Bäste läromästare!

Vrax brev till Grudonix

Olycksbådande syner har nått mig. Har något fruktansvärt inträffat på Myxa? Ett brinnande torn som liknande ditt uppenbarade sig i en dröm. För allt i världen så hoppas jag att denna hemska syn inte har inträffat.

Hur som helst, om du läser detta och fortfarande är vid liv så råder jag dig att vara ytterst försiktig. Shagul och hans hantlangare är mycket förslagna och farliga. Stor försiktighet gentemot främlingar rekommenderas å det starkaste. Jag ämnar återkomma till Myxa så snart jag kan, men jag vet ännu inte när jag får möjligheten till det, då mycket fortfarande vilar på våra axlar. Tyvärr vågar jag inte förtälja dig mer om våra gärningar här i skrift.

Vrax

Hur det röda ögat blev funnet

Ur Vrax reseanteckningar

Hoskas klyfta

Efter långväga strapatser till fots på Palamux lyckades vi ta oss till Hoskas klyfta, vilken är belägen på öns västsida, helt nära havet i väster. I klyftan rådde andra naturlagar än de vanliga. Allt järn sögs iväg av en osynlig mäktig kraft och vi hade förstått att vi var tvungna att göra oss av med alla metallföremål, vilket vi också gjorde, trots de metallklädda stridsmännens klaganden.

Nytt (o)sunt blod i sällskapet

Till slut kom vi fram till det berg som vi sökte, Kungsklippan. Vi hade nu även fått med oss ytterligare en följeslagare i gruppen, nämligen en kvinna kallad Sleva. Sleva är inte som alla andra. Hon är av barbarisk härkomst och de sedvänjor och beteenden som hon har med sig tyder på en mycket låg utvecklingsnivå. Man kan verkligen fråga sig hur urvalet går till för vilka som ska färdas med oss. Jag har redan tidigare påpekat att detta har skötts på ett slapphänt sätt, då jag har varit kritiskt till de båda ankornas närvaro i gruppen.  Ankorna smyger runt, tisslar och tasslar och man får ständigt hålla sina värdesaker under uppsikt. Först dessa ankor och nu denna Sleva! Vem ska näst ansluta till vårt sällskap, kan man fråga sig. Något svarfolk kanske, eller varför inte självaste Blatifagus själv?

I Kungsklippan

Det var i Kungsklippan som vi fann det röda ögat. Efter många och långa irrfärder i klippans inre, i kamp med både flygande bestar och lömska fällor, kom vi tillslut till den plats där det röda ögat gömdes. En mycket lång trappa ledde upp till en kammare i klippans topp. I kammaren fanns en gigantisk kikare med vilken man kunde skärskåda himlavalvet i detalj. Men, det var inte det intryck som kikaren gav som slog oss först, utan det var de döda kropparna som låg utspridda i rummet. Vi hade kommit försent. Shagul och hans inhyrda mördare hade förekommit oss. Bland de dräpta fanns oraklet Nastigast. Ögat som vi sökte fanns ej mer. En känsla av uppgivenhet började spridas.

Shagul tycktes hade lämnat platsen men av hans tidigare närvaro vittnade kropparna på golvet. Efter en stund hördes oväsen nerifrån trappan och inte långt därefter kom Eredrim och Cracius springande uppför trappan ut i kammaren. De var märkbart svedda och man kunde känna doften av bränt kött. Vad hade då hänt dem? En väl inoljad snubbelvänlig trappa i kombination med en urna skorpioner hade mött dem. Ja, Rhabdorana igen. Om det var Eredrim eller Cracius som kom på den briljanta idén att tända eld på oljan vet jag inte, men svedda blev de i alla fall. Trots att de hamnade mitt i fällan klarade de sig, inte oskadda med ändå vid liv.

Väl samlade i kammaren igen började vi undersöka Nastigast kropp lite närmare. Kroppen var död med det verkade som att det fortfarande fanns liv i själen. Efter lite överläggningar kom vi på att vi skulle försöka att använda den magiska medaljong som fanns i gruppens ägo för att förflytta Nastigas själ till en ny kropp. En av norsarna ställde upp och vi kunde nu kommunicera med Nastigast. Han visade sig dock vara ganska trumpen och bestämd av sig och vägrade först följa med oss. Efter en längre stunds övertalning gick han till slut med på att följa med oss.

Mot Västerhavet

Vi bestämde oss ganska snabbt för att ge oss av igen. Vårt sällskap satte nu av västerut längs klyftan. Resan gick mestadels bra men den saknades inte helt äventyrliga inslag. Som jag tidigare nämnde så var klyftan en märklig plats: den mystiska magnetismen, plötsliga blixtnedslag och plötsliga kastvindar, gjorde att vi var tvungna att vara ytterst försiktiga då vi färdades där.

På vägen mot havet fick vi också möjligheten att besöka Slevas klan. Som jag hade längtat! Detta primitiva folk kallades för sutar och de visade naturligtvis prov på barbariska sedvänjor men också på stor gästfrihet. Vi bjöds in att delta i festligheter hos klanen och höjdpunkten blev bastutävlingen där det gällde att lyckas uthärda längst tid i bastun. Några av oss lyckades klara bastuns hetta riktigt väl och sutarna var mycket imponerade av vår insats. Döm om min förvåning så visade sig att Sleva inte hade för avsikt att stanna med sitt folk, utan hon ämnade fortsätta färdas med oss. Hon var tydligen inte så populär hemma heller och det verkade som att sutarna såg en god möjlighet att bli av med henne. I jämförelse med de andra sutarna är Sleva betydligt mycket mer burdus, våldsam och allmänt odräglig. Det verkade som att det hade blivit vår lott att dras med den mest barbariska av barbarer.

 Vi bröt upp från sutarna och fortsatte färden mot Västerhavet. Resan bjöd bland annat på ridning av klippget, vilket blev en ny erfarenhet för mig. Under natten blev vårt läger anfallet av chraczbarbarer som leddes av en nekromantiker. En stor strid utbröt och många av oss blev väckta och fick kasta oss ut ur våra tält. Då striden var över låg ett antal barbarer nedkämpade tillsammans med några av nekromantikerns uppväckta döda. Några i vårt sällskap hade fått skador men alla var vid liv. Vi hade klarat oss igenom ytterligare en strid.

Till slut nådde vi fram till havet.  Tyvärr saknades här ordentliga båtar och fartyg men vi lyckades få tag på en stor kanot som vi kunde använda oss av. Alternativet till sjövägen hade varit att ta sig till fots genom Klagga igen, vilket var en strapats som inte någon av oss ville göra igen. Sjövägen var alltså det bästa alternativet. Gemensamt fattade vi årorna och rodde ut över böljorna mot nya mål.

Det röda ögat var nu i säkerhet, det vita likaså, liksom det blåa; men ännu inte det gröna.

Vrax

Kungsklippan

Utdrag ur Eredrims långa brev hem.

Vägen till Kungsklippan var inte särskilt lång och bjöd på endast en händelse värd att redogöra för. Halvvägs genom den kanjon som vi vandrade genom kom vi till ett stort klippblock med mäktig magnetisk kraft. Kraften överumplade flera av oss och ryckte bland annat till sig Leonidas helrustning, som han förutseende bar i sin ryggsäck för stunden. Själv kunde jag retirera och lägga undan min rustning och mina yxor i säkerhet under några stenar.

När vi kom fram till Kungsklippan såg vi fyra norsar som var i full färd med att släpa en storvuxen blond kvinna till offeraltaret. Kvinnan kämpade ståndaktigt mot övermakten men till slut såg vi oss nödgade att ingripa. Valentinus och Didra försökta tala sans med männen, men utan framgång. Valentinus hoppattack var desto mer övertygande.

Kvinnans namn var Sleva och hon berättade att hon hörde till den andra kargomitklanen i Hoskas klyfta. Sleva hade kommit till Kungsklippan för att dräpa oraklet som hon menade sått split mellan norsarna och hennes klan. Detta förklarade vi för henne kunde inte gå för sig då vi behövde oraklet för våra egna syften. Så länge vi ämnade att föra oraklet bort från Hoskas klyfta så sade sig Sleva ändå vilja hjälpa oss, vilket vi accepterade.

Större delen av vårt sällskap begav sig nu in i själva Kungsklippan på jakt efter oraklet medan jag och Tariq stannade kvar utanför för att hålla vakt.

När jag vankat av och an därute och gnabbats med kargomitkärringarna som bölade över de döda krigarna kom så småningom Giovanni och Cracius utspringande igen och berättade att Valentino trillat ner i ett schakt. I schaktet huserade ett fladdermusliknande monstrum, med intelligens nog att både håna oss med okvädingsord samt väva den mörkaste magi. Så för att få upp Valentino krävdes nu rådigt ingripande och mycket rep. Efter att jag bidragit med bägge i en hissnande räddningsoperation kunde vi med gemesamma krafter rädda Valentino ur djupet.

Jag fick därefter chans att bevittna den krönta klippans många fällor och dolda gångar, vilket var en fascinerande upplevelse. Det var endast med stor vaksamhet och mycken klokskap som vi kunde ta oss genom Kungsklippan utan manspillan. En dag ämnar jag ta reda på mer om klippans historia och vilka som byggt alla de intrikata konstruktionerna. Det skulle inte förvåna mig om det varit dvärgar inblandade!

Medan vi letade oss genom Kungsklippans gångar berättade Valentino också att han blivit angripen av flera Rhabdorana-mördare i schaktet. Mördarna hade varit åtminstone tre, och åtminstone en var fortfarande i livet. Vi hade alltså goda anledningar att vara på vår vakt.

Efter att ha gått över rutiga golv som smickelpjäser, sett hela rum rasa ner i bottenlösa hål, och åkt i skovelhjul mellan våningar, kom vi slutligen fram till det rum som var oraklets kammare. Men vi var inte de första där, Shagul hade hunnit före oss! Oraklet låg död på golvet. Kvar på platsen fanns oraklets tjänarinna, som vi snart kunde prata sansat med. Shagul hade tagit sig in genom schaktet med sina mördare inte långt innan vi kommit dit, och de hade tagit sig ut samma väg efter att de mördat oraklet.

Vad kunde vi göra nu? Vi beslöt att samla våra trupper för ett gemensamt rådslag. Jag och Cracius begav oss mot utgången för att hämta Leonidas som fortfarande var kvar där ute med Bodonius, Raoga och Klackagr. Men när vi kommit ner för trappan som ledde upp till oraklets kammare stod där en urna som inte funnits där bara minuter tidigare. Just som Cracius halkade i trappan framför mig rycktes locket på urnan av och...

Där tog visst bläcket i Eredrims bläckhorn slut...