Ruinstaden Voag Aspede tjänar som en ständig påminnelse om vad magi som går mot skapelsen leder till, men skimret över den döda staden kan även hjälpa en örn på öppet hav att finna rätt väg till land. Med Voag Aspede som fyr navigerade jag så in över Koelvys öar och vidare mot Maravelda.
I hamnstaden på Lasemos östkust fann jag dock inte mina vänner. De tiggande i Maravelda bistod mig med information som tydde på att sällskapet med en dvärg, en vargkvinna och två ankor redan lämnat staden sjövägen.
Eron såg dem före mig. Förstås, kan jag tillägga, för jag har aldrig träffat någon, djur eller människa, som har en sådan förmåga att hitta vänner som Eron. Och där var de, ombord på ett trakoriskt handelsskepp på Thimassergapets vågor, våra vänner från så många äventyr.
Det var med stor glädje jag återförenades med dem alla, och i detalj fick höra hur det röda ögat hade vunnits till vår sida under min frånvaro. Jag hade också en del att berätta om vad jag varit med om under mina dagar som örn och därefter, även om mina ord hade svårt att göra händelserna rättvisa.
Nästföljande dag gjorde vi god fart över Rosthavet, när vi fram emot middagstid skymtade en mörk rullande rörelse i horisonten akteröver. Vidare observationer gjorde klart att något förföljde oss. Senare kunde vi även dra oss till minnes att förföljarens uppdykande skedde snart efter ännu ett av Klackaggers mystiska anfall. Möjligheten att någon använder Klackagger, med eller utan dennes vetande, för att spåra oss måste på allvar tas i beaktande.
Efter en timma eller två hade förföljaren knappat in på oss så mycket att vi kunde göra skarpare observationer när den visade sig vid ytan. Det stod nu klart att det som kom efter oss var en gigantisk val, men knappast en val som den här världen fött fram, utan en vidrig skapelse frammanad ur lik och föruttnelse.
En febril aktivitet tog nu vid ombord, där Cracius och Tariq ledde arbetet med att trimma alla segel och göra skeppet klart för strid. När det kom till stridsberedskap fanns dock inte mycket att göra klart. Vårt bästa försvar var istället att fortast möjligt nå fast land.
Ännu var vi dock långt ute på öppet vatten när den massiva mastodonten till val hann ikapp oss och påbörjade sina försök att dra oss alla ned i djupet. Vi var oförberedda när det första angreppet kom. Underifrån rammade valen oss med en kraft som fick flera plank i bordläggningen att brista och vatten att välla in i lastrummet. Valentino sändes först ner under däck för att försöka minimera skadan, men det var Vrax som fick stopp på läckan genom att frysa hela lastrummet till is för att hindra oss från att sjunka.
Valens anfall kom till en början med långa mellanrum och den drog sig tillbaka till havsdjupet mellan varje räd. Men trots skadorna den åsamkade skeppet så närmade sig vår gistna skuta ändå land, och valens frenesi ökade. Till slut stod vi så gott som på stranden när valen kom forsande efter oss i vattenytan och vältrade sig över skeppet bakifrån. Vi kastades alla överbord när skeppet reste sig som en vägbom, och akterkastellet krossades till flisor. Dvärgen Eredrim och några andra angrep efter luftfärden den strandade valen med sina svärd och yxor, medan jag och de andra räddade oss iland. Till slut lyckades den skadade valen dock rulla ut på djupare vatten igen och försvann ur sikte.
Vårt skepp kommer inte att ta oss längre än så här, men tack var Tariqs och Cracius rådiga sjömanskap har vi alla överlevt. Vi har nu slagit läger en bit upp i skogsbrynet och kokar en soppa på löken från vår last som låg och flöt i strandkanten. Säkert är vi nu på Saphyna, och i morgon fortsätter färden till fots.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar