Två år har gått sedan jag sist såg mina vänner från Marjura, och knappt hade vi mötts förrän jag åter svepts iväg av en flodvåg av händelser. Den första jag återsåg var Eredrim, vi sprang på varandra i det lilla fiskarläget Tvärholga utmed kusten nära Urielborg. Dvärgen var förstås också på väg till Leonidas de Uriels födelsehem för återträffen, och tillsammans slog vi följe den sista biten.
Det var natt när jag och Eredrim nådde fram till Urielborg, men där rådde ännu full aktivitet och på borggården låg en ihjälslagen man med blodet ännu varmt. Vi blev snabbt hjärtligt välkomnade av Leonidas som förklarade att den döda mannen var en lönnmördare som anfallit dem tidigare under kvällen. På plats i Urielborg fanns redan Crassius, Valentino, Giovanni, Vrax, Spugg och Mazur. Alla som var med och såg Shagul väckt åter till livet var återigen samlade.
Före min och Eredrims ankomst hade alltså sällskapet i Urielborg blivit utsatta för ett angrepp från mannen som nu låg död på borggården. Lönnmördaren hade varit klädd som en munk från Ranzineras orden, och före attacken hade han sagt att vi alla måste färdas till berget Ranz. Med sig hade mannen också haft en kopia av kung Ottars svärd Ebharing, något som måste ses som betydelsefullt! När vi for från Marjura var det ytterst få män i livet som sett det vapnet.
Bland gästerna i Urielborg fanns även en genuin Ranzinermunk, vid namn Bodonius. Bodonius hade kommit till Urielborg precis före mig och Eredrim, och hade endast haft tid att förklara sig för Leonidas och de andra när vi anlände. Eftersom att Bodonius själv bar likadana kläder som lönnmördaren hade Leonidas förstås iakttagit försiktighet med munken.
Enligt Bodonius var lönnmördaren medlem av sekten Rabdorana, vars anslutna kan kännas igen på att de har svart färg tatuerad på insidan av sin underläpp. Bodonius berättade vidare att Rabdorana-sekten blivit högaktiv på sistone, och verkar inrikta sig på att ta livet av siare och personer som befunnit sig på Marjura för två år sedan. Bodonius ärende i Urielborg var annars det samma som det som lönnmördaren först uppgett: att å Ranzineras-ordens vägnar samla alla Marjura-farare till berget Ranz så att de där kan få ta del av en hemlig profetia.
Alla i sällskapet var redan bekanta med Vox Ranzina, den profetia som munkarna i Ranzineras-orden tidigare i år förklarat färdigställd och sedan börjat sprida över världen, och hur den givit nytändning till upproriska röster runtom i det trakoriska riket. Vad Bodonius nu berättade var dock att det fanns fler verser i profetian, som endast var avsedda för ett litet antal utvalda personer. Denna utvalda skara skall alla ha någon slags koppling till Marjura och det som skedde där för två år sedan, varför bröderna nu samlade alla möjliga kandidater till sig vid det heliga berget Ranz.
Eftersom att Bodonius insisterade på att tiden var knapp begav vi oss således genast av mot berget Ranz. Utan att fått se mycket av Urielborg eller det kringliggande landskapet vände därför jag och mina vänner tillbaka mot Tvärholga, för att där borda kapten Carnassos gamla skepp. Med Crassius vid rodret seglade vi sedan utmed Paratornas kust ner till Zaroflas, upp för Geudekafloden och in i Malossisjön fram till foten av berget Ranz.
Vid foten av berget Ranz fann vi ett gytter av tält och tillfälliga läger som slagits upp av alla de Marjurer och Marjura-farare som bröderna av det sanna berget lyckats samla. Där fann vi en del gamla bekanta ansikten från Arhem, bland andra Rixa och hennes syster, som mot alla odds hade klarat sin förlossning och nu såg ut att vara en stolt moder till en halvrese.
Ryktena i tältlägret gjorde gällande att både Arhem och Trovlik fallit för de odöda styrkorna som väckts till liv på Marjura, men att det befästa Clusta Noba fortfarande höll Shagul stången så sent som för ett halvår sedan. Eredrim oroades av att ingen visste hur det stod till i Betrasur, och att inga dvärgar syntes till bland flyktingarna.
Dock träffade Eredrim ändå på en dvärg i tältlägret, om än inte från Marjura. De båda verkade bli goda vänner och iscensatte någon slags uppvisningsduell som flera av de andra satsade pengar på, och vann rikligt när Eredrim kunde mästra dvärgen från kontinenten.
Snart efter vår ankomst blev vi kallade till ett möte med Ranzineras-ordens ledare, Peatro Petralba. När vi anlände till Petralbas audiensrum blev vi vittnen till hur Petralba pressades av en man som Leonidas identifierade som Mashmashu Goba da Grummi, högsta kastratsångare i Kastykertemplet och framstånde inom Digeta Longa. Da Grummi var där i sällskap med en Praanz da Kaelve, Trakoriens främste sabelfäktare och troligtvis också ledande inom Trakoriens hemliga polis, enligt Valentinos. De båda högdjuren försökte med hot tvinga Petralba att dra tillbaka profetian, något den ålderstigne munken hövligt hävdade var omöjligt.
När trakorierna passerade oss på väg ut från Petralba måste Leonidas begått något slags etikettsbrott mot herr da Kaelve, då denne var nära att dra vapen mot vår ridderlige vän. Nyanserna i trakorisk etikett kan vara svåra att utläsa för en utomstående som jag, så jag vet inte hur pass illa Leonidas faktiskt stötte sig.
Ensamma med Petralba samtalade vi ytligt med honom om vilka vi var och varför vi hade kommit till Ranz. Petralba bad oss sedan endast att stanna i närheten av berget och meditera över profetian och dess betydelse. Ranzineras-orden skulle förse oss med mat och husrum till dess att han visste vilka som var de utvalda, vilket han inte trodde skulle dröja länge.
Bodonius visade oss sedan till en sovsal som vi kunde bo i, och lämnade oss åt vår meditation. Några av oss valde att stanna i sovsalen medan Eredrim och Valentinos begav sig ut för att förfriska sig bland tältlägrets öltunnor.
Senare under natten väcktes vi av skrik och vapenskrammel från munkarnas kvarter, varpå vi rusade ut för att se vad som stod på. Rabdorana hade slagit till mot Petralba, och lyckats rispa honom med sina förgiftade vapen innan de övermannats av vakter. Mina helande besvärjelser var inte mäktiga nog att rädda Petralba, men med hjälp av Mazur kunde jag ge honom lite längre tid i livet så att han åtminstone kunde slutföra sitt värv.
Petralba avslöjade nu att vår skara är profetians utvalda. Berget hade talat till Petralba att de sista utomstående han träffade skulle vara de utvalda, och han hade inte träffat några andra sedan våran audiens samma kväll. Dock bad Petralba Bodonius att även hämta Didra Damagi av Krimbydh, då hon hade personlig hämnd att kräva av Shagul och därför också var ämnad att ta del av den hemliga profetian. Didra var redan känd bland några av oss som sett henne dansa nere i tältlägret tidigare på dagen, och särskilt Valentinos hade då blivit tagen av hennes starka karisma.
Senare har Didra Damagi berättat för oss att hon är dotterdotter till prinsessan Elmesum, kvinnan som vi fann i Shaguls gravkammare och som Valentinos hjälpte att dö. Nu har Elmesums ande på något vis funnit sin väg till dotterdottern, och mormoderns ande eldar på Didras jakt efter hämnd för Shaguls övergrepp.
När Bodonius återvände med Didra Damagi och med kopior av profetian rapporterade munken att Petralbas eget privata exemplar av profetian var försvunnet, och att en tredje lönnmördare kommit undan. Vi måste alltså utgå från att även Rabdorana, och därmed kanske även Shagul, har tillgång till hela profetian.
Efter att vi alla fått varsin kopia av den andra, hemliga delen av Vox Ranzina, gav Peatro Petralba oss sina sista förmaningar. Petralba bad oss uppsöka en viss Manghalde som kan hjälpa oss i kampen mot Shagul och kanske även med tolkandet av profetian, och för att finna denna man gav Petralba oss en liten mässingsklocka som ska visa oss vägen genom Skuggornas träsk där Manghaldes boning finns. Manghalde är en mäktig man som begått stora synder men som arbetar på sin bättring, sade oss Petralba, och vi fick lova att inte göra honom illa.
Vidare rådde Petralba oss att undvika den trakoriska delegationen av vakter och ämbetsmän som nu höll Ranz under uppsyn, och avslöjade istället hur vi skulle finna en dold gång ut ur klostret. Därefter gav Peatro Petralba oss alla sina yttersta lyckönskningar, och tackade mig och Mazur för den hjälp vi bistått honom med under hans sista timme i livet men bad oss nu att låta honom dö.
Snart efter att vi tackat Petralba och lämnat honom till sin sista vila, fann vi så den lönngång som Petralba förordat. Gången var bitvis trång och svårgådd, men vi tog oss fram och kom till slut upp nära Malossisjöns strand vid foten av berget Ranz. Vid gångens ände fann vi också en lädersäck med pengar och lite förnödenheter, samt en upp och nervänd båt stor nog för oss alla.
Eftersom att Skuggornas träsk inte ligger långt från berget Ranz, och eftersom att Crassius skepp kunde antas vara illa lämpat för träskfärder, och dessutom låg i hamnen under trakoriernas kontroll, beslöt vi istället att fara med munkarnas båt till Skuggornas träsk, för att där söka efter den mystiske Manghalde.
Innan vi rodde in i Skuggornas träsk gjorde vi uppehåll i den lilla fiskarbyn Vonsa för att proviantera. Under besöket i byn fick Valentinos tillfälle att erfara kraften i Didra Damagis tatueringar, något han inte verkade misstycka särskilt till. Handelsmannen i vars lokal förevisningen ägde rum var dock desto mer upprörd över oanständigheten i det hela.
Färden genom Skuggornas träsk blev händelserik och farlig. Träsket hyser en rad ohälsosamma livsformer, och vi besvärades av både spindelrankor, kråkbromsar och jättekrokodiler. Spindelrankorna och jättekrokodilen som vi attackerades av var kanske de mest dödliga angriparna, men med så vapenföra följeslagare som i vårt sällskap var det i min mening istället kråkbromsarna som utgjorde den största svårigheten för vår träskfärd. Deras förtärande surrande höll på att göra mig galen, och jag tvingades till sist lägga ner stor magisk kraft på att frammana en stark vind som kunde blåsa bort de enerverande kräken.
När vi ringde i den lilla klockan som Petralba givit oss lockade ljudet till vår inledande bestörtning fram en stor horndemon, men snart förstod vi att demonen kommit för att visa oss vägen någonstans, och vi utgick från att det var vägen till Manghalde den ville visa oss. Vrax lyckades dessutom med konststycket att lysa upp själva horndemonen, vilket gjorde den enkel att följa genom träskets dunkel.
Till slut kom vi fram till en liten ö med ett hus på. Ön var befäst med spetsade trästockar som stack ut från stränderna så att landstigning endast var möjlig vid en liten del av stranden. Vid stranden möttes vi av en man svept i svart mantel, som vi först antog var Manghalde själv. Vi förklarade vårt ärende för mannen och visade honom även profetians andra del. Mannen hade inte varit direkt välkomnande från början, och efter att han fått läsa profetian blev han verkligt stingslig och började prata om hur han visste det och att ingen skulle ta få ta hans barn. Han fortsatte med att fösa iväg oss och be oss försvinna därifrån illa kvickt. Vi hade dock inga tankar på att ge oss iväg ut i träsket igen så snart.
Medan vi stod där och gruffade med den svartklädde mannen så steg en annan man ut ur huset, och han vinkade till oss att istället komma upp till honom. Det var den här mannen som visade sig vara den riktige Manghalde. Mannen som mött oss vid stranden var en ilibaurisk frihetskämpe vid namn Goscana di Skugre som var Manghaldes gäst på ön.
Manghalde var klädd i en lila mantel och dolde sitt ansikte bakom en teatermask, vilken gjorde det omöjligt för oss att känna igen honom. Däremot borde vi kanske ha förstått den mystiske Manghaldes identitet genom hans horndemon som visat oss vägen genom träsket. Manghalde är nämligen ingen mindre än shaguliten Gobrugda, vars liv vi skonade i Shaguls gravkammare efter det att han svurit att viga återstoden av sitt liv åt att sätta stopp för sin forne mästare.
Efter att vi också låtit den riktige Manghalde studera Vox Ranzinas hemliga verser sade han sig tro att han visste vad som menas med oraklets blå öga. Enligt Manghalde bör det blå ögat vara den klon av Shagul som han själv skapat utifrån Shaguls klo, som han fick med sig från gravkammaren vid järntornet på Marjura. Den här avbildningen av Shagul är i dag ett barn vars faktiska ålder är endast drygt ett år men redan nått samma utveckling som en sexåring. Enligt Manghalde har barnet en blå nyans i hyn som en effekt av att Shaguls klo hade någon sorts skada när den användes. Manghaldes teori är att så länge som det blå barnet är i livet så är den verklige Shaguls potentiella kraft begränsad, och det är därför profetian pekar ut barnet som ett av oraklets fyra ögon. Om Manghalde har rätt bör alltså det blå barnet skyddas från Shagul till varje pris.
Det blå barnet finns i nuvarande stund på en svävande ö i Skuger i Ilibaurien, där det hålls för heligt av ilibaurierna. Det här förklarar Goscanas reaktion när han fick läsa profetian. Goscana vill nämligen behålla det blå barnet i Skuger eftersom att han tror att barnet kommer att spela en viktig roll i Ilibauriens befrielse från trakoriernas ok och opianderns bojor. Manghalde å sin sida anser att barnet inte är säkert i Skuger. Manghalde pekar på att barnets belägenhet i Skuger är välkänt bland många och dessutom utpekat i den hemliga profetian som vi nu måste anta att Rabdorana har tillgång till. Det blå barnet skulle vara säkrare hos honom i Skuggornas träsk, enligt Manghalde. Om Manghalde är fullt att lita på vet jag inte, men jag kan inte klandra hans analys att det blå barnet bör flyttas från platsen som pekas ut i profetian.
Under vårt samtal med Manghande stod Goscana i köksdelen och tillredde något, en soppa som han sedan bjöd vårt sällskap att smaka på. De flesta av oss hade dock tillräckliga kunskaper om ilibaurisk kokkonst för att ha vett till att tacka nej, förutom Eredrim som tanklöst tackade ja och slörpade i sig en slev av soppan innan någon hunnit varna honom. Inte nog med att Goscana hade kryddat soppan med opiander, han hade även spetsat den med två olika sorters gift som nu givit den stackars dvärgen gröna ögon och magnetiskt skinn. Jag tror inte han kommer kunna röra sig särskilt smidigt framöver med de yxor och fjällpansar som han ständigt bär på, men om jag inte har fel så rör det sig endast om temporära effekter som bör gå över på en vecka eller två. Låt oss hoppas att dvärgen inte kommer att behöva sin rustning och sina vapen till dess, och att det här blir honom en läxa i försiktighet. Låt oss också hoppas att opianderdosen inte var tillräckligt stark för Eredrim att stå emot framöver, för det hade varit bedrövligt att se en så tapper vän förslavas av opiandern, och av en så neslig handling som Goscanas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar