Lycksökaren Valentino

En yngling från Tricilve

På en loppäten tagelmadrass i slumkvarteret Gyllenkroken börjar historien om Valentino. Fru Hildmusta Toxys krystar en sista gång och en liten underviktig krabat blinkar snart upp mot det spruckna lertaket. Herr Murtibald Toxys dänger brännvinsflaskan i väggen för att fira att ungen äntligen kommit. ”Vi får hoppas att den här rackaren överlever sitt första år, och inte slutar som hans veklingar till syskon som ligger nedgrävda ute på gödselhögen” muttrar Murtibald innan han går ut ur rummet för att hämta en ny flaska sprit.

Murtibald tillhör stenhuggarskrået och spenderar sina dagar med att hugga gatsten för de finare vägarna i staden. På kvällarna dricker han brännvin på det lokala värdshuset Gyldene tryffeln som ligger på andra änden av gatan där de bor. Den egna gatan har ingen stenläggning utan består av lera och sopor, här och där bryts leran av rännilar med avföring och urin som kommer ut från något av de större kåkhusen på gatan. Hildmusta är en skurkärring som dagarna i ända kryper på finare folks golv för att hålla rent. Valentino spenderar sina första år vid moderns sida och leker med skurmoppar och gamla trasor medan modern städar i de stora husen de befinner sig i. Han ser rikedomen omkring sig och undrar varför deras eget hus ser värre ut än herrskapets avfallshögar utanför. ”Livet är skit för skitar som oss” förklarar hans mor och torkar lite blod ur mungipan. ”Man ska inte sticka upp och tro sig vara förmer än bättre folk. ”

I femårsåldern börjar Valentino stryka runt på dagarna med de andra barnen från gatan. Det var en skara på några pojkar och flickor från liknande familjeförhållanden som hos familjen Toxys. Framförallt en lite äldre pojke som hette Kharavil blev en god vän till Valentino. Tillsammans brukade de ge sig ner till hamnen för att titta på handelsskeppen som kom och gick med sina laster. ”En dag ska vi mönstra på ett sådant skepp och ge oss ut på äventyr i den trakoriska sjön” sa Kharavil.

Åren gick och Valentino och Kharavil hittade på mer och mer bus och dumheter för att fördriva tiden. De började med att palla frukter från de magra fikon- och aprikosträden som växte i området. Senare började de snatta småsaker från handelsstånden nere vid hamnen. Och när de var fjorton år gamla begick de sitt första rån.

De hade stått utanför Gyldene tryffeln som de brukade göra på kvällarna och skrävlat för de yngre barnen om vilka dyra saker de snott tidigare under veckan. Dörren till tryffeln slogs plötsligt upp och en stupfull karl de inte sett tidigare ragglade ut från värdshuset. Kharavil föreslog då att de skulle förfölja mannen och se vad han tog sig för. Kanske skulle han tappa sin börs eller somna någonstans där de kunde ficktjuva honom. Sagt och gjort så drog de upp kragarna och började förfölja mannen längs gränden.

Förföljelsen tog dem längs trånga gator och gränder in mot de centralare delarna av staden. Mannen verkade nästan nyktrat till för han ökade hastigheten i sitt raglande. ”Kolla det här då” sa Valentino till sin vän och tog upp en sten. Han slungade stenen med all sin kraft mot mannen och träffade honom i bakhuvudet med ett krasande ljud. Mannen segnade ner på gatan framför dem och de kunde nu smyga sig fram och avlägsna hans börs. Valentino passade också på att stjäla mannens skor eftersom han själv inte bar mer än knutna tygstycken runt fötterna. Efter den lyckade och ganska underhållande rånmisshandeln styrde de kosan tillbaka mot Gyllenkroken och sa god natt utanför värdshuset. Men först delade de upp bytet mellan sig. Fem guldmynt och 20 koppar var blev utdelningen. Kharavil gick hem till sitt skjul vid sidan om värdshuset medan familjen Toxys vidriga skyffe låg längre ned på gatan. Valentino gick glad i hågen den sista biten och förundrades över att de nya skorna inte sög åt sig piss och avföring på samma sätt som hans lindor hade gjort.

Morgonen därpå vaknade Valentino av höga röster på gatan utanför fönstret. Herr Murtibald stod med morgonsupen i handen och språkade med ett par karlar från kvarteret. ”Någon från gränden förföljde gamle basen Ådelgren från stenhuggeriet och rånade honom på kvartalslönen igår” berättade en av karlarna för de andra. ”börsen och skorna blev han av med, och skallen fick han krossad till på köpet”. ”Tvi tusan i horan!” utropade Murtibald ”en sådan usling skulle jag allt vilja slå på käften!”

Murtibald vände sig om och fick se Valentino ståendes i dörröppning. De nya skorna hade han hunnit sätta på sig och fadern såg dem när han synade sin odåga till son. ”vad är det för stövlar du har fått tag på?” röt fadern och tog ett steg närmare. ”Det är alltså du som rånat Ådelgren på daler och skor!” ”Jag har fött dig med mat och med kläder, en ligist och en snorig lus! Är det tacken för allt vi har offrat, att du drar denna skam till vårt hus?!” vrålade fadern och gjorde sig redo att gripa tag om Valentinos nackskinn.

Instinktivt gjorde Valentino ett hopp och landade på gatan ett par meter från fadern och de fyra karlarna. Han satte av längs gränden med männen hack i häl bakom sig. Förundrad över sitt viga hopp och med en oväntad kraft i fötterna lyckades han snart villa bort männen. Men han insåg nu att han inte skulle kunna visa sig i sitt föräldrahem igen utan att fadern skulle kalla på länsman.

Småningom hamnade han nere vid hamnen efter att planlöst ha strosat runt i djupa grubblerier om livet och framtiden. Det hade ju varit väldigt spännande att förfölja och råna gubben Ådelgren dagen innan. Kanske man kunde börja göra sådant mer professionellt i framtiden? Det krasande ljudet från skallen som sprack hade varit mindre trevligt och Valentino bestämde sig för att i fortsättningen använda sin list och sin naturliga fallenhet att smyga för att tillskansa sig herrskapets surt förvärvade guldpengar.

En kogg stod redo att kasta loss vid bryggan och Valentino frågade skepparen varthän de skulle styra kosan. ”Vi ger oss av mot Kamest om en timme” svarade skepparen. Valentino fick följa med om han hjälpte till att skrubba däck under färden. Med på båten var en skum typ som Valentino språkade med under resan. Det visade sig vara en yrkestjuv och han erbjöd Valentino att bli hans lärling mot att han fick hälften av vad Valentino lyckades stjäla de närmsta fem åren. Mannen hette Ramak Ejdar och han hade rest runt i hela trakoriska riket och utövat sitt värv.

Väl framme i Kamest följde Valentino Med till Ramaks hus i utkanten av staden. Där började den hårda träningen för att bli mästertjuv. Dagarna i ända övade Valentino låsdyrkning, smygande, vapenkonst och andra färdigheter som krävs av en riktig yrkestjuv. Tiden gick och Valentino blev skickligare för varje dag. Han var något av en naturtalang sa Ramak och gladdes åt Valentinos snabba framsteg.

Åren gick och lärlingsskapet gick mot sitt slut. Valentino hade i stort sett gjort inbrott på alla ställen i Kamest där det var lönt att göra inbrott. Han kände att tiden var kommen för att återvända till Tricilve igen och börja sin bana som sin egen herre och mästare. Han tog farväl av Ramak och gick ombord på ett skepp som tog honom tillbaka till sin födelsestad. Säkert skulle ingen känna igen honom nu längre när det gått så lång tid och han vuxit upp till en man. Tricilve var stort och att bli en i mängden där skulle inte bli så svårt. Men för säkerhets skull vore det nog bäst att inte besöka sitt gamla kvarter igen.

Väl i Tricilve gjorde sig Valentino snart ett namn i den undre världen. Han blev ofta anlitad för att utföra inbrott i svåra och välövervakade hus i staden. Han levde gott på sina stölder men lyckades aldrig riktigt skrapa ihop någon förmögenhet på sina brott. Den stora stöten väntade fortfarande på honom.

En dag blev han erbjuden hundra guldmynt för att åka till någon gudsförgäten ö långt norr om trakoriska riket och sätta käppar i hjulen för svavelhandeln som pågick där. Han kände att tiden var inne för nya utmaningar och att hans ansikte kanske började bli lite väl känt i staden. Dags att pröva något nytt tänkte Valentino när han steg på båten som lade ut mot Marjura.