Vi fann en varm källa efter striden där vi sökte
vila för natten och Berlindus helade våra sår. Dagen därpå hade han tyvärr
själv blivit sjuk. Eredrim, dvärgen som gjort oss sällskap, erbjöd sig att
följa Berlindus till båten innan han skulle ge sig av för att söka upp fler
orcher att dräpa. Vi erbjöd honom att återvända till båten och slå följe med
oss när han var färdig.
Vädret hade blivit sämre men vi kunde urskilja
jungfrutopparna och stretade vidare mot dem. Vid bergets fot fann vi en gård
som tycktes övergiven sedan länge och ett svartfolksläger som verkade ha
övergivits nyss. Ett tält stod kvar, uppbyggt av mammutbetar, totalt 12
stycken. Av dessa byggde vi två slädar, för mammutbetar kan ge rikligt med
pengar vid försäljning. Efter en stund fann vi en grotta en bit upp på
bergsväggen. Man fick klättra en bit och kom sedan upp på en avsats där det
fanns en gammal utlöst fallgrop och en gammal uppbruten port.
Innanför porten fanns gång som var nerrasad men det
fanns också en sidogång som var blockerad av en stor rund sten som dock verkade
klart flyttbar. Från gången på andra sidan kunde vi ana ljus och ljud. Valentino
klättrade över och fann runt hörnet ett runt rum i grottan med sovplatser och
en eldhärd. Några figurer låg och sov men vid en gryta vid elden arbetade en
människokvinna i 30-årsåldern. Hon var klädd i trasor, mycket smutsig och
kollosalt gravid. Jag och Vrax klättrade också över medan Valentino tog kontakt
med kvinnan. Tyvärr vaknade de som låg och sov och som visade sig vara svartalvskvinnor
och började hojta. Jag började nu med hjälp av Leonidas, Giovanni och Masur att
flytta undan stenen så att alla skulle komma in.
Vrål hördes och från ett rum innanför det runda
rummet kom en gigantisk rese med två stenbumlingar i händerna. Leonidas och
Valentino sköt pilar mot honom och Vrax brände av en av sina blixtladdningar.
Det blev mer än han tålde! Han sjönk ihop i en skakande rykande hög. Då kom
ännu en rese fram men han fick samma behandling med samma resultat. En tredje
rese stack nu fram sin nuna och greppade de andra två och försökte dra dem in
bakom väggen som skilde rummen åt. Då sprang Valentino fram och satte en pil
rakt genom ögat på honom och så var alla resar dräpta.
Rummet där resarna bodde var fyrkantigt och klätt
med väggsten och skapat med betydligt mer omsorg än de övriga. Där fanns en
uppbruten sarkofag med de nästintill förintade resterna av en man och ett
väldigt rostigt svärd. I rummets hörn fanns fyra statyer av trä varav jag kunde
känna igen Inashtar, en gudinna som är populär på Trinsmyra och jag antar att
de andra statyerna också är gudar och gudinnor som dyrkas ivrigt på Trinsmyra.
De första bosättarna här på Marjura ska ju ha kommit därifrån. På sarkofagen
stod dessutom namnet Sarkath Hans ristat i rungliska runor och det ska ju ha
varit namnet på den onda men rika storman som bodde här i bergen för länge
sedan.
Där fanns också en del fällar som tycktes ha varit
sovplats åt resarna och där fann jag en del mynt och andra värdeföremål men
inte någon fantastisk skatt. I riktning mot utgången fanns också en låst dörr.
Valentino dyrkade upp den och där bakom fanns en nedrasad gång med en fallucka
som Valentino listigt nog hittade utan att trampa i den. Det mesta tydde på att
detta var samma rasade gång som vi sett utifrån och gravkammarens originalgång
men som rasat in varpå svartfolken hackat ut en ny gång. I en sidogång fanns
ett rum som tycktes ha använts till att balsamera kroppar. Men fortfarande
ingen skatt.
Under tiden hade Giovanni tagit ut kvinnan som sa
sig ha kommit hit med en grupp äventyrare för cirka ett år sen på jakt efter
gravguld. Äventyrarna togs av daga och kvinnan togs som slav och av hennes mage
att döma använts för mer än matlagning.
Jag knackade runt och fann att ett ställe på väggen
lät något mindre massiv och med hopp om att vi hittat den hemliga skattgömman
gick jag och framförallt Leonidas loss med resarnas hackor. När väl väggen
öppnades försvann allt hopp. En oerhört obehaglig känsla av ondska och mörker
tog tag i oss. Ljusen tycktes slockna och jag såg i det försvinnande ljuset hur
Leonidas stirrade intensivt in i mörkret i hålet i väggen som om han nästan
skulle sugas in i det. Det enda ljus som fanns kvar var Vrax magiska ljus från
staven men även det var svagare. Leonidas tycktes slita sig loss och vi började
ta oss ut när vi hörde ett öronbedövande vrål. Skräcken rev i våra själar och
flera verkade tappa fattningen och drabbades av panik likt orcher under
svartjakten, en av höjdpunkterna under frihetsspelen hemma i Tricilve, eller
värre än så om man ska vara helt uppriktig. Jag höll dock fattningen men inte
Leonidas som dessutom flydde åt fel håll in i hörnet. Så småningom kom alla ut
i det runda rummet där själva brasan tycktes slockna i takt med att mörkret
vällde ut över grottrummet. Även Leonidas slet sig loss från svärtan och
skramlade efter oss andra ut i det befriande solskenet.
Vi var alla lättade över att komma ut, utom Giovanni
som var mycket mycket bekymrad. Två av orcherkvinnorna hade lyckats komma ut
med oss och verkade vilja göra oss följe. Vi gav oss av mot båten med
mammutbetesslädarna. Leonidas berättade att han sett en man med en hjälm med
horn komma emot honom ur mörkret. Mannen tycktes vara gjord av rök och istället
för ögon var där ett kompakt mörker. Bakom kunde han se en likadan kvinna och
antagligen ytterligare någon gestalt. Han sa att han blev som paralyserad och
tycktes dras mot mannen som på något vis sög honom emot sig men utan att röra
honom rent fysiskt. Till slut lyckades han dock slita sig loss.
Tillbaka på skeppet så skickade vi iväg
orchkvinnorna och lastade oss ombord. När vi seglade ut började det krylla av
orcher, iallafall ett femtiotal, på stranden som skjöt pilar utan att träffa
och skrek saker åt oss. Masur skrek saker tillbaka på deras märkliga språk.
Vinden mojnade och vi ankrade upp för en stilla men
stjärnklar natt ute i viken. Giovanni tog tillfället i akt att skåda
stjärnorna. Han berättade att saker tydde på att en konflux, en mycket stor och
omvälvande och antagligen farlig förändring, är i antågande. Han oroade sig
över att den ondskan vi släppt ut ur gravkammaren skulle ha med det att göra
men efter en natts stjärnskådande kom han fram till att det nog inte hade med
varandra att göra. Däremot att det troligen var Sarkath Hans spöke som vi stött
på men att spöket är bundet till sin grav. Masur bidrog med sin bildade kunskap
om odöda och menade på att det troligen rörde sig om en kummelgast, ett spöke
som är farligt men inte kan lämna sitt gravkummel.
Dagen därpå kom vi till Trovlik. Jag använde en del
av resarnas silver till att köpa billig valolja. Giovanni försökte ta reda på
mer om Sarkath Hans. Denne ska tydligen ha varit en ond storbonde som levde för
över 100 år sedan och som älskade att plåga sitt tjänstefolk, bland annat ska
han ha slitit loss folks naglar. De gamla tanterna vid oljekoken visade sig
veta en hel del och till och med känna till spöket som de menade skulle gå att
besegra med ljus och att den onda kraften sitter i hjälmen. En av dem visade en
hand som saknade naglar vilket tydde på att hon en gång bott med Sarkath Hans,
i så fall måste hon vara mycket äldre än hon ser ut! De kände också till den
analkande konfluxen som de skådat i valoljan vilket verkade förvåna Giovanni en
aning.
Efter det tog vi oss tillbaka till Arhem där den
gravida kvinnans hemkomst ledde till stor glädje. Hon visade sig vara syster
till Rixa. Vi diskuterade också affärer med en anka från Moggers men kom inte
till avslut i någon affär. På vägen in i hamnen såg vi konvojen lämna och det
innebär att vi nu är fast på Marjura tills höstkonvojen anländer om vi inte
vill riskera den mycket farliga seglatsen ensamma. Men många i vårt sällskap
tycks ha oavslutade affärer här och jag har ju lovat att hjälpa till. Det är bara
att hoppas att affärerna blir lönsamma.
Cracius Carnassos
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar