Ur
elementarmagiker Vrax anteckningar
Efter
att jag och min grupp kom över de hemliga verserna i profetian Vox ranzina,
vars verser förtäljer om var de fyra ögonen kunde finnas, har vårt sökande lett
in oss på långväga resor runt hela Trakorien. Det var på Saphyna som vi fann
det sista ögat. I vår iver av att finna de fyra ögonen som omtalas i profetian
tror jag att många av oss, i vår blinda och något naiva iver, hade tänkt oss att
när bara de fyra ögonen alla var samlade så skulle allting på något sätt få sin
lösning. Men det skulle visa sig vara betydligt mycket mer komplicerat än så.
Följande noteringar härrör sig kring tiden då vi fann profetians gröna öga
långt in Tocmerskogens djup.
I skogens djup hade vi kommit fram till ett enormt träd som nästan är svårt att beskriva med ord.
Det var så otroligt högt att det såg ut som att det sträckte sig ända upp i
skyn, vilket överensstämde väl med vad stroferna i profetian nämnde om trädet. Plötsligt
uppenbarade sig en kvinna för oss och hon presenterade sig som Melealina.
Direkt slog hennes skönhet och utstrålning oss alla. Hon berättade att hon var det gröna ögat samt den
kvinnliga väktaren av konfluxen. Melealina bjöd upp oss i trädet och vi åkte upp via en hissanordning till till en plattform, där stjärnorna kunde studeras på ett säreget sätt. Magin som fanns i trädet gjorde det möjligt att se en spegling av stjärnhimlen i trädets krona, där alla stjärnorna lyste både klarare och starkare än vanligt. Vår stjärnskådare Giovanni blev ytterst begeistrad av att allt på stjärnhimlen framträdde så tydligt. Giovanni och Melealina kunde klart se en femte skärningspunkt som förebådade en kommande konflux. Melealina berättade för
oss att den antågande konfluxen är kluven och att stjärnorna pekar ut två olika
punkter, en i trakoriska sjön och en annan vid Marjura. Enligt Melealina skulle
någon kallad Magnataurus få en framträdande roll i den femte konfluxen och vi
uppmanades försöka lokalisera honom.
Hon menade
på att vi, tillsammans med henne, borde bege oss till Magnhalde i träsket
eftersom vi där skulle vara säkra för Shagul. Hon förklarade för oss att hon med
hjälp av en ritual kunde förflytta oss direkt till träsket, men att hon inte
kunde få med alla. Efter en stunds diskussion bestämde vi oss för att Raoga,
Bodonius, Giovanni, Tariq, Cracius, Eredrim, Valentino, jag, medaljongen som
har en själ i sig, skulle följa med Melealina. När vi hämtat vår packning
påbörjade hon ritualen som skulle ta oss till skuggornas träsk, men hon hade
knappt hunnit börja förrän några gestalter, som från ingenstans kom upp på
plattformen, genast anföll oss. Det var Shaguls inhyrda avskum till lönnmördare
som ännu en gång försökte ta livet av oss. En av dem, en karl som saknade näsa,
lyckades nästan ha ihjäl Berlindus. En annan sköt en pil mot Raoga, men den
studsade bort från det kraftfält som omgärdade ritualen. Nu
uppenbarade sig också en av Shaguls kloner på plattformen och han försökte skingra den pågående ritualen, men misslyckas. Jag såg i ögonvrån hur både
Spugg och Didra kastade sig mot Shagul och febrilt högg mot honom och det
verkade som att de lyckades skada honom för han teleporterade snabbt iväg sig. Vad
som sedan hände vet jag inte men jag kan bara hoppas att mina kamrater klarade
sig och är välbehållna. Hur som helst så befann vi oss helt plötsligt på
Magnhaldes ö i träsket. Jag kände genast igen platsen. Så dyster och mystisk
låg den lilla ön belägen mitt i det stinkande träsket.
Vi
såg hur en liten krum gestalt kom emot oss och det visade sig vara det blå
barnet som vi tidigare hade lämnat i Magnhaldes omsorg. Gestalten var inte
längre ett barn utan nu åldrad som en gammal gubbe men med en satt dvärgs
kroppsbyggnad. Det blå barnet hade varit säkert på ön från Shagul, men hans
barndom kan inte ha varit något munter historia. Jag vet själv inte så mycket
om barnuppfostran men att bli uppfostrad av en före detta Shagulit i ett öde
träsk, med en horndemon som enda ytterligare sällskap, kan omöjligen ge goda
förutsättningar för en lycklig barndom. Det blå barnet genomled tydligt en erbarmlig
tillvaro på ön där han utanför husets väggar var hänvisad till att bo i en
liten koja och av Magnhalde tilltalades han kort och gott som ”hund”. Trotts de
miserabla levnadsförhållandena så var det blå ögat åtminstone skyddat från
Shagul.
För
att finna Magnutaurus skulle vi, enligt Melealina, vara tvungna att återigen
begagna oss av en ritual för att ta oss till en plats som ligger utanför den
vanliga världen, nämligen de så kallade grå hallarna. Den transferritual som
man behövde använde sig av för att komma ut och in i de grå hallarna verkade
mycket intressant och Magnhalde som också behärkade den gick nogsamt igenom tillvägagångssättet
med mig.
Då
vi alla stod redo frammanade Melealina något som såg ut som grå eld och genom
den kunde vi se hallarna uppenbara sig i. Vi gick in och var nu i hallarna.
Hallarna var ett slags vägskäl mellan platser och världar och ett snedsteg i
hallarna kunde göra man hamnade på en helt annan plats. Det gällde således
att hålla tungan rätt i mun, men som tur hade jag fått med nedskrivna koordinater,
med vars hjälp jag skulle kunna lägga ritualen och ta oss tillbaka till
träsket. Hallarna var en dyster plats och det kändes besynnerligt att befinna
sig där. När vi färdades skapade Giovanni och Cracius en karta utifrån ett matematiskt
system så att vi kunde hålla koll på hur vi färdades. Under den första dagen
såg vi en underlig port med en stjärnhimmel på. Vi såg också fågelfötteravtryck i
dammet.
På
den andra dagen började märkliga händelser att inträffa. Vi såg några underliga
varelser med fyra ben och två armar som vi konfronterade. Vi tog oss sedan vidare och såg in i en sidopassage där ett
flertal genomskinliga geléklumpar hängde i taket. Samtidigt hörde vi en sång
och såg en uppenbarelse i våra huvuden. Sången och uppenbarelsen berättade om att
den ljuvaste av trädgårdar skulle finnas inne i gången. Samtliga i sällskapet insåg
att det var något lurt på gång här utom Tariq som insisterade på att vi genast
borde ge oss in i gången. Efter en gemensam övertalningskampanj lyckades vi
till slut få den gode ankan att inse att det var en tämligen dålig idé att bege
sig in i gången.
På den
tredje dagen kom vi fram till en mystisk stenvägg som spärrade av vägen.
Vi försökte
med vår samlade klokhet lista ut hur vi skulle komma förbi väggen, men efter
flera misslyckade försök med både våld och magi insåg vi att vi hade gått bet.
I ögonvrån kunde jag helt plötsligt skymta något i gången bakom oss. Ett vidrigt
odjur, vars utseende påminde om en blandning av en gigantisk padda och vildsvin,
blockerade nu vägen tillbaka. Det verkade först som att den slumrade, men sedan
märkte vi till vår förskräckelse att den långsamt vaknade till och började röra
sig åt vårt håll. Samtidigt som demonen började förflytta sig emot oss insåg vi at
det fanns en hålgång med ett kompakt mörker som ledde bort från gången. Helt
plötsligt kunde vi höra att en röst från mörkret som började tala med oss. Rösten
presenterade sig som en som hatar Ingen, Ghumghakk, liksörplaren, och sade sig
ha information till oss om vi kom in i han gap. Ghumghakk d.v.s. Rhabdoranas
gud sade sig vara missnöjd med Ingens (Shaguls) användning av Rhabdorana. Han
sade också att man kan finna vägen till Magnataurus via vår vanliga värld genom
något som heter Bytos, Nominatorns värld. I Bytos väntar kristalltjuren men för
att komma dit måste vi ha rätt koordinater, sa Ghumghakk.
Demonen
kastade sig mot oss och vår enda chans var att träda in i Ghumghakks käftar och
när vi gjorde det hamnade vi i korridoren där vi började. Väl tillbaka på
startpunkten genomförde jag mandalaritualen som Magnhalde hade lärt mig och plötsligt var vi tillbaka i träsket. Väl tillbaka i träsket
diksuterade vi med Magnhalde och han sade sig känna till att det fanns en bok
med titeln Bytos sju portar och att
man troligen skulle kunna få tag på boken på bibliotek i Fontrasilor eller i
Hoxor. Vårt nästa steg är således att söka efter ett exemplar av Bytos sju portar.