Hur de fyra ögonen till slut blev samlade och färden genom de Grå hallarna

Ur elementarmagiker Vrax anteckningar

Efter att jag och min grupp kom över de hemliga verserna i profetian Vox ranzina, vars verser förtäljer om var de fyra ögonen kunde finnas, har vårt sökande lett in oss på långväga resor runt hela Trakorien. Det var på Saphyna som vi fann det sista ögat. I vår iver av att finna de fyra ögonen som omtalas i profetian tror jag att många av oss, i vår blinda och något naiva iver, hade tänkt oss att när bara de fyra ögonen alla var samlade så skulle allting på något sätt få sin lösning. Men det skulle visa sig vara betydligt mycket mer komplicerat än så. Följande noteringar härrör sig kring tiden då vi fann profetians gröna öga långt in Tocmerskogens djup.

I skogens djup hade vi kommit fram till ett enormt träd som nästan är svårt att beskriva med ord. Det var så otroligt högt att det såg ut som att det sträckte sig ända upp i skyn, vilket överensstämde väl med vad stroferna i profetian nämnde om trädet. Plötsligt uppenbarade sig en kvinna för oss och hon presenterade sig som Melealina. Direkt slog hennes skönhet och utstrålning oss alla. Hon berättade att hon var det gröna ögat samt den kvinnliga väktaren av konfluxen. Melealina bjöd upp oss i trädet  och vi åkte upp via en hissanordning till till en plattform, där stjärnorna kunde studeras på ett säreget sätt. Magin som fanns i trädet gjorde det möjligt att se en spegling av stjärnhimlen i trädets krona, där alla stjärnorna lyste både klarare och starkare än vanligt. Vår stjärnskådare Giovanni blev ytterst begeistrad av att allt på stjärnhimlen framträdde så tydligt. Giovanni och Melealina kunde klart se en femte skärningspunkt som förebådade en kommande konflux. Melealina berättade för oss att den antågande konfluxen är kluven och att stjärnorna pekar ut två olika punkter, en i trakoriska sjön och en annan vid Marjura. Enligt Melealina skulle någon kallad Magnataurus få en framträdande roll i den femte konfluxen och vi uppmanades försöka lokalisera honom. 

Hon menade på att vi, tillsammans med henne, borde bege oss till Magnhalde i träsket eftersom vi där skulle vara säkra för Shagul. Hon förklarade för oss att hon med hjälp av en ritual kunde förflytta oss direkt till träsket, men att hon inte kunde få med alla. Efter en stunds diskussion bestämde vi oss för att Raoga, Bodonius, Giovanni, Tariq, Cracius, Eredrim, Valentino, jag, medaljongen som har en själ i sig, skulle följa med Melealina. När vi hämtat vår packning påbörjade hon ritualen som skulle ta oss till skuggornas träsk, men hon hade knappt hunnit börja förrän några gestalter, som från ingenstans kom upp på plattformen, genast anföll oss. Det var Shaguls inhyrda avskum till lönnmördare som ännu en gång försökte ta livet av oss. En av dem, en karl som saknade näsa, lyckades nästan ha ihjäl Berlindus. En annan sköt en pil mot Raoga, men den studsade bort från det kraftfält som omgärdade ritualen. Nu uppenbarade sig också en av Shaguls kloner på plattformen och han försökte skingra den pågående ritualen, men misslyckas. Jag såg i ögonvrån hur både Spugg och Didra kastade sig mot Shagul och febrilt högg mot honom och det verkade som att de lyckades skada honom för han teleporterade snabbt iväg sig. Vad som sedan hände vet jag inte men jag kan bara hoppas att mina kamrater klarade sig och är välbehållna. Hur som helst så befann vi oss helt plötsligt på Magnhaldes ö i träsket. Jag kände genast igen platsen. Så dyster och mystisk låg den lilla ön belägen mitt i det stinkande träsket.

Vi såg hur en liten krum gestalt kom emot oss och det visade sig vara det blå barnet som vi tidigare hade lämnat i Magnhaldes omsorg. Gestalten var inte längre ett barn utan nu åldrad som en gammal gubbe men med en satt dvärgs kroppsbyggnad. Det blå barnet hade varit säkert på ön från Shagul, men hans barndom kan inte ha varit något munter historia. Jag vet själv inte så mycket om barnuppfostran men att bli uppfostrad av en före detta Shagulit i ett öde träsk, med en horndemon som enda ytterligare sällskap, kan omöjligen ge goda förutsättningar för en lycklig barndom. Det blå barnet genomled tydligt en erbarmlig tillvaro på ön där han utanför husets väggar var hänvisad till att bo i en liten koja och av Magnhalde tilltalades han kort och gott som ”hund”. Trotts de miserabla levnadsförhållandena så var det blå ögat åtminstone skyddat från Shagul.

För att finna Magnutaurus skulle vi, enligt Melealina, vara tvungna att återigen begagna oss av en ritual för att ta oss till en plats som ligger utanför den vanliga världen, nämligen de så kallade grå hallarna. Den transferritual som man behövde använde sig av för att komma ut och in i de grå hallarna verkade mycket intressant och Magnhalde som också behärkade den gick nogsamt igenom tillvägagångssättet med mig.

Då vi alla stod redo frammanade Melealina något som såg ut som grå eld och genom den kunde vi se hallarna uppenbara sig i. Vi gick in och var nu i hallarna. Hallarna var ett slags vägskäl mellan platser och världar och ett snedsteg i hallarna kunde göra man hamnade på en helt annan plats. Det gällde således att hålla tungan rätt i mun, men som tur hade jag fått med nedskrivna koordinater, med vars hjälp jag skulle kunna lägga ritualen och ta oss tillbaka till träsket. Hallarna var en dyster plats och det kändes besynnerligt att befinna sig där. När vi färdades skapade Giovanni och Cracius en karta utifrån ett matematiskt system så att vi kunde hålla koll på hur vi färdades. Under den första dagen såg vi en underlig port med en stjärnhimmel på. Vi såg också fågelfötteravtryck  i dammet.

På den andra dagen började märkliga händelser att inträffa. Vi såg några underliga varelser med fyra ben och två armar som vi konfronterade. Vi tog oss sedan  vidare och såg in i en sidopassage där ett flertal genomskinliga geléklumpar hängde i taket. Samtidigt hörde vi en sång och såg en uppenbarelse i våra huvuden. Sången och uppenbarelsen berättade om att den ljuvaste av trädgårdar skulle finnas inne i gången. Samtliga i sällskapet insåg att det var något lurt på gång här utom Tariq som insisterade på att vi genast borde ge oss in i gången. Efter en gemensam övertalningskampanj lyckades vi till slut få den gode ankan att inse att det var en tämligen dålig idé att bege sig in i gången.

På den tredje dagen kom vi fram till en mystisk stenvägg som spärrade av vägen.

Vi försökte med vår samlade klokhet lista ut hur vi skulle komma förbi väggen, men efter flera misslyckade försök med både våld och magi insåg vi att vi hade gått bet. I ögonvrån kunde jag helt plötsligt skymta något i gången bakom oss. Ett vidrigt odjur, vars utseende påminde om en blandning av en gigantisk padda och vildsvin, blockerade nu vägen tillbaka. Det verkade först som att den slumrade, men sedan märkte vi till vår förskräckelse att den långsamt vaknade till och började röra sig åt vårt håll. Samtidigt som demonen började förflytta sig emot oss insåg vi at det fanns en hålgång med ett kompakt mörker som ledde bort från gången. Helt plötsligt kunde vi höra att en röst från mörkret som började tala med oss. Rösten presenterade sig som en som hatar Ingen, Ghumghakk, liksörplaren, och sade sig ha information till oss om vi kom in i han gap. Ghumghakk d.v.s. Rhabdoranas gud sade sig vara missnöjd med Ingens (Shaguls) användning av Rhabdorana. Han sade också att man kan finna vägen till Magnataurus via vår vanliga värld genom något som heter Bytos, Nominatorns värld. I Bytos väntar kristalltjuren men för att komma dit måste vi ha rätt koordinater, sa Ghumghakk.

Demonen kastade sig mot oss och vår enda chans var att träda in i Ghumghakks käftar och när vi gjorde det hamnade vi i korridoren där vi började. Väl tillbaka på startpunkten genomförde jag mandalaritualen som Magnhalde hade lärt mig och plötsligt var vi tillbaka i träsket. Väl tillbaka i träsket diksuterade vi med Magnhalde och han sade sig känna till att det fanns en bok med titeln Bytos sju portar och att man troligen skulle kunna få tag på boken på bibliotek i Fontrasilor eller i Hoxor. Vårt nästa steg är således att söka efter ett exemplar av Bytos sju portar.