Krau-Ki

Vi vandrade in bland övergivna gamla hus och ruiner. Staden pryddes av ett enormt vackert istak med en sjö ovanpå som hållt den dold länge. Vi möts av en fastfrusen kraurerkrigare. I dess isiga kött satt en kaststjärna som utstrålade mycket mörka krafter, som vi naturligtvis pillade loss.

Ett stort osynligt monster lurkade omkring. Nästan teleporterande från tillfälle till tillfälle. Med ren alvisk skicklighet undvek Aralanaphi att bli spetsad av dess enorma horn. Det var ett vidurligt vitt apliknande monster. Med kaststjärnan som vi tidigare hittat lyckades Tarik till slut stoppa det. Tarik såg att det glimmade till runt hornets bas och när han slet loss det visade sig vara ett fantastikt svärd av magisk natur. Monstret identifierade Perima som Kmorda själv.

Detta var inte det enda vi hittade. I botten av en syrabasäng vaktat fann vi en mycket speciell flöjt. Som vi med list lyckades fiska upp. Inte långt därifrån fanns en stor sal, där en fest tycktes ha frusit inne. I salen fanns två troner, en prydd av ett mindre banér av en enhörning och en av ett större med en knuten näve av samma typ som Krurerna verkar ha på sina fanor. Inne i ett förråd hittade vi ett mycket speciellt bevaringskrus som tycktes hålla saker färska i evig tid. I kruset fann Vrax en mycket god glass som han glatt mumsade på hela resan.

Mitt i staden fanns ett halvt stentorn, Rirbas gamla magitornie, vars topp hade fastnat i istaket för längesedan och slitits av dess botten. Tre av oss lyckades ta oss upp och efter en del erfarenheter med elektriska fällor och kryptiska pussel lyckades vi få tag i dess hemlighet. En mystisk elfenbensstav som gör allt stilla. Och Rirbas mörka gamla magibok.

Nu hade vi alla artefakter vi behövde. Synd att vi inte förstod det för nu behövde vi fly staden då en enorm hord av odöda grävde sig in mot oss. Vi sprängde istaket, tömde sjön ner i staden och flydde upp genom en gång i isen som innan dess var en fors matad av sjön.

Vi drog vidare mot Biletand, Kmordadruidernas gamla tempel. Vi dök ner i skattkammaren bakom drakfällan, där vi tidigare varit en gång, där hittade vi ytterligare en kaststjärna och en massa guld. Vi började även undersöka Rirbas gamla magibok vi hade hittat och vi höll på att sugas in, men överlevde näppt. De gamla prästerna där som var begravda hade ju vaknat upp nu och rörde sig som vandöda. Sen kom Rirba dit. Hon hällde obrytt ut Vraxs glass och tog tillbaka sin bok. Rirba förklade att vi måste ta en del av jordeblodet och lägga i urnan. Resten ska släckas med elfenbenstaven. De vandöda kommer följa jordeblodet ner i havet, till ett lungt efterliv. Denna ritual kommer stoppa att de blir 10000-tals odöda av de vandöda.

Valentino har plågats av mardrömmar i flera dagar och har ont i nacken där han har en bisticksliknande grej i nacken. Aralanaphi var den enda som mindes att det var på bladverk som Valentino fick ont, efter ett rådslag med ragoner och spritt folk. Kariaka, modersragonen, gick ju runt och kände och slickade på oss, kanske var det hon som hade ställt till med besvä? Dessa förunderliga varelser klev  i land på Majuras fastland.