Även om eftermiddagens strid lämnat oss oväntat oskadda kände vi att det var läge för sömn innan vi gav oss in i kratern. För att behålla något litet överraskningsmoment så steg vi upp strax före gryningen. Stor-Thule erbjöd sig att hjälpa oss fram till Gethornspasset, men längre än så fick han inte gå för sina traditioner. Solen kikade upp över bergen då vi påbörjade klättringen upp mot passet. Valentino, Leonidas och jag själv gick i främsta ledet när vi närmade oss de gethornslika stenformationerna. Valentino anade oråd och kastade sig sista biten upp, bara för att överraska en handfull orcher som bestämt sig för att rulla stenar över oss. Kanske visste de precis vad som hände igår, trots allt...
Då Leonidas såg den första stenen falla tog han ett språng upp över krönet, drog sina vapen och sprätte upp den skyldige orchen, allt i en enda rörelse. Valentino hade större problem med en bågskytt, blev träffad i magen, och tvingades påkalla hjälp från oss andra. Sekunder senare var denne och ytterligare en orch oskadliggjord.
Vi tog tillfälligt farväl av Stor-Thule, och började vår nedstignig i kratern. En smal stig ringlade sig längs insidan, ned till ett hus som Berlindus beskrivit som orchernas läger. Eron hade rapporterat att bara ett fåtal orcher var kvar efter gårdagens strid, men när vi närmade oss insåg vi att styrka kan mätas i annat än antal. Orcherna leddes av en riktig bjässe, en vapenmästare vars skicklighet nästan matchade riddersmän som Leonidas. Nå, vi lever alla för att läsa dessa rader.
Inne i huset träffade vi en man som utgav sig för att vara en överlevande Kmordadruid. Ingen ville riktigt tro på honom, särskilt inte som han var mycket ovillig att ge en rimlig förklaring till varför hans packning innehöll en lista på alla Kmordadruider (utom honom själv och förrädaren Melobin), stora mängder gift och hundra guldmynt. Eredrim ville hugga benen av honom direkt, men riktigt så långt hann det inte gå. Medan vi frågade ut mannen gjorde Abenaser oss uppmärksamma på ett par stora stenportar i berget utanför huset. Ett litet stenaltare stod utanför, men våra försök att öppna portarna bar ingen frukt.
Istället bestämde vi oss för att försöka korsa den långa metallbron som sträckte sig från platån som huset låg på, ut över kratern, och fram till den klippö där shaguliternas katedral låg. Bron var flera hundra meter lång, trettiotalet meter hög och alldeles för smal. När vi efter många om och men började närma oss katedralen lösgjorde sig en horndemon ned från järntornet och började flyga mot oss. För att vi skulle slippa bekämpa demonen ute på bron dyrkade Spugg skickligt upp gallergrinden vid brons ände, och vi stormade in på den öppna platsen framför katedralen. Av okänd anledning blev vi inte anfallna av demonen, utan den smet in i katedralen genom en lucka ovanför portarna.
Låset i portarna visade sig vara en för hård nöt att knäcka, så vi smög runt till katedralens baksida, där vi fann en bakdörr. I dunklet innanför dörren anade vi en korridor med ytterligare ett antal dörrar. Någon öppnade den första dörren till höger och överraskade en shagulit i färd med någon ohelig ritual. Shaguliten sparkade igen dörren och barrikaderade den, samtidigt som någon annan öppnat en annan dörr, ur vilken ytterligare en shagulit och två enorma mumier störtade ut. En vild strid utbröt, men återigen segrade vi.
Innanför den inre dörren fanns en fängelsehåla, där vi träffade några rätt illa åtgångna fångar som bönade och bad om att bli frisläppta. Trots våra varningar om att varken kratern eller Kmorda är särskilt välkomnande envisades de med att försöka ta sig därifrån på egen hand. Nå, friheten är större. I rummet fanns även en brant trappa ner i katedralens mörka inre. Med facklor i händerna började vi gå nerför...