Krig i paradiset

Av alla folk på Trakoriska öarna, och troligen på hela Ereb, är Saphynierna både de tjockaste och vänligaste. Vart man än vänder sig bjuds man på ett dignande överflöd av allahanda läckerheter och villiga flickor. Under ett sådant samkväm började Didra beklaga sig och hennes mormor som tycks bo i Didras öra påstod att Shagul var på Saphyna, hon kan känna hans närvaro.

Till en början gick färden österut bra. Vi hörde visserligen rykten om ransardernas invasion som tycktes vara framgångsrik. En dag kom vi till en by där en trakorisk hippogriffryttare störtat. Hippgriffen hade dödats av ett spjut, troligtvis ransardiskt och själv dog han i fallet. Han var en budbärare med ett brev till Gaz Ulul med dåliga nyheter. Tigold, Pjullo och Guffi har fallit till ransarderna, men Gudiena står ännu. Dock har Primus Prokuratorn Oxenklöv i Gudiena mördats av Rabdorana. Är ransarderna i maskopi med Shagul?

En dag kände jag plötsligt en fruktansvärd klåda i ändalykten. Till de små ankuslingarnas stora nöje bad jag Berlindus undersöka saken. Han konstaterade att jag fått ett kristalldam på sadeln som nu borrade in sig i min kropp. Ett gift som är ovanligt förekommande men som Berlindus hört talas om. Även Eredrims mantel hade angripits. Någon måste ha smugit sig fram och besudlat våra saker mitt i natten. Måste vara en rabdoranamördare! Berlindus sa att jag måste dricka mycket sur vätska, annars är jag död inom en vecka. Jag fruktar inte döden men jag vill inte dö av rövklåda! Dessutom har jag viktigare saker att göra nu, vi har inte tid att dö. Så jag får verkligen hoppas att allt surt som jag satt i mig hjälper.

Dagen efter angreps vi av en trupp ransarder. Ofrivilligt delades vi upp i två grupper, jag och Cracius kämpade mot två sega och skickliga krigare på en kulle medan resten av gänget tog sin an en större grupp i en dunge. Våra motståndare kämpade på med stor frenesi och ett leende på läpparna. Ransarderna tycks verkligen älska att slåss. Är alla så dukigta som dessa lär vi knappast kunna hacka oss igenom området öster om Rubakin. Det vackra ljudet av Vrax blixtrar ekade över odlingslandskapet och när våra fiender till slut dött hade även de andra ransarderna mött sina banemän i Vrax, Spugg, Giovanni, Eredrim, Valentino, Didra och Tariq. Den sistnämnda var dock besvärad av hur hans ransard att skrattat ännu medan Tariq skar av hans hals. Ankorna uppskattar inte hånskrattande storlingar och jag gissar att Tariq är van vid att en kniv i halsen brukar få folk att tycka livet är mindre muntert.

Efter striden kom ett par Saphynska bönder och bjöd på öl och mat och för mig även citroner och ättika... De berättade att Frimbole Olvi och allt land öster därom fallit i ransardernas händer. En grupp saphynier som länge längtat efter en ransardisk invasion hade ransarderna halstrat levande. Folk borde ha bättre vett att uppskatta trakorisk överhöghet. Vi låter trots allt folk vara som de är om de inte bråkar och vi kan tjäna pengar.

De berättade också oroväckande nyheter om en häxmästare som kunde döda trakoriska knektar med blicken, som setts rida österut över den därefter rivna bron i Frimbole Olvi. Vi ligger efter...

Leonidas de Uriel

Välkomna till Saphyna

Här kommer så småningom Berlindus anteckningar att dyka upp. Till dess får ni hålla till godo med några korta stolpar med vad som hände!

- Vi observerar något slags totem som hängts upp under natten i ett träd.

- Vi följer kusten sydöst och sen mer öst. Fiskebåtar på havet tyder på något slags samhälle i närheten.

- Vi attackeras av en demonkatt. Eron nära att bli kattmat!

- Vi når fram till fiskebyn Hentermaas(?) och bjuds på rikligt med mat.

- Vi får höra att svartfolk plågar trakten. Svartfolket operar från en övergiven by en bit in från kusten, vi beslutar hjälpa dem mot lift till större byn Maas(?).

- Byn är tom men i gravkammaren efter riddersdamen XXX(?) hittar vi en jättebjörn och en del svartfolk. Vi slår ihjäl dem och tar skatterna vi hittar: guld och värdesaker och formelsamlingar.

- Vi hittar nyckeln till den hemliga gravkammaren där vi finner riddersdamens riktiga lik tillsmanns med svärdet Elmsång, i mithril! Giovanni föräras med svärdet.

- I gravkammaren finner vi även flera volymer om damens leverne i en svart och en vit version.

- Vi återvänder till byn Hentermaas(?) men när vi på håll inser att Raoga sannolikt smittat invånarna med Remuntra vänder vi tvärt om och beger oss til fots mot Maas(?).

- Väl utanför Maas(?) observerar vi en del militär aktivitet som vi helst vill undgå. Vi beslutar därför att försöka få tag på hästar, som vi köper på ett stuteri en bit norrut

Återförening på Thimassergapet

Utdrag ur Berlindus Fonsahls reseanteckningar.

Ruinstaden Voag Aspede tjänar som en ständig påminnelse om vad magi som går mot skapelsen leder till, men skimret över den döda staden kan även hjälpa en örn på öppet hav att finna rätt väg till land. Med Voag Aspede som fyr navigerade jag så in över Koelvys öar och vidare mot Maravelda.

I hamnstaden på Lasemos östkust fann jag dock inte mina vänner. De tiggande i Maravelda bistod mig med information som tydde på att sällskapet med en dvärg, en vargkvinna och två ankor redan lämnat staden sjövägen.

Eron såg dem före mig. Förstås, kan jag tillägga, för jag har aldrig träffat någon, djur eller människa, som har en sådan förmåga att hitta vänner som Eron. Och där var de, ombord på ett trakoriskt handelsskepp på Thimassergapets vågor, våra vänner från så många äventyr.

Det var med stor glädje jag återförenades med dem alla, och i detalj fick höra hur det röda ögat hade vunnits till vår sida under min frånvaro. Jag hade också en del att berätta om vad jag varit med om under mina dagar som örn och därefter, även om mina ord hade svårt att göra händelserna rättvisa.

Nästföljande dag gjorde vi god fart över Rosthavet, när vi fram emot middagstid skymtade en mörk rullande rörelse i horisonten akteröver. Vidare observationer gjorde klart att något förföljde oss. Senare kunde vi även dra oss till minnes att förföljarens uppdykande skedde snart efter ännu ett av Klackaggers mystiska anfall. Möjligheten att någon använder Klackagger, med eller utan dennes vetande, för att spåra oss måste på allvar tas i beaktande.

Efter en timma eller två hade förföljaren knappat in på oss så mycket att vi kunde göra skarpare observationer när den visade sig vid ytan. Det stod nu klart att det som kom efter oss var en gigantisk val, men knappast en val som den här världen fött fram, utan en vidrig skapelse frammanad ur lik och föruttnelse.

En febril aktivitet tog nu vid ombord, där Cracius och Tariq ledde arbetet med att trimma alla segel och göra skeppet klart för strid. När det kom till stridsberedskap fanns dock inte mycket att göra klart. Vårt bästa försvar var istället att fortast möjligt nå fast land.

Ännu var vi dock långt ute på öppet vatten när den massiva mastodonten till val hann ikapp oss och påbörjade sina försök att dra oss alla ned i djupet. Vi var oförberedda när det första angreppet kom. Underifrån rammade valen oss med en kraft som fick flera plank i bordläggningen att brista och vatten att välla in i lastrummet. Valentino sändes först ner under däck för att försöka minimera skadan, men det var Vrax som fick stopp på läckan genom att frysa hela lastrummet till is för att hindra oss från att sjunka.

Valens anfall kom till en början med långa mellanrum och den drog sig tillbaka till havsdjupet mellan varje räd. Men trots skadorna den åsamkade skeppet så närmade sig vår gistna skuta ändå land, och valens frenesi ökade. Till slut stod vi så gott som på stranden när valen kom forsande efter oss i vattenytan och vältrade sig över skeppet bakifrån. Vi kastades alla överbord när skeppet reste sig som en vägbom, och akterkastellet krossades till flisor. Dvärgen Eredrim och några andra angrep efter luftfärden den strandade valen med sina svärd och yxor, medan jag och de andra räddade oss iland. Till slut lyckades den skadade valen dock rulla ut på djupare vatten igen och försvann ur sikte.

Vårt skepp kommer inte att ta oss längre än så här, men tack var Tariqs och Cracius rådiga sjömanskap har vi alla överlevt. Vi har nu slagit läger en bit upp i skogsbrynet och kokar en soppa på löken från vår last som låg och flöt i strandkanten. Säkert är vi nu på Saphyna, och i morgon fortsätter färden till fots.