Hur vi bärgade tunga tunnor ur djupet

Efter att mina kamrater hämtat sig från sin blindhet kunde vi undersöka rummet vi var i närmare. Det var inte så mycket att se, det var tomt sånär som på dörren vi kom från och en lucka på motsatt vägg. Vi öppnade luckan och blickade ut i ett större rum med liknande luckor på flera väggar och rakt fram öppnade sig ett stort mörker. Vi klättrade igenom och de mer tekniskt begåvade listade ut att luckans hasp skulle falla ner och låsa oss ute om den stängdes. Så Carnassos förstörde haspen för att säkra vår reträtt. Ovanför varje lucka fanns text skriven på dvärgiska och på en stor vägg fanns även text på dvärgiska som delvis motsvarade den ovanför luckorna. Mer oroväckande var att det var kladdat skrift på svartfolkens språk på väggen. Det verkade också som någon försökt bryta upp luckorna med våld, men utan framgång.

Vi fortsatte in mot mörkret som visade sig vara en stor del av gruvan som öppnades framför oss. Äntligen var vi inne i själva gruvan, nu skulle vi bara hitta några tunnor och promenera ut. Ganska snart sötte vi på en svartalvskvinna som förskrämd flydde iväg in i mörkret.
Till vänster fann vi ett stort schakt som fortsatte både uppåt och nedåt med trappor längs kanterna. Vi kunde höra draken rumstera om däruppe så vi bestämde oss för att gå neråt. Valentino gick fram för att undersöka schaktet men blev anfallen av svartalver. Han kastade ner en och fortsatte sedan nerför trappan. Vi andra följde efter men fler svartalver kom farande bakom oss så medan de andra fortsatte neråt beslöt jag och Vrax oss för att stanna och slåss istället för att få svartalver i ryggen på väg ner för trappan. Vrax sänkte en med en magisk vattenstråle och jag dräpte några stycken innan de andra flydde. Sedan fick vi inte mycket mer besvär av dem.

Besvär fick vi däremot nere i schaktet. När vi kom ner visade det sig att nedervåningen var helt översvämmad.
Vrax skapade en magisk boll av ljus som han lät vandra genom den mörka salen. En bit bort såg vi något som flöt, kunde det rent av vara några tunnor undrade vi? Det kunde det inte.
Istället visade det sig vara ett fruktansvärt monster vars like jag varken sett eller hört talas om. Det var som en stor slemklump och uppe på den satt någon sorts kapslar som var det vi misstagit för tunnor. Ur kapslarna skjöt den tentakler mot oss. En träffade Jorim i armen och fastnade där och försökte dra honom ner i vattnet. Jorim kämpade för att ta sig loss medan Valentino försökte hugga av tentakeln som dock visade sig mycket seg. Jag själv greppade tag i Jorim och kämpade med all min kraft för att hålla honom kvar på trappan. Med en sista kraftasträngning lyckades Jorim slita loss tentakeln. Monstrets gift hade gjort honom utslagen och vi bar upp honom där de läkekunniga tvättade och förband hans sår och vi la honom att vila i det lilla rummet mellan gruvan och ljusrummet.

Eftersom nedervåningen var vattenfylld och dessutom hade monster hoppades vi på att vi skulle kunna hitta tunnorna på våninge där vi kom in. Vi sökte igenom gruvan noga och fann flera av svartalvernas sovplatser, en svartalvshäxa som Vrax sänkte med en magisk blixt och hon hade också någon sorts häxlaboratorium. Vidare fann vi en staty av draken som de verkade dyrka och en svartalv inkletad i stelnad lera, vilket tydligen var nån sorts mandomsprov vilket Cracius fick reda på när har lyckades prata med dem på Rungli, ett språk som tydligen är tillräckligt gutturalt för att de ska förstå. Det visade sig också att svartalverna tog sig in och ut ur gruvan genom en lång mycket trång gång. Vi bedömde att möjligen Valentino men ingen annan skulle kunna ta sig ut den vägen. Men vi hittade inga tunnor.

Vrax undersökte schaktet uppåt genom att skicka upp ljusklotet men då fick draken Blatifagus syn på det. Han gav sig ut och, förstod vi senare, eldade på dvärgtornet. Då passade Valentino på att smita upp och ta en titt på drakens boning. Där fann hann vad som verkade vara ett stort schackspel med massa skelett och utedass och annat som pjäser och framförallt drakens skatt! Han plockade på sig lite glitter från skatten men då kom draken in igen och det var verkligen med nöd och näppe och ett stycke djärv akrobatik han kom ner igen.

Blatifagus var nu väldigt arg men kom inte åt oss utan det blev en del diskussioner mellan honom och Valentino. Det som han fick med sig visade sig vara glasbitar även om draken ansåg att det var diamanter. Draken lugnade sig så småningom och då och då hörde vi honom prata med vad vi gissade är den trollkarl som satts att ha koll på draken. Draken matades med får och de spelade schack.

Vi insåg nu att om de omtalade tunnorna alls fanns i gruvan så var det någonstans i den vattenfyllda delen av gruvan. Vi gick till trollpackans rum där Vrax kunde koka ihop medicin som kvickt fick Jorim på fötter igen. Han kokade också ihop ett frätande gegg som vi tänkte mata monstret med i hopp om att det skulle dö. Vi sydde in det i en säck som vi sydde in i en av de döda svartalverna och kastade ner honom i vattnet. Monstret slukade honom och det verkade som det frätande hade viss effekt. Vrax satte dessutom en magisk blixt i vattnet som tillintetgjorde varelsen.

Du började det tunga arbetet och här fick vi ytterligare god nytta av våra magikunniga vänner. Vrax la en värmebesvärjelse i vattnet som gav det en behaglig badtemperatur. Vi hämtade Berlindus och lät Jorim som fortfarande behövde vila lösa av honom i det vippande rummet. Berlindus la en besvärjelse över Valentino som gjorde att han skulle hitta bättre och Vrax gav honom ljus. Efter mycket dykande i gångarna hittade han ett rum som dessutom var torrt med 12 tunnor kvicksilver! Stor glädje utbröt men nu började ett ännu tyngre jobb. Som tur var hade Valentino också hittat ett rum med verktyg, virke, rep och kedjor. Det behövdes för tunnorna var så tunga att det krävdes fyra man för att bära en och de skulle igenom en vattenfylld tunnel och upp för en trappa och vidare till tornet. Vi byggde en ställning att bära en tunna åt gången på och diverse avancerade ställningar och repkonstruktioner härs och tvärs för att dra tunnorna ut till trappan. Jag begriper inte hur, men det fungerade. Därefter följde timmar av stenhårt slit för att få upp tunnorna till tornet. Det var oerhört kämpigt men inte så mycket värt att beskriva i ord.

Leonidas de Uriel

Vår resa och ankomst till Marjura och de utmaningar som väntade oss där

Jag, Leonidas de Uriel från Paratorna, reser land och rike runt för att skaffa erfarenhet, bildning och gott rykte hos såväl allmoge som överheten. Detta är berättelsen om dessa resor.

Jag har köpt en plats för att resa till ön Marjura långt i norra havet på en liten skuta ägd av en kapten Carnassos som verkar vara en kompetent herre. Mitt främsta ärende är att finna en ung herr Silverhamre, son till en kamrat till min far, på ön som ska ha gett sig av dit för att gå med i en sekt, möjligen Remuntradyrkare. Men det ska också finnas en drake där och att dräpa denne skulle sannerligen öka min ryktbarhet!

Förutom kapten Cracius Carnassos och hans besättning var ytterligare ett antal passagerare med. Berlindus Foonsahl är en äldre herre från Mereld som är animist. En elemantarmagiker från Myxa vid namn Vrax är också med liksom en ung man som kallar sig Valentino Toxys och en råbarkad typ som heter Jorim Fendor, båda de sistnämnda är ganska hemlighetsfulla om sin bakgrund. Under resan lärde vi känna varandra en del och då vi alla är främlingar på en ny och farlig plats har vi funnit det naturligt att hålla ihop.

Ytterligare en märklig figur anslöt på vägen, hur märkligt det än kan låta då vägen var ett hav. Men i en mycket liten skuta, i det närmaste en balja, fann vi en man i färd med att försöka ta sig till Marjura. Eftersom baljan var nära att sjunka och han knappast hade klarat överfarten så beslöt sig kapten Carnassos att ta med mannen. Han verkade ganska obehaglig även om det fanns tecken på att var av god börd men de egenskaperna behöver ju inte utesluta varandra. Han är dock knappast från Paratorna. Han har en märklig egenhet i att han är mycket varm, jag fruktade nästan att han skulle sätta eld på skeppet med sin blotta andedräkt. Han verkade dessutom förvara ett levande djur instängt i en säck som han tyckte om att plåga. Han gav sig av efter landstigningen vilket var en lättnad.

Vi landsteg inte i Marjuras huvudstad Arhem utan i en liten by vid namn Trovlik med infödingar dit Carnassos hade en last att leverera. Men det visade sig att mottagaren av lasten, en viss Höken, hamnat i onåd hos myndigheterna och satts i slavarbete i svavelträsken. Detta gjorde Carnassos upprörd och bekymrad och tillsammans med byborna och Hökens vän Guster Svartskäckta gömdes lasten utanför byn och Carnassos bestämde sig för att försöka frita mannen som skulle ha lasten. Han erbjöd oss andra att dela på priset han skulle får för lasten och dessutom att hjälpa oss andra med de ärenden vi nu kunde tänkas ha på ön, vi gick med på detta. Vi seglade till huvudstaden där vi om en vecka ska träffa Guster för att göra upp en plan och under tiden se oss omkring och få upplysningar.

Medan vi undersökte den staden stötte vi på ett par dvärgiska smeder som erbjöd oss en affärsuppgörelse. De berättade att de tidigare bebott ett berg vid kusten som nu är hem åt Marjuras berömda drake. På våningsplan under det draken residerar ska finnas ett antal tunnor värdefull metall som dvärgarna anser tillhör dem. De bad oss att hämta ut dessa tunnor och i utbyte skall vill få varsitt personligt mästersmitt vapen, en affär vi gick med på.

Medan mina reskamrater satt i hårda förhandlingar med dvärgarna om detaljerna i kontraktet besökte jag en bal hos fogden på slottet, jag hade fått inbjudningen från en Maxos som är skrivare åt Schackellos handelshus som sköter all svavelhandel. Det var väl inte en tillställning som hade imponerat i Tricilve men efter en månad till havs var det synnerligen välkommet med lite civilerad flärd och frosseri. Alla öns höjdade verkade vara där, till exempel Bodvid Skoffare som basar över Schackellos, en otrevlig typ. Jag träffade också en kapten Miglod Hamre, advokat Rubertin Gråved och en maskklädd läkare vid namn Malek Mangus. Fogden Gotthard Melse verkar ganska dyster och deprimerad och verkar vara i händerna på det handelshus som styr svavelhandeln, och på sin fru Celicia.

Celicia är mycket missnöjd med sin make och visar ett ganska så öppet förakt för honom. Hon visade också stort intresse för mig. Jag bestämde mig för att försöka förföra damen och det var nog det enklaste jag någonsin gjort. Hon ledde ivrigt iväg mig till sitt rum där jag tillfredsställde hennes köttsliga lustar. Hon är inte direkt någon skönhet, gammal nog att vara min mor och tämligen korpulent men sådant kan man inte bry sig om eftersom hon är av synnerligen god börd och dessutom fogdefru. Det är ju såna saker som är av vikt och man kan inte neka en sådan kvinna. Dessutom var hon den villigaste och ivrigaste kvinna jag någonsin haft till sängs och hon lät ganska desperat när hon fick mig att lova att återvända för fortsatta förlustelser. Jag tror att hennes maktställning i kombination med hennes våldsamma åtrå för mig kan visa sig bli en användbar genväg till makt och rikedom om jag spelar mina kort rätt. Och ingen Paratornier kan väl tacka nej till en genväg till makt och rikedom!

Dagen därpå mötte jag föga utvilad upp med mina reskamrater för att ta i tu med dvärgarnas uppdrag. De hade tipsat om ett gammalt dvärgiskt vakttorn utanför ingången till grottan med en hemlig väg in i gruvan. De gav oss också en rebus eller ledtråd i form av en mening, ”gå i hetta gå i mörker,” som vi kanske skulle få hjälp av att hitta ingången.
Vi seglade runt och hittade till slut ett ställe där vi landsteg men tyvärr hamnade vi ganska långt från gruvan. Jag klättrade raskt och spänstigt upp för sluttningen och väl uppe stötte jag på en grupp uppretade vättar. Jag nergjorde några men blev sårad och det var först när de andra kom upp som vi kunde driva bort de sista, mycket tack vare magikerna som satte skräck i oknyttet, och fortsätta mot gruvan.

I skydd av nattmörkret närmade vi oss tornet som visade sig vara närmast ointagligt. Efter en stunds diskussion bestämde vi oss för att låta Vrax försöka spränga upp låset. Smällen skulle försvinna i det oljud av åslan som Berlindus kunde åstadkomma. Detta lyckades och vi tog oss in i den gamla befästningen. Efter mycket letande fann vi ingen hemlig gång men vi fann en märklig staty. De i vårt sällskap som är kluriga än jag listade ut att man kan testa att elda under statyn, vid dess fötter så att figurerna i statyn så att säga går i hetta. Detta fungerade, rummet började luta och blottade den hemliga gången!

Vi lämnade Berlindus i rummet för att kunna släppa ut oss genom att göra upp en ny brasa. Vi övriga kom fram till ett rum med dvärgisk text över dörren. Vi gick in och fann ett rum vars väggar var täckta av märkliga lysande kristaller. Men kristallernas sken var så starkt att vi blev bländade. Vi lyckades irra oss fram till andra änden på rummet och kom där ut i en ny mörk gång. Själv hann jag täcka ögonen innan jag tog skada men flera av mina kamrater har mycket ont och ser ingenting. Vi har lag våta förband med helande örter över deras ögon och de av oss med mer rutin än jag tror att det rör sig om snöblindhet. Ett tillstånd som förhoppningsvis släpper om några timmar. Så just nu kan vi bara vänta. Det är i den väntan jag nedtecknar dessa senaste rader i min krönika, som förhoppningsvis inte blir de sista.

Leonidas de Uriel