Det blå barnet

...vara skorpioner! Däcket fullkomligt svämmade över av rejält stora skorpioner! I ett första försök att avvärja hotet blev Valentino stungen, och tvingades söka hjälp hos Berlindus. Istället barrikaderade vi oss i kajutan, och lät Vrax mana fram en iselementar som snabbt och enkelt frös de kvarvarande skorpionerna.

Morgonen efter noterade vi att en figur observerade oss från den mestadels förfallna stadsmuren. Efter mordförsöket tänkte vi att en eventuell förövare troligen skulle vilja kontrollera att offren undanröjts, så med denna misstanke begav sig Spugg och Valentino upp på muren. Det visade sig mycket riktigt vara den osympatiske Spitios från skeppet Päronet som satt däruppe. Då han uppvisade alla tänkbara drag av yrkesmördare såg Valentino till att ge honom betalt för gammal ost. Under tiden kontrollerade Cracius att alla skorpioner var oskadliggjorda, vilket inte var helt sant. En rackare hade gömt sig i seglet och stack honom i nacken. Återigen fick Berlindus tillkallas. En skicklig konsthantverkare i gruppen lyckades dessutom lista ut att den urna som skorpionerna fraktats i var tillverkad av ankor från Fanzimle...

Då vi planerat att Berlindus - i örnhamn - skulle flyga upp till ön under det dygn då ingen präst var där hade vi någon dag att fördriva. Den enda anmärkningsvärda händelsen under denna tid var att ett Klomelliskt skepp med kommedianter lade till i hamnen, enligt ryktet för att "hjälpa till med arbetet i träsken". Högst oklart vad detta innebär.

Nåväl, den prästlösa dagen infann sig, Berlindus tog örnhamn och flög obemärkt upp till den flygande ön. Efter många om och men lyckades han övertala det blå barnet och hans amma Innocentia att det var en bra idé att lämna ön, och flygas i säkerhet. Med barnet packat i en säck lyckades Berlindus glidflyga ner mot hamnen, där han överlämnade barnet till Valentino, och flög vidare till båten som färdigställdes för avfärd. Under flykten från staden lyckades Vrax bli rånad på en ansenlig summa pengar, och förföljdes av en skriande folkmassa fram till det avgående skeppet...

Hjälpta av en tämjd havsvind satt vi kurs österut, för att närma oss Skuggornas träsk landvägen. Berlindus - återigen i örnhamn - flög i förväg till träsket för att be Manghalde hjälpa till med transporten. Såväl skepp som örn blev dock fångade i en svår storm, som sinkade oss en del. Även ett skepp med piratankor anföll oss, men Vrax skicklighet med eld oskadliggjorde dem relativt fort.Väl framme vid den utvalda mötesplatsen vid ön Vilm hade barnet krympt(!) ganska mycket, och var nu lätt nog för att flygas till den plats där Manghalde - i demonen Adgurbogs kropp - kunde ta över och flyga barnet till säkerhet(?) i Skuggornas träsk. Dags att sätta kurs mot nästa öga...

Besynnerliga bravader i Ilibaurien

Ingen sansad trakorier beger sig i onödan till Ilibaurien. Tyvärr så hade vi inte mycket val utan vi var tvungna att bege oss dit i jakten på det blå barnet som enligt utsago skulle finnas i den Ilibauriska avskrädeshögen Skuger. Genom våra efterforskningar, som förvisso uppvisade något blandade resultat, stod det ganska snar klart för oss att: det blå barnet som allmänt kallades för den ”oskyldige” befann sig i staden; han vaktades minutiöst av den minst sagt omtöcknade lokalbefolkningen vilka hade placerat honom ytterst väl skyddat på den flygande ö som oroväckande svävade över staden.

Denna ytterst märkliga ö såg först ut att helt sväva över staden men genom mina efterforskningar visade det sig att ön inte alls flög eller svävade över staden utan att den bars upp av en enorm elementarvarelse som inte gick att se med blotta ögat för den som inte tränats i elementarmagins hårda skola. Från ön hängde en lång kätting som gick ner hela vägen till marken. På marken under ön låg en slags pyramid som låg inom ett tempelområde. Ön, tillsammans med tempelområdet var en väl vaktad kultplats där den blå verkade spela någon typ av huvudroll i det dolda.

Vårt sällskap stod nu inför en svår nöt att knäcka: hur skulle vi kunna ta oss upp till den flygande ön, få med oss den blå ner, utan att stadens samtliga neddrogade och hjärntvättade dårar skulle flå oss levande?
Idéerna på hur vi skulle kunna lyckas med detta var många. Kunde vi klättra upp för kättingen och ta oss till ön? Detta lät först som en banal men samtidigt strålande idé. Visst, platsen var väl bevakad men både lycksökaren Valentino och den lilla odrägliga ankan var ju både flinka och snabba när det gällde klättring. Tyvärr grusades denna plan snabbt då vi snappat upp att två av Rhabdoranas lönnmördare, som förvisso också är ute efter oss, krossats när de försökte klättra upp till ön. Elementarvarelsen vaktar både ön och den blå och dess långa armar hade troligtvis nått fram till de klättrande. Nästa snillrika plan involverade vår gode animist Berlindus. ”Kan inte Berlindus anta djurhamn, förvandla sig till havsörn, flyga upp till ön, grabba den blå och bara glidflyga ner?” sa någon. Efter ett antal testflygningar med säck konstaterades det att det var ytterst tungt och svårt men kanske genomförbart. Kunde detta bli lösningen på vårt problem? Andra kreativa förslag fanns naturligtvis: ”kan vi inte bara droga ned alla präster och vakter på hela tempelområdet?” sa någon. Den lilla skumraskankan Spugg sprang givetvis direkt iväg och inhandlade så mycket sömndroger han kunde.

När jag nu skriver detta har vi fortfarande inte kommit fram till hur vi ska gå tillväga för att få ner pojken trotts att planerna är många. Men jag har förhoppningar på att vi hittar en väg. Under alla omsändigheter så måste vi snarast hitta en lösning eftersom det börjat bli allt mer farligt och påfrestande att uppehålla sig i Skuger. Diverse lönnmördare, prisjägare och andra skumma element verkar ha fått upp kornet på oss och det är svårt att känna sig säker här. Craccius blev nyligen brutalt anfallen av en vargman som uppenbarligen var en prisjägare. Den korpulente skepparen på båten ”Päronet” har visat ett ytterst osunt intresse för oss och det är helt uppenbart att han inte har rent mjöl i påsen. Troligtvis ytterligare en prisjägare som är ute efter den belöning som verkar vara utlyst på våra huvuden. I skrivande stund verkar det däremot som att problemet med den överviktige kaptenen löst sig då mina kamrater listigt sövt ner honom, burit ombord honom på hans skepp och på något sätt lyckats få sjömännen att lämna Skuger.

Vad är det för ljud? ”Duns” dunk” låter det från skrovet och från däck. Det måste…

Vid pennan
Vrax, Elementarmagiker

Flykten från Ranz och ankomst till Skuger

Efter att ha lämnat Manghalde på sin ö tog vi oss ut ur träsket utan större missöden även om vår tillvaro förpestades av kråkbromsar. Berlindus förvandlade sig till havsörn och flög i förväg för att spana. Han fick veta att Digeta Longa var kvar på platsen och höll förhör med alla och höll förhör med alla. Vi beslöt att försöka komma smygande i skydd av mörkret och ta båten. På vägen dit blev vi varse en stor mängd patrask på överlastade pråmar och flottar på väg mot Ranz i stor brådska. Vi fick fatt i två vars flotte var i färd att sjunka. De berättade motvilligt att det utfästs enorma prispengar på oss och även den äventyrargrupp vi mött vid Ranz vars dvärg Eredrim duellerat mot. Vi fick dock aldrig veta vem som erbjudit pengarna. När det gick upp för dem vilka vi var blev de uppspelta men Eredrim kastade iväg den ena och Valentino högg raskt av huvudet av den andre. Han som ännu levde simmade efter oss och skrek men slutade med detta när Masur satte en armborstskäckta genom hans panna.

Resten av patrasket anföll lägret men tycktes nedgöras ganska effektivt av de trakoriska soldaterna. I det kaos som uppstod kunde vi enkelt lägga beslag på båten och segla iväg. Vinden var inte direkt förlig men Berlindus fick tag i en ivrig vindpust som blåste längs floden i en våldsam fart. Att segla fram i så hög fart längs en vindlande flod mitt i natten var nog bland det svåraste jag gjort som sjöman. Dessutom släckte vi alla lanternor när vi närmadeoss Zaroflas. Känslan av att i hög fart segla förbi tullstationen ut i det mörka havet totalt osedda var en fantastisk upplevelse! Att hinna ut på öppet hav utan att nån märkte det redan samma natt var dessutom väldigt värdefullt för att diskret försvinna undan från lagens långa finger.

Väl till havs satte vi kurs mot Skuger i Illibaurien. Spugg och Valentino och jag bytte namn på båten till Elvira och fixade med alla dokument.

Skuger är som resten av Illibarien tämligen nedgånget. De rasade husen och förvirrade trashankarna är talande exempel på Trakoriens mest misslyckade erövring. Man vann visserligen landet men förvandlade det till en ruttnande avskrädeshög och vann därmed egentligen inte ett skvatt.

Det blå barnet som vi bör gömma undan har tydligen redan utsatts för mordförsök. Han bor i en märklig konstruktion. Drygt hundra meter upp finns en svävande ö. Berlindus kunde med Erons hjälp undersöka den. Dess yta är en liten park med några hus omgärdade av en mur. Under ön är en lång kraftig kedja som håller fast den i en trappstegspyramid inne på ett muromgärdat tempelområde. Tempelområdet bevakas dessutom av den ökände kondottiären Cimbas soldater. En del spaningar har gett oss informationen att barnet tycks sova i ett genomskinligt rum på öns undersida, upplyst av blå eld där Illibaurierna kan se honom.

Var fjärde dag byter prästerna ut den som är uppe hos barnet genom en märklig och lång ritual. Kortfattat går den ut på att en naken präst insmetad med blå honung väldigt hastigt slungas eller sugs upp till ön med vad som förefaller vara magi. Hur det fungerar vet vi inte och ej heller hur ön kan sväva. Vi har inte heller funnit någon alternativ väg upp.

Ett till trakoriskt skepp har också kommit hit. Skepparen kallar sig Spitios och påstår sig vara från ett handelshus i Tigôld. Han kände igen mig vilket oroar då jag varken kände igen eller hört talas om honom. Han berättade att en profet på Saphyna uttalat en profetia och därefter dött. Han hade dock inte hört talas om Vox Ranzina och vi berättade om den officiella delen. När han talat med mig återvände han till skeppet där sjömännen gjorde klart för avfärd, något han avbröt. Sedan gick han in mot stan med en sjöman och jag följde efter. Han var märkbart mycket noggrann med att skaka av sig eventuella förföljare vilket tyvärr också lyckades. Något skumt har han för sig.

Cracius Carnassos

Profetians utvalda

Utdrag ur Berlindus Fonsahls reseanteckningar.

Två år har gått sedan jag sist såg mina vänner från Marjura, och knappt hade vi mötts förrän jag åter svepts iväg av en flodvåg av händelser. Den första jag återsåg var Eredrim, vi sprang på varandra i det lilla fiskarläget Tvärholga utmed kusten nära Urielborg. Dvärgen var förstås också på väg till Leonidas de Uriels födelsehem för återträffen, och tillsammans slog vi följe den sista biten.

Det var natt när jag och Eredrim nådde fram till Urielborg, men där rådde ännu full aktivitet och på borggården låg en ihjälslagen man med blodet ännu varmt. Vi blev snabbt hjärtligt välkomnade av Leonidas som förklarade att den döda mannen var en lönnmördare som anfallit dem tidigare under kvällen. På plats i Urielborg fanns redan Crassius, Valentino, Giovanni, Vrax, Spugg och Mazur. Alla som var med och såg Shagul väckt åter till livet var återigen samlade.

Före min och Eredrims ankomst hade alltså sällskapet i Urielborg blivit utsatta för ett angrepp från mannen som nu låg död på borggården. Lönnmördaren hade varit klädd som en munk från Ranzineras orden, och före attacken hade han sagt att vi alla måste färdas till berget Ranz. Med sig hade mannen också haft en kopia av kung Ottars svärd Ebharing, något som måste ses som betydelsefullt! När vi for från Marjura var det ytterst få män i livet som sett det vapnet.

Bland gästerna i Urielborg fanns även en genuin Ranzinermunk, vid namn Bodonius. Bodonius hade kommit till Urielborg precis före mig och Eredrim, och hade endast haft tid att förklara sig för Leonidas och de andra när vi anlände. Eftersom att Bodonius själv bar likadana kläder som lönnmördaren hade Leonidas förstås iakttagit försiktighet med munken.

Enligt Bodonius var lönnmördaren medlem av sekten Rabdorana, vars anslutna kan kännas igen på att de har svart färg tatuerad på insidan av sin underläpp. Bodonius berättade vidare att Rabdorana-sekten blivit högaktiv på sistone, och verkar inrikta sig på att ta livet av siare och personer som befunnit sig på Marjura för två år sedan. Bodonius ärende i Urielborg var annars det samma som det som lönnmördaren först uppgett: att å Ranzineras-ordens vägnar samla alla Marjura-farare till berget Ranz så att de där kan få ta del av en hemlig profetia.

Alla i sällskapet var redan bekanta med Vox Ranzina, den profetia som munkarna i Ranzineras-orden tidigare i år förklarat färdigställd och sedan börjat sprida över världen, och hur den givit nytändning till upproriska röster runtom i det trakoriska riket. Vad Bodonius nu berättade var dock att det fanns fler verser i profetian, som endast var avsedda för ett litet antal utvalda personer. Denna utvalda skara skall alla ha någon slags koppling till Marjura och det som skedde där för två år sedan, varför bröderna nu samlade alla möjliga kandidater till sig vid det heliga berget Ranz.

Eftersom att Bodonius insisterade på att tiden var knapp begav vi oss således genast av mot berget Ranz. Utan att fått se mycket av Urielborg eller det kringliggande landskapet vände därför jag och mina vänner tillbaka mot Tvärholga, för att där borda kapten Carnassos gamla skepp. Med Crassius vid rodret seglade vi sedan utmed Paratornas kust ner till Zaroflas, upp för Geudekafloden och in i Malossisjön fram till foten av berget Ranz.

Vid foten av berget Ranz fann vi ett gytter av tält och tillfälliga läger som slagits upp av alla de Marjurer och Marjura-farare som bröderna av det sanna berget lyckats samla. Där fann vi en del gamla bekanta ansikten från Arhem, bland andra Rixa och hennes syster, som mot alla odds hade klarat sin förlossning och nu såg ut att vara en stolt moder till en halvrese.

Ryktena i tältlägret gjorde gällande att både Arhem och Trovlik fallit för de odöda styrkorna som väckts till liv på Marjura, men att det befästa Clusta Noba fortfarande höll Shagul stången så sent som för ett halvår sedan. Eredrim oroades av att ingen visste hur det stod till i Betrasur, och att inga dvärgar syntes till bland flyktingarna.

Dock träffade Eredrim ändå på en dvärg i tältlägret, om än inte från Marjura. De båda verkade bli goda vänner och iscensatte någon slags uppvisningsduell som flera av de andra satsade pengar på, och vann rikligt när Eredrim kunde mästra dvärgen från kontinenten.

Snart efter vår ankomst blev vi kallade till ett möte med Ranzineras-ordens ledare, Peatro Petralba. När vi anlände till Petralbas audiensrum blev vi vittnen till hur Petralba pressades av en man som Leonidas identifierade som Mashmashu Goba da Grummi, högsta kastratsångare i Kastykertemplet och framstånde inom Digeta Longa. Da Grummi var där i sällskap med en Praanz da Kaelve, Trakoriens främste sabelfäktare och troligtvis också ledande inom Trakoriens hemliga polis, enligt Valentinos. De båda högdjuren försökte med hot tvinga Petralba att dra tillbaka profetian, något den ålderstigne munken hövligt hävdade var omöjligt.

När trakorierna passerade oss på väg ut från Petralba måste Leonidas begått något slags etikettsbrott mot herr da Kaelve, då denne var nära att dra vapen mot vår ridderlige vän. Nyanserna i trakorisk etikett kan vara svåra att utläsa för en utomstående som jag, så jag vet inte hur pass illa Leonidas faktiskt stötte sig.

Ensamma med Petralba samtalade vi ytligt med honom om vilka vi var och varför vi hade kommit till Ranz. Petralba bad oss sedan endast att stanna i närheten av berget och meditera över profetian och dess betydelse. Ranzineras-orden skulle förse oss med mat och husrum till dess att han visste vilka som var de utvalda, vilket han inte trodde skulle dröja länge.

Bodonius visade oss sedan till en sovsal som vi kunde bo i, och lämnade oss åt vår meditation. Några av oss valde att stanna i sovsalen medan Eredrim och Valentinos begav sig ut för att förfriska sig bland tältlägrets öltunnor.

Senare under natten väcktes vi av skrik och vapenskrammel från munkarnas kvarter, varpå vi rusade ut för att se vad som stod på. Rabdorana hade slagit till mot Petralba, och lyckats rispa honom med sina förgiftade vapen innan de övermannats av vakter. Mina helande besvärjelser var inte mäktiga nog att rädda Petralba, men med hjälp av Mazur kunde jag ge honom lite längre tid i livet så att han åtminstone kunde slutföra sitt värv.

Petralba avslöjade nu att vår skara är profetians utvalda. Berget hade talat till Petralba att de sista utomstående han träffade skulle vara de utvalda, och han hade inte träffat några andra sedan våran audiens samma kväll. Dock bad Petralba Bodonius att även hämta Didra Damagi av Krimbydh, då hon hade personlig hämnd att kräva av Shagul och därför också var ämnad att ta del av den hemliga profetian. Didra var redan känd bland några av oss som sett henne dansa nere i tältlägret tidigare på dagen, och särskilt Valentinos hade då blivit tagen av hennes starka karisma.

Senare har Didra Damagi berättat för oss att hon är dotterdotter till prinsessan Elmesum, kvinnan som vi fann i Shaguls gravkammare och som Valentinos hjälpte att dö. Nu har Elmesums ande på något vis funnit sin väg till dotterdottern, och mormoderns ande eldar på Didras jakt efter hämnd för Shaguls övergrepp.

När Bodonius återvände med Didra Damagi och med kopior av profetian rapporterade munken att Petralbas eget privata exemplar av profetian var försvunnet, och att en tredje lönnmördare kommit undan. Vi måste alltså utgå från att även Rabdorana, och därmed kanske även Shagul, har tillgång till hela profetian.

Efter att vi alla fått varsin kopia av den andra, hemliga delen av Vox Ranzina, gav Peatro Petralba oss sina sista förmaningar. Petralba bad oss uppsöka en viss Manghalde som kan hjälpa oss i kampen mot Shagul och kanske även med tolkandet av profetian, och för att finna denna man gav Petralba oss en liten mässingsklocka som ska visa oss vägen genom Skuggornas träsk där Manghaldes boning finns. Manghalde är en mäktig man som begått stora synder men som arbetar på sin bättring, sade oss Petralba, och vi fick lova att inte göra honom illa.

Vidare rådde Petralba oss att undvika den trakoriska delegationen av vakter och ämbetsmän som nu höll Ranz under uppsyn, och avslöjade istället hur vi skulle finna en dold gång ut ur klostret. Därefter gav Peatro Petralba oss alla sina yttersta lyckönskningar, och tackade mig och Mazur för den hjälp vi bistått honom med under hans sista timme i livet men bad oss nu att låta honom dö.

Snart efter att vi tackat Petralba och lämnat honom till sin sista vila, fann vi så den lönngång som Petralba förordat. Gången var bitvis trång och svårgådd, men vi tog oss fram och kom till slut upp nära Malossisjöns strand vid foten av berget Ranz. Vid gångens ände fann vi också en lädersäck med pengar och lite förnödenheter, samt en upp och nervänd båt stor nog för oss alla.

Eftersom att Skuggornas träsk inte ligger långt från berget Ranz, och eftersom att Crassius skepp kunde antas vara illa lämpat för träskfärder, och dessutom låg i hamnen under trakoriernas kontroll, beslöt vi istället att fara med munkarnas båt till Skuggornas träsk, för att där söka efter den mystiske Manghalde.

Innan vi rodde in i Skuggornas träsk gjorde vi uppehåll i den lilla fiskarbyn Vonsa för att proviantera. Under besöket i byn fick Valentinos tillfälle att erfara kraften i Didra Damagis tatueringar, något han inte verkade misstycka särskilt till. Handelsmannen i vars lokal förevisningen ägde rum var dock desto mer upprörd över oanständigheten i det hela.

Färden genom Skuggornas träsk blev händelserik och farlig. Träsket hyser en rad ohälsosamma livsformer, och vi besvärades av både spindelrankor, kråkbromsar och jättekrokodiler. Spindelrankorna och jättekrokodilen som vi attackerades av var kanske de mest dödliga angriparna, men med så vapenföra följeslagare som i vårt sällskap var det i min mening istället kråkbromsarna som utgjorde den största svårigheten för vår träskfärd. Deras förtärande surrande höll på att göra mig galen, och jag tvingades till sist lägga ner stor magisk kraft på att frammana en stark vind som kunde blåsa bort de enerverande kräken.

När vi ringde i den lilla klockan som Petralba givit oss lockade ljudet till vår inledande bestörtning fram en stor horndemon, men snart förstod vi att demonen kommit för att visa oss vägen någonstans, och vi utgick från att det var vägen till Manghalde den ville visa oss. Vrax lyckades dessutom med konststycket att lysa upp själva horndemonen, vilket gjorde den enkel att följa genom träskets dunkel.

Till slut kom vi fram till en liten ö med ett hus på. Ön var befäst med spetsade trästockar som stack ut från stränderna så att landstigning endast var möjlig vid en liten del av stranden. Vid stranden möttes vi av en man svept i svart mantel, som vi först antog var Manghalde själv. Vi förklarade vårt ärende för mannen och visade honom även profetians andra del. Mannen hade inte varit direkt välkomnande från början, och efter att han fått läsa profetian blev han verkligt stingslig och började prata om hur han visste det och att ingen skulle ta få ta hans barn. Han fortsatte med att fösa iväg oss och be oss försvinna därifrån illa kvickt. Vi hade dock inga tankar på att ge oss iväg ut i träsket igen så snart.

Medan vi stod där och gruffade med den svartklädde mannen så steg en annan man ut ur huset, och han vinkade till oss att istället komma upp till honom. Det var den här mannen som visade sig vara den riktige Manghalde. Mannen som mött oss vid stranden var en ilibaurisk frihetskämpe vid namn Goscana di Skugre som var Manghaldes gäst på ön.

Manghalde var klädd i en lila mantel och dolde sitt ansikte bakom en teatermask, vilken gjorde det omöjligt för oss att känna igen honom. Däremot borde vi kanske ha förstått den mystiske Manghaldes identitet genom hans horndemon som visat oss vägen genom träsket. Manghalde är nämligen ingen mindre än shaguliten Gobrugda, vars liv vi skonade i Shaguls gravkammare efter det att han svurit att viga återstoden av sitt liv åt att sätta stopp för sin forne mästare.

Efter att vi också låtit den riktige Manghalde studera Vox Ranzinas hemliga verser sade han sig tro att han visste vad som menas med oraklets blå öga. Enligt Manghalde bör det blå ögat vara den klon av Shagul som han själv skapat utifrån Shaguls klo, som han fick med sig från gravkammaren vid järntornet på Marjura. Den här avbildningen av Shagul är i dag ett barn vars faktiska ålder är endast drygt ett år men redan nått samma utveckling som en sexåring. Enligt Manghalde har barnet en blå nyans i hyn som en effekt av att Shaguls klo hade någon sorts skada när den användes. Manghaldes teori är att så länge som det blå barnet är i livet så är den verklige Shaguls potentiella kraft begränsad, och det är därför profetian pekar ut barnet som ett av oraklets fyra ögon. Om Manghalde har rätt bör alltså det blå barnet skyddas från Shagul till varje pris.

Det blå barnet finns i nuvarande stund på en svävande ö i Skuger i Ilibaurien, där det hålls för heligt av ilibaurierna. Det här förklarar Goscanas reaktion när han fick läsa profetian. Goscana vill nämligen behålla det blå barnet i Skuger eftersom att han tror att barnet kommer att spela en viktig roll i Ilibauriens befrielse från trakoriernas ok och opianderns bojor. Manghalde å sin sida anser att barnet inte är säkert i Skuger. Manghalde pekar på att barnets belägenhet i Skuger är välkänt bland många och dessutom utpekat i den hemliga profetian som vi nu måste anta att Rabdorana har tillgång till. Det blå barnet skulle vara säkrare hos honom i Skuggornas träsk, enligt Manghalde. Om Manghalde är fullt att lita på vet jag inte, men jag kan inte klandra hans analys att det blå barnet bör flyttas från platsen som pekas ut i profetian.

Under vårt samtal med Manghande stod Goscana i köksdelen och tillredde något, en soppa som han sedan bjöd vårt sällskap att smaka på. De flesta av oss hade dock tillräckliga kunskaper om ilibaurisk kokkonst för att ha vett till att tacka nej, förutom Eredrim som tanklöst tackade ja och slörpade i sig en slev av soppan innan någon hunnit varna honom. Inte nog med att Goscana hade kryddat soppan med opiander, han hade även spetsat den med två olika sorters gift som nu givit den stackars dvärgen gröna ögon och magnetiskt skinn. Jag tror inte han kommer kunna röra sig särskilt smidigt framöver med de yxor och fjällpansar som han ständigt bär på, men om jag inte har fel så rör det sig endast om temporära effekter som bör gå över på en vecka eller två. Låt oss hoppas att dvärgen inte kommer att behöva sin rustning och sina vapen till dess, och att det här blir honom en läxa i försiktighet. Låt oss också hoppas att opianderdosen inte var tillräckligt stark för Eredrim att stå emot framöver, för det hade varit bedrövligt att se en så tapper vän förslavas av opiandern, och av en så neslig handling som Goscanas!

Svavelvinter: Epilog


Efter vårt olycksbådande möte med Shagul återvände vi till Arhem. Den omvända shaguliten Barbica ville dock inte synas bland folk utan sa sig vilja leva i vildmarken. I brist på annat så fortsatte vi med våra liv i väntan på en konvoj som kunde ta oss hem. Efter att ha plundrat Shaguls grav så gott vi kunde så vi var hyfsat stadda vid kassa. Så Cracius och Spugg bedrev handel och försökte fylla lastrummet med värdefulla marjuriska varor att sälja för vinst. Själv bodde jag mest på fogdeborgen även om jag höll tät kontakt med de övriga.

Jag gjorde mitt bästa för att hålla Celicia Gotthardskona tillfredsställd men hade svårt att slita mig från den undersköna tjänarinnan Chrysmynta, vilket vredgade Celicia. Det visade sig såsmåningom att Chrysmyntas iver att tillfredsställa mina lustar berodde på att hon fick betalt av Gotthards skrivarinna för att slå split mellan mig och Celica.

En dag vi satt samlade på båten hörde vi hornstötar från fogdeborgen. Soldater ledda av fogde Gotthard själv sprang mot kvurernas kulle och skrek att Arhem var invaderat och försökte få med sig alla stridbara män. Vi följde med och såg att en stor odöd här gick till anfall. Vi undsatte den lilla stridsmakten som bestod av trakoriska soldater och marjuriska frivilliga. Men vi insåg snart att motstånd var lönlöst och flydde till båten. Jag sprang till borgen och hämtade Celicia som motvilligt följde med. Chrysmynta dök upp och sa att jag gjort henne med barn så jag tog med henne också. Under tiden hade Cracius betett sig ytterst otrakoriskt och fyllt båten till bristningsgränsen med barn.

När vi stävjade ut från hamnen såg vi odöda på kajerna. Gotthards kämpar tycktes ha fallit.

Vi släppte av barnen i Trovlik och seglade sedan mot Clusta Noba på öns östsida där vi i relativt lugn kunde invänta lämplig årstid för hemresa tillsammans med några andra skepp. Celicia var mycket nedstämd och vi hörde rykten om att Perima lett ytterligare flyktingar till Trovlik. Innan vi avreste så ville Chrysmynta att jag skulle betala henne för att köpa ett hus. Men jag övertalade henne istället att följa med mot att hon blev erkänd som officiell älskarinna och det kommande barnet som officiell bastard.

Leonidas de Uriel



Nedan följer en allmän redogörelse för våra tappra äventyrares förehavanden fram till återförenandet på Urielborg samt de storpolitiska händelserna.

Seglar genom en månad och ankommer Isakra i september 607. Letar i Etemenanki efter khmordapräster men hittar bara ett tomt bås nere i de mörka katakomberna.

Seglar ner till Myxa där Mazur och Vrax stannar för att studera magi under mäster Grudonix. Denne får också Berlindas dotter från Järntornet som han uppfostrar.

Seglar vidare till Tricilve där Giovanni får anställning på akademin först i mindre kurser men sen i större omfattning grundat sitt genuina kunnande inom astrologien. Giovanni möter också sin syster som blivit framgångsrik inom mattförsäljningen, har tre anställda och är medlem i lokala Kastykertemplet i hantverkarkvarteren.

Valentino får betalt av en uppdragsgivare för uppdrag i Marjura, får extra bonus. Craccius får också bonus av (samme?) uppdragsgivare för leveransen av svärd.

Leonidas släpps av i Urielsborg där han bosätter sig. Han får fyra barn med Chrysmynta under de kommande tre åren (ett i mars 608, en son. Tvillingar i jan 609 – flickor och ytterligare en dotter i Feb 610). Han äktar Chrysmynta.

Craccius, Valentino och Spugg säljer av en del gods i Tricilve men seglar vidare till Fontra Cilor där de säljer av ytterligare, och till sist ner i svantraden under många månader tills de når fjärran Melukha där de säljer månstensblocket och det sista för god förtjänst. Var och en av de nio i sällskapet får 140 guldmynt av handelsinsatsen. Berlindus hoppar av på Mereld på vägen där han rapporterar till sina överordnade, lär sig anta djurhamn och undervisar noviser.

Valentino och Spugg stannar i Melukha på jakt efter fjärran skatter i djunglerna och rika tempel.

Craccius återgår till handel, inversterar sin egen andel, 100 gm från Valentino och 40 gm från Spugg i en ny last från Melukha och seglar därefter upp för handel i Trakorien, Magilre, Klomellien under de kommande åren.

År 607

-Flyktingarna från Marjura ankommer på senhösten november från höstkonvojen till Clusta Noba. Berättelsen är redan spridd över öarna från era första skepp.

År 608

-Vårkonvojen anländer med flyktingar från Clusta Noba, de odöda är över hela ön!

-Försommar: Digeta Longa har avslöjat att adelsmän från Milacke konspirerat med marjuriska rebeller, flera beordras inställa sig men dyker inte upp, trakorisk fogde dödas av folkmassa i Vumbra. Leopoldo berättar upprört.

-Försommar: Ambryon Blåtryne utropar sig till ny härskare av Lasemosi furstensömme Kharasma då hjälten Arn Dunkelbrink inte hörts av på två år. Leonidas far Leo vredgad över detta och det efterföljande inbördeskriget.

-Sensommar: Femtio trakoriska galbaloner avseglar mot Marjura men tvingas vända grundat isberg, ovanligt! Galbalonerna ses molokna återvända från Myxa.

-Hösten: Nu anländer kondottiären Cymba och ställer till blodbad i Milacke. Mot vintern gör trupper från Rung räder in som saboterar gruvdriften i Hymbergond.

År 609

-På Trinsmyra reser sig Milacke mot Cymba, Kakralgus Piknäsa som var den förre mer omtyckte prokuratorn återinkallas, Cymba kickas och återvänder till Ilibaurien.

-Kishatet fördömmer trakoriens grymheter i Milacke och ger öppet stöd till de trinsmyriska rebellerna. Shar Kishatin försöker hålla tillbaka en aggressiv yngre falang under krystallokraten Manzonla. (Leopopldo berättar för Leonidas).

-Mot sensommaren rapporteras att de odöda byggt kastmaskiner mot Clusta Noba och bombar munkarna. Munkarna har dock smugit över och brännt flera kastmaskiner! Två skepp med frivilliga från Bhannavil ger sig av för att hjälpa till uppe på Clusta Noba, ses från tornet i Myxa.

-Ryktas att Kishatet konspirerar med Ransard och Trinsmyra. Ransardiska pirater ses i Kishatets hamnar och Craccius får vid flera tillfällen segla undan deras undemråliga krigsskepp. Tyldigen har kishatets ambassadör till Orghin dock ätits upp av orgingarna!

-Vid årets slut meddelar Ranzinernas ledare Peatro Petralba att Vox Ranzina är färdigställd. Läser officiellt upp verserna. Trakorierna under Bodaken mycket vredgade över rader om ruttnande riken som ömkligen faller.

År 610

-Tidigt Januari: Kishatets agenter sprider profetian över öarna trots att trakorierna vill hindra den, de som vill får tag i den. Giovanni, Mazur och Vrax får tag i ex. Hör att ranzinermunkarna har lämnat sitt berg och vandrar runt. Bodaken beslutar att Ranzinerna skall upplösas då de ej tar tillbaka sin profetia men tar ogärna i med hårdhandskarna mot de fredliga munkarna.

-18e Januari – Manzonla menar att Vox Ranzina är signalen för att det heliga kriget mot Trakorien skall börja, manövrerar ut den gamle Shar Kishatin. Rensar ut Manzonlas motståndare. Bodaken menar dock inte detta är viktigt utan håller kollen på Trinsmyra. Trakoriska handelsmän tjänar oerhörda mängder guld på att sälja vapen och krigsmateriell till Kishatet, under skydd av Det Gyllende Sakramenet som heliggör all form av profit under Kastykertemplets överinseende. Viss teologisk debatt om detta i Trakorien.

Februari: Rykten går om att den gamla mördarkulten RhabdoRhana blivit obehagligt aktiv och mördat siare och atrologer över hela Trakorien.

1e Mars: Sällskapet samlas åter på Urielsborg, Valentino och Spugg återkomna från sina resor i Melukha med mycket att berätta. Man delar upp vinsten från Marjura och har en stor kramfest vid återseendet. På kvällen ankommer en mystisk munk från Ranzinerorden...

Hur järntornet störtades och Shagul återuppstod

Dagsboksanteckningar från spelmötet 25 november 2013 saknas ännu!