Utan att tänka så mycket mer på detta, så fortgick vår färd. Vi undvek cyklonerna som verkar förpesta de här haven, de verkar vara lika vanliga som skeppsråttor på ett trakoriskt krigsskepp. Men det vi inte kunde undvika visade oss återigen vilket fantastiskt skepp Bladverk är. I vår ständiga strävan norr uppslukades vi av en enorm malström som sög oss ner under ytan. Säker på att vår sista stund var kommen, såg jag hur Bladverk sköt ut grenar, rötter, stammar och blad och inneslöt oss i sin trygga famn. Vi dök djupare under vattnet för att rädda oss själva.
Även om det fantastiska fartyget vattenfylldes så hade jag själv inget problem med att navigera under vattnet och bestämde mig för att undersöka hur det gick för de skröpliga vävarna. De hade slängts omkring och deras lårar hade öppnats, och ur låren märkt med Itilgres mål för tunga hade hundratals lerskivor med symboler slungats ut.
Bladverk navigerade uppåt ur djupet vi sugits ner i och snart slog vi upp över ytan som en lekande val. Två av vävarna, Mannohar och Trydulne hade klarat sig någorlunda bra, men något var fel med åldringen Primamus. Crassius kastade sig över honom med kniv och borr i hand, morrandes om att det var tvunget att öppna ett hål i hans huvud för att han skulle överleva. Under tiden som Crassius och Melialina försökte rädda gamlingens liv, med en publik som samlades runt dem, så undersökte jag lerplattorna som låg överallt i vävarnas hytt. Tungomål eller mål för tunga. Jag slickade på en platta, och plötsligt fylldes mitt sinne av en överväldigande röst, som tryckte in sin kunskap i mig: TARMER. Jag blinkade och tittade ner på lerplattan. Tom. På något sätt hade kunskapen om symbolen förts in i mig. Jag brottades med tanken på att få i mig sådan här magi, men lyfte sedan ytterligare en lerplatta och slickade i mig dess kunskap.
Trydulne var oerhört upprörd över att en utomstående fick ta del av denna kunskap och här höll Giovanni till viss del med honom. Mannohar gick dock med på att dela på kunskapen. Så jag och Mannohar katalogiserade tillsammans Ithilgroms tunga, som det egentligen heter. Min nyvunna kunskap över det här språket, samt alvernas tungomål och skriftspråk kommer säkerligen vara till nytta. När vi närmade oss Marjura blev vår resa återigen avbruten. Denna gång var det inte naturen som försökte stoppa oss, om det var så att malströmmen som sög ner oss var naturlig. Nej, det som nu anföll oss var en första smak på det som vi skulle möta på Marjura. Enorma havsormar, vars livsljus släckts, bärandes på en bordningsstyrka med odöda. Är det en hämnd från Praans för att vi har seglat förbi honom, eller är S som sänt dessa fruktansvärda monster mot oss? Men återigen blir vi övertygade om Bladverks förträfflighet. Nog för att havsmonstren bryter igenom hennes skrov, men bladverk lyckas växa igen och täcka alla hål när vi väl slagit tillbaka de odöda som försökte borda vårt skepp. Med ett vakande öga fortsatte vi vår färd och kom till slut fram till Clusta Noba, där vi gick i land.
Ön verkade vara ett tillhåll för någon sorts väderbitna bönder utan vidare livslust. Då vi kommit fram på eftermiddagen så fanns det tid kvar att förbereda för Giovannis lantmäteri. Så fort stjärnorna var framme så påbörjade han sitt stjärnkikande och sitt beräknande. Vi kom längre och längre norrut på ön. Crassius sprang fram och tillbaka och utförde uppdrag, Eredrim däremot, verkade överkommen av molokenhet och försvann iväg från oss. När morgonen grydde och de trakoriska skeppen antagligen närmade sig land, var vi i öns norra ände och Giovanni verkade nöjd med positioneringen. Utan att veta vilken den andra flottan som följde efter oss var, stålsatte vi oss inför det nya mötet med Praans och hans armé.
