I
knhmordatemplet (29-30 april)
Stanken låg tung av alla döda
orcher som låg kringströdda i och runt templet vid Biletands fot. De döda
kropparna samlades raskt ihop och brändes utanför templet. Mycket i templet var
tyvärr förstört efter att de smutsiga orchernas rumsterat runt där. Vi
undersökte återigen den mystiska vattenkällan, vars heliga vatten så väl gagnat
oss tidigare. I källan reste sig nu en vattenvarelse, en så kallad vattenundin,
som vi med vår närvaro verkade ha stört. Den verkade acceptera vår närvaro i
och med att Berlindus nämnde vår vänskap till Perima och
knhmordadruiderna; vi kunde därmed fylla våra vattenskinn med det
livgivande vattnet. Detta gick mycket bra tills dess att Mazur plötsligt gjorde
entré i rummet. Helt plötsligt så exploderade allt och vattenanden kastade
sig upp ur källan, nu helt plötsligt både vred och aggressiv. Den reagerade
tydligt mot Mazurs närvaro och mot den snöboll som han kastade i källan! Vi
andra var minst sagt förundrade över andens reaktion samt upprörda över Mazurs
tanklösa upptåg. Brukar inte lärda kloka män vara sansade till sin natur? Mazur
visade den dagen uppenbarligen en annan sida som vi inte tidigare sett.
Mot Baletind
(30 april - 3 maj)
Vädrets makter gav oss en god start
på vägen mot jättarnas berg Baletind, med soligt och klart väder. Under dagen
iakttog vi på håll en isbjörn samt en hjord med isoxar. Mot kvällen slog vi
läger och en stark storm blåste upp under natten. Stormen höll i sig under hela
natten och den kommande dagen, vilket gjorde att vi var tvungna att vänta ut
stormen och stanna ännu en natt. Följande morgon så hade vinden mojnat
tillräckligt för att vi skulle kunna fortsätta vår färd över de vita vidderna.
Ytterligare en storm drabbade oss på vägen mot Baletind men resten av resan
förflöt för övrigt lugnt. De många stunderna av stillasittande i tälten gjorde
att vi kunde prata en hel del med varandra. Bland annat så snappade jag upp
Berlindus och Mazurs samtal om magi, där animisten Berlindus beskrev sin kamp
mot nekromantin. Mazur lyssnade noga men verkade inte riktigt helt dela
Berlindus uppfattning.
Under dagen nådde vi fram till
jättarnas boplats vid Baletind. Vi möttes av en ung herde som trotts sin ringa
ålder var hög som ett mindre hus. Herden vaktade en hjord med ett par mammutar.
I jättarnas by fanns ett par hus och totalt var de tio till femton stycken. Vi
träffar de två jättarna Basimor och Storhule som erbjöd sig att visa oss och
följa med till Shaguliternas tillhåll i Dymramassivet. Alla kände sig nog lite
tryggare när vi fortsatte resan med beskyddet av två kraftiga jättar.
Vid
Dymramassivet (4-5 maj)
Shaguliterna sägs hålla till i en
vulkan vid Dymramassivet. Vulkanen var lätt att finna men det var svårare att
finna en väg in i själva kratern. Vi undersökte olika sätt att ta oss in på.
Berlindus lyckades att knyta en familiar till sig (fågeln Eron) som
framgångsrikt flög in i kraterna och raporterade vad den sett. Nere i kratern
låg Shaguliternas fäste, byggt av det hårdaste dvärgjärnet. Inte den
trevligaste platsen direkt men den var trots allt vårt mål…Vid ett av
brofundamenten som gick till tornet fanns en av de två runor som dvärgarna berättade
kunde användas för att förstöra hela konstruktionen.
På morgonen den 5 blir vi brutalt
anfallna av en vidrig flygande horndemon. Det verkade som att den medvetet
valde det svagaste bytet då den urskiljningslöst gick till angrepp mot den
lilla försvarslöra ankan Spugg i vårt sällskap. Mot alla odds klarade sig ankan
med nöd och näppe när riddaren Leonidas tappert dräpte demonen. Man kan
verkligen fråga sig vad en sådan liten krabat som en anka har här att göra?
Vårt sällskap och jättarna
beslutade sig för att locka fram en större skara av shaguliterna och deras anhang,
för att på så sätt kunna möta dem i en öppen terräng som vi valde. Planen
lyckades och en strid av episka mått ägde rum. Två demoner, arton orcher och
två shaguliter låg döda när striden var över. Hur gick det för oss? Inga döda,
någon skadad?
Vrax, elementarmagiker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar