Ned i kratern

Utdrag ur Giovannis reseanteckningar.
Även om eftermiddagens strid lämnat oss oväntat oskadda kände vi att det var läge för sömn innan vi gav oss in i kratern. För att behålla något litet överraskningsmoment så steg vi upp strax före gryningen. Stor-Thule erbjöd sig att hjälpa oss fram till Gethornspasset, men längre än så fick han inte gå för sina traditioner. Solen kikade upp över bergen då vi påbörjade klättringen upp mot passet. Valentino, Leonidas och jag själv gick i främsta ledet när vi närmade oss de gethornslika stenformationerna. Valentino anade oråd och kastade sig sista biten upp, bara för att överraska en handfull orcher som bestämt sig för att rulla stenar över oss. Kanske visste de precis vad som hände igår, trots allt...

Då Leonidas såg den första stenen falla tog han ett språng upp över krönet, drog sina vapen och sprätte upp den skyldige orchen, allt i en enda rörelse. Valentino hade större problem med en bågskytt, blev träffad i magen, och tvingades påkalla hjälp från oss andra. Sekunder senare var denne och ytterligare en orch oskadliggjord.

Vi tog tillfälligt farväl av Stor-Thule, och började vår nedstignig i kratern. En smal stig ringlade sig längs insidan, ned till ett hus som Berlindus beskrivit som orchernas läger. Eron hade rapporterat att bara ett fåtal orcher var kvar efter gårdagens strid, men när vi närmade oss insåg vi att styrka kan mätas i annat än antal. Orcherna leddes av en riktig bjässe, en vapenmästare vars skicklighet nästan matchade riddersmän som Leonidas. Nå, vi lever alla för att läsa dessa rader.

Inne i huset träffade vi en man som utgav sig för att vara en överlevande Kmordadruid. Ingen ville riktigt tro på honom, särskilt inte som han var mycket ovillig att ge en rimlig förklaring till varför hans packning innehöll en lista på alla Kmordadruider (utom honom själv och förrädaren Melobin), stora mängder gift och hundra guldmynt. Eredrim ville hugga benen av honom direkt, men riktigt så långt hann det inte gå. Medan vi frågade ut mannen gjorde Abenaser oss uppmärksamma på ett par stora stenportar i berget utanför huset. Ett litet stenaltare stod utanför, men våra försök att öppna portarna bar ingen frukt.

Istället bestämde vi oss för att försöka korsa den långa metallbron som sträckte sig från platån som huset låg på, ut över kratern, och fram till den klippö där shaguliternas katedral låg. Bron var flera hundra meter lång, trettiotalet meter hög och alldeles för smal. När vi efter många om och men började närma oss katedralen lösgjorde sig en horndemon ned från järntornet och började flyga mot oss. För att vi skulle slippa bekämpa demonen ute på bron dyrkade Spugg skickligt upp gallergrinden vid brons ände, och vi stormade in på den öppna platsen framför katedralen. Av okänd anledning blev vi inte anfallna av demonen, utan den smet in i katedralen genom en lucka ovanför portarna.

Låset i portarna visade sig vara en för hård nöt att knäcka, så vi smög runt till katedralens baksida, där vi fann en bakdörr. I dunklet innanför dörren anade vi en korridor med ytterligare ett antal dörrar. Någon öppnade den första dörren till höger och överraskade en shagulit i färd med någon ohelig ritual. Shaguliten sparkade igen dörren och barrikaderade den, samtidigt som någon annan öppnat en annan dörr, ur vilken ytterligare en shagulit och två enorma mumier störtade ut. En vild strid utbröt, men återigen segrade vi.

Innanför den inre dörren fanns en fängelsehåla, där vi träffade några rätt illa åtgångna fångar som bönade och bad om att bli frisläppta. Trots våra varningar om att varken kratern eller Kmorda är särskilt välkomnande envisades de med att försöka ta sig därifrån på egen hand. Nå, friheten är större. I rummet fanns även en brant trappa ner i katedralens mörka inre. Med facklor i händerna började vi gå nerför...

Biletand, Baletind och färden till Dymramassivet

I knhmordatemplet (29-30 april)

Stanken låg tung av alla döda orcher som låg kringströdda i och runt templet vid Biletands fot. De döda kropparna samlades raskt ihop och brändes utanför templet. Mycket i templet var tyvärr förstört efter att de smutsiga orchernas rumsterat runt där. Vi undersökte återigen den mystiska vattenkällan, vars heliga vatten så väl gagnat oss tidigare. I källan reste sig nu en vattenvarelse, en så kallad vattenundin, som vi med vår närvaro verkade ha stört. Den verkade acceptera vår närvaro i och med att Berlindus nämnde vår vänskap till Perima och knhmordadruiderna; vi kunde därmed fylla våra vattenskinn med det livgivande vattnet. Detta gick mycket bra tills dess att Mazur plötsligt gjorde entré i rummet. Helt plötsligt så exploderade allt och vattenanden kastade sig upp ur källan, nu helt plötsligt både vred och aggressiv. Den reagerade tydligt mot Mazurs närvaro och mot den snöboll som han kastade i källan! Vi andra var minst sagt förundrade över andens reaktion samt upprörda över Mazurs tanklösa upptåg. Brukar inte lärda kloka män vara sansade till sin natur? Mazur visade den dagen uppenbarligen en annan sida som vi inte tidigare sett.

Mot Baletind (30 april - 3 maj)

Vädrets makter gav oss en god start på vägen mot jättarnas berg Baletind, med soligt och klart väder. Under dagen iakttog vi på håll en isbjörn samt en hjord med isoxar. Mot kvällen slog vi läger och en stark storm blåste upp under natten. Stormen höll i sig under hela natten och den kommande dagen, vilket gjorde att vi var tvungna att vänta ut stormen och stanna ännu en natt. Följande morgon så hade vinden mojnat tillräckligt för att vi skulle kunna fortsätta vår färd över de vita vidderna. Ytterligare en storm drabbade oss på vägen mot Baletind men resten av resan förflöt för övrigt lugnt. De många stunderna av stillasittande i tälten gjorde att vi kunde prata en hel del med varandra. Bland annat så snappade jag upp Berlindus och Mazurs samtal om magi, där animisten Berlindus beskrev sin kamp mot nekromantin. Mazur lyssnade noga men verkade inte riktigt helt dela Berlindus uppfattning.

Under dagen nådde vi fram till jättarnas boplats vid Baletind. Vi möttes av en ung herde som trotts sin ringa ålder var hög som ett mindre hus. Herden vaktade en hjord med ett par mammutar. I jättarnas by fanns ett par hus och totalt var de tio till femton stycken. Vi träffar de två jättarna Basimor och Storhule som erbjöd sig att visa oss och följa med till Shaguliternas tillhåll i Dymramassivet. Alla kände sig nog lite tryggare när vi fortsatte resan med beskyddet av två kraftiga jättar.

Vid Dymramassivet (4-5 maj)

Shaguliterna sägs hålla till i en vulkan vid Dymramassivet. Vulkanen var lätt att finna men det var svårare att finna en väg in i själva kratern. Vi undersökte olika sätt att ta oss in på. Berlindus lyckades att knyta en familiar till sig (fågeln Eron) som framgångsrikt flög in i kraterna och raporterade vad den sett. Nere i kratern låg Shaguliternas fäste, byggt av det hårdaste dvärgjärnet. Inte den trevligaste platsen direkt men den var trots allt vårt mål…Vid ett av brofundamenten som gick till tornet fanns en av de två runor som dvärgarna berättade kunde användas för att förstöra hela konstruktionen.

På morgonen den 5 blir vi brutalt anfallna av en vidrig flygande horndemon. Det verkade som att den medvetet valde det svagaste bytet då den urskiljningslöst gick till angrepp mot den lilla försvarslöra ankan Spugg i vårt sällskap. Mot alla odds klarade sig ankan med nöd och näppe när riddaren Leonidas tappert dräpte demonen. Man kan verkligen fråga sig vad en sådan liten krabat som en anka har här att göra?

Vårt sällskap och jättarna beslutade sig för att locka fram en större skara av shaguliterna och deras anhang, för att på så sätt kunna möta dem i en öppen terräng som vi valde. Planen lyckades och en strid av episka mått ägde rum. Två demoner, arton orcher och två shaguliter låg döda när striden var över. Hur gick det för oss? Inga döda, någon skadad?

Vrax, elementarmagiker

I konung Ottars dal

Utdrag ur Berlindus Fonsahls reseanteckningar.
Kvurerna väntade på oss ute på isen. De hade sett hur vi besegrat shaguliterna i kmordatemplet, och de var tacksamma. Mer än tacksamma. Enligt kvurerna är vi hjältarna i någon kvurisk profetia, som ska befria dem från shaguliternas terror. Åtminstone tror vi att det är vad de säger. Vår förmåga att tala med kvurerna är begränsad, och själva verkar de främst kommunicera med ett slags teckenspråk.

Vi följde kvurerna till en spricka i glaciären, där nere i skydd av själva isen hade de sitt läger. Mottagandet var generöst, och vi bjöds att äta och dricka av de lokala specialiteterna. För en mereldier var smakupplevelsen ovan, men alla höll artig min och åt bäst de kunde. Några av kvurerkvinnorna i lägret kan dock ha övertolkat vårt gillande, då de återvände till våra tält senare under natten. Man får hoppas att vårt avvisande då inte togs illa upp.

I lägret blev det också tydligare vad kvurerna hade att erbjuda oss. De ville skänka oss mäktiga vapen att använda mot shaguliterna. Enda haken var att de inte hade vapnen själva, men de visste var de fanns och var beredda att visa oss dit. Vi blev även givna en statyett av en minotaur gjuten i brons, som enligt kvurerna är en sorts nyckel till att finna vapnen.

Morgonen därefter begav vi oss av mot nordväst med en kvurisk guide. Vi färdades så i en dag och en halv, till det att vår guide menade att vi hade nått vårt mål. Kvurermannen var nu rädd för att gå längre, eftersom att platsen vi skulle till var tabu för hans folk. Han pekade ut en skreva i klippvägen som ingången till den förbjudna dalen.

Under vår vandring hade vi tidigare kunnat notera resterna av en forntida väg. Några brofundament hade skymtats när vi tagit oss ner för glaciären, och nu när vi närmade oss klippvägen kunde vi se stenläggningen i öppen dager som ledde mot skrevan framför oss. Tydligt var dock att mycket hade hänt omkring oss sedan den tid då vägen anlades. Skrevan in genom berget såg inte ut som någon av hand byggd tunnel, utan snarare som att berget kollapsat över vägen.

När vi tagit oss in i skrevan och genom berget kom vi ut i en dal skyddad från omvärlden av berg på alla sidor. Vi uppskattade att dalen var några kilometer lång och kanske hälften så bred. I dalen fanns även tydliga spår av en svunnen civilisation, med ruiner efter fler vägar och kullarna i dalen såg ut att vara övervuxna byggnader.

Tillsammans med minotaurstatyn hade vi även fått en ramsa om fyra fingrar och en tumme där statyetten skulle placeras, och vi såg oss nu om i dalen för att hitta något som passade in på den beskrivningen. Ganska snart fann vi också fem höga kolonner, och vid en närmare undersökning av den lägsta av dessa fann vi att statyettens sockel passade perfekt på kolonnens topp. När vi ställde ner statyetten där hördes ett ljudligt dån från själva marken i dalen, och något hade helt klart aktiverats!

Vi lät statyetten stå kvar på sin plats, och snart kunde vi märka en markant temperaturskillnad. Marken kändes nu varm och luften blev allt mer behaglig. Efter ett tag såg vi också att en brunröd vätska börjat sippra fram ur en av de större kullarna i dalen. Först såg det ut som blod som rann upp ur marken, men det kunde vi lyckligtvis snabbt utesluta. Trots att Mazur är en erkänd expert inom geologi var detta något okänt för honom och vi kunde inte slå fast vad för slags substans detta jordeblod bestod av.

För att lösa mysteriet med jordeblodet började vi gräva i kullen där strömningarna var störst. Men istället för svar på gåtan varifrån vätskan strömmade fann vi någon meter ner en stenbyggnad som fortfarande verkade vara delvis intakt. Genom en styrkedemonstration från gruppens mer välbyggda medlemmar kunde ett hål skapas i den sluttande stenväggen, och ruinens inre gapade mörkt mot oss. Eredrim och Valentino hade snart tagit sig ner med varsin fackla för att undersöka.

Det första rummet vi kom ner i verkade inte vara mycket mer än en delvis raserad gång, som slutade i en uråldrig men robust trädörr. Bakom dörren låg dock en sal som gjorde det klart att det här inte var någon vanlig ruin vi funnit, det här var en potentiell skattkammare!

Salen var upplyst genom kristaller i taket och golvet var täckt av grönskimrande glas. I vardera hörn, samt i mitten av salen stod pelare med gyllene grytor på. Ytterligare tre korridorer ledde vidare från den fyrkantiga salen i varsin riktning. Eredrim, som gick först, fick dock en obehaglig överaskning då golvet visst inte var gjort av buteljglas utan istället visade sig vara ett metertjockt lager av frätande gelé! Dvärgens rejäla stövlar blev illa åtgångna men räddade åtminstone sin bärare från skada.

Det grönfrätande golvet täckte hela rummet, och vi fick nu experimentera för att finna säkraste vägen till de andra korridorerna, vilka såg ut att vara säkra att färdas genom. Till slut kom vi fram till att stora platta stenar kunde läggas ut på gelén och användas att hoppa mellan. Stenarna sjönk förvisso, men så långsamt att vi bedömde att vi säkert kunde färdas både över och tillbaka på dem.

Korridoren åt vänster från dörren vi kom från visade sig leda till ett tronrum där det satt fyra döda kroppar som mumifierats i sina positioner. Mumierna såg ut att vara en storväxt konung på sin tron, med delar av sitt hov nedanför: två mumifierade män med vapen och en gammal kärring med en silverspegel.

Rakt fram ledde korridoren neråt till en bassäng med en stor bronstjur i, ur vars uppskurna hals det vällde fram en ström av jordeblod som fyllde rummet. Det var samma sorts vätska som vi sett sippra ut ur marken uppe på kullen, men här forsade det fram! Vi magikänsliga i sällskapet kunde förnimma en svårplacerad känsla som gjorde oss både ödmjuka och skrämda av platsens inneboende kraft.

Åt höger ledde korridoren in till en sal som delades i två av ett brinnande dike. En liten bro ledde över diket till andra sidan, där det stod en staty av en minotaur med en gyllene skalle i ena handen och en gyllene urna i den andra. På golvet nedanför statyn låg tre skelett sammanlänkade med kedjor och tycktes omfamna varandra, en kvinna och två barn med trasor av fint kläde och smycken i järn på sig.

Efter att ha utforskat alla rum och korridorer var det inte tu tal om vad som intresserade vårt sällskap mest: vapnen. Förvisso utgjorde jordeblodskällan ett mysterium som jag personligen tror kan vara av stor betydelse, men det var vapnen som fanns i tronrummet som var det vår grupp åtrådde mest och dem vi antog att kvurerna hade lett oss hit för att hitta. Det var dock ingen av oss som litade på att vi bara kunde ta vapnen och gå, inte efter syragolvet eller de levande döda vi slagits mot i kmordatemplet. Att ta vapnen var definitivt en risk, men en risk som Eredrim och Valentino i spetsen gärna tog. För att inte vara ivägen för våra gravplundrande vänner begav sig jag och de andra försiktigare äventyrarna i sällskapet ut ur ruinen i förväg.

Senare berättade de att Eredrim återigen varit nära att råka illa ut då kungens stora slagsvärd givit honom en blixtchock när han tagit tag i hjaltet, men att han lyckats slita sig loss och istället kunnat bära ut svärdet i bladet. Annars hade gravplundringen varit lyckad, och med sig ut ur ruinen bar de tre stycken vapen: dels kungens slagsvärd, och sedan en sabel av mithril och ett bredsvärd av en okänd svart metall som verkar dra åt sig allt ljus. Utöver svärden hade de också med sig den mumifierade kärringens magiska silverspegel med vilken man kan skåda längre än med någon kikare, och det mest fascinerande av allt: kungens talande dolk!

Dolken är en mycket märklig tingest, den verkar vara genom magi besatt av en person som säger sig heta Demiens och är rådgivare till en kung Ottar. Demiens har fascinerande saker att berätta om världen och riket han en gång levde i, bland annat hur man deaktiverar slagsvärdets blixtfälla. Det verkar dock som att Demiens ännu inte har förstått hur länge han har sovit i sin skida, och att det rike som han en gång var med och ledde sedan länge förfallit i historiens glömska.

Med dessa skatter i våra packningar begav vi oss ut ur dalen. Det hade nu blivit kväll, men vi kände alla att vi inte ville tillbringa natten i kung Ottars dal. Istället slog vi läger alldeles söder om bergen, strax utanför skrevan som lett oss genom dem.

Valentino måste dock ha sovit på sin vakt, för jag vaknade med förskräckelse av att tältet jag delade med Giovanni, Eredrim och Spug revs upp från marken och vi kastades upp i luften tillsammans med all packning och filtar. Det var kung Ottar som väckts från de döda och kommit för att återta vad som tillhörde honom!

Leonidas, Giovanni, Eredrim och Valentino gick i strid med den odöde kungen, men han verkade vara en svårslagen motståndare. Efter att han ryckt sitt eget slagsvärd ur Leonidas händer och vi alla slagit till reträtt återvände Ottar åter mot sin dal. Vi kunde därefter skyndsamt bryta lägret och med hast färdas mot glaciären och vår kvuriske guide. Alltjämnt med de andra föremålen från kung Ottars tronsal i vår ägo.

Om vår ankomst till Kmordatemplet

Vi krängde av en del betar mot vinterutrustning eftersom planen var att ge oss ut på isen med Kmordakvinnan Perima. Affären gjordes med Moggers hantlangare Spugg Kvackarius, en hårdför förhandlare och synnerligen irriterande liten anka. Jag kände därför direkt att det här var en som man skulle kunna få nytta av om man fick över honom på sin sida. Efter många öl beslöt han sig för att ansluta sig till oss.

Dagen efter var det rättegång mot de två som överlevt attacken mot oss. En advokat la sig i men jag och Spugg lyckades finta bort honom. Redan här kom ankan till nytta. Fogden dömde båda till döden men Leonidas bad om nåd för den buse som givit sig. Detta uppskattades av marjurierna och av fogden som omvandlade straffet till slavarbete i svavelträsket.

Den vackra kmordaprästinnan Perima tog emot oss och vi gav oss ut på glaciären. Att färdas på isen är tungt jobb men också mycket farligt. Att känna isen är viktigt och utan Perimas kunskap hade det kunnat gå riktigt illa. Under resan såg vi en av de äckliga flygande demonerna som shaguliterna håller sig med.

Väl framme vid Kmordatemplet möttes vi av oroande tecken. En staty vid ingången saknade huvud och var nerklottrad med svartfolkstecken. Snön på gårdplanen var upptrampad. Vi gick fram mot dörren till själva tempelbyggnaden när den for upp och två levande skelett stormade ut. En zombie klev ut genom ett fönster och Leonidas utsattes för magi som förblindade honom. Medan vi hade fullt upp med att nedgöra de odöda anfölls Vrax av en flygande demon. Det såg riktigt illa ut men tillsammans kunde vi dräpa den efter att Berlindus botat Leonidas blindhet. Under tiden lyckades Perima framkalla någon form av isvarelse som undsatte oss. Valentino sprang in genom fönstret och angrep magikern som var en grön man med märkligt utseende, klädd i kåpor som liknar de Malek Mangus bär. Han flydde in ett annat rum och barrikaderade sig där men isvarelsen slog sig igenom dörren och dräpte honom.

När vi undersökte templet visade det sig att alla kmordadruider var döda. Ledaren Sherban hade brutalt torterats till döds och därefter utsatts för ritualmagi som enligt experterna skulle syfta till att fortsätta tala med honom efter hans död. Jag och Masur undersökte den döda magikern och jag kunde fortfarande känna en magisk närvaro hos kroppen till dess att jag avlägsnade huvudet. Enligt Masur verkade han vara mänskligt men förvriden på något märkligt vis. Huden var grön och hans matsmältningsmekanism tycktes tillbakabildad.

När jag undersökte en av de döda druiderna som visade sig vara Perimas syster så kom hennes spöke upp och talade till mig. Hon sade att de blivit förådda av en novis som också varit hennes käresta och som mördat dem och sålt dem till de gröna männen från norr. Hon talade om hämnd men att vi först skulle föra den heliges huvud i säkerhet och följa Demonas ström från kryptan till drakens mun och vrida på två solkors. Demonas källa med fantastiskt helande vatten fanns i templet men att följa dess ström var svårt. Perima kände inte heller till var kryptan fanns.

Vi undersökte också tornet vid gårdsplanen. Där fanns fyra fönster i de olika vädersträcken men målningar under. Mot norr fanns en bergskedja med ett torn. Bergskedjan kan man skymta på avstånd men något torn var svårt att se. Mot öst var ett ensamt berg, en mammut och en man stor som mammuten avbildad. Men också en man blåsandes i ett horn (det fanns också ett mammuthorn att blåsa i inne i templet. Där var också ritat noter. Malek spelade noterna på sin flöjt och Perima sade att det var en sång som kallades den siste isdruiden. Hon berättade  också att det bor isjättar vid ett ensamt berg i öst och att dessa är vänner med isdruiderna. Under det södra fönstret var templet avbildat men med en markering på gårdplanen som vi misstänkte föreställde en lucka under snön.

Vi släpade ut hornet och efter mycket ansträngning lyckades Masur spela melodin. Tonen var så kraftig att en del av muren rasade. Senare kom två isjättar och talade med oss. De blev mycket upprörda över det vi berättade och sa att de skulle gå till bergen i norr och hämnas på shaguliterna om en månad. De gav oss mat och sa åt oss att spela melodin igen om vi behövde hjälp.

Vi grävde i snön och fann en låst lucka. Men vi hade hittat nycklar som ska ha tillhört Sherban och en av dessa passade. Där nere fann vi kryptan. Där hängde sju mumifierade människor på krokar och där fanns också ett bord med mumifieringsutrustning. Bakom ytterligare en dörr ledde en trappa ner. Därnere kom ur ett hål i väggen vatten från demomas källa som försvann ner i en brunn i gångens slut. I vattnet låg sju hängsmycken av en sort som Perima sa att även Sherban haft men som shaguliterna tycktes ha stulit. Väggarna var dekorerade med självlysande blå stenar.

Vi lyfte på gallret till brunnen och där fanns hål i sidorna på schaktet så man kunde klättra ner. Längst ner tycktes det försvinna ner i en underjordisk sjö men en bit ner kunde man klättra in i ett rum med ett drakhuvud. Huvudet visade sig som tur var inte vara äkta utan en mycket skickligt utförd skulptur. Dvärghantverk, liksom resten av templet, påpekade Eredrim.

Under den svarta sand som täckte golvet fanns ett vred format som ett solkors. När vi vred på det öppnades drakens käft. Däri låg ett skelett av en ångkokt man som verkade ha varit död ett år. Av utrustningen att döma har han varit en välbetald tjuv med ett fint silversvärd och högklassiga dyrkar.

Eredrim kröp in i drakens mun och kom igenom en gång till en sal med statyer och en kista. Så fort han rörde kistan for locket upp och en sten sköts ut ur väggen men missade lyckligtvis. Drakmunnen började stängas och het ånga fyllde rummet. Men Eredrim och vi andra hann ut tillräckligt fort för att inte bli ångkokta.

Senare gjorde vi ett nytt försök. Denna gång fann Eredrim ännu ett solkors som desarmerade fällan och nu fann han också ett stenhuvud. Han tog med det upp och det föreföll öppningsbart. Perina öppnade det i kryptan och nu försvann allt ljus förutom från en av stenarna som Valentino tagit med sig. I det ljuset såg vi ett huvud, som tycktes sjunga utan ljud.

Cracius Carnassos

Om vårt försök att finna gravguld

Vi fann en varm källa efter striden där vi sökte vila för natten och Berlindus helade våra sår. Dagen därpå hade han tyvärr själv blivit sjuk. Eredrim, dvärgen som gjort oss sällskap, erbjöd sig att följa Berlindus till båten innan han skulle ge sig av för att söka upp fler orcher att dräpa. Vi erbjöd honom att återvända till båten och slå följe med oss när han var färdig.

Vädret hade blivit sämre men vi kunde urskilja jungfrutopparna och stretade vidare mot dem. Vid bergets fot fann vi en gård som tycktes övergiven sedan länge och ett svartfolksläger som verkade ha övergivits nyss. Ett tält stod kvar, uppbyggt av mammutbetar, totalt 12 stycken. Av dessa byggde vi två slädar, för mammutbetar kan ge rikligt med pengar vid försäljning. Efter en stund fann vi en grotta en bit upp på bergsväggen. Man fick klättra en bit och kom sedan upp på en avsats där det fanns en gammal utlöst fallgrop och en gammal uppbruten port.

Innanför porten fanns gång som var nerrasad men det fanns också en sidogång som var blockerad av en stor rund sten som dock verkade klart flyttbar. Från gången på andra sidan kunde vi ana ljus och ljud. Valentino klättrade över och fann runt hörnet ett runt rum i grottan med sovplatser och en eldhärd. Några figurer låg och sov men vid en gryta vid elden arbetade en människokvinna i 30-årsåldern. Hon var klädd i trasor, mycket smutsig och kollosalt gravid. Jag och Vrax klättrade också över medan Valentino tog kontakt med kvinnan. Tyvärr vaknade de som låg och sov och som visade sig vara svartalvskvinnor och började hojta. Jag började nu med hjälp av Leonidas, Giovanni och Masur att flytta undan stenen så att alla skulle komma in.

Vrål hördes och från ett rum innanför det runda rummet kom en gigantisk rese med två stenbumlingar i händerna. Leonidas och Valentino sköt pilar mot honom och Vrax brände av en av sina blixtladdningar. Det blev mer än han tålde! Han sjönk ihop i en skakande rykande hög. Då kom ännu en rese fram men han fick samma behandling med samma resultat. En tredje rese stack nu fram sin nuna och greppade de andra två och försökte dra dem in bakom väggen som skilde rummen åt. Då sprang Valentino fram och satte en pil rakt genom ögat på honom och så var alla resar dräpta.

Rummet där resarna bodde var fyrkantigt och klätt med väggsten och skapat med betydligt mer omsorg än de övriga. Där fanns en uppbruten sarkofag med de nästintill förintade resterna av en man och ett väldigt rostigt svärd. I rummets hörn fanns fyra statyer av trä varav jag kunde känna igen Inashtar, en gudinna som är populär på Trinsmyra och jag antar att de andra statyerna också är gudar och gudinnor som dyrkas ivrigt på Trinsmyra. De första bosättarna här på Marjura ska ju ha kommit därifrån. På sarkofagen stod dessutom namnet Sarkath Hans ristat i rungliska runor och det ska ju ha varit namnet på den onda men rika storman som bodde här i bergen för länge sedan.

Där fanns också en del fällar som tycktes ha varit sovplats åt resarna och där fann jag en del mynt och andra värdeföremål men inte någon fantastisk skatt. I riktning mot utgången fanns också en låst dörr. Valentino dyrkade upp den och där bakom fanns en nedrasad gång med en fallucka som Valentino listigt nog hittade utan att trampa i den. Det mesta tydde på att detta var samma rasade gång som vi sett utifrån och gravkammarens originalgång men som rasat in varpå svartfolken hackat ut en ny gång. I en sidogång fanns ett rum som tycktes ha använts till att balsamera kroppar. Men fortfarande ingen skatt.

Under tiden hade Giovanni tagit ut kvinnan som sa sig ha kommit hit med en grupp äventyrare för cirka ett år sen på jakt efter gravguld. Äventyrarna togs av daga och kvinnan togs som slav och av hennes mage att döma använts för mer än matlagning.

Jag knackade runt och fann att ett ställe på väggen lät något mindre massiv och med hopp om att vi hittat den hemliga skattgömman gick jag och framförallt Leonidas loss med resarnas hackor. När väl väggen öppnades försvann allt hopp. En oerhört obehaglig känsla av ondska och mörker tog tag i oss. Ljusen tycktes slockna och jag såg i det försvinnande ljuset hur Leonidas stirrade intensivt in i mörkret i hålet i väggen som om han nästan skulle sugas in i det. Det enda ljus som fanns kvar var Vrax magiska ljus från staven men även det var svagare. Leonidas tycktes slita sig loss och vi började ta oss ut när vi hörde ett öronbedövande vrål. Skräcken rev i våra själar och flera verkade tappa fattningen och drabbades av panik likt orcher under svartjakten, en av höjdpunkterna under frihetsspelen hemma i Tricilve, eller värre än så om man ska vara helt uppriktig. Jag höll dock fattningen men inte Leonidas som dessutom flydde åt fel håll in i hörnet. Så småningom kom alla ut i det runda rummet där själva brasan tycktes slockna i takt med att mörkret vällde ut över grottrummet. Även Leonidas slet sig loss från svärtan och skramlade efter oss andra ut i det befriande solskenet.

Vi var alla lättade över att komma ut, utom Giovanni som var mycket mycket bekymrad. Två av orcherkvinnorna hade lyckats komma ut med oss och verkade vilja göra oss följe. Vi gav oss av mot båten med mammutbetesslädarna. Leonidas berättade att han sett en man med en hjälm med horn komma emot honom ur mörkret. Mannen tycktes vara gjord av rök och istället för ögon var där ett kompakt mörker. Bakom kunde han se en likadan kvinna och antagligen ytterligare någon gestalt. Han sa att han blev som paralyserad och tycktes dras mot mannen som på något vis sög honom emot sig men utan att röra honom rent fysiskt. Till slut lyckades han dock slita sig loss.

Tillbaka på skeppet så skickade vi iväg orchkvinnorna och lastade oss ombord. När vi seglade ut började det krylla av orcher, iallafall ett femtiotal, på stranden som skjöt pilar utan att träffa och skrek saker åt oss. Masur skrek saker tillbaka på deras märkliga språk.

Vinden mojnade och vi ankrade upp för en stilla men stjärnklar natt ute i viken. Giovanni tog tillfället i akt att skåda stjärnorna. Han berättade att saker tydde på att en konflux, en mycket stor och omvälvande och antagligen farlig förändring, är i antågande. Han oroade sig över att den ondskan vi släppt ut ur gravkammaren skulle ha med det att göra men efter en natts stjärnskådande kom han fram till att det nog inte hade med varandra att göra. Däremot att det troligen var Sarkath Hans spöke som vi stött på men att spöket är bundet till sin grav. Masur bidrog med sin bildade kunskap om odöda och menade på att det troligen rörde sig om en kummelgast, ett spöke som är farligt men inte kan lämna sitt gravkummel.

Dagen därpå kom vi till Trovlik. Jag använde en del av resarnas silver till att köpa billig valolja. Giovanni försökte ta reda på mer om Sarkath Hans. Denne ska tydligen ha varit en ond storbonde som levde för över 100 år sedan och som älskade att plåga sitt tjänstefolk, bland annat ska han ha slitit loss folks naglar. De gamla tanterna vid oljekoken visade sig veta en hel del och till och med känna till spöket som de menade skulle gå att besegra med ljus och att den onda kraften sitter i hjälmen. En av dem visade en hand som saknade naglar vilket tydde på att hon en gång bott med Sarkath Hans, i så fall måste hon vara mycket äldre än hon ser ut! De kände också till den analkande konfluxen som de skådat i valoljan vilket verkade förvåna Giovanni en aning.

Efter det tog vi oss tillbaka till Arhem där den gravida kvinnans hemkomst ledde till stor glädje. Hon visade sig vara syster till Rixa. Vi diskuterade också affärer med en anka från Moggers men kom inte till avslut i någon affär. På vägen in i hamnen såg vi konvojen lämna och det innebär att vi nu är fast på Marjura tills höstkonvojen anländer om vi inte vill riskera den mycket farliga seglatsen ensamma. Men många i vårt sällskap tycks ha oavslutade affärer här och jag har ju lovat att hjälpa till. Det är bara att hoppas att affärerna blir lönsamma.

Cracius Carnassos

Om vår färd till Jungfrutopparna

Vi lämnade av Höken och Guster Svartskäckta i närheten av Trovlik och seglade sedan till just Trovlik i hopp om goda affärer. Då sa Valentino att när han och Jorim suttit instängda i gruvan så hade Jorim berättat att han hört att det skulle finnas en stor skatt i ett gravkummel som tillhört en storman vid Jungfrutopparna på Marjura.

Vi hörde oss för i Trovlik och jungfrutopparna är två runda bergstoppar som ligger i det bergiga området på andra sidan Trovlikviken, och mycket riktigt ska där ha levt en mycket rik och ond storman, men nu är området fullt av svartfolksstammar.

Detta lät vi dock inte skrämma oss utan vi satte segel över viken och fann resterna av en gammal hamn en bit från Jungrutopparna där vi la till.

Vi såg några ynkliga orcher kila iväg in i skogen men brydde oss inte så mycket om det.

När vi kommit igenom skogen började vi marchera i öppen sluttande teräng som bar uppåt mot bergsområdet. Efter ett tag fick vi syn på orcher och nu var de betydligt fler! Säkert ett 30-tal och de hade fördelen av att vara högre upp än oss. Vi fattade posto bakom några stenbumlingar och inväntade attacken. De hade tre stycken stora vargbestar och dessa nådde fram först. Vrax sänkte den första med en magisk explotion och Valentino dräpte den andra med en synnerligen välriktad pil mellan ögonen. Den tredje for emot mig där jag och Berlindus stod bakom en stenbumling. Den högg mot mig men jag gled undan och sedan vände den plötsligt om och anföll orcherna. Den bet ihjäl åtskilliga innan de lyckades döda den. Berlindus förklarade efteråt att han använt sin animism för att ta kontroll över djuret.

Därpå svärmade orcherna över oss! De var inte så duktiga men de var många. Jag försökte dra åt mig deras uppmärksamhet för att skydda Berlindus. Detta lyckades väl och många gick på mig, vilket de bittert fick ångra. Vid den andra stenbumlingen stred Valentino, Cracius och Giovanni mot flertalet orcher och lite längre bak stod Vrax och kastade besvärjelser och Masur och sköt med sitt armborst.

Medan vi andra hade fullt upp lyckades tyvärr en orch nå fram till Vrax och såra honom svårt. Orchen rusade sedan vidare mot Masur som tog till flykten. Dock var orchen snabbare och hann upp Masur som drog sin dolk. Orchen slog först men Masur duckade undan och satte sedan sin dolk rakt i strupen på den snopna, och mycket snart döda, orchen. Jag hade knappt själv trott att det var sant om inte Cracius som bevittnade det hela intygat att det var så det gick till.

Flodvågen av argsinta orcher började avta men vi besköts nu kraftigt av några som stod kvar en bit upp med pilbågar. Jag själv träffades av en som tog rätt illa. Då såg jag hur någon liten figur sprang in i orcherhopen. Han var mindre än orcherna men for in som en virvelvind av blankt stål, rask ackompanjerat av rött blod som sprutade åt alla håll. Merparten av orcherna var snart döda och några ynkliga stackare tog till flykten. Det visade sig vara en dvärg från Beth Rasur vid namn Eredrim som var ute på svartfolksjakt på egen hand. Vi hyllade hans mod och stridbarhet och berättade om vårt ärende och erbjöd honom att slå följe med oss vilket han accepterade.

Leonidas de Uriel

Om räddningsaktionen i svavelträsket

Jag tyckte nu att det var hög tid att slutföra det jag kommit för, leverera till Höken och få mitt lösenord. Eller ja, leveransen var ju gjord men jag måste få tag i Höken som dessvärre var slav i svavelträsket. Jag upplyste mina reskamrater om detta och upprepade mitt erbjudande om att jag skall bistå dem som hjälper mig i deras egna ärenden.

Jag mötte Guster Svartskäckta och bestämde att han och hans män skulle skaffa material till en flotte och möta oss vid träskkanten. Vi andra skaffade oss lite kläder som liknar dem slavdrivarna använder. Guster berättade att slavdrivarna åker på flottar och vaktar mindre grupper av slavar så planen var helt enkelt att låtsas vara slavdrivare.

Jag, Valentino och en av Gusters mannar gav oss således ut i träskets dimmor för att leta upp Höken, eller Guzier da Ollach som han egentligen heter. Vi hade tur och marjurern vi hade med oss fick tidigt syn på Höken i en grupp slavar som bevakades av två slavdrivare på en flotte. Vi låtsades vara slavdrivare och terroriserade Höken vilket både roade och lurade de korkade slavdrivarna. Vi drev Höken allt längre bort tills vi var utom synhåll i dimman men då anade slavdrivarna oråd och började hojta så vi bad Höken gå tillbaka.

Vi var lite modstulna över att ha varit så nära men inte lyckas. Då erbjöd sig marjurern att smyga in och ta Hökens plats, då skulle de nog inte märka en på ett tag att någon fattades. Sagt och gjort, han smög in och tog Hökens plats och Höken följde med oss. När vi kommit tillbaka till stranden gjorde vi sönder flotten och Berlindus la en besvärjelse på oss som tillfälligt gjorde oss doftlösa för att försvåra spårning. Därefter gick vi till båten och seglade ut mot Trovlik.

Höken var fortfarande zombindrogad och inte kontaktbar utom för enklare instruktioner. Men när drogen började gå ur kroppen mådde han allt sämre och blev oregerlig och våldsam och uppjagad. Berlindus fruktade att hans gamla sargade kropp inte skulle tåla dessa besvär men han kunde lugna honom med hypnos och en lugnande drog som Masur kokade ihop. Så småningom kom han till sans och Guster kunde berätta vad som skett och presentera mig. Jag sade mitt lösenord; Svavelvinter, och fick som svar; Marjuras Gryning. Så var jag alltså äntligen skuldfri till Jex Passer! Dock är Höken fortfarande skyldig oss 20 guldmynt för leveransen.

Cracius Carnassos

Om vår kamp med lönnmördare och demon

Eftersom det mest förbjudna man kan göra på Marjura är att reta draken och vi gjort just detta fann jag det vettigt att åka till Trovlik för att köpa lite varor och på så vis skaffa oss ett alibi för vår frånvaro. Efter detta återvände vi till Arhem där det visade sig att Blatifagus bränt ner några skepp och lagerbyggnader. Vi träffade Berlindus som tagit sig tillbaka tillsammans med drakskötaren Trodax Draconicus och dennes gäster vetenskapsmannen Masur Kadim och en ung spåman vid namn Giovanni. De två sistnämnda blev han god vän med. Han hade också hyrt sig en stuga och börjat snoka lite om shagulitsekten. Han fick reda på att den maskerade läkaren vid fattigstugan Malek Mangus var shagulit och besökte honom för frågor men denne blev avvisande när Berlindus berättade att han är animist.

Vrax och Masur erbjöd sig att göra ett eget försök att tala med Mangus men när de kom dit hörde de honom prata med skummisar om att döda någon som skulle bo på Junker Hildurs. De förföljde skummisarna dit och inne på baren sökte deras ledare, Shulaban Ormtunga upp dem och ställde frågor om Berlindus. Skurkarna förföljde sen Vrax och Masur till Berlindus hur där vi andra mötte upp och jag upptäckte att de var förföljda.

Vi gick in i huset och efter ett tag smet jag och Valentino ut och låtsades vara fulla. Vi märkte att huset var under bevakning och gjorde en kringgående manöver och bevakade bevakarna. När resten av ligan dök upp och närmade sig huset med brandbart material slog vi till. Valentino satte pilar i flera av dem och jag störtade fram med sabeln och Leonidas stormade ut ur huset. Vi nedgjorde alla utom en som gav sig och Ormtungan själv som kom undan. Sen dök det upp massa vakter och upprörda marjurer men vi lyckades övertyga dem om att skurkarna försökte rånmörda oss men misslyckades.

Natten efter beslutades att jag, Vrax och Valentino skulle spionera på Mangus. Vi positionerade ut oss runt fattigstugan och så småningom kom han ut. Han gick förbi den kulle där det simpla folket kallat Kvurer hade sitt läger och vidare mot skogen nordväst om Arhem. Valentino skuggade honom och jag och Vrax följde Valentino på längre avstånd. Ett slag utanför skogen, på andra sidan, såg Valentino hur Mangus talade med en märklig bäst, en flygande varelse som steg mot himlen och flög emot oss. Den såg inte Valentino eller Vrax men störtdök mot mig! Den slog mig till marken och jag har aldrig sett något vedervärdigare i mitt liv. Och då anser jag mig ändå ha sett en del. Läderartade vingar, en tredelad mun och en märklig hals, klor och jag vet inte vad. Skräckslagen såg jag hur varelsen spottade syra på mig. Som genom ett mirakel undkom jag och såg istället hur trädet bakom frättes sönder. Jag trodde jag var dödsdömd när ett starkt blått sken och ett väldigt dån slog in i varelsen. Det var Vrax som kom till undsättning med sina mäktiga magiska blixtar. Blixt på blixt slog in i varelsen som tog till väders, märbart plågad och skadad. På sargade vingar flög den vinglande tillbaka till Mangus. Valentino såg hur han tycktes hela varelsen och flög sedan iväg norrut på dess rygg.

När vi kom tillbaka och berättade för de andra trodde våra mer bildade vänner att dett rörde sig om en demon. En ondskefull varelse som nekromantiker och andra mörkermagiker kan framma från andra världar. Den dagen bestämde jag mig för att ingen som förpestar vår värld med sådana monster kan få leva, vi har nog med våra egna monster. Shaguliterna måste krossas!

Cracius Carnassos

Hur vi slutligen slapp ut ur gruvan

Våra problem var ingalunda över för att vi fått upp tunnorna i det vippande rummet, snarare tvärtom. Vi hörde ett fruktansvärt vrål från utsidan och sedan ett ännu värre vrål följt av en massiv värme som fick rummet att börja tippa men som inte skadade oss. Därefter följde en kompakt tystnad. Efter ett tag vågade vi oss upp för att kika ut och fann att draken eldat på både vårt torn och vakternas och huset utanför vakternas torn var nerbränt till grunden men några människor hade lyckats klara sig. Draken hade av allt att döma givit sig av. Cracius och Valentino gav sig ut för att reka men upptäcktes av människorna på andra sidan den sänka som skiljer tornen åt, dessa började då gorma åt oss. En av dessa var dessutom skadad varpå Berlindus gick över för att hjälpa honom. Vi andra gav oss av mot båten.

Framme vid båten beslöt vi att segla över till drakgrottan för att försöka hämta tunnorna och Cracius hade sett ut en lämplig tilläggsplats. Medan Cracius höll utkik arbetade vi andra under mycket stor möda med tunnorna. Men när vi fått ner 5 tunnor till kajkanten hörde vi Cracius varningssignal, draken var på väg! Vi var då vid tornet och flydde raskt in i det det, förutom Cracius som gömde sig på klippan där han hållit utkik. Nu utbröt en lång diskussion med draken som inte kom åt oss. Han ville att vi skulle komma ut och bli uppätna och vi ville att han skulle ge sig av, ingen av sidorna tänkte göra den andre till viljes. Till slut bestämde sig Valentino och Jorim för att ta sig en ny titt på drakskatten. Vi värmde statyerna och försökte sen få rummet att stanna i ett läge så man kan gå åt båda hållen genom att blockera mekanismen med stenar. Det lyckades och de gav sig av och fick med sig en del av drakskatten ner i gruvan. Men draken märkte direkt att de var på skatten och for in i sin grotta och fick nästan tag i dem. Det var nära ögat. Nu utbröt skarp ordväxling och som goda trakorier förolämpade de draken å det grövsta vilket vredgade honom storligen. Då passade vi andra på att smita ut, vi smög ner till båten där vi mötte Cracius och seglade ut en bit innan vinden dog ut och vi blev liggande en bit ut till havs. Det kändes tungt att lämna Valentino och Jorim men deras djärvhet hade varit förgäves om vi inte tagit vara på detta tillfälle.

Vad som hände sedan bevittnade jag inte själv men Valentino berättade det för oss. Jorim gav drakskatten till svartalverna och fick dem att forsla ut den genom deras gång. På något vis kunde draken känna var hans skatt var så när han märkte att den kommit upp till ytan gav han sig genast av till svartfolkets läger för att återta den. Då gav sig Jorim och Valentino av och Valentino lämnade kvar sin skjorta i hopp om att dess lukt skulle lura draken att de var kvar.
Listen funkade en stund men till slut fick draken fatt i dem och dök ner mot dem. Valentino lyckades gömma sig men Jorim var mindre lyckosam men han fruktade inte döden utan mötte den just så hånfullt och sturskt som det anstår en sann trakorier. Han var av enkel börd men en ädling i själ och hjärta. Efter att draken flugit iväg med Jorims brända kropp kunde Valentino ta vakternas roddbåt och ge sig ut till havs där han som av en lycklig slump drev ihop med vårt skepp. Cracius hävdade att det alls icke var en slump utan att gudinnan Anxalis måste varit Valentino välvillig. Valentino berättade vad som skett och vi beslöt att hedra Jorims minne genom att göra ett sista försök att bärga de 5 tunnorna vi fört ut till stranden. Under tystnad lyckades vi med detta och gav oss sedan av mot Trovlik när vi fått förlig vind.

För att hedra Jorims minne skrev jag följande dikt om hans frånfälle, även om jag tvivlar på att dylik konst fallit honom i smaken.

Med svärd i hand han rakryggad stod
Och mötte sturskt sin död
I en storm av eld och glöd
Den dag då hans liv tog slut
Från drakens håla slapp vi andra ut
Tack vare Jorim Fhendors mod

Leonidas de Uriel

Hur vi bärgade tunga tunnor ur djupet

Efter att mina kamrater hämtat sig från sin blindhet kunde vi undersöka rummet vi var i närmare. Det var inte så mycket att se, det var tomt sånär som på dörren vi kom från och en lucka på motsatt vägg. Vi öppnade luckan och blickade ut i ett större rum med liknande luckor på flera väggar och rakt fram öppnade sig ett stort mörker. Vi klättrade igenom och de mer tekniskt begåvade listade ut att luckans hasp skulle falla ner och låsa oss ute om den stängdes. Så Carnassos förstörde haspen för att säkra vår reträtt. Ovanför varje lucka fanns text skriven på dvärgiska och på en stor vägg fanns även text på dvärgiska som delvis motsvarade den ovanför luckorna. Mer oroväckande var att det var kladdat skrift på svartfolkens språk på väggen. Det verkade också som någon försökt bryta upp luckorna med våld, men utan framgång.

Vi fortsatte in mot mörkret som visade sig vara en stor del av gruvan som öppnades framför oss. Äntligen var vi inne i själva gruvan, nu skulle vi bara hitta några tunnor och promenera ut. Ganska snart sötte vi på en svartalvskvinna som förskrämd flydde iväg in i mörkret.
Till vänster fann vi ett stort schakt som fortsatte både uppåt och nedåt med trappor längs kanterna. Vi kunde höra draken rumstera om däruppe så vi bestämde oss för att gå neråt. Valentino gick fram för att undersöka schaktet men blev anfallen av svartalver. Han kastade ner en och fortsatte sedan nerför trappan. Vi andra följde efter men fler svartalver kom farande bakom oss så medan de andra fortsatte neråt beslöt jag och Vrax oss för att stanna och slåss istället för att få svartalver i ryggen på väg ner för trappan. Vrax sänkte en med en magisk vattenstråle och jag dräpte några stycken innan de andra flydde. Sedan fick vi inte mycket mer besvär av dem.

Besvär fick vi däremot nere i schaktet. När vi kom ner visade det sig att nedervåningen var helt översvämmad.
Vrax skapade en magisk boll av ljus som han lät vandra genom den mörka salen. En bit bort såg vi något som flöt, kunde det rent av vara några tunnor undrade vi? Det kunde det inte.
Istället visade det sig vara ett fruktansvärt monster vars like jag varken sett eller hört talas om. Det var som en stor slemklump och uppe på den satt någon sorts kapslar som var det vi misstagit för tunnor. Ur kapslarna skjöt den tentakler mot oss. En träffade Jorim i armen och fastnade där och försökte dra honom ner i vattnet. Jorim kämpade för att ta sig loss medan Valentino försökte hugga av tentakeln som dock visade sig mycket seg. Jag själv greppade tag i Jorim och kämpade med all min kraft för att hålla honom kvar på trappan. Med en sista kraftasträngning lyckades Jorim slita loss tentakeln. Monstrets gift hade gjort honom utslagen och vi bar upp honom där de läkekunniga tvättade och förband hans sår och vi la honom att vila i det lilla rummet mellan gruvan och ljusrummet.

Eftersom nedervåningen var vattenfylld och dessutom hade monster hoppades vi på att vi skulle kunna hitta tunnorna på våninge där vi kom in. Vi sökte igenom gruvan noga och fann flera av svartalvernas sovplatser, en svartalvshäxa som Vrax sänkte med en magisk blixt och hon hade också någon sorts häxlaboratorium. Vidare fann vi en staty av draken som de verkade dyrka och en svartalv inkletad i stelnad lera, vilket tydligen var nån sorts mandomsprov vilket Cracius fick reda på när har lyckades prata med dem på Rungli, ett språk som tydligen är tillräckligt gutturalt för att de ska förstå. Det visade sig också att svartalverna tog sig in och ut ur gruvan genom en lång mycket trång gång. Vi bedömde att möjligen Valentino men ingen annan skulle kunna ta sig ut den vägen. Men vi hittade inga tunnor.

Vrax undersökte schaktet uppåt genom att skicka upp ljusklotet men då fick draken Blatifagus syn på det. Han gav sig ut och, förstod vi senare, eldade på dvärgtornet. Då passade Valentino på att smita upp och ta en titt på drakens boning. Där fann hann vad som verkade vara ett stort schackspel med massa skelett och utedass och annat som pjäser och framförallt drakens skatt! Han plockade på sig lite glitter från skatten men då kom draken in igen och det var verkligen med nöd och näppe och ett stycke djärv akrobatik han kom ner igen.

Blatifagus var nu väldigt arg men kom inte åt oss utan det blev en del diskussioner mellan honom och Valentino. Det som han fick med sig visade sig vara glasbitar även om draken ansåg att det var diamanter. Draken lugnade sig så småningom och då och då hörde vi honom prata med vad vi gissade är den trollkarl som satts att ha koll på draken. Draken matades med får och de spelade schack.

Vi insåg nu att om de omtalade tunnorna alls fanns i gruvan så var det någonstans i den vattenfyllda delen av gruvan. Vi gick till trollpackans rum där Vrax kunde koka ihop medicin som kvickt fick Jorim på fötter igen. Han kokade också ihop ett frätande gegg som vi tänkte mata monstret med i hopp om att det skulle dö. Vi sydde in det i en säck som vi sydde in i en av de döda svartalverna och kastade ner honom i vattnet. Monstret slukade honom och det verkade som det frätande hade viss effekt. Vrax satte dessutom en magisk blixt i vattnet som tillintetgjorde varelsen.

Du började det tunga arbetet och här fick vi ytterligare god nytta av våra magikunniga vänner. Vrax la en värmebesvärjelse i vattnet som gav det en behaglig badtemperatur. Vi hämtade Berlindus och lät Jorim som fortfarande behövde vila lösa av honom i det vippande rummet. Berlindus la en besvärjelse över Valentino som gjorde att han skulle hitta bättre och Vrax gav honom ljus. Efter mycket dykande i gångarna hittade han ett rum som dessutom var torrt med 12 tunnor kvicksilver! Stor glädje utbröt men nu började ett ännu tyngre jobb. Som tur var hade Valentino också hittat ett rum med verktyg, virke, rep och kedjor. Det behövdes för tunnorna var så tunga att det krävdes fyra man för att bära en och de skulle igenom en vattenfylld tunnel och upp för en trappa och vidare till tornet. Vi byggde en ställning att bära en tunna åt gången på och diverse avancerade ställningar och repkonstruktioner härs och tvärs för att dra tunnorna ut till trappan. Jag begriper inte hur, men det fungerade. Därefter följde timmar av stenhårt slit för att få upp tunnorna till tornet. Det var oerhört kämpigt men inte så mycket värt att beskriva i ord.

Leonidas de Uriel

Vår resa och ankomst till Marjura och de utmaningar som väntade oss där

Jag, Leonidas de Uriel från Paratorna, reser land och rike runt för att skaffa erfarenhet, bildning och gott rykte hos såväl allmoge som överheten. Detta är berättelsen om dessa resor.

Jag har köpt en plats för att resa till ön Marjura långt i norra havet på en liten skuta ägd av en kapten Carnassos som verkar vara en kompetent herre. Mitt främsta ärende är att finna en ung herr Silverhamre, son till en kamrat till min far, på ön som ska ha gett sig av dit för att gå med i en sekt, möjligen Remuntradyrkare. Men det ska också finnas en drake där och att dräpa denne skulle sannerligen öka min ryktbarhet!

Förutom kapten Cracius Carnassos och hans besättning var ytterligare ett antal passagerare med. Berlindus Foonsahl är en äldre herre från Mereld som är animist. En elemantarmagiker från Myxa vid namn Vrax är också med liksom en ung man som kallar sig Valentino Toxys och en råbarkad typ som heter Jorim Fendor, båda de sistnämnda är ganska hemlighetsfulla om sin bakgrund. Under resan lärde vi känna varandra en del och då vi alla är främlingar på en ny och farlig plats har vi funnit det naturligt att hålla ihop.

Ytterligare en märklig figur anslöt på vägen, hur märkligt det än kan låta då vägen var ett hav. Men i en mycket liten skuta, i det närmaste en balja, fann vi en man i färd med att försöka ta sig till Marjura. Eftersom baljan var nära att sjunka och han knappast hade klarat överfarten så beslöt sig kapten Carnassos att ta med mannen. Han verkade ganska obehaglig även om det fanns tecken på att var av god börd men de egenskaperna behöver ju inte utesluta varandra. Han är dock knappast från Paratorna. Han har en märklig egenhet i att han är mycket varm, jag fruktade nästan att han skulle sätta eld på skeppet med sin blotta andedräkt. Han verkade dessutom förvara ett levande djur instängt i en säck som han tyckte om att plåga. Han gav sig av efter landstigningen vilket var en lättnad.

Vi landsteg inte i Marjuras huvudstad Arhem utan i en liten by vid namn Trovlik med infödingar dit Carnassos hade en last att leverera. Men det visade sig att mottagaren av lasten, en viss Höken, hamnat i onåd hos myndigheterna och satts i slavarbete i svavelträsken. Detta gjorde Carnassos upprörd och bekymrad och tillsammans med byborna och Hökens vän Guster Svartskäckta gömdes lasten utanför byn och Carnassos bestämde sig för att försöka frita mannen som skulle ha lasten. Han erbjöd oss andra att dela på priset han skulle får för lasten och dessutom att hjälpa oss andra med de ärenden vi nu kunde tänkas ha på ön, vi gick med på detta. Vi seglade till huvudstaden där vi om en vecka ska träffa Guster för att göra upp en plan och under tiden se oss omkring och få upplysningar.

Medan vi undersökte den staden stötte vi på ett par dvärgiska smeder som erbjöd oss en affärsuppgörelse. De berättade att de tidigare bebott ett berg vid kusten som nu är hem åt Marjuras berömda drake. På våningsplan under det draken residerar ska finnas ett antal tunnor värdefull metall som dvärgarna anser tillhör dem. De bad oss att hämta ut dessa tunnor och i utbyte skall vill få varsitt personligt mästersmitt vapen, en affär vi gick med på.

Medan mina reskamrater satt i hårda förhandlingar med dvärgarna om detaljerna i kontraktet besökte jag en bal hos fogden på slottet, jag hade fått inbjudningen från en Maxos som är skrivare åt Schackellos handelshus som sköter all svavelhandel. Det var väl inte en tillställning som hade imponerat i Tricilve men efter en månad till havs var det synnerligen välkommet med lite civilerad flärd och frosseri. Alla öns höjdade verkade vara där, till exempel Bodvid Skoffare som basar över Schackellos, en otrevlig typ. Jag träffade också en kapten Miglod Hamre, advokat Rubertin Gråved och en maskklädd läkare vid namn Malek Mangus. Fogden Gotthard Melse verkar ganska dyster och deprimerad och verkar vara i händerna på det handelshus som styr svavelhandeln, och på sin fru Celicia.

Celicia är mycket missnöjd med sin make och visar ett ganska så öppet förakt för honom. Hon visade också stort intresse för mig. Jag bestämde mig för att försöka förföra damen och det var nog det enklaste jag någonsin gjort. Hon ledde ivrigt iväg mig till sitt rum där jag tillfredsställde hennes köttsliga lustar. Hon är inte direkt någon skönhet, gammal nog att vara min mor och tämligen korpulent men sådant kan man inte bry sig om eftersom hon är av synnerligen god börd och dessutom fogdefru. Det är ju såna saker som är av vikt och man kan inte neka en sådan kvinna. Dessutom var hon den villigaste och ivrigaste kvinna jag någonsin haft till sängs och hon lät ganska desperat när hon fick mig att lova att återvända för fortsatta förlustelser. Jag tror att hennes maktställning i kombination med hennes våldsamma åtrå för mig kan visa sig bli en användbar genväg till makt och rikedom om jag spelar mina kort rätt. Och ingen Paratornier kan väl tacka nej till en genväg till makt och rikedom!

Dagen därpå mötte jag föga utvilad upp med mina reskamrater för att ta i tu med dvärgarnas uppdrag. De hade tipsat om ett gammalt dvärgiskt vakttorn utanför ingången till grottan med en hemlig väg in i gruvan. De gav oss också en rebus eller ledtråd i form av en mening, ”gå i hetta gå i mörker,” som vi kanske skulle få hjälp av att hitta ingången.
Vi seglade runt och hittade till slut ett ställe där vi landsteg men tyvärr hamnade vi ganska långt från gruvan. Jag klättrade raskt och spänstigt upp för sluttningen och väl uppe stötte jag på en grupp uppretade vättar. Jag nergjorde några men blev sårad och det var först när de andra kom upp som vi kunde driva bort de sista, mycket tack vare magikerna som satte skräck i oknyttet, och fortsätta mot gruvan.

I skydd av nattmörkret närmade vi oss tornet som visade sig vara närmast ointagligt. Efter en stunds diskussion bestämde vi oss för att låta Vrax försöka spränga upp låset. Smällen skulle försvinna i det oljud av åslan som Berlindus kunde åstadkomma. Detta lyckades och vi tog oss in i den gamla befästningen. Efter mycket letande fann vi ingen hemlig gång men vi fann en märklig staty. De i vårt sällskap som är kluriga än jag listade ut att man kan testa att elda under statyn, vid dess fötter så att figurerna i statyn så att säga går i hetta. Detta fungerade, rummet började luta och blottade den hemliga gången!

Vi lämnade Berlindus i rummet för att kunna släppa ut oss genom att göra upp en ny brasa. Vi övriga kom fram till ett rum med dvärgisk text över dörren. Vi gick in och fann ett rum vars väggar var täckta av märkliga lysande kristaller. Men kristallernas sken var så starkt att vi blev bländade. Vi lyckades irra oss fram till andra änden på rummet och kom där ut i en ny mörk gång. Själv hann jag täcka ögonen innan jag tog skada men flera av mina kamrater har mycket ont och ser ingenting. Vi har lag våta förband med helande örter över deras ögon och de av oss med mer rutin än jag tror att det rör sig om snöblindhet. Ett tillstånd som förhoppningsvis släpper om några timmar. Så just nu kan vi bara vänta. Det är i den väntan jag nedtecknar dessa senaste rader i min krönika, som förhoppningsvis inte blir de sista.

Leonidas de Uriel