Valentino berättade efteråt att monstret i grottan varit en hydra. Hydror är drakliknande bestar med tre huvuden. I storlek är hydror dock långt ifrån riktiga drakar, och de kan heller inte flyga. Däremot är hydror mycket svårdödade på grund av sin förmåga att återbilda sina huvuden allteftersom man hugger av dem, något vi också blev varse. Men när Giovanni och Valentino välte ett stort klippblock från grottans öppning ner över monstret hämtade det sig dock inte.
Vår elementalist Vrax låg utslagen på marken efter striden, däckad av sina magiska krafter som slagit slint. Crassius var snabbt framme hos den lille mannen för att skaka liv i honom, men det skulle visa sig svårt. Vrax var inte död men förblev medvetslös trots Crassius pyssel.
Jag gjorde istället Valentino sällskap med att utforska hydrans grotta. Av mängden skelett att döma hade hydran kamperat där inne under en längre tid. Glädjande nog såg de flesta benknotorna ut att tillhöra svartfolk. I grottan låg rikligt med kopparmynt utspridda, och en del silver och guld som Valentino kvickt fingrade till sig till förmån för gruppkassan. Längst in i grottan fanns en stillastående göl ur vilken Valentino fiskade upp en silverne skål och en hjälm i brons, vilka Crassius påstod båda inhyste magiska krafter.
Giovanni, som har siarens gåva, visade hur skålen kunde avändas till fjärrskådning. Skålen fylls med vatten och när man fokuserar sina tankar mot någon man känner kan man se den personen speglas i vattenytan. Giovanni fick först vattenytan att visa Berlindus i örnform, sittandes nattetid i en hög tall, och sedan Kamalkus i ett brinnande inferno, skrikandes på hjälp. Synerna tröttade dock Giovanni och skålen packades undan. Med hjälp av stjärnorna som visats i visionen av Berlindus kunde Giovanni och Crassius fastslå att Berlindus befann sig någonstans långt västerut, vilket förbryllade oss alla.
Utanför hydrans grotta var sikten god, och långt i norr kunde vi ana en stor dalgång omgiven av flera mäktiga toppar. Vår vägvisare Klackagger sade oss att det var Hoskas klyfta vi nu kunde se i fjärran. Vi axlade därför våra packningar och lyfte upp den avtuppade Vrax på en bår och gav oss av mot klyftan, där vi hoppas finna orakelversernas röda öga.
Det dröjde dock inte länge innan svartfolken fått upp spåret efter oss igen. När solen sjönk i väster hördes hundratals trummor eka mellan bergen och vi sprang fortare än någon dvärg är menad att springa. Mitt ena knä gick ur led och Valentino stukade en fot, men alltjämt fortsatte vi framåt.
När vi älgat ner utmed bergsidorna hela natten nådde vi botten av dalen där Hoskas klyfta tar sin början. Där möttes vi av vaktande kargomitbarbarer som sköt med pilbågar på både oss och de jagande svartfolken. Didra hojtade till barbarerna på deras eget tungomål, men detta gjorde dem inte alls mer välkomnande. De ska istället ha ropat tillbaka till oss att försvinna eller bli offrade till oraklet, vilket intresserade oss då deras orakel kanske är just den vi söker.
I korselden som uppstod mellan svartfolken och barbarerna lyckades vi emellertid smita undan våra förföljare och gömma oss bakom kargomiternas linjer. Vi var nu alla utmattade och sov till solen stod högt på himlen.
När vi vaknade hade också Vrax kvicknat till, men han var fortfarande inte sig själv. Han kunde äta och dricka men bara så länge någon hjälpte honom. Vi hoppas på fortsatt bättring för den lille mannen.
Från vårt nattläger kunde vi spana ner utmed dalgången vi kommit till. Ett vackert landskap av berg och sten och vindpinad buskskog låg framför oss, och längre upp i dalgången skar en kraftig mur tvärs över dalen. På himlen kunde vi förundrat se flera gigantiska vattenklot sväva som flygande sjöar. Med våra mest belästa män döda, bortflugna eller otillräkneliga var detta ett okänt fenomen för oss alla.
Något annat vi dock mindes från Fontra Cilors dammiga luntor var att samma magnetiska krafter som gjort Ferrofageröarna ökända, även ska drabba de som rör sig genom Hoskas klyfta. Crassius bekräftade detta genom att balansera sin dolk av järn på ett finger och notera hur den svängde. När vi klättrat ner i dalgången kunde vi alla känna av en svag kraft och våra metallföremål började dra till sig sand och damm. Osäkra på vilka risker detta kunde medföra beslöt vi att ta det säkra före det osäkra och lägga från oss alla våra vapen och rustningar och gömma dem i ett parti med snårskog.
Nakna och obeväpnade vandrade vi så upp genom dalen, när plötsligt alla vattenkloten i skyn briserade i kaskader av vatten som störtade mot marken! Ett av kloten släppte sina vattenmassor strax ovanför oss i den sluttande dalgången, som i ett slag förvandlades till en rasande fors. Oförberedda på denna plötsliga klimatförändring kastade vi oss alla åt olika håll för att undvika att bli bortspolade. Själv lyclades jag få tag i en strävsam buske och höll mig fast i den medan vattnet rusade förbi mig. Det hela var över på några sekunder. Efteråt stod vi blöta och förvirrade, men lyckligtvis led ingen i sällskapet någon skada av kallduschen.
När vi sedan närmade oss den mur som vi sett från vår utkikspunkt hördes trenne hornstötar och en samling män klev ut ur en port i muren. De såg alla ut att vara kargomitiska barbarer, utom den främste som red på en häst och bar en ringbrynja. Han sade sig vara Sigisnar, av adlig börd från Lasemos. Sigisnar sade också att Hoskas klyfta stod under hans beskydd och att vi nu var hans fångar. Vi fann förstås det senare vara föga ädelt agerande mot gäster, men eftersom att han bjöd oss till mat och samtal följde vi med honom in.
Vi bjöds så att spisa med Sigisnar i rum som var inhysta inuti själva muren. Där berättade Sigisnar hur han förvisats från Lasemos för att ha våldtagit och dödat sin brors hustru, och hur han nu samlade vad förmögenhet och makt Hoskas klyfta kunde uppbåda honom, för att en dag återvända till Lasemos och återkräva sitt fädernesgods. Var och en som hörde Sigisnar tala förstod snart att han var en elak man, utan förstånd nog att dölja det. Oss ämnade Sigisnar ge till norsarna, som var den ena av de två kargomitklanerna i Hoskas klyfta. Norsarna sökte nämligen alltid nytt blod att offra till sitt orakel, förklarade Sigisnar.
Eftersom att vi var obeväpnade så när som på Valentino och Leonidas, som bar de av magnetism opåverkade svärden Sturmendrang och Nabakos, så tvingades vi att förhandla med Sigisnar, som förde befäl över en ansenlig styrka barbarkrigare. Flera i sällskapet erbjöd Sigisnar mynt och värdehandlingar i utbyte mot fri lejd genom Hoskas klyfta, men jag tyckte det vore bättre att lösa saken med ett envig. Jag utmanade därför Sigisnar att låta mig slåss mot hans bästa krigare. Om jag segrade skulle han förstå att vi var stridbara män, som lämpade sig dåligt att hålla som fångar. Sigisnar svarade att han gärna ville se mig slåss, men skrattade åt mitt krav på fri lejd om jag skulle segra.
En ring gjordes nu i ordning för striden och min motståndare hämtades in. Sigisnars kämpe var en storvuxen man, svartmuskig och med drag av svartblod i ådrorna. Jag plirade länge mot mannen för att avgöra om det verkligen var en orcherusling jag skulle slåss mot. Att göra skillnad på svartfolk och på kargomiternas barbarfolk kan vara knepigt för en utsocknes dvärg, men Giovanni, bördig från Paratorna, kom upp till min sida och förklarade att det här otvivelaktigt var ett praktexemplar av paratornisk orch. Given den vetskapen kände jag det välbekanta hatet gro inom mig, och med det glädjen att få chansen att spilla hans svarta blod. Jag lånades en yxa och en sköld som jag fann dugliga och stegade fram mot ringen.
Det ska nu sägas att orchen var en god kämpe. Vi var båda erfarna krigare, med allt för många år till våra namn för att ge den andre några onödiga blottor. Striden tog därför sin tid. Svartblod var dock det första att spillas när jag ett par gånger lyckades bryta genom hans försvar, men skadorna var inte tillräckliga för att störa orchens kraftiga fysik. Istället fick min motståndare in ett yxhugg som jag missade att parera. Hugget tog över mitt ansikte och bet djupt, men jag lyckades hålla mig kvar i striden. Därefter blev orchen mindre försiktig och han attackerade frenetiskt med sin yxa och sin spikklubba, så som svartfolk plägar göra när de tror sig ha övertaget. Aggresionen blev dock hans fall då jag nu kunde fokusera på att försvara mig, och när luckorna kom till att anfalla var han ur balans. Det tog några hugg innan han gick ner, men till slut stod jag som segrare.
Min seger över Sigisnars kämpe tjänade i slutändan inte mycket till, då Sigisnar inte blev ädlare för den sakens skull. Vad som istället imponerade på Sigisnars snikna själ var de mynt och bankväxlar som mina vänner staplade på bordet framför honom. Med dessa köpte vi vår frihet, som vore vi zombinträlar i Arhems svavelträsk.
När förhandlandet till slut var avklarat gjorde vi oss så redo att lämna Sigisnars borg. Jag och Leonidas beslöt dock att först vandra tillbaka och hämta alla våra gömda vapen och rustningar, eftersom att det nu syntes oss farligare att vara utan våra järnvapen i Hoskas klyfta än att ha dem med. När vi återvände var vi alla redo för avfärd.
Sigisnar förde oss avsides för att inte skylta med vår frigivning inför sina kargomitiska underlydande. Vi visades norrut och Sigisnar pekade ut Kungsklippan för oss, där norsarnas klan har sin hemvist, med sitt offertörstande orakel. Nu berättade Sigisnar också att norsarna för tillfället var upptagna i stridigheter med barbarer från klanen Chrax och nekromantikern Shaguls här av odöda.
Shagul är alltså här i Hoskas klyfta! Nu finns ingen tid att spilla. Vi sätter av i ilmarsch mot Kungsklippan.