Utdrag ur Berlindus Fonsahls reseanteckningar.
Kvurerna väntade på oss ute på isen. De hade sett hur vi besegrat shaguliterna i kmordatemplet, och de var tacksamma. Mer än tacksamma. Enligt kvurerna är vi hjältarna i någon kvurisk profetia, som ska befria dem från shaguliternas terror. Åtminstone tror vi att det är vad de säger. Vår förmåga att tala med kvurerna är begränsad, och själva verkar de främst kommunicera med ett slags teckenspråk.
Vi följde kvurerna till en spricka i glaciären, där nere i skydd av själva isen hade de sitt läger. Mottagandet var generöst, och vi bjöds att äta och dricka av de lokala specialiteterna. För en mereldier var smakupplevelsen ovan, men alla höll artig min och åt bäst de kunde. Några av kvurerkvinnorna i lägret kan dock ha övertolkat vårt gillande, då de återvände till våra tält senare under natten. Man får hoppas att vårt avvisande då inte togs illa upp.
I lägret blev det också tydligare vad kvurerna hade att erbjuda oss. De ville skänka oss mäktiga vapen att använda mot shaguliterna. Enda haken var att de inte hade vapnen själva, men de visste var de fanns och var beredda att visa oss dit. Vi blev även givna en statyett av en minotaur gjuten i brons, som enligt kvurerna är en sorts nyckel till att finna vapnen.
Morgonen därefter begav vi oss av mot nordväst med en kvurisk guide. Vi färdades så i en dag och en halv, till det att vår guide menade att vi hade nått vårt mål. Kvurermannen var nu rädd för att gå längre, eftersom att platsen vi skulle till var tabu för hans folk. Han pekade ut en skreva i klippvägen som ingången till den förbjudna dalen.
Under vår vandring hade vi tidigare kunnat notera resterna av en forntida väg. Några brofundament hade skymtats när vi tagit oss ner för glaciären, och nu när vi närmade oss klippvägen kunde vi se stenläggningen i öppen dager som ledde mot skrevan framför oss. Tydligt var dock att mycket hade hänt omkring oss sedan den tid då vägen anlades. Skrevan in genom berget såg inte ut som någon av hand byggd tunnel, utan snarare som att berget kollapsat över vägen.
När vi tagit oss in i skrevan och genom berget kom vi ut i en dal skyddad från omvärlden av berg på alla sidor. Vi uppskattade att dalen var några kilometer lång och kanske hälften så bred. I dalen fanns även tydliga spår av en svunnen civilisation, med ruiner efter fler vägar och kullarna i dalen såg ut att vara övervuxna byggnader.
Tillsammans med minotaurstatyn hade vi även fått en ramsa om fyra fingrar och en tumme där statyetten skulle placeras, och vi såg oss nu om i dalen för att hitta något som passade in på den beskrivningen. Ganska snart fann vi också fem höga kolonner, och vid en närmare undersökning av den lägsta av dessa fann vi att statyettens sockel passade perfekt på kolonnens topp. När vi ställde ner statyetten där hördes ett ljudligt dån från själva marken i dalen, och något hade helt klart aktiverats!
Vi lät statyetten stå kvar på sin plats, och snart kunde vi märka en markant temperaturskillnad. Marken kändes nu varm och luften blev allt mer behaglig. Efter ett tag såg vi också att en brunröd vätska börjat sippra fram ur en av de större kullarna i dalen. Först såg det ut som blod som rann upp ur marken, men det kunde vi lyckligtvis snabbt utesluta. Trots att Mazur är en erkänd expert inom geologi var detta något okänt för honom och vi kunde inte slå fast vad för slags substans detta jordeblod bestod av.
För att lösa mysteriet med jordeblodet började vi gräva i kullen där strömningarna var störst. Men istället för svar på gåtan varifrån vätskan strömmade fann vi någon meter ner en stenbyggnad som fortfarande verkade vara delvis intakt. Genom en styrkedemonstration från gruppens mer välbyggda medlemmar kunde ett hål skapas i den sluttande stenväggen, och ruinens inre gapade mörkt mot oss. Eredrim och Valentino hade snart tagit sig ner med varsin fackla för att undersöka.
Det första rummet vi kom ner i verkade inte vara mycket mer än en delvis raserad gång, som slutade i en uråldrig men robust trädörr. Bakom dörren låg dock en sal som gjorde det klart att det här inte var någon vanlig ruin vi funnit, det här var en potentiell skattkammare!
Salen var upplyst genom kristaller i taket och golvet var täckt av grönskimrande glas. I vardera hörn, samt i mitten av salen stod pelare med gyllene grytor på. Ytterligare tre korridorer ledde vidare från den fyrkantiga salen i varsin riktning. Eredrim, som gick först, fick dock en obehaglig överaskning då golvet visst inte var gjort av buteljglas utan istället visade sig vara ett metertjockt lager av frätande gelé! Dvärgens rejäla stövlar blev illa åtgångna men räddade åtminstone sin bärare från skada.
Det grönfrätande golvet täckte hela rummet, och vi fick nu experimentera för att finna säkraste vägen till de andra korridorerna, vilka såg ut att vara säkra att färdas genom. Till slut kom vi fram till att stora platta stenar kunde läggas ut på gelén och användas att hoppa mellan. Stenarna sjönk förvisso, men så långsamt att vi bedömde att vi säkert kunde färdas både över och tillbaka på dem.
Korridoren åt vänster från dörren vi kom från visade sig leda till ett tronrum där det satt fyra döda kroppar som mumifierats i sina positioner. Mumierna såg ut att vara en storväxt konung på sin tron, med delar av sitt hov nedanför: två mumifierade män med vapen och en gammal kärring med en silverspegel.
Rakt fram ledde korridoren neråt till en bassäng med en stor bronstjur i, ur vars uppskurna hals det vällde fram en ström av jordeblod som fyllde rummet. Det var samma sorts vätska som vi sett sippra ut ur marken uppe på kullen, men här forsade det fram! Vi magikänsliga i sällskapet kunde förnimma en svårplacerad känsla som gjorde oss både ödmjuka och skrämda av platsens inneboende kraft.
Åt höger ledde korridoren in till en sal som delades i två av ett brinnande dike. En liten bro ledde över diket till andra sidan, där det stod en staty av en minotaur med en gyllene skalle i ena handen och en gyllene urna i den andra. På golvet nedanför statyn låg tre skelett sammanlänkade med kedjor och tycktes omfamna varandra, en kvinna och två barn med trasor av fint kläde och smycken i järn på sig.
Efter att ha utforskat alla rum och korridorer var det inte tu tal om vad som intresserade vårt sällskap mest: vapnen. Förvisso utgjorde jordeblodskällan ett mysterium som jag personligen tror kan vara av stor betydelse, men det var vapnen som fanns i tronrummet som var det vår grupp åtrådde mest och dem vi antog att kvurerna hade lett oss hit för att hitta. Det var dock ingen av oss som litade på att vi bara kunde ta vapnen och gå, inte efter syragolvet eller de levande döda vi slagits mot i kmordatemplet. Att ta vapnen var definitivt en risk, men en risk som Eredrim och Valentino i spetsen gärna tog. För att inte vara ivägen för våra gravplundrande vänner begav sig jag och de andra försiktigare äventyrarna i sällskapet ut ur ruinen i förväg.
Senare berättade de att Eredrim återigen varit nära att råka illa ut då kungens stora slagsvärd givit honom en blixtchock när han tagit tag i hjaltet, men att han lyckats slita sig loss och istället kunnat bära ut svärdet i bladet. Annars hade gravplundringen varit lyckad, och med sig ut ur ruinen bar de tre stycken vapen: dels kungens slagsvärd, och sedan en sabel av mithril och ett bredsvärd av en okänd svart metall som verkar dra åt sig allt ljus. Utöver svärden hade de också med sig den mumifierade kärringens magiska silverspegel med vilken man kan skåda längre än med någon kikare, och det mest fascinerande av allt: kungens talande dolk!
Dolken är en mycket märklig tingest, den verkar vara genom magi besatt av en person som säger sig heta Demiens och är rådgivare till en kung Ottar. Demiens har fascinerande saker att berätta om världen och riket han en gång levde i, bland annat hur man deaktiverar slagsvärdets blixtfälla. Det verkar dock som att Demiens ännu inte har förstått hur länge han har sovit i sin skida, och att det rike som han en gång var med och ledde sedan länge förfallit i historiens glömska.
Med dessa skatter i våra packningar begav vi oss ut ur dalen. Det hade nu blivit kväll, men vi kände alla att vi inte ville tillbringa natten i kung Ottars dal. Istället slog vi läger alldeles söder om bergen, strax utanför skrevan som lett oss genom dem.
Valentino måste dock ha sovit på sin vakt, för jag vaknade med förskräckelse av att tältet jag delade med Giovanni, Eredrim och Spug revs upp från marken och vi kastades upp i luften tillsammans med all packning och filtar. Det var kung Ottar som väckts från de döda och kommit för att återta vad som tillhörde honom!
Leonidas, Giovanni, Eredrim och Valentino gick i strid med den odöde kungen, men han verkade vara en svårslagen motståndare. Efter att han ryckt sitt eget slagsvärd ur Leonidas händer och vi alla slagit till reträtt återvände Ottar åter mot sin dal. Vi kunde därefter skyndsamt bryta lägret och med hast färdas mot glaciären och vår kvuriske guide. Alltjämnt med de andra föremålen från kung Ottars tronsal i vår ägo.