Arhemloppet

Ur Eredrims långa brev hem.
Medan de andra var uppe i Farinata för att stoppa jordeblodskällan och rädda Melealina från Shaguls offerplaner så var jag upptagen med att hålla reträttvägen öppen. Bland annat hittade jag tre odöda skelett som stod och hackade sten i en av gångarna, och jag visade dem några bra svingtekniker. Deras benknotor ville dock inte sluta leva efteråt så jag packade ner dem i min ryggsäck, med tanken att bygga ett gående koffabord av dem när allt det här är över.

Efter ett tag hörde jag ljudet av ett springande sällskap eka genom gångarna, med Tariqs omisskännliga fotsteg bland dem. Ute vid Crax-barbarernas läger hann jag ikapp dem, och hälsades glatt av Valentino:

“Eredrim! Gött! Du och Tariq kan väl sticka i förväg med krukan så ska jag bara ner och loota en sista gång. Jag kommer ifatt er senare med mina sjumilasteg, he-he-he!”

Krukan som Valentino refererade till var alltså glassurnan från Krau-Ki som nu innehöll det sista flytande jordeblodet på Marjura. Jordeblodskällan i Farinata var stillad!

Säkert visste nu också Shagul och varenda vandöd på Marjura om att jordeblodet slutat flöda. Den vandöda crurihäxan Rirba hade bett oss att föra det sista jordeblodet ett par mil bort från Farinata, dit hon kunde ta sig utan att bli genomskådad av Shagul. Med det sista jordeblodet skulle hon sedan leda sitt folk ner i havet och ut ur historien, vilket inte vore en dag försent. Så nu gällde det att kuta!

Vi valde samma väg som vi kommit, rakt genom dalgångens snår och sumpmark och upp över motsatta sidans bergkam. Tariqs nya barbartjänare, Ogrude, gjorde sig här oväntat nyttig genom att visa oss några relativt farbara stigar i omarkerna.

När vi hade sprungit en massa timmar i sträck började vi ledsna en aning. Vi bestämde oss för att vila ett par timmar i samma grotta som vi besökt på ditvägen. Sedan fortsatte vi springa.

Efter ytterligare några timmar började vi undra var Rirba höll hus. Distansen borde redan vara tillräcklig. Tariq stannade upp och hojtade efter Rirba, men svarades istället genom ösregnet av en skock vandöda bönder som kom springade mot oss. Vi gjorde kort process med dessa förlorade själar, men noterade samtidigt deras dragning till Tariq och jordeblodet. Det verkade alltså som att vi hade ytterligare en sporre att snabbt göra distans bort från Farinata och de vandöda horder som vistades där.

Förhållandena var dock miserabla. Terrägen var svårframkomlig även för en marjurerson som jag, och därtill verkade själva vädergudarna vara gramse på oss. Det som börjat med ösregn och hagel utvecklades under natten till full storm!

Det var hårda bud, men vi bet ihop och lubbade på. Ogrude var dåligt klädd för det iskalla regnet som stormen rev ner över oss, och ett tag såg barbaren ut att bli den första att svikta, men han bet ihop och lubbade på även han. Nästan som en dvärg, faktiskt.

Men om vi tyckte att färden så långt varit jobbig så var det ingenting mot vad den skulle bli! Trots våra ansträngningar och trots mitt goda stigfinnarsinne så sprang vi rakt in i en vandöd armé, mitt ute i ödemarken! Tusen och åter tusen outröttliga vandöda var nu hack i häl på oss!

Någonstans under den tumultartade flykten kontaktade Cracius oss via silverskålens magi, men det fanns ju inte direkt någon tid att språkas. Vi kunde i alla fall förklara att de vandöda var efter oss och att vi flydde mot Arhem.

Den första att kollapsa var Perima. Hon föll ihop när vi sprang på stranden till en fjällsjö. Vi såg att det låg en liten holme i mitten av sjön, och Tariq hade en idé om att landakänningens lagar kanske gällde även insjöar. Därmed tog jag över urnan med jordeblodet från Tariq, så att han kunde simma ut med Perima till holmen. Ogrude och jag forsatte således ensamma med jordeblodet.

Med hornstötarna ekande bakom oss sprang vi vidare. Vi sprang, och vi sprang, och vi sprang rakt in i en återvändsgränd! Ravinen vi följt uppför bergssidan slutade tvärt i en lodrätt klippvägg.

Under flykten hade jag varit tvungen att offra delar av min packning för att lätta på vikten, men ett föremål jag behållit var en liten plunta med stridsdryck, och den drack jag nu. Säkert hade även Ogrude kunnat använda lite lånade krafter, men jag drack allting själv, och därav ångrar jag inget.

Det som skedde var i alla fall att Ogrude och jag började klättra upp för klippsidan, som var både brant och hög. Ogrude tappade sitt fäste någonstans halvvägs upp och föll ner till den anstormande hären av vandöda. Själv lyckades jag klänga mig hela vägen upp, och det siste jag såg innan jag fortsatte att springa var hur Ogrude gick i strid med de vandöda. Nästan som en dvärg, faktiskt.

Med stridsdrycken pumpande i mina ådror lyckades jag ta mig genom de sista timmarnas språngmarsch, till jag slutligen såg Arhemsbukten nedanför mig. I ett övergivet fiskeläge strax utanför Arhem fann jag en eka, och med mina sista krafter rodde jag ut från stranden som snart fylldes upp av den efterföljande vandöda hären.

Men stormen rasade ännu och det fanns få skyddade platser jag kunde nå med min bräckliga farkost. Ett skeppsvrak utanför Arhems hamn blev min räddning, och uppkrupen i vrakets förpik kunde jag till slut få lite välbehövlig vila.

Jag vet inte hur länge jag sov, men jag väcktes av Cracius stämma ur en silverskimrande vattensamling. Allteftersom jag förklarade situationen för Cracius började jag inse hur problematisk den var: Stränderna runt Arhem var fulla av vandöda. Vädret gjorde det omöjligt att ta sig någonstans med ekan. Och samtidigt hörde jag en horndemons skriande rakt ovanför mitt gömställe!

Cracius kunde ju inte göra mycket för att hjälpa mig, så jag bad honom istället att använda nästa öppning i silverskålen till att kontakta någon med krafter som kunde hjälpa: Rirba, som lovat att slutföra arbetet, eller rentav vår gamla vän Berlindus, som kunde ta formen av en mäktig havsörn!

Det har senare berättats för mig att Cracius ändå gjorde något för mig den natten. Efter vårt samtal gick han ut i stormen och gjöt sitt eget blod i åkallan till Marduk, och jag är benägen att mena att hans böner hördes den här gången. Stormen tilltog nämligen till orkanlika proportioner under natten, vilket gjorde det omöjligt för både vandöda och demonödlor att försöka nå mig. Troligtvis spolade även stormen bort stora delar av den vandöda hären, ut i Arhemsbukten, för morgonen efter såg leden på stranden betydligt glesare ut, och någon horndemon syntes inte heller till.

Eftersom att min eka också spolats bort av stormen hade jag börjat arbeta på att bygga en flotte, när jag såg en ny eka komma guppande mot mitt vrak. Det var Tariq och Perima och Ogrude som kommit efter mig!

Med sällskap av goda vänner kändes situationen genast lättare att bära. Dessutom hade vår aktivitet ute på vraket också noterats av de vandöda inne på stranden, och en härold stegade fram och började böla okvädingsord på deras fallna språk. Tariq, som lärt sig Itilgres döda tungomål genom att slicka på lertavlor från Isakra, gav dem svar på tal. Ordväxlingen höll på en god stund, innan Ottar, de gamla crurernas kung, resolut högg huvudet av sin härold, och det blev tyst.

“Ge oss frid!” ekade till slut Ottars mäktiga stämma över Arhem. “Släck källan!”

Kungens ord verkade förbrylla den vandöda hären lika mycket som oss.

“Vi har trotsat gudarna länge nog, och se vart det har fört oss!”

Det här lät ju som goda nyheter för oss, men Ottar gjorde inga ansatser till att faktiskt leda sitt folk ut i havet så som Rirba planerat. Istället verkade Ottar vilja att vi hällde ut jordeblodet i havet. Efter en del överläggande mellan Tariq och mig, så som varandes de på plats mest kunniga om vandöda ting, gjorde vi kungen till viljes. Först bara en liten skvätt, och sedan alltihop. Men inget hände.

“Lögnare!” dånade kung Ottar på stranden och slungade sin stora tvåhandsyxa mot oss, vilken dock bara träffade vraket.

Efter ett tag började delar av den vandöda hären bryta upp och vandra bort mot glaciären. Sist kvar på stranden stod kung Ottar och spanade håglöst ut över havet, innan också han vände om och gjorde sin armé följe.

Vad hade vi gjort för fel? Betydde detta att det ännu fanns jordeblod kvar på Marjura? Dettta var frågor som ingen av oss hade svar på.

Ogrude verkade åtminstone nöjd med sin nya yxa. Nästan som en dvärg, faktiskt!

 Ur det comankiska kompaniets rapport: 

På Clusta Noba växte palatset, och blev större, med fler vakter. Giovanni håller fortet med Bodonius och trakorierna. Ranzarderna är kvar på ön med sina gripar och slåss mot de odöda. Leonidas slöt en pakt med ranzarderna där trakorierna och ranzarderna delar upp ön mellan sig så att trakorierna skall kunna flytta upp sina kastmaskiner. Tyvärr så smäller de odöda upp egna kastmaskiner med hjälp av barbarer och förstör trakoriernas kasmaskiner. För att förstöra de barbariska kastmaskinerna försökte Leonidas övertala Ranzarderna att skicka ett exploderande spjut med en gripryttare, men gripen flög för lågt och prinsen blev dödad.

Från Tariqs anteckningar:

Vi vandrade bort mot vulkanen Kislak för att hitta jordeblodskällan. De blev överfallna av barbarer. Efter att ha försökt förhöra en barbar och fått reda på lite om en hemlig dörr så lämnades ingen barbar levande. Efter att ha spanat ett tag så smög våra hjältar fram mot vulkanen och började leta efter den hemliga dörren. Det kom ett meddelande från en liten fågel som berättade att Melialina var bortrövat av ett flygande monster. Hjältarna får tipset om att inte använda magi i närheten av Kislak för att Shagul kan märka det.
De tappra hjältarna hittar vad som verkar vara gången till den hemliga dörren in i vulkanen. Efter att ha utmanövrerat de våldsamma barbarerna och deras häxa så listade de ut hur man skulle ta sig in i vulkanen och lämnade kvar Perima att vakta gallret vid utgången. Inne i vulkanen finns det skelett som gräver sten i en bottenlös påse, tillfångatagna dvärgar till Eredrims glädje, samt Didra som avslöjar att det snart skall ske ett offer, samt att hon är sugen på att slå ihjäl Shagul.

Krau-Ki

Vi vandrade in bland övergivna gamla hus och ruiner. Staden pryddes av ett enormt vackert istak med en sjö ovanpå som hållt den dold länge. Vi möts av en fastfrusen kraurerkrigare. I dess isiga kött satt en kaststjärna som utstrålade mycket mörka krafter, som vi naturligtvis pillade loss.

Ett stort osynligt monster lurkade omkring. Nästan teleporterande från tillfälle till tillfälle. Med ren alvisk skicklighet undvek Aralanaphi att bli spetsad av dess enorma horn. Det var ett vidurligt vitt apliknande monster. Med kaststjärnan som vi tidigare hittat lyckades Tarik till slut stoppa det. Tarik såg att det glimmade till runt hornets bas och när han slet loss det visade sig vara ett fantastikt svärd av magisk natur. Monstret identifierade Perima som Kmorda själv.

Detta var inte det enda vi hittade. I botten av en syrabasäng vaktat fann vi en mycket speciell flöjt. Som vi med list lyckades fiska upp. Inte långt därifrån fanns en stor sal, där en fest tycktes ha frusit inne. I salen fanns två troner, en prydd av ett mindre banér av en enhörning och en av ett större med en knuten näve av samma typ som Krurerna verkar ha på sina fanor. Inne i ett förråd hittade vi ett mycket speciellt bevaringskrus som tycktes hålla saker färska i evig tid. I kruset fann Vrax en mycket god glass som han glatt mumsade på hela resan.

Mitt i staden fanns ett halvt stentorn, Rirbas gamla magitornie, vars topp hade fastnat i istaket för längesedan och slitits av dess botten. Tre av oss lyckades ta oss upp och efter en del erfarenheter med elektriska fällor och kryptiska pussel lyckades vi få tag i dess hemlighet. En mystisk elfenbensstav som gör allt stilla. Och Rirbas mörka gamla magibok.

Nu hade vi alla artefakter vi behövde. Synd att vi inte förstod det för nu behövde vi fly staden då en enorm hord av odöda grävde sig in mot oss. Vi sprängde istaket, tömde sjön ner i staden och flydde upp genom en gång i isen som innan dess var en fors matad av sjön.

Vi drog vidare mot Biletand, Kmordadruidernas gamla tempel. Vi dök ner i skattkammaren bakom drakfällan, där vi tidigare varit en gång, där hittade vi ytterligare en kaststjärna och en massa guld. Vi började även undersöka Rirbas gamla magibok vi hade hittat och vi höll på att sugas in, men överlevde näppt. De gamla prästerna där som var begravda hade ju vaknat upp nu och rörde sig som vandöda. Sen kom Rirba dit. Hon hällde obrytt ut Vraxs glass och tog tillbaka sin bok. Rirba förklade att vi måste ta en del av jordeblodet och lägga i urnan. Resten ska släckas med elfenbenstaven. De vandöda kommer följa jordeblodet ner i havet, till ett lungt efterliv. Denna ritual kommer stoppa att de blir 10000-tals odöda av de vandöda.

Valentino har plågats av mardrömmar i flera dagar och har ont i nacken där han har en bisticksliknande grej i nacken. Aralanaphi var den enda som mindes att det var på bladverk som Valentino fick ont, efter ett rådslag med ragoner och spritt folk. Kariaka, modersragonen, gick ju runt och kände och slickade på oss, kanske var det hon som hade ställt till med besvä? Dessa förunderliga varelser klev  i land på Majuras fastland.

Eld och is – resan från vulkanen till staden under isen

Ur elementarmagikern Vrax anteckningar:

Vårt sällskap var nu återigen på färd över Marjuras isvidder, med målet att lokalisera och ta oss till den mystiska staden Krau-Ki, som sägs vara beläggen under själva Khmorda-glaciären. Himlen bakom oss förmörkades av det askmoln som spydde ut från vulkanen bakom oss. Det var nog inte bara jag i sällskapet som kände mig lite medtagen efter den senaste tidens händelser, som varit ytterst dramatiska och påfrestande. Konfluxen närmar sig med ilfart, och alla krafter som har för avsikt att försöka kontrollera eller påverka den har dragits till Marjura. Den närmaste tiden kommer att bli en svår prövning för oss alla, och det är nästan otroligt att inse vilket enormt ansvar som vilar i våra händer.

Jorddragaren hade befriats tack vare våra insatser, och den satte hela ön i rörelse inför den stundande konfluxen. Den energi som frigjordes i samband med detta orsakade dock jordskalv och ett vulkanutbrott, och vi hamnade i dess epicentrum. Vårt sällskap var tvungna att fly hals över huvud för att försöka rädda livhanken. Vi hade lyckats lokalisera jorddragarens rotationspunkt till en plats uppe i Itlasbergen tack vare informationen som vi fick från Etorgos gravkammare. Vårt sökande efter jordragaren tog oss djup ner i bergets innandöme. Jag har inte för avsikt att i detalj redogöra för alla de strapatser och eskapader som möte oss – men långt in i berget fann en besynnerlig labyrint med passager i olika höjdlägen. I labyrintens mitt fanns ett starkt ”mörkt sken”, som inte är helt lätt att beskriva. Dess sken gjorde att flera av oss tappade synen – symtomen är kanske något som kan liknas vid snöblindhet. Starka magiska krafter fanns i och runt mörkret i labyrintens mitt, och genom att uppbringa alla mina krafter försökte jag och lyckades bryta magin genom en mycket kraftig skingrabesvärjelse. Den var den som gjorde att jordens innandöme gjorde uppror; berget skälvde kraftigt, och sprickor och avgrundsdjup öppnades helt i vår närhet och bergets röda innanmäte steg i snabb takt mot oss. Vi sprang för allt vad benen bar och om vi skulle klara livhanken var vi tvungna att ta oss upp så snabbt som möjligt; annars hade vi blivit stekta levande. Eftersom vi lyckades ta oss ut ur berget något snabbare än lavafloden kom vi i alla falla helskinnade ut igen i friska luften, men hela berget skälvde och det var ett fullständigt vulkanutbrott som jagade oss! Tiden var knapp och vi kastade oss mer eller mindre på våra pulkor och skidor och åkte utför de branta snöklädda bergsluttningarna. Skalven utlöste laviner och hack i häl jagade både lavafloder och snöras. Det var inte långt borta att alla strök med under flykten utför berget. Stenblock och sprickor i isen hindrade emellanåt vägen och det hela var fullkomligt livsfarligt. Mot alla odds överlevde jag kälkåkningen och väl på plan mark kunde vi i sällskapet återförenas. Tragiskt nog klarade sig inte vår alvvän Iliel. På håll såg jag se hur han i ett hopp landade snett för att genaste bli begraven av de nedstörtande snömassorna.

Istäcket på glaciären låg tjock under våra fötter när vi begav oss söderut för att finna staden under isen. Enligt Rirba skulle vi där söka efter flera föremål: urnan, nyckelflöjten och elfenbensstaven. Resan bjöd emellertid inte på några större överraskningar och gick förhållandevis lugnt till. Däremot stötte vi på ett par dvärgar som berättar att de är de sista överlevande dvärgarna på Marjura. När det även visade sig att de hade en lite sista skvätt öl att bjuda på blev det nästa för mycket Eredrim – jag har nog aldrig sett denne dvärg såg lycklig någon gång.

Med hjälp av en flotte tog vi oss söderut på en smälvattenälv. Vid horisonten såg vi en rökplym som vi förstod kommer från de eldar som man använde sig av för att försöka smälta sig ner till Krau-Ki. Efterhand mynnade isälven ut i en tvådelad smältvattensjö, som ska ligga ovanför staden. Sjön verkar inte ha något annat utlopp och vattnet måste rinna vidare ner under själva glaciären. Tariq, som är en duktig simmare, dök ner i det kalla vattnet och lyckades till slut hitta en passage, som ledde neråt, i den bortre delen av sjön. För att vi skulle ha en chans att ta oss genom den var vi först tvungna att försöka leda bort vattnet. Med hjälp av kraftig en iselementar, som jag frammanade, lyckades vi dämma av den bortre delen av sjön. Och så snart som vattenflöden från älven stoppades sjönk vattenytan snabbt och en passage nedåt in i glaciärens hjärta stod nu öppen för oss.

Färden nerför i isschaktet var inte helt riskfri, men vi lyckades oskadda ta oss ned och det som sedan väntade var en färd nedåt genom mystiska labyrintliknande gångar och efter ett par timmar kom vi fram till något som visade sig vara en enorm underjordisk sal i isen, och där kunde vi nu skåda ut över den övergivna staden Krau-Ki. Alla undrade nog vilka faror och hemligheter som dolde sig i den mystiska staden.  

Samtidigt på Clusta Noba

Resan till Clusta Noba var ganska händelselös men väl framme fick jag återse Hildur Ornetand, världshusvärlden från Arhem, som blivit något av en ledargestalt för Marjurerna. De verkade måttligt roade av att en trakorisk styrka kommit men jag försökta förklara att vi kommit för att bekämpa de odöda.

Ett kärare återseende kom efter någon dag när ett gäng spejare kom med Giovanni i släptåg! De anklagade Giovanni för att ha uppfört ett försvarsverk på ön, något han sade sig vara oskyldig till. Vi gav oss av för att beskåda skapelsen, och det var en imponerande byggnad som såg något malplacerad ut. Den vaktas av demoner som snabbt likviderade den stackars soldat som Praanz beordrade fram, men Giovanni fick komma och gå som han ville. Praanz tilläts gå in i sällskap med Giovanni, och de gick in för att inspektera och förhandla.

Då rapporterade spejare om rörelser på en strand. Jag tog 20 mannar för att undersöka, och det var ransarder som hade kraschlandat ett av sina skepp. Jag insåg snabbt att vi var för få och beordrade reträtt, några klåpare fick dock sätta livet till. Jag nedgjorde två spejare, med god hjälp av deras uppblåsta egon som fick dem att möta mig en och en i närstrid i stället för att skjuta mig med båge. Ransarderna kallar det väl för mod, men det är en tunn gräns mellan mod och självmord.

En ransardisk styrka rörde sig mot byn men nedgjordes, tyvärr inte utan förluster på vår sida, medan resten förskansade sig på en bergstopp varifrån de trakasserade oss med hippogriffer. Med en krigslist kunde vi lura ner större delen av dem under natten. Vi upprättade vad som såg ut som ett spejarläger i en klyfta, ett lätt byte för blodtörstiga ransarder. Dock hade vi i lönndom placerat ut ett stort antal elitsoldater. Eller vad man nu ska kalla dem, jag saknar Valentino och Eredrim...

Hursomhelst gick de i fällan och vi dräpte de flesta med måttliga förluster på vår sida. En del av mina mannar i lockbetet som tillsammans med mig tog första smällen gick tyvärr åt, plus en del av Komankerna.

Endast ett fåtal var nu kvar på bergstoppen och vi kunde rikta fokus mot de odöda brobyggarna. När de är klara med bron kommer de mötas av Eniaken och stenmurar som tillsammans bildar en flaskhals som är vårt enda hopp, eftersom de är väldigt många fler än oss. De hade dock kastmaskiner, som vi ville oskadliggöra. Vi seglade in med våra skepp i sundet och lyckades slå ut deras kastmaskiner med våra. Tyvärr lyckades ett skepp krascha in i stenbron som de osösa bygger, med mycket onödigt manfall som konsekvens. Jag börjar alltmer tvivla på våra förutsättningar. Vi ankrade iallafall upp vår galbalon för att bombardera de odöda.

Ett misstag skulle det visa sig, vilket följdes av flera andra. Vi sände ut Svarta Pilen för att spana efter ransardflottan, men den sylvoleumbombades av ransardiska hippogriffer och sattes ur stridbart skick, och nu kom resten av ransardernas flotta. Våra karaveller sattes ut för att möta dem, det gick ganska bra och vi sänkte alla deras mindre båtar men våra blev svårt skadade, och vår galbalon hann inte dit i tid. Och deras galbalon kom igenom. Vi hade hela vår försvarsstyrka inklusive kastmaskiner i byn, men ransarde undvek byn och valde att kraschlanda sitt skepp på klipporna där första skeppet anlänt. Våra soldater skyndade dit men inte inna ransarde hunnit i ordning och det blev ett nedrigt nederlag. De tog sig upp på sin bergstopp och vi har fått satsa på att befästa byn.

Moralen var körd i botten och bland kondottiärerna gick rykten om att jag var en ransardisk spion! Det var upprorsstämning och vi lyckades spåra ryktesspridningen till en kondottiär som visade sig vara Cymba, en känd kondottiärledare och illgärningsman från Ilibaurien. Han hyste en stark bitterhet mot mig och mina kamrater för att vi lyckades föra ut det Blå Barnet. Cymba hade nämligen i uppdrag att vakta Blå Barnet och hans misslyckande skadade hans anseende mycket. Ryktesspridningen var ett försök till hämnd. Men när vi stod öga mot öga kunde han inte låta bli att vilja möta mig i envig. Han svingade skickligt sin sabel i snygga finter som nog hade dragit ner applåder på Tricilves arena. Inte lika snitsigt men desto mer effektivt planterade jag min yxa mellan hans ögon. Och med honom dör förhoppningsvis ryktesspridningen.

Högvälborne,

Leonidas de Uriel

Levande kokta

Efter en lyckad pejling av jordflyttarens plats hade vi och vävsällskapet tagit oss upp till en vulkanliknande öppning på toppen av berget. Runt om låg kusligt perfekta rundade stenar, som om havet en gång hade format dem. I mitten fanns en stor öppning med en över hålet utskjutande konstruktion där det hängde en klocka. Mitt emot denna vakade ett stort tjurhuvud i brons. Innan resten av oss hade reagerat var dvärgen Eredrim i full färd med att klättra ut till klockan. Han kastade sig in under den och landade på en plattform medan hans huvud försvann in i klockdelen.

"Det verkar vara en sorts hissanordning, möjligtvis en dykarklocka." - sa dvärgen barskt.

Vi andra, Cracius och Vrax inkluderat, begav oss snart ut på klockhissen och begrundade konstruktionen. Jämt fördelade runt kanten av plattformen var tio gropar i storlek av stenarna. Antagligen för barlast för att få hissen i rörelse. Efter lite dividerande började vi lasta över stenar till klockan. En högst riskabel operation men vana äventyrade som vi var fruktade vi inget. Förrän alven fick en föraning. En obehaglig känsla likt den när någon, eller något, ser på en. Han stannade upp och tittade förundrat på tjurhuvudet mitt emot. Det ljöd lite när alven klampade fram med stenarna. En dov resonans. Alven tog hjalten av svärdet och slog mot klockan. Tjuren svarade. Ett fizz om inte hans öron mindes fel.

"Det är något lurt på gång. Vi bör nog hejda oss." - sa alven med en orolig röst.
"Vaddådå? Är du rädd för en ko?" - svarade dvärgen utan att stanna upp med sitt skickliga men klumpiga arbete.
"Jag tycker bara vi bör tänka en extra gång innan vi start något vi inte har kontroll över."
"Pish pash. Nu sätter vi fart" svarade dvärgen med gladlynt röst, hivade ner sig själv med den sista stenen och helt plötsligt var ekipaget på väg ner.

Alven funderade ett krot tag om han hastigt skulle kasta sig upp men valde att stanna kvar. I maklig takt tjuggade kedjan på. Det blev snabbt mörkt. Helt plötsligt tippade konstruktionen 30 grader, dvärgen lyckades med nöd och näppe med att inte glida ur. De fortsatte ner i sidled i cirka 30 meter innan de återigen rätade upp sig och åkte ner. Det blev hastigt fuktigt och varmt.

"Slå ann ljus trollkarl" - beordrade Cracius.

Ett ljus sken upp över en förskräcklig syn av ett ångkokande bad 30 meter nedanför. Det var verkligen en dykarklocka, en ironisk konstruktion.

"Fort! Kasta av stenen!"

Snabbt lastade vi av alla stenarna men det gjorde inget för vi fortsatte fortfarande, om än lite långsammare, ner mot våran säkra död. I ett hjältemodigt beslut sällan skådat offrade Aralanaphi sig själv och kastade sig ut på mot brunnskanten, klamrade sig fast på den hala, våta väggen som antagligen bara en van sjöalv kunnat göra. Klockan stannade, ordagrant och metaforiskt. Ljuset från trollkarlen blev plötsligt starkare. Det växte stadigt och till slut formades den mäktigaste isgestallt någon av oss hade sett. Sjöormen begav sig ner i det kokande havet och det frätande värmen byttes mot en behaglig sydtropisk lättnad. Alven, som verkade oalviskt ansträngd, hoppade över till klockan igen och snart började den långsamt ticka ner mot sjön. Dvärgen klättrade upp mot toppen av dykarklockan för att inte drunkna medan alven snart simmade ut i det blåa kalla ljuset från iselementaren. Rummet hade perfekta kalkväggar utan några strukturer. Alven tog upp en av stenarna och slog ann så hårt han kunde. Kalken som hade bildats under åren lossnade och avslöjade... ännu en mur. Denna av gröna tegelblock. Alven återvände till sällskapet som nu inte visste vad de skulle ta sig till. Skulle de bege sig upp igen eller skulle de chansa? Cracius begav sig ut och med en otrolig tur eller känsla slog ann på precis rätt ställe. Avslöjade en öppning som han lyckade öppna. Rummet tömdes långsamt på vatten medan sällskapet simmade upp till ytan.

I ett kort bisarrt avbrott mellan död och världsundergång fann sig sällskapet i en spaliknande upplevelse, upplyst av magiskt ljus spelande mellan jadegröna murar och kaustiska effekter i vattnet.

När rummet väl var tömt begav de sig mot öppningen som avslöjade en dörrliknande konstruktion som de långsamt lyckades fösa upp. Innanför var ett tjurhuvud till. Säkerligen gjort för att tömma rummet innan de begav sig ner. Från där begav sig en smal trappa upp till nästa rum där ett pussel avslöjades. Fyra tjurhuvuden i olika färger prydde väggen. På golvet en av tungdelarna till den gröna tjuren. Det var nog bara att stoppa in handen i den gröna tjuren och vrida om? Eller? Efter mycket oense om det logiska pussel offrade sig Vrax och stoppade in armen. TJUCK! Väggen vred sig 90 grader och bakom avslöjade sig ännu en trappa. Denna var längre. Mycket längre och vandrade upp och ner. Det blev varmare. Snart uppenbarade sig en delning i vägen. En ännu smalare gång åt höger eller fortsätta neråt? Sällskapet vek av och fann i slutet av korridoren en vägg med ett handtag. Alven tittade sig oroväckande om och tog sedan tag i handtaget, som gav vika och gjorde stenblocket rörligt. Han tryckte med all sin kraft mot väggen och till slut föll det framåt med alven på det. De föll med en ekande smäll mot golvet, alven på knä, ställde sig långsamt upp efter ansträngningen samtidigt som det längst in i rummet i en spegelrörelse ställde sig upp en 3 meter hög tjur, som sakta själv lyste upp rummet med smaragdliknande runor som klädde dess stenliknande kropp. Ett enormt bröl och damm från hela rummet täckte alven. Aralanaphi drog ödesmättat sitt svärd och gjorde sig redo. Tjuren, stående på sina två ben med en enormt [VAPEN] i handen frustade än en gång stormade sedan fram. Skulle vi fly eller illa fäkta?

-- Aralanaphi?

Jorddragarhymnen och Etorgos gravkammare

Ett rådigt ingripande från Eredrim som stängde portarna när stålklotet var ute fick stopp på fällan. När mekanismen försökte dra upp klotet igen tog det nämligen stopp på porten och kedjan slets av. Nu kunde vi äntligen utforska vad som fanns bakom denna sluga och brutala fälla. Det visade sig vara; inte ett skvatt! Besvikna letade vi vidare.

En annan fälla sköt ut glödgade kopparklot med stor kraft. Bakom den fanns en gravkammare med tre gravar. Ett spöke angrep Eredrim som flydde i vild panik. Och när Eredrim flyr så bör man haka på för det finns inte mycket som skrämmer den lille hårbollen. Så vi alla flydde i vild panik, utom Iliel som stannade och betvingade spöket. Hon fick visioner om en man som tjänat som Etorgos älskare, gift sig med en kvinna och begravts levande.

Efter en del labyrintande, fallgropar och annat hamnade vi i strid med ytterligare skelett, och fann en del värdesaker. Ett av skeletten hade en ring som Iliel kände igen från spökets vision, hon trodde att det kunde ha varit älskarens fru. Jag undersökte skelettet som ut att ha tilhört en kvinna. Vi gick tillbaka till det nu försvagade spöket. Tariq pratade med honom på Ithilgroms tunga. Han sa att han ville läggas till vila på en kulle i solen med sin älskade. Vi tänkte att det kan vi väl ordna så öppnade kistan för att samla ihop hans ben och fann där också en nyckel. Då öppnade vi de andra två gravarna som tillhört Etorgos fru respektive älskarinna och fann där fler nycklar.

Vi velade runt ett tag och jag fick ett par armborstskäcktor i mig, hittade vi Etorgos grav. Rirba frammanade hans ande som hade följande att säga:

Grymma säd
ofödd kallar du...
du vill att jag täljer
vad elst jag ser

Jag minns en klockas klyfta...
ett nedstigande i oändliga djup...
en klang av malm...
en tungas sälta...
en högväg...
ej en hålväg...
en eldkittels kraft

Jag minns en sägd om huvud
ack minns det väl,
om ofagert men dock...

Den örte höre havets sång
den mynte smake dess blod
den hänte röne himlens form
den ögte skåde dess ljus

Vet du det nu eller ej?
Tvungen har jag talat
nu vill jag tiga

Rirba kallade det dravel, hon kallade det Jorddragarhymnen som hon redan kände till.
Vi andra tyckte att det nog skulle gå att få ut ledtrådar ut detta, det var nog inte värre än Vox Ranzina. Dock kände vi att vi saknade Giovannis sinne för kryptiska formuleringar.

När vi kommit ut lade vi älskaren och hans fru på en kulle i solen. Tariq sa att spöket var tacksamt och verkade få frid.

Nästa steg var inte lika självklart. Jag drog mig dock till minnes de gamla platsbestämningarna som Manghalde funnit i Isakras bibliotek, som tydde på att Marjura roterade. Kanske snurrade Jorddragaren runt utan sin karta? Marjura tycktes ju rotera kring en axel i Itlasbergen inte långt härifrån.

Så vi satte av mot Itlasbergen. Vi satte ett ekollon i en dold dal och kontakta Melealina som när eken vuxit upp skickade Nastigast till oss för att hjälpa till att räkna ut den exakta rotationspunkten.
Efter ett nattläger upptäckte vi att vävarnas ledare var död, han hade strypts i sömnen. Det visade sig vara den mumifierade hand som han burit med sig som relik efter sektens grundare som börjat leva. Handen gav sig också på mig men Eredrim mosade den. Grundaren var troligen krurier från Marjura så kanske vaknade handen av att komma tillbaka hit. Medan vi begravde vävarmästaren blev även han odöd men en magisk eld från Vrax satte stopp för det.

Nu kunde vi börja söka oss mot rotationspunkten med hjälp av Nastigasts räknande. Vårt sökande för oss allt högre upp.

-- Cracius Carnassos

Rirbas erbjudande och Store Stenfars förvandling

Giovanni fortsatte sina mätningar under dagen. För varje gång han räknade kunde han ta sig lite närmare konfluxpunkten, men han insåg att det skulle vara nästan omöjligt att helt bestämma dess position. Vid det här laget var halva Clusta noba täckt av rep, snören och markeringar för att lokalisera konfluxen.

Resten av sällskapet hade sökt tillflykt i en grotta tillsammans med alverna i väntan på Praans da Kalve och hans trakoriska armé. De samtalade om huruvida de skulle ge sig i land och träffa den äckliga gamla gumman som stod och väntade på en kulle. Efter att ha talat en stund bestämde de sig dock för att finna en roddbåt och höra efter vad gumman ville dem.

Sagt och gjort. Sällskapet bordade en jolle och rodde i land. De fick navigera mellan några odöda men bulken av Shaguls armé var sysselsatt med att färdigställa bron över sundet till ön. Gumman berättade att hon stod på vår sida i striden och att hennes önskan var att hennes folk skulle få komma till sin sista vila.

Vi hämtade mat och materiel och begav oss i rask marsch över Marjura för att komma till dalen där graven låg. På vägen stötte vi på några odöda bönder som snabbt nedkämpades med svärd och yxor.

Nära Kollam aptis gravdalar fann vi Etorgos gravvalv insprängd i en klippa. Porten var av sten och såg väldigt gedigen ut. Men det var ett hål i ena hörnet där Urdifluff kunde klämma sig igenom. Han rekade insidan men kom strax farande ut med en mängd odöda skelett efter sig. Sällskapet hackade sig igenom horden som försökte strömma ut ur öppningen och efter en stunds strid tog de sig in i gravvalvet.

Vägen var kantad av fällor och sällskapet undvek döden gång på gång innan de kom upp till ett vägskäl långt inne i berget. De fick slåss mot väldiga odöda varelser och hoppa över hissnande djupa gap i berget på vägen. En trappa ledde uppåt och valentino gick sturskt framåt. Han undvek en lös platta som såg misstänkt ut och kom nästan hela vägen innan han trampade på en utlösningsmekanism. Ett enormt klot av stål kom farande mot honom och de andra uppifrån ett hål i taket. De han precis kasta sig bakåt för att komma undan döden ytterligare en gång.

Samtidigt på Clusta Noba hade resten av sällskapet lokaliserat platsen där store stenfar skulle utlösas. Raoga sjäng sin galna sång och ägget började växa i skogen. Efter en stund hade det förvandlats till en tio gånger tio meter stor byggnad kantad av hiskeliga gargoyler. Giovanni och de andra som varit nära när magin hände fick tillträdelse till platsen. Men när Praans da Kalve och hans soldater fick nys om vad som hänt kunde de inte ta sig in utan att hålla någon av de tillåtna i handen.

I källaren på byggnaden fanns ett stort ansikte i sten som Bodonius hittade. Det kom läten från ansiktet och de visste alla att de kommit till rätt plats.

--Valentino Toxys

Resan till Marjura

Bladverk är verkligen ett fantastiskt skepp. Så som alverna kan omforma det så är dess möjligheter i strid nästan oändliga. Med någon som kan sjunga på rätt sätt så finns möjlighet att skapa tampar för att svinga sig till skeppet som skall bordas, eller växa en ramm för att sänka en förhatlig katremass. Resan till Marjura spenderas i lärdomens tecken. Giovanni försöker, tillsammans med det röda ögat, skapa en metod för att bestämma exakt var konfluxen skall ske. Själv bestämde jag mig för att lära mig mer av det alviska språket. När jag och min mentor spatserade runt på skeppet kom vi till vävarnas hytt. På en av deras lårar fann min alviska vän en anledning att börja lära mig det alviska skriftspråket, den var nämligen märkt med en tvetydig skrift. Enligt Trydulne, vävarnas novis, så betydde runorna Itilgres tungomål, men min mentor påpekade att det snarare stod Itilgres mål för tunga. Trydulvne verkade något brydd över att alven påstod att deras heliga reliker var felmärkta.
Utan att tänka så mycket mer på detta, så fortgick vår färd. Vi undvek cyklonerna som verkar förpesta de här haven, de verkar vara lika vanliga som skeppsråttor på ett trakoriskt krigsskepp. Men det vi inte kunde undvika visade oss återigen vilket fantastiskt skepp Bladverk är. I vår ständiga strävan norr uppslukades vi av en enorm malström som sög oss ner under ytan. Säker på att vår sista stund var kommen, såg jag hur Bladverk sköt ut grenar, rötter, stammar och blad och inneslöt oss i sin trygga famn. Vi dök djupare under vattnet för att rädda oss själva.

Även om det fantastiska fartyget vattenfylldes så hade jag själv inget problem med att navigera under vattnet och bestämde mig för att undersöka hur det gick för de skröpliga vävarna. De hade slängts omkring och deras lårar hade öppnats, och ur låren märkt med Itilgres mål för tunga hade hundratals lerskivor med symboler slungats ut.

Bladverk navigerade uppåt ur djupet vi sugits ner i och snart slog vi upp över ytan som en lekande val. Två av vävarna, Mannohar och Trydulne hade klarat sig någorlunda bra, men något var fel med åldringen Primamus. Crassius kastade sig över honom med kniv och borr i hand, morrandes om att det var tvunget att öppna ett hål i hans huvud för att han skulle överleva. Under tiden som Crassius och Melialina försökte rädda gamlingens liv, med en publik som samlades runt dem, så undersökte jag lerplattorna som låg överallt i vävarnas hytt. Tungomål eller mål för tunga. Jag slickade på en platta, och plötsligt fylldes mitt sinne av en överväldigande röst, som tryckte in sin kunskap i mig: TARMER. Jag blinkade och tittade ner på lerplattan. Tom. På något sätt hade kunskapen om symbolen förts in i mig. Jag brottades med tanken på att få i mig sådan här magi, men lyfte sedan ytterligare en lerplatta och slickade i mig dess kunskap.

Trydulne var oerhört upprörd över att en utomstående fick ta del av denna kunskap och här höll Giovanni till viss del med honom. Mannohar gick dock med på att dela på kunskapen. Så jag och Mannohar katalogiserade tillsammans Ithilgroms tunga, som det egentligen heter. Min nyvunna kunskap över det här språket, samt alvernas tungomål och skriftspråk kommer säkerligen vara till nytta. När vi närmade oss Marjura blev vår resa återigen avbruten. Denna gång var det inte naturen som försökte stoppa oss, om det var så att malströmmen som sög ner oss var naturlig. Nej, det som nu anföll oss var en första smak på det som vi skulle möta på Marjura. Enorma havsormar, vars livsljus släckts, bärandes på en bordningsstyrka med odöda. Är det en hämnd från Praans för att vi har seglat förbi honom, eller är S som sänt dessa fruktansvärda monster mot oss? Men återigen blir vi övertygade om Bladverks förträfflighet. Nog för att havsmonstren bryter igenom hennes skrov, men bladverk lyckas växa igen och täcka alla hål när vi väl slagit tillbaka de odöda som försökte borda vårt skepp. Med ett vakande öga fortsatte vi vår färd och kom till slut fram till Clusta Noba, där vi gick i land.

Ön verkade vara ett tillhåll för någon sorts väderbitna bönder utan vidare livslust. Då vi kommit fram på eftermiddagen så fanns det tid kvar att förbereda för Giovannis lantmäteri. Så fort stjärnorna var framme så påbörjade han sitt stjärnkikande och sitt beräknande. Vi kom längre och längre norrut på ön. Crassius sprang fram och tillbaka och utförde uppdrag, Eredrim däremot, verkade överkommen av molokenhet och försvann iväg från oss. När morgonen grydde och de trakoriska skeppen antagligen närmade sig land, var vi i öns norra ände och Giovanni verkade nöjd med positioneringen. Utan att veta vilken den andra flottan som följde efter oss var, stålsatte vi oss inför det nya mötet med Praans och hans armé.

Plötsligt landade en korp bland oss, reanimerad på samma sätt som de odöda som ansatt oss på båten, med en juvel mellan dess ögon. Den bar oss ett meddelande på alviska. Med Giovannis kikare kunde vi se att någon på Marjuras fastland ville tala med oss.

Vi lämnar ön

Enkimunkarna gnolade sina verser medan ankan Tariq smidigt jobbade sig ner mot djupet. Trots det klara vattnet så täcktes snabbt hans kropp av långa sjok sjögräs. Vi väntade en dryg minut när helt plötsligt ett stort slurpande ljud avbryter allt och vatten forsar bort i en stor virvel! En sidokanal fyller snabbt på virveln. Sen blir allt stilla igen. Tariq verkar försvunnen.

Vi tillkallar snabbt ordensmästaren som snorkigt konstaterar att det finns ingen annan väg ner. "Heliga Absu. På pilgrimsfärden kan ingen komma till din hjälp." säger han lärt. Ingen av oss var speciellt pigg på bege sig ner att leta efter Tariq, han var ändå den bästa simmaren av oss. Crassius börjar frenetiskt leta i det närliggande biblioteket efter ledtrådar. Han hittar inget mer än intetsägande verser, "...heliga Enki öser vishet i djupets Absu" mumlar han medan vi andra konfererar om vad vi ska ta oss till. Även ankan måste ha drunknat vid det här laget.

Brunnen.

Aralanaphi verkar ha trötnat på att diskutera och lossar ett silvrigt rep från ryggen och kastar det runt en pelare bredvid brunnen. Det tycks automatiskt förankra sig i stenens grova textur, likt ödlefötter. Den andra änden sluter sig runt hans midja och han tar ett språng av kanten och faller 5 meter innan han perfekt glider ner i vattnet. Under ytan döljer sig en stor pelare med vridbara symboler på, mellan det en rund dörr i golvet. Aralanaphi vrider runt symbolerna på pelarna och efter ett tag så kommer han ihåg Crassius mumlande från biblioteket. Han ställer in Enki överst, sedan det ösande kruset och till sista Absu. I golvet bredvid porten finns en mekaniskt lås som han trycker ner. Det börjar bubbla. Sen slutar det.  Han går upp till ytan för att ta ett sista andetag. "Jag simmar efter" hojtar Aralanaphi med alvlätt röst blandad med den burdusaste sjöman. Sen försvinner han ner under vattnet igen.

Nere i brunnen gömde sig ett intrikat symbolpussel som gav mening åt verserna Crassius hade hittat i biblioteket. En av symbolerna var Enki.

Aralanaphi simmade lungt nere i hålet som ankan våldsamt hade spolats ner i. Gången verkade fortsätta ner i mörkret kanske hundratals meter men efter ett tag uppenbarade sig en sidogång. Sidogången var en återvändsgränd och han var beredd att bege sig upp igen när han såg samma knapp som hade öppnat hålet i brunnen. Han höll i sig hårt i två passande handtag och tryckte på knappen.

En annan symbol var det ösande kruset.

Kistan

Dörren öppnades snabbt och han spolades våldsamt in i närliggande rum. Han brakade in i en stenkista och ställde sig på knä medan vattnet rann undan. Innan han återhämtat sig helt öppnade sig dörren på nytt och ankan spolades in. Tariq var dock inte lika smidig som Aralanaphi, för han var anka och ingen alv, och fastnade komiskt upphängd på ett spjut. Dock utan några större skråmor.

"Tur begåvas även den klantigaste anka." skrockade den blåslagna alven.

Ankan kvackade argsint medan han hjälptes ner. Spjutet var den främre delen av en uppsättning statyer som vaktade över kistan. Över statyerna lyste kristaller i blågröna färger. Dödligt men vackert. Så fort Tariq hade återfått fotfästet sprang han fram till stenkistan, slickade sig runt näbben och kvackade exalterat. Aralanaphi hjälpte till att få av det tunga locket. Insidan lyste gult av allt guld. Några stentavlor vilade tungt ovanpå. Snabbt och smidigt ryckte Tariq åt sig tre stycken stora kristaller som skimrade med ett magiskt sken. De försvann in under hans rock och han sträckte sig efter guldet men stannade helt plötsligt upp som att han kom ihåg något obehagligt. Aralanaphi tänkte att om Tariq inte ens rörde guldet så är det nog bäst att låta det vara. Dock fastnade han för ett stort silverfat av samma sort som Giovanni hade. Han tog en sidenskarf från sin klädsel och trädde genom dess två handtag och knöt fast det på ryggen medan Tariq hoppade in i kistan och försökte läsa stentavlorna.

"Jek Ara.. are.." stavade ankan.

Det här var ingen text för en sjöman, inte ens en alvsjöman, eller ännu mindre en plundrande anka. De behövde en lärd man. De letade snabbt reda på öppningsanordningen till dörren, tog ett djupt andetag och beredde sig på det värsta. Rummet vattenfylldes dock i lagom takt och de tog sig tillbaka till sällskapet utan problem.

Efter lite övertalning och försäkringar om att spjutet inte utgjorde någon fara, något av en vit lögn, begav sig Crassius ner till rummet. När han kom upp igen såg han upplyst ut. Han hade läst texten, medan den inte utgav sig för att vara mer än heliga ramsor av den värsta intetsägande sorten hade den erbjudit djupare insikter. Crassius såg till freds ut, lite som om han gett upp alla aspirationer på livets materiella ting och gått med i en sekt.

"Var det därför vi kom hit? För att gå på någon överreklamerad meditationssort?" sade alven.
"Vi måste leta vidare efter väven" viskade Crassius, noga med att inte säga för mycket till de nu väldigt exalterade munkarna.

Det smutsiga följet

Sällskapet samlade ihop sina saker och begav sig ner för trapporna i templet. Skrik fortplantade sig från korridorerna. Det isade i blodet hos Milda, hon hade bara hört svartiska en gång förut, men hon var säker på sin sak. Längre bort i korridoren ser vi att det bara är två fulla munkar som har en uppretad diskussion. De verkar jovialiska till trots så vi frågar dem om vägen till vävarsällskapet. Medan vi försöker förstå deras osammanhängande förklaringar uppenbarar sig ett annat ljudligt sällskap längst bort i korridoren. Denna gång är det faktiskt svartiska. Sex stycken smutsiga varelser med dragna vapen. Alven som verkar ha något särskilt emot orcher lät en pil falla från sig båge. Den träffar axeln på en av dem och ett uppretat skrik tjuter. Inte en sekund senare har alla dragit sina vapen och anfaller brutalt det lilla följet. Tre orcher flyr i panik medan resten blir styckade av våran enhetliga våldsmaskin. Munkarna sitter skärrade och tittar på medan vi vant plundrar kropparna.

Längre ner i templet

Vårt följe beger sig ner ytterligare en nivå. Första templet vi stöter på är förfallet men gjort av vacker glimmande is. Kan det vara Komordatemplet? Vi söker noggrant igenom rummet och hittar några lösa golvplattor som döljer tio stycken kopparmynt. Inte mycket att ha enligt ankan och vi fortsätter vår väg. I nästa tempelrum står en stor fet munk och nynnar.

"Hälsade kära besökare, välkomna pilgrimer, till de Fem vindarnas tempel." säger den exalterade munken Meghalat. Han verkar inte ha haft några besökare på hela månaden.

De vältaliga i sällskapet bytte snabbt tråd till vävarsällskapet. Munken sa att de höll till i rummet bredvid men att de hade gett sig av några veckor tidigare. Han visste uppenbarligen mer. I vävarnas rum var det inte mycket av inredning kvar. Helt plötsligt knuffar Giovanni sig igenom sällskapet med skytteln framför sig. Han verkar inte kunna kontrollera den. Han nästan ramlar innan han stannar mitt i rummet och en lysande tråd gör fast sig i skytteln.

"Magi" - konstaterar ankan nästan beklagligt, som att han var ledsen att det inte gick att plocka åt sig all den glimmande magin i sin penningpung.

"Vi har kommit hit för att reparera världsväven skyddad av det heliga vävarsällskapet, det är av yttersta vikt att vi får prata med dem snarast, det är mycket ondska i rörelse och vi har ont om tid." - säger Giovanni med högtidlig röst, som bara en lärd man av yttersta vikt kan. Munken kränger på sig men går till slut med på att föra fram ett budskap. Han lovar att vara tillbaka inom två timmar.

Bälgnäsa

När tre timmar har passerat börjar sällskapet bli otåligt och Milda och Aralanaphi beger sig för att se att Bälgnäsa verkligen kommer fram till att spela för valen. De hör valsången komma nerifrån några trappor. Några till av sällskapet beger sig efter men neråt trappan hör de tre gälla röster som för ett sjukt och osammanhängande samtal. I sista stund tvärvänder de tillbaka till rummet, alla utom Tariq som modigt smiter efter alven och halvlängdskvinnan för att rädda valen. Aralanaphi, Milda och Tariq springer ut mot blåsarna där en massa människor står samlade kring ett väldigt ståhej. Det är Bälgnäsa och hans jämförelsevis smånosade blodhundar som har orsakat ett spektakel av oroade ovationer. Alven blir undanknuffad av en man med ett stort krus vin som är på väg fram till Bälgnäsa. "Jag vill bjuda på husets bästa vin till den ärade Bälgnäsa!". Milda förstår snabbt att de försöker uppehålla Bälgnäsa genom hans osläckbara törst för livets goda, och lägger sig mellan benen på mannen, men misslyckas med att välta honom. Tariq räddar dagen och kastar en perfekt riktad sten mot vinkruset. Vin skvätter överallt och det fina folket flyger undan för att rädda sina sidenkläder.

"Jag har... fnyyyyys... inte tid att stå här hela dagen, jag måste spela för våra gäster." utbryter Bälgnäsa medan han raskt sätter fart uppför trapporna mot det gyllene munstycket.

Paniken fortplantar sig i människors ansikten och en liten pojke hoppar i vattnet för att förstöra instrumentet nedifrån. Aralanaphi hoppar i efter och får fatt i honom precis när Bälgnäsa tar ton. Aralanaphi ångrar sig ända in i märgen och börjar gråta. Det här går emot allt vad han skolats till. Varje fiber i hans silversmidiga kropp säger emot. Milda och ankan som har lägre ambitioner i vad som är vackert springer därifrån med fingrarna i öronen tillsammans med andra i den panikslagna folkmassan. Alla är snart tillbaka i de fem vindarnas tempel. Viktigast av allt så går det inte längre att sikta valen i bukten, den är äntligen fri!

Väven

När vi väl beslutat sig för att bege sig och leta upp munken slutade Bälgnäsa äntligen att spela. Stressade av att vi kanske förlorat ända ledtråden till var väven befann sig skyndade vi oss genom staden och frågade överallt efter ifall de sätt munken Meghalat. Två krigsskepp seglar under tiden in i viken. Det ena är Svart Pilen - ett snabbt, helsvart krigsskepp. Meghalat hittar vi till slut bland några fiskare där han står och pratar med någon som måste vara från vävarsällskapet. Vi klankade hövligt fram och förklarade allt. Vävaren verkade överlycklig och bjöd med sig Giovanni in i fiskarhuset. Där inne uppenbarade sig väven, i en hög av trådar på golvet. Giovanni tappade skytteln och den flög in i trådhögen och började började väva.

Alla i staden blev euforiska och dans och sång utbryter överallt och vinet flödar.

Den magiska skytteln

Ett möte på strandkanten

När väven flera timmar senare tar vi hjälp av några alver för att forsla den till skeppet. På vägen ser vi en båt närma sig full med rustade soldater. De slår strand i höjd med oss och det visar sig inte vara några andra än Praanz da Kaelve och hans trollkarl. Vi är inte längre efterlysta men de vill ha information. Vi utbyter på trevligast sätt matnyttigheter, så trevligt man kan när ett helsvart krigskepp med 1280 knektar väntar på en i bukten, och slår vad om vem som kommer först fram i utbyte mot mer information. När vi tagit oss tillbaka till skeppet ser vi Svarta Pilen snabbt segla iväg med hjälp av en magisk vind. De tre Remuntradyrkarna från templet har på något sätt letat sig fram till vårat skepp och vill ha fri lejd till Marjura. Vi har inget annat val än att låta dem få åka med.

Praanz da Kaelve anländer