huvud på en hel trakin i den undre världen. Snart därefter hör vi också liknande erbjudanden för våra egna skallar! Nu får vi se vad Fundiberas fötrollningar går för.

Det är nu morgonen efter vår ankomst till Fontra Cilor och Fundiberas förtrollningar verkar fortfarande sitta i. Jag och Crassius har följt med Giovanni till Fontra Cilors universitet, där Giovanni vill undersöka vilka av hans kamrater från förr som finns kvar där, och om någon av dem kan hjälpa oss med vårt sökande. Jag sitter i morgonsolen på universitets stentrappor tillammans med Crassius och antecknar dessa rader, medan Giovanni ensam stigit in i de uråldriga universitetsbyggnaderna. Förhoppningsvis finner han vänner där inne...

Draugar på Trakoriska sjön

Utdrag ur Eredrims långa brev hem
När vi hade kommit undan de snarstuckna tvillingmagikerna på Gatves klippa satte vi raskt kurs söderut. Cracius förklarade för vår vägvisare Rufs att vargsierskan Raoga skulle följa med oss nu, galen eller ej, och att han själv kunde välja på att bli satt i land eller simma själv.

Raoga avslöjade sedan profetians mening när hon ylade ett utdraget farväl till Vulferveden och Trinsmyra. Som genom trolldom öppnades alla dörrar och luckor ombord och alla knopar löstes upp i ett slag när Raoga ylade över vattnet.

Mitt vita öga, vargaveds ödesstämma
ylar orakelkäftad hymnens ord,
till ärans klang av ädel klav,
till lyckta dörrars lås en lösen.

Det är nu längesedan jag kom över min fruktan för havet och fann att dvärgar är borna sjömän. För till sjöss gäller det att stå stadigt när det blåser, och ingen står stadigare än en dvärg. Dessutom har min skarpa syn i skumtimmarna gjort att kapten Carnassos funnit särskild tillit till mig som utkik. Därför var det så jag som kunde ropa ut varningen om vår förföljare, en trakorisk katremass vid horisonten som höll kurs rakt mot oss. Katremasser är snabbseglande katamaraner som inget handelsfartyg kan hålla undan för, och snart blev vi upphunna och bordade.

De trakoriska marinsoldaterna informerade oss att vi var efterlysta av den trakoriska statsapparaten Digeta longa och skulle föras avväpnade tillbaka till Vumbra för närmare utfrågning. Så skedde dock inte. Min vän Valentino har nämligen blivit mycket fäst vid kroksabeln Sturmendrang. När det gäller Sturmendrang uppvisar Valentino samma osunda habegär som de allra guldkäraste dvärgarna hemma i Betrazur, även om det må vara en osmickrande liknelse. Hur som helst blev valet enkelt för Valentino som snabbt hoppade över till trakoriernas katremass och började hugga ner de överaskade soldaterna.

Efter Valentinos agerande kunde vi andra inte göra mycket annat än att också gå med i striden. Själv tyckte jag ändå att detta var den bästa lösningen, då också jag ogärna ville lämna ifrån mig mina vapen till trakorierna. (För trakorier är det nämligen gudshån att lämna tillbaka sådant de en gång tagit, och många trakorier är mer gudfruktiga än man först kan tro.) Men det kan vara så att andra i sällskapet hellre hade sett ett mer överlagt beslut i frågan.

När striden var över och vi stod segrande på Elviras däck hade vi gärna visat barmhärtighet mot de överlevande trakoriska soldaterna, för de hade alla slagits ärofullt. Men till deras olycka kunde vi inte finna någon sådan lösning som också lät våra handlingar gå okända för Digeta longa. Föga hedersamt tog vi därför livet av de sista soldaterna och lät deras kroppar sjunka till Nordrammens botten tillsammans med deras katremass.

Knappt hade vi hunnit samla oss efter striden förrän vi åter kunde sikta segel med kurs mot oss. Det här var ett tremastat fartyg och dess flagg var gul med två svarta trianglar. Vi kände igen flaggan från skeppet Päronet som vi stött på tidigare i Skuger. Päronet hade då seglat på uppdrag av Rabdorana-mördaren Spitios, så vi hade nu all anledning att vara på vår vakt. Med min goda syn kunde jag också se att det som svävade på himlen ovanför det tremastade skeppet var en horndemon!

Kapten Carnassos lät nu sätta fulla segel för att undslippa bestyr med det tremastade skeppet och dess demoniska följeslagare. Med rätt vindar skulle det inte vara någon omöjlighet att slippa undan den här förföljaren. För att inte ge några ledtrådar om vårt nästa resmål ändrade vi kurs västerut. Ett tag såg flykten ut att vara framgångsrik och det tremastade skeppet försvann helt ur sikte. Men när vi närmade oss ön Myxa började vädret bete sig underligt. Vinden mojnade och en onaturlig dimbank närmade sig akterifrån. Berlindus sände nu sin fågel med ett meddelande till Vrax läromästare Grudonix på det närliggande Myxa, i fall det som dolde sig i dimman skulle bli oss övermäktigt.

Omsvepta av dimman stod vi alla på däck. Luften stank av död och föruttnelse. Snart hördes ljuden från ett annat skepp och gurglande röster som skrek ut order. En katapult avfyrades ur dimman och stenen som kom farande slet sönder en del av Elviras storsegel. Vi besvarade elden med magiska besvärjelser och arbalestpilar utan att se vad vi träffade. Kalla kårar gick genom våra ådror när vi såg vad som kom mot oss genom dimman – det var katremassen som vi sänkt!

På katremassens däck stod gastar av det odöda slaget. Vi kände igen dem alla som de trakoriska sjömän vi dräpt. Draugar kallade Cracius dem – drunknade sjömän som rest sig åter ur havet med hämnd i sinnet. Och nu hade de kommit för att utkräva sin blodiga tribut. Med ett brak rände katremassens bägge skrov in i Elviras sida och draugarna äntrade relingen!

Striden blev nu hård. Flera av oss blev skräckslagna av draugarnas anstormning och även de sturskaste av oss krigare togs ur fattning. När striden rasat färdigt och den sista av draugarna hackats till småbitar låg Didra illa skadad på däck och Vrax hade med nöd och näppe räddats från att bli neddragen i djupen. Vrax stav hade också förlorats, vilket är en viktig sak för en trollkarl som han. Cracius hade fått kämpa ensam med att få loss katremassens bägge förstävar ur Elviras sida för att den återigen sjunkande katremassen inte skulle kantra oss. Elvira var nu i så dåligt skick att vi omedelbart måste uppsöka hamn för reparationer.

Med trasigt segel och brutet skrov lyckades vi ändå nå land på Myxa. Vi seglade Elvira så långt upp på stranden tills hon stod på i den vita sanden. Invånarna från ett närbeläget fiskeläge kom ut till oss på stranden och vi förhandlade med dem om mat och hjälp med reparationerna. Det stod klart att det skulle ta många veckor att få Elvira sjöduglig igen.

Snart anlände också Grudonix som fått Vrax meddelande. Den gamle elementalisten stod helt plötsligt på stranden med ett skimmer av ljus omkring sig – en imponerande besvärjelse som jag inte sett förr! Vi bjöds alla in att äta och vila i hans torn på ön, och det var en välkommen avkoppling för oss.

Ett besök i Gatves klippa

En berättelse om hur det vita ögat hittades [Vrax skriver till läromästaren Grudonix]

Nu ska jag berätta om hur det gick till när jag och mina kamrater fritog vargmanskvinnan Raoga, enligt profetian det vita ögat och vargskogens ödesstämma.

En mycket tung börda vilar numera på våra axlar, då vi efter våra äventyr på Marjura dragits in i den väv som är kopplad till framtiden och det som kallas för konfluxen. I denna väv spelar den sluge och ondskefulle Shagul otvetydigt en nyckelroll i det fördolda. Vi å andra sidan har efter händelserna på Marjura känt oss tvingade till att bekämpa hans planer genom att söka rätt på de ”ögon” som profetian Vox Ranzina nämner, för att han inte ska kunna få kontroll över dem.

Vi hade sedan tidigare räddat den lille pojken som i profetian kallas för det blåa ögat och fokus låg nu på det vita, som i Vox Ranzina kallades för ”vargveds ödesstämma”, vilket gjorde att vårt sökande koncentrerades till Vulferveden på Trinsmyra. Besöket i vargmännens skog blev ingen angenäm vistelse i och med att vi på allt för nära håll kom att få bli bekanta med deras barbariska sedvänjor. Detta fick vi främst känna på när vi träffade på klanens ledare, den stora vargtiken som gick under namnen Ao’ya. Vi trodde först att det var hon som var ”ögat” vi sökte men det visade sig att det i stället var klanens vitpälsade sierska vid namn Raoga som var den som vi sökte. Hon hade nämligen helt nyligen blivit kidnappad av män från Gatves klippa. Om detta kunde Rufs, den enda överlevande från Raogas eskort vittna om. Det var nu tydligt för oss att nästa mål var Gatves klippa. Klanen skickade även med oss Rufs som någon form av stöd.

Vi begav oss så fort vi kunde tillbaka till kusten för att segla ut mot den underliga ön Gatves klippa. När vi seglade ut mot ön kunde man tydligt urskilja ett kraftigt citadell med en stor tornkonstruktion som var byggt på klippans topp. Vi hade hört oss för lite och genom våra efterforskningar hade vi fått fram att det troligtvis rörde sig om två mycket rika tvillingtrollkarlar vid namn Kamalkus och Fundibera som huserade i citadellet. Mycket mer än det visste vi inte när Krassius med van hand tog oss in till ön. När vi väl lagt till på ön med vårt fartyg så begav sig några ur vårt sällskap, däribland jag, upp till citadellet för att försöka få reda på något mer om vilka de båda magikerna var samt om de de visste något om Raoga.

När vi väl blev insläppta i citadellet så blev vi förda in i en stor sal där vi fick stifta bekantskap med en karl vid namn Kamalkus, en av de båda tvillingmagikerna.  Denna bekantskap skulle dock bli allt annat än angenäm. Vi kom tydligen mitt i maten då Kamulkus satt som bäst och tryckte i sig olika typer av underliga vidriga anrättningar som kocken dock försäkrade var av de allra mest utsökta och exklusiva slagen; vi var dock inte helt övertygade om detta. Bordskicket här var under allt kritik och det visade sig snart att Kamalkus allmänna karaktär överensstämde till punkt och pricka med hur han åt. Han skrävlade och höll på, och visade sig först mycket missnöjd med att bli störd mitt i maten, men samtidigt så verkade han också nyfiken på oss och vi fick stanna kvar. Ganska snart började han att, som den skrytmåns hans var, att visa upp prov på magiska färdigheter. Han ville visa för oss hur förträffligt skolad han var inom magin och även visa upp föremål från hans samling, som tydligen skulle vara något helt i en egen klass. De båda tvilligarna skulle tydligen vara så kallade samlare.

Plötsligt så hände något helt oväntat. Kamalkus och och kapten Krassius försvann plötsligt helt spårlöst. Det var Kamalkus som visade prov på sina magiska färdigheter. Han kunde nämligen teleportera sig själv och andra människor som befann sig i hans torn. Detta var en magi som jag aldrig tidigare sett prov på. Han använde sig av miniatyrkopior av oss som spelpjäser som gick att flytta runt i en modell av tornet och på så sätt gick det även att flytta oss i den fysiska världen. Det kändes som att vi allt mer hade hamnat i en fälla och att vi inte kunde styra över utgången av vad som skulle hända. Vi lyckades dock klara os ur denna svåra situation. Personer som försvann från rummet hamnade i en korridor, som förvisso var fylld med fällor, men där den tidigare nämnnda modellen av tornet också fanns. Genom att flytta på modellen av sig själv gick det att komma tillbaka till matsalen.

När vi åter alla var samlade insåg vi att vi hade att att göra med en mycket farlig man. Han hade förvisso inte sagt något om Raoga men han dolde tydligt många hemligheter. Min lärde, och oftast mycket kloke kamrat Mazur kom på den goda idén att försöka lokalisera den vita vargen men hjälp av en varseblivningsbesvärjelse. Med hjälp av en sådan besvärjelse kunde han nu berätta att vargkvinnan fanns snett under citadellet.  

Vi lämnade snabbt citadellet och började fundera på hur vi skulle kunna frita Raoga. Genom efterforskningar så hittade vi en port i bergsidan som vette utåt havet. Vi trodde oss genom denna passage kunna finna den plats där Raoga hölls.

Det skulle visa sig att vi hade helt rätt men händelseförloppet efter detta kom att bli mycket kaotiskt. Planen var att några ur vårt sällskap skulle ta sig in genom porten, leta reda på vargkvinnan och föra ut henne obemärkt. Tyvärr misslyckades detta med att försöka vara obemärkta tämligen snabbt. Enligt vad de andra sa, jag själv var inte med inne i berget, så var det den lilla ankan Spugg som återigen trampade i klaveret genom att vara allt för oförsikig som gjorde att Kamulkus blev varse att det fanns inkräktare i klippan. Enligt vad jag förstod så blev det en snabbare skärmytsling inne i berget där vårt sällskap faktiskt lyckades ta sig ut med Raoga med sig.

Väl ute igen var det full kallabalik. Raoga var räddad för stunden men frågan var om vi skulle lyckas fly helskinnade? Kapten krassius låg och väntade med skeppet i närheten så att vi skulle kunna ta till flykten.  Gruppen var dock splittrad och vi var jagade från alla håll! En grupp knektar närmade sig samtidigt som vi såg två silhuetter på citadellets tak. De båda silhuetterna på taket var Kamalkus och hans tvillingsyster som kastade alla möjliga formler på oss. Jag kommer här inte ihåg alla detaljer men det var ett antal väldigt turbulenta minuter.

Denna gång var det nära ögat så att säga, men vi lyckades faktiskt undkomma och ta oss ut till vårt väntande skepp Elvira. Nu gällde det att lägga så många sjömil som möjligt mellan oss och klippan då de båda tvillingarna troligtvis inte skulle komma att glömma vårt lilla sällskap i första taget…

Vid pennan,

Vrax