Kungsklippan

Utdrag ur Eredrims långa brev hem.

Vägen till Kungsklippan var inte särskilt lång och bjöd på endast en händelse värd att redogöra för. Halvvägs genom den kanjon som vi vandrade genom kom vi till ett stort klippblock med mäktig magnetisk kraft. Kraften överumplade flera av oss och ryckte bland annat till sig Leonidas helrustning, som han förutseende bar i sin ryggsäck för stunden. Själv kunde jag retirera och lägga undan min rustning och mina yxor i säkerhet under några stenar.

När vi kom fram till Kungsklippan såg vi fyra norsar som var i full färd med att släpa en storvuxen blond kvinna till offeraltaret. Kvinnan kämpade ståndaktigt mot övermakten men till slut såg vi oss nödgade att ingripa. Valentinus och Didra försökta tala sans med männen, men utan framgång. Valentinus hoppattack var desto mer övertygande.

Kvinnans namn var Sleva och hon berättade att hon hörde till den andra kargomitklanen i Hoskas klyfta. Sleva hade kommit till Kungsklippan för att dräpa oraklet som hon menade sått split mellan norsarna och hennes klan. Detta förklarade vi för henne kunde inte gå för sig då vi behövde oraklet för våra egna syften. Så länge vi ämnade att föra oraklet bort från Hoskas klyfta så sade sig Sleva ändå vilja hjälpa oss, vilket vi accepterade.

Större delen av vårt sällskap begav sig nu in i själva Kungsklippan på jakt efter oraklet medan jag och Tariq stannade kvar utanför för att hålla vakt.

När jag vankat av och an därute och gnabbats med kargomitkärringarna som bölade över de döda krigarna kom så småningom Giovanni och Cracius utspringande igen och berättade att Valentino trillat ner i ett schakt. I schaktet huserade ett fladdermusliknande monstrum, med intelligens nog att både håna oss med okvädingsord samt väva den mörkaste magi. Så för att få upp Valentino krävdes nu rådigt ingripande och mycket rep. Efter att jag bidragit med bägge i en hissnande räddningsoperation kunde vi med gemesamma krafter rädda Valentino ur djupet.

Jag fick därefter chans att bevittna den krönta klippans många fällor och dolda gångar, vilket var en fascinerande upplevelse. Det var endast med stor vaksamhet och mycken klokskap som vi kunde ta oss genom Kungsklippan utan manspillan. En dag ämnar jag ta reda på mer om klippans historia och vilka som byggt alla de intrikata konstruktionerna. Det skulle inte förvåna mig om det varit dvärgar inblandade!

Medan vi letade oss genom Kungsklippans gångar berättade Valentino också att han blivit angripen av flera Rhabdorana-mördare i schaktet. Mördarna hade varit åtminstone tre, och åtminstone en var fortfarande i livet. Vi hade alltså goda anledningar att vara på vår vakt.

Efter att ha gått över rutiga golv som smickelpjäser, sett hela rum rasa ner i bottenlösa hål, och åkt i skovelhjul mellan våningar, kom vi slutligen fram till det rum som var oraklets kammare. Men vi var inte de första där, Shagul hade hunnit före oss! Oraklet låg död på golvet. Kvar på platsen fanns oraklets tjänarinna, som vi snart kunde prata sansat med. Shagul hade tagit sig in genom schaktet med sina mördare inte långt innan vi kommit dit, och de hade tagit sig ut samma väg efter att de mördat oraklet.

Vad kunde vi göra nu? Vi beslöt att samla våra trupper för ett gemensamt rådslag. Jag och Cracius begav oss mot utgången för att hämta Leonidas som fortfarande var kvar där ute med Bodonius, Raoga och Klackagr. Men när vi kommit ner för trappan som ledde upp till oraklets kammare stod där en urna som inte funnits där bara minuter tidigare. Just som Cracius halkade i trappan framför mig rycktes locket på urnan av och...

Där tog visst bläcket i Eredrims bläckhorn slut...