Jag var på väg till byn Nind tillsammans med min trogna åsna
Berit när jag hörde att något otyg var i görningen. Min väg till Nind hade
kantats av faror sedan ransardena attackerade, men med hjälp av lite list,
Berits vaksamma öron och hammaren Stenkrosse hade vi klarat oss helskinnade.
Vaksamt smög vi oss närmare striden, och såg att det var två
utsocknes som blivit anfallna av ransarder! Jag var tvungen att genast ge mig i
kast med ransarderna på de utsocknes sida, säga vad man vill om sapphynier, men
gästfria är vi! Det visade sig att det var ett större följe än de två utsocknes
jag sett först och vi nedgjorde snabbt ransarderna. Ett sådant sällskap har jag
nog aldrig läst eller hört om tidigare, de har både ankor, vargkvinnor och
besvärjare i sitt sällskap. Efter att ha välsignat marken i Tamuz namn och sått
de krävda blodsbetorna så samtalade vi med varandra. Det visade sig att gruppen
sökte något på ön, men kunde behöva hjälp med vägvisning. Då jag rest runt min
ö många år, erbjöd jag naturligtvis min hjälp. Det första steget var att bege
sig den sista biten till Nind för en välbehövlig bit mat samt tak över huvudet,
då det såg ut att bli regn.
I Nind blev jag som vanligt väl mottagen, men därefter
förstod jag att fara inte var något nytt för denna grupp. Mitt i natten vaknade
alla, förgiftade! Och som om inte detta var nog, så fanns det ett bakhåll
utomhus som sköt mot oss med armborst. Enligt riddaren Leonidas var detta den
strimmiga grodans brödraskap, även kallat rabdorana. De hade lejts av en ond
besvärjare, som även han skall finnas på ön.
Tidigt på morgonen bytte vi gruppens hästar mot kanoter och
gav oss iväg på Svartvattnet mot Rubakin. Tydligen stötte en av de andra
kanoterna på ransarder när de inte lyckades parera strömmen och gled iväg. I
min kanot fanns dock ankan Tariq, vilken verkade vara en kunnig sjöman. Dock
verkar han vara lömsk och inte allt igenom hederlig, jag bör nog se till att hålla
koll på honom. Rubakin paddlade vi på hela vägen upp till Limmarsfjäset, allt
för att undvika så många ransarder som möjligt. En lugn paddling över sjön tog
oss sedan till den sägenomspunna Tocmeskogen. Snabbt visade det sig varför så
få gav sig in i skogen. Den var nämligen fullkomligt invaderad av misplar, ett
slags ogräs med fröer som i det närmaste attackerar allt de kommer åt. Jag har sparat
några av dessa frön i min säck med utsäde, man vet aldrig när något sådant kan
komma till pass. Men skogen bjöd även på under. Efter en strapatsrik färd
uppför strömmen hörde vi ett surrande, som av tusentals bin, men det visade sig
att det var mycket färre än så. Det förundransvärda var att de var stora en
mans huvud, om inte större! Bin, som är heliga i Tamuz religion på grund av sin
hjälp vid pollineringen, visade sig här kapabla att växa till sådan storlek att
knappast något djur skulle kunna ge sig på dem, i alla fall inte de fåglar som
i vanliga fall ser dem som föda. Jag kan knappt vänta med att berätta detta för
abbot Juha på klostret, han borde veta vad som skall göras med något så
gudomligt.
Men nog om detta, vidare till det mina nya följeslagare
tyckte var intressant. Långt in i skogen fanns ett berg som de ville ta sig
till, då en profetia verkade ge det betydelse. Men innan dess stötte vi på
något så ovanligt som en best som var till hälften man och till hälften häst.
Efter att ha pratat med honom, verkade det som om han var ohyggligt gammal.
Nästan som om han varit här sen det första ransarderkriget. Fyra enbuskar i
närheten verkade vara hans vänner, som förtrollats av en ransarddruid. En av
besvärjarna använde sin kunskap för att bryta förtrollningen, men det visade
sig tyvärr att endast en av de förtrollade krigarna var vid liv. Han var mycket
förvånad när vi påstod att kriget var slut och propsade på att vi skulle gå
till deras läger, sedan kunde han följa oss till berget.
Jag måste säga att det har varit några spännande dygn med
den här gruppen människor, det skall bli mycket intressant att se vart deras
äventyr tar dem. Kanske även mig?