Vägen till Bytos


I äldre tider var det tydligen inte helt ovanligt att man företog sig färder till Bytos, vilket omnämns i Bytos sju portar som en plats ”som vi känna så väl”. Om nu besök i Bytos var så vanligt förekommande lär de knappast ha tagit samma väg som vi begagnade oss av. Krångligare och mer riskfylld väg torde vara svår att finna. Men det är klart, innan vägen till Bytos stängdes i de Grå hallarna var situationen självklart en annan. Vår väg gick genom det gamla Voddam, beläget långt under den gamla ökenstaden Yoh Niur.

Vi befann oss nu i ett märkligt underjordiskt landskap. Färden dit var mycket strapatsrik och vi lyckades, med blotta förskräckelsen, undkomma den stora meteoritens eldsflammor som tryckte ner i djupet. Här fanns både underliga formationer och sällsamma varelser. Varelserna var av ett insektliknande slag och till det yttre bestod de av glas, men vi kunde tydligt se en vidrig köttighet inuti dem. Vi såg dem på flera ställen och det såg först ut som att de befann sig i en djup dvala, men så var inte fallet, utan när vi insåg att de började vakna och var fientligt sinnade fick vi det lite hett om öronen. Vi drabbade samman med dem i flera omgångar, men ingen av oss blev allvarligt sårad. En särskild egenhet hos dessa vareseler var att de tydligt blev påverkade av musik. På den tredje våningen i en oval bikupeliknande konstruktionen fann vi ett musikinstrument bestående av ett antal glaskuber och när vi testade att spela på detta stannade glasvarelserna av i sina framryckningar och började att röra sig till musiken. Varifrån beteendet till denna makabra dans kommer ifrån kan vi bara spekulera i.
 
Det skulle visa sig att glasvarelserna var det minsta av våra bekymmer. Helt plötsligt kunde flera av oss se en skugga dra förbi. Det var den fasansfulla medusan som dök upp, vars blickar enligt utsago kunde förvandla vem som helst till sten. Vi klarade oss dock undan henne denna gång, men en stund senare dök hon upp igen och vi kastades in i en strid med henne. Av skuggorna som speglade på väggarna kunde vi se att medusans hår bestod helt av krälande ormar. Det var nytt för oss att slåss mot en fiende som man inte kunde beskåda utan att riskera att bli förvandlad till sten. Eredrim löste det genom att hålla upp skölden framför ansikten och stred som alltid tappert. Det gick däremot lite sämre för vår lilla mörka ankvän Tariq som lockad av medusans kallelse råkade titta upp och hux flux förvandlades till sten. Striden fortsatte och vi lyckades skada medusan så pass illa att hon kastades sig ut över kanten och flög iväg. Hon var skadad men knappast besegrad. Tack vare att jag nyligen hade lärt mig en formel som kan häva förstening lyckades jag häva förbannelsen och Tariq blev sig själv igen.

Snäckan visade oss riktningen mot vårt mål och på vägen såg vi många märkliga saker. Vi såg kvarlevor av många glasinsektsskelett men också av några människor. I ett rum hittade vi några besynnerliga gulpyramider och det visade sig att det verkade vara riktigt guld. Två av våra kanske girigaste kamrater i sällskapet, Eredrim och Tariq, började direkt karva bort guldstycken. Eller girigaste vet jag inte riktigt, även Spugg och Valentino har ju ett visst intresse för sådant som glimmar. Vi såg också förstenade människor, vilka troligen härstammade från civilisationen Jipun. Trots våra bristfälliga kunskaper om denna kultur menade någon i sällskapet att några av figurerna ska ha varit så kallade samurajer med katana-svärd.

Vi tog oss vidare och snäckans viskningar förde oss ner i ett djupt schakt som vi klättrade ner i. Väl igenom kunde vi se att vi hamnat i en enorm grottsal, vars dimension var svår att överblicka. När vi skådade ut över den enorma grottan kunde vi se en enorm sjö som glimmade mot oss i halvdunklet. Ut över vattnet gick en bro som ledde fram till en ö. Mitt på ön låg en stor byggnad och ut från den strålade en massa ljus. Runt huset och på bron såg vi att det rörde sig stora folkskaror. Vi ryckte framåt (som vanligt) och det som mötte oss på bron och i byggnaden var en mycket märklig syn. Individerna på bron var helt eller delvis illusioner och de var alla djupt upptagna av dryckenskap och otukt. Vad skulle nu detta betyda? Av underjordens alla överraskningar var detta det kanske mest besynnerliga mötet.

Snäckan förde oss vidare mot bort från ön och vi följde en bergvägg längs med det som vi allt mer tyckte såg ut som ett gigantiskt innanhav. Helt plötsligt hörde vi en stämma ut över vattnet och vi kunde snart också se en konstig gestalt som såg ut att sväva ovanför vattenytan. Vi hade nu träffat vår första Woddamit. Hans stämma påverkade oss alla och det var ytterst påfrestande för vårt psyke att lyssna till den. Hans namn var Kulexis och han sa ”mitt centra är woddamit”, ”min hud tål inte bränngas, era bränsgaser…”. Vidare bekräftade han för oss att vi verkligen hade kommit till Woddam. Vi insåg snart att den del av Kulexis som vi såg ovanpå vattenytan blott bara var en liten del av varelsen. Under ytan dolde sig en gigantisk kropp. Kullexis berättade också för oss att själva Woddam låg djupt ner under havet. Vi frågade om vägen till Bytos och han sade då att det fanns en port till Bytos längre bort. Han erbjöd sig att hjälp oss att komma dit eftersom han själv ville ha hjälp att komma ut. 

Kullexis lyfte upp ett gigantiskt klippblock som började sväva i luften. Med dess hjälp förde han oss bort till det som vi trodde var porten till Bytos. Framför oss skådade vi nu en klippa med en stig på som ledde upp till en gigantisk port som måste ha varit ungefär hundra meter bred. Mitt på porten framträdde en uråldrig skeppslik runa som ska ha varit det enda kände tecknet från ett länge utdött språk. På något sätt tolkade vi den som en gudomlig uppenbarelse men att den egentliga betydelsen skulle vara ”träsken drömmer om molnen”. Mycket märkligt, minst sagt.
För att öppna porten krävdes avancerad problemlösning. På klippväggen fanns en stor mosaik med vita och svarta punkter på, vilket såg ut som ett chiffer. Klippan gick ut som en kilformation ut över innanhavet och i dess slut fanns en skål där det från taket droppade vatten. Droppandet utlöste ett rytmiskt ljud som fortplantade sig så att marken nästa vibrerade av det. Bredvid skålen fanns hål i ett mönster som verkade vara relaterade till chiffret på väggen. Hålen gick rakt ner i vattnet. Efter mycket dividerande kom vi fram till att vi skulle släppa ner de vita och svarta stenarna, som låg på marken bredvid hålen, i en viss takt och ordning. Genom sälskapets samlade klokskap lyckades vi knäcka en lösning som fungerade. Stenarna orsakade vågrörelser som fortplantade sig och som släppte loss en mäktig kraft. Innanhavets fulla styrka kastades nu mot porten, och den slogs upp. Från klippan såg vi hur hela innanhavet, inklusive Kullexis, strömmade ut genom porten. Tanken slog mig: vad har vi nu släppt ut?

Från klippan skådade vi nu ut i det som fanns på andra sidan porten. Intet. Intet eller tomrummet såg ut att vara helt bottenlöst, men rakt ut från porten gick en smal stig rakt ut i luften. Vi visste inte om vi kommit till Bytos eller inte, men vi följde stigen. Detta var en mycket egendomlig upplevelse. Helt plötsligt såg vi grodliknade figurer sväva uppåt i bubblor. En annan märklighet som vi stötte på var den man som satt på en tron vid sidan av stigen. Mansgestallten såg mycket gammal och härjad ut och de intorkade och mögliga kläderna avslöjade att hans glansdagar redan hade passerat för länge sedan. Han frågade om vi var intresserade av att få evigt liv, men vi insåg direkt att det var något lurt i görningen. När vi pressade honom kom det fram om att han för mycket länge sedan själv antagit detta erbjudande och förvisso fått evigt liv men också fått bli bunden till att sitta kvar på tronen för evigt. Efter ytterligare en tid kom vi fram till en port som blockerade vägen. Hela himlen var nu rödaktig och alla kände på sig att det var något i görningen, men var det verkligen Bytos som väntade på andra sidan dörren?