Om vår ankomst till Kmordatemplet

Vi krängde av en del betar mot vinterutrustning eftersom planen var att ge oss ut på isen med Kmordakvinnan Perima. Affären gjordes med Moggers hantlangare Spugg Kvackarius, en hårdför förhandlare och synnerligen irriterande liten anka. Jag kände därför direkt att det här var en som man skulle kunna få nytta av om man fick över honom på sin sida. Efter många öl beslöt han sig för att ansluta sig till oss.

Dagen efter var det rättegång mot de två som överlevt attacken mot oss. En advokat la sig i men jag och Spugg lyckades finta bort honom. Redan här kom ankan till nytta. Fogden dömde båda till döden men Leonidas bad om nåd för den buse som givit sig. Detta uppskattades av marjurierna och av fogden som omvandlade straffet till slavarbete i svavelträsket.

Den vackra kmordaprästinnan Perima tog emot oss och vi gav oss ut på glaciären. Att färdas på isen är tungt jobb men också mycket farligt. Att känna isen är viktigt och utan Perimas kunskap hade det kunnat gå riktigt illa. Under resan såg vi en av de äckliga flygande demonerna som shaguliterna håller sig med.

Väl framme vid Kmordatemplet möttes vi av oroande tecken. En staty vid ingången saknade huvud och var nerklottrad med svartfolkstecken. Snön på gårdplanen var upptrampad. Vi gick fram mot dörren till själva tempelbyggnaden när den for upp och två levande skelett stormade ut. En zombie klev ut genom ett fönster och Leonidas utsattes för magi som förblindade honom. Medan vi hade fullt upp med att nedgöra de odöda anfölls Vrax av en flygande demon. Det såg riktigt illa ut men tillsammans kunde vi dräpa den efter att Berlindus botat Leonidas blindhet. Under tiden lyckades Perima framkalla någon form av isvarelse som undsatte oss. Valentino sprang in genom fönstret och angrep magikern som var en grön man med märkligt utseende, klädd i kåpor som liknar de Malek Mangus bär. Han flydde in ett annat rum och barrikaderade sig där men isvarelsen slog sig igenom dörren och dräpte honom.

När vi undersökte templet visade det sig att alla kmordadruider var döda. Ledaren Sherban hade brutalt torterats till döds och därefter utsatts för ritualmagi som enligt experterna skulle syfta till att fortsätta tala med honom efter hans död. Jag och Masur undersökte den döda magikern och jag kunde fortfarande känna en magisk närvaro hos kroppen till dess att jag avlägsnade huvudet. Enligt Masur verkade han vara mänskligt men förvriden på något märkligt vis. Huden var grön och hans matsmältningsmekanism tycktes tillbakabildad.

När jag undersökte en av de döda druiderna som visade sig vara Perimas syster så kom hennes spöke upp och talade till mig. Hon sade att de blivit förådda av en novis som också varit hennes käresta och som mördat dem och sålt dem till de gröna männen från norr. Hon talade om hämnd men att vi först skulle föra den heliges huvud i säkerhet och följa Demonas ström från kryptan till drakens mun och vrida på två solkors. Demonas källa med fantastiskt helande vatten fanns i templet men att följa dess ström var svårt. Perima kände inte heller till var kryptan fanns.

Vi undersökte också tornet vid gårdsplanen. Där fanns fyra fönster i de olika vädersträcken men målningar under. Mot norr fanns en bergskedja med ett torn. Bergskedjan kan man skymta på avstånd men något torn var svårt att se. Mot öst var ett ensamt berg, en mammut och en man stor som mammuten avbildad. Men också en man blåsandes i ett horn (det fanns också ett mammuthorn att blåsa i inne i templet. Där var också ritat noter. Malek spelade noterna på sin flöjt och Perima sade att det var en sång som kallades den siste isdruiden. Hon berättade  också att det bor isjättar vid ett ensamt berg i öst och att dessa är vänner med isdruiderna. Under det södra fönstret var templet avbildat men med en markering på gårdplanen som vi misstänkte föreställde en lucka under snön.

Vi släpade ut hornet och efter mycket ansträngning lyckades Masur spela melodin. Tonen var så kraftig att en del av muren rasade. Senare kom två isjättar och talade med oss. De blev mycket upprörda över det vi berättade och sa att de skulle gå till bergen i norr och hämnas på shaguliterna om en månad. De gav oss mat och sa åt oss att spela melodin igen om vi behövde hjälp.

Vi grävde i snön och fann en låst lucka. Men vi hade hittat nycklar som ska ha tillhört Sherban och en av dessa passade. Där nere fann vi kryptan. Där hängde sju mumifierade människor på krokar och där fanns också ett bord med mumifieringsutrustning. Bakom ytterligare en dörr ledde en trappa ner. Därnere kom ur ett hål i väggen vatten från demomas källa som försvann ner i en brunn i gångens slut. I vattnet låg sju hängsmycken av en sort som Perima sa att även Sherban haft men som shaguliterna tycktes ha stulit. Väggarna var dekorerade med självlysande blå stenar.

Vi lyfte på gallret till brunnen och där fanns hål i sidorna på schaktet så man kunde klättra ner. Längst ner tycktes det försvinna ner i en underjordisk sjö men en bit ner kunde man klättra in i ett rum med ett drakhuvud. Huvudet visade sig som tur var inte vara äkta utan en mycket skickligt utförd skulptur. Dvärghantverk, liksom resten av templet, påpekade Eredrim.

Under den svarta sand som täckte golvet fanns ett vred format som ett solkors. När vi vred på det öppnades drakens käft. Däri låg ett skelett av en ångkokt man som verkade ha varit död ett år. Av utrustningen att döma har han varit en välbetald tjuv med ett fint silversvärd och högklassiga dyrkar.

Eredrim kröp in i drakens mun och kom igenom en gång till en sal med statyer och en kista. Så fort han rörde kistan for locket upp och en sten sköts ut ur väggen men missade lyckligtvis. Drakmunnen började stängas och het ånga fyllde rummet. Men Eredrim och vi andra hann ut tillräckligt fort för att inte bli ångkokta.

Senare gjorde vi ett nytt försök. Denna gång fann Eredrim ännu ett solkors som desarmerade fällan och nu fann han också ett stenhuvud. Han tog med det upp och det föreföll öppningsbart. Perina öppnade det i kryptan och nu försvann allt ljus förutom från en av stenarna som Valentino tagit med sig. I det ljuset såg vi ett huvud, som tycktes sjunga utan ljud.

Cracius Carnassos