The big fat kill

Valentino gick skyndsamt nedåt längs de mörka stentrapporna i tempelberget. Han hade precis lämnat Lovenadyrkarnas blodiga gemak och behövde nu skyndsamt anknyta till det övriga sällskapet för att berätta om Manghaldes öde, och om den mystiska bibliotekarien som viskat något i hans öra innan han upplöstes i en pöl av slem.

Ner i mörkret längs trånga gångar ledde vägen till Enkitemplet där de andra fanns. En annan bibliotekarie hade följt med som vägvisare och han hade även en alvkrigare samt det blå barnet med sig. De hörde stönanden från mörka schakt och onämnbara skuggor rörde sig i periferin när de letade sig genom gångarna. De var förföljda! Valentino kunde ana konturerna av Kargomiter som följde dem likt blodhundar i hälarna. De ökade på stegen och svängde runt ett hörn, nu fanns det inga tempel eller andra människor i närheten längre. I korridoren som öppnade sig framåt stod en gammal man och en ung kvinna klädd i trasor. Sturmendrang sjöng när hon av ren reflex flög upp ur skidan och in i Valentinos fuktiga handflata. Adrenalinet utövade sitt verk och ett upphetsat lugn övertog hans tankar, nu fanns bara blodet och striden framför honom.

Den gamla mannen framför började rabbla på en trollformel, och Valentino sprang instinktivt bakåt mot de tre kargomitkrigarna som dykt upp från korridoren där sällskapet precis passerat. Med ett hopp upp längs väggen kastade han sig över den störste av de tre krigarna och klöv honom från axeln ner till magen med ett snabbt hugg, där han la hela sin tyngd bakom. Blod och tarmer pulserade ur kroppen när den föll med ett köttigt ljud mot golvet. Ytterligare två angripare fanns kvar och han gjorde sig redo att ta sig an nästa. Pilar virvlade genom luften från den tappre alvkrigaren som stod bakom honom, och en av kargomiterna kom av sig när en pil genomborrade hans lår. Valentino fintade bort en blodtörstig kargomitkvinna med en snabb jabb åt sidan och därefter tryckte han Sturmendrang genom hennes bröst med ett vrål. Det varma blodet sköljde över hans hand och han slösade ingen tid utan rände genast svärdet genom den tredje krigaren. Nu var det trollkarlen och den unga kvinnan kvar att ta itu med. Alven sköt en pil och fick tyst på gubbens mässande, det verkade som att han försökt skicka en formel mot det blå barnet, men attacken såg ut att ha misslyckats. Vansinnig av vrede sprang Valentino mot mannen som nu verkade inse sitt underläge och började be om nåd på sitt vidriga gutturala språk. Så du dyrkar Lovena va?! Ropade Valentino till mannen, då ska du få känna på sann gudadyrkan! Han svingade Sturmendrang och skar upp magen på gubben, rev sedan ut tarmerne och började banka in dem i gubbens snörvliga plyte med hårda slag. Med ett gurglande ljud föll trollkarlen död till marken i en pöl av tarmer och kroppsvätskor.

Utan att spilla tid satte han sedan av i förföljelse efter slavkvinnan som börjat springa ifrån platsen. Genom korridorer och förbi konstiga små tempel sprang han för att hinna ikapp henne. Vetskapen av att döda vittnen håller tand för tunga så tänkte han inte låta henne undkomma sin Dom. Men hon var för snabb trots Valentinos egna kvicka fötter. Han hann precis se henne smita in genom en lönndörr som small igen framför honom. Trots att han letade fann han inte öppningen igen. Efter en sista kontroll vände han tillbaka till alvkrigaren och det blå barnet. Han gick förbi en öppning i korridoren och tittade in på en grupp män som stod och beskådade en mosaik föreställande en fjättrad mö i ett rum. Det såg spännande ut men nu fanns inte tid att turista.

Valentino hade vid det här laget vant sig vid Sturmendrangs magiska sug och kände det snarare som en trygghet än ett problem. Men nu fanns också en annan känsla i bakhuvudet. En kvinnoröst som viskade om blod och köttets njutningar. Det var inte likt Valentino att slita inälvorna ur sina motståndare, men det hade känts så rätt den här gången. Och han ville på något sätt visa den viskande rösten att han var villig att hänge sig åt den. Han kunde inte sätta fingret på vad han kände riktigt mer än att han blev till freds med en känsla av att vara till lags när han matade mannen med hans egna inälvor… Nog med grubblerier, nu var det dags att plundra liken från striden!

Efter att ha samlat på sig en del guld och vapen gick de den sista biten till Enkitemplet och han berättade för de andra vad som hänt Manghalde och sedan vad han själv råkat ut för. De beslutade sig för att avvakta med att leta efter världsväven och istället försöka hitta den unga slavkvinnan igen.

Crassius hade inga problem att hitta öppningen till lönndörren och de smög sig försiktigt in genom dörren. De undvek med nöd och näppe en dödlig fälla i korridoren framför och tog sig in i något slags offerrum. Där fiskade Valentino girigt åt sig av guldet som låg bland massa inälvor och köttbitar på ett offeraltare. Någon slags magisk attack inträffade och han kände att det kanske var en dålig idé att stjäla just detta guld. De fortsatte istället ned för en spiraltrappa varifrån ett mäktigt trummande och mässande kunde höras. Nedanför trappan öppnade ett stort rum upp sig framför dem. En präst stod vid ett altare där en man låg fjättrad, redo att dräpas. Valentino, Tariq och alvkrigaren tog kommandot och sände resolut några pilar och dolkar genom prästens kropp. Därefter var striden igång! Ett tjugotal dyrkare samt ett tiotal kargomitkrigare vände sig mot dem med blod i sinnet. Striden som följde blev hård och brutal. Valentino, Giovanni och Eredrim kastade sig upp på en balkong vid trappan och började fäktas med kargomiterna som kom springande mot dem. Från andra sidan rummet kom pilar farande från fler kargomiter och alvkrigaren tömde sitt koger för att förgöra dem. Blod och tarmer sprutade ur uppfläkta kroppar när de slog sig genom horden av kargomiter. Deras egen magiker Vrax mumlade någonting och sedan sprängdes lovenadyrkarna i stycken nere på golvet. Det ekade i lokalen när lemmar studsade mot väggarna, blodet flöt och allt var gott.

Efter striden kunde de något mörbultade äventyrarna konstatera att det var en olaglig verksamhet som försiggick i denna del av templet. Det var trots allt mot alla regler och bestämmelser att dräpa människor inom tempelbergets helgedom. Detta var något de måste anmärka på hos vakterna senare!

Efter att ha letat igenom de zombindrogade fångarna kunde de hitta och frigöra den gamla bibliotekarien som var den som orsakade manghaldes död. Det visade sig att hon antagligen blivit besatt av en demon som sedan lagt någon trollformel som gjorde att han smälte. De frigjorde alla fångar och bad dem vänta medan de undersökte resten av källaren.

Valentino skulle precis ge sig ner för en ny spiraltrappa när en obehaglig varelse började kravla mot honom. Det var någon form av geléaktig blobb som verkade mycket lynnig och vred. Tack och lov fanns Vrax i närheten och kunde steka på med en eldelementar och förgöra besten. Därefter fortsatte de ned i mörkret.

Något försiktigare denna gång tittade Valentino snabbt in i nästa korridor för att se att kusten var klar, men det var den inte. En ondsint kargomitkvinna kastade en formel och den stackars Valentino började kräkas hejdlöst och föll ihop på golvet. Men som i alla goda sällskap står hjälpen alltid att finna i närheten. Giovanni, Eredrim och Crassus grep snabbt in och gjorde processen kort med de kvarvarande kargomiterna. Tarmerne flöt och snart fanns bara ljudet av deras egna fotsteg kvar i källaren.

Det var en stor dörr i slutet av gången de befann sig i. Den öppnade de i hopp om att hitta guld och ädla stenar innanför. Vad de hittade istället var trettio odöda sugna på människokött. Efter att ha försökt stänga porten fick de istället ställa sig och slåss. Valentino la benen på ryggen och tänkte ta snabbaste vägen ut, men när vännerna blev hårt ansatta tog han sitt mod till fånga och vände tillbaka. Dvärgen Eredrim gick fram likt en slaktare och högg ner tre zombies med varje sving av sin yxa. Giovanni snärtade elegant av det ena huvudet efter det andra. Jag kan väl inte vara sämre själv tänkte Valentino och började veva. Huvuden rullade och tarmerne rann, snart fann de sig ensamma i källarhålan med endast ett par förruttnande odöda klösandes längs väggarna. Den lilla halvlängdskvinnan Milda övade sina dolktekniker genom att avlsuta de stackars likens lidande.

Efter att ha letat igenom källarhålan märkte de att det enda som var intressant var en igenmurad port i ena väggen. Sällskapet letade upp några släggor och började hacka ner stenarna. Det var en del konstiga symboler på dem men sådant var inget att bry sig om. Väl igenom blickade de in i mörkret innanför. Paniken som uppstod var inte värdig ett sällskap av deras slag när de skriandes likt stuckna grisar flydde tillbaka samma väg de kommit. Ut ur mörkret kom flera spökvarelser och alla vet att sådana inte är att leka med. Tyvärr var Vrax på lekhumör och bestämde sig för att ensam stå emot mardrömmarna som uppenbarat sig. Efter hårda psykiska påfrestelser och väl många nära döden upplevelser kom Vrax på bättre tankar och löpte efter de andra uppåt i templet.

De genomsökte resten av templet innan de stötte på en ny dörr. Efter att ha öppnat den kom de ut i den delen av lovenatemplet som var tillgänglig för alla besökare. Där stod redan vakterna och argumenterade med templets präster. Alla de muntra äventyrarna blev gripna med anledning av den våldsamma slakten på kargomiter som precis ägt rum. Men tack vara Crassius hjälteförmågor inom administration kunde de snart rentvå sig och bege sig vidare i sin sökan efter världsväven.

På väg tillbaka till enkitemplet gjorde de en avstickare till rummet med mosaiken av en kvinna. Där inne fanns någon form av labyrint och de kände att nu inte var rätt tid att ge sig in på ett dylikt äventyr, särskilt inte eftersom de blev attackerade av utmärglade konstkritiker innan de ens hunnit beträda labyrinten. De gick därför vidare till enkitemplet och återupptog sin tidigare verksamhet.

Tariq var den som erbjöd sig att hoppa ned i dammen inne i templet. Framförallt därför att han är en anka och således mycket simkunnig. Han vred om de olika kuggarna i dammen och hoppades att det skulle bli rätt. Resten av sällskapet stod och tittade ned i vattnet när det plötsligt började bubbla och Tariq försvann ned i mörkret.

--Valentino Toxys

Stegos-Isakra

Så steg solen återigen över Stegos. De skepp som förberetts under mörkret gled för första gången ut i vattnet, med kosan styrd mot det svekfulla Kishatet. Ombord på något av dem fanns Arn Dunkelbrink, nyutnämnd konung av Stegos, och tydligen också en av de två konfluxväktarna. Märkligt det där, han verkar inte begripa sig på det där riktigt, till skillnad från Melealina. Melealina, ja. Hon har ordnat plats åt oss på gråalvskeppet Bladverk, som skall föra oss tillbaka till Marjura, men med en avstickare till Etemenankitemplet i Isakra på vägen. Efter vårt missöde i Fokale har stjärnornas positioner blivit klarare, och det är nu uppenbart för mig att konfluxen närmar sig, och att åtminstone en del av den kommer att äga rum i höga norden. Hovastrologen på Stegos, Astirax, är en skicklig man, och har haft tid att studera stjärnornas rörelser under min resa utanför Altor. Jag litar på honom, och vi har försökt skicka bud både till våra vänner Berlindus, Leonidas och de andra, och dessutom till Vrax mästare Grudonix på Myxa, att de skall ta sig till Stegos och bistå Astirax. Att mörkret lämnat Stegos borde dessutom märkas från Myxa, så det är möjligt att Grudonix ändå är på väg dit för att undersöka saken.

Tillbaka till Bladverk. Skeppet verkar vara konstruerat, eller snarare format, av en gigantisk havslind, som fortfarande lever och på något vis anpassar sig efter vindarna. Enorma lövverk utgör seglen, och hur det hela kontrolleras kan jag i nuläget inte förstå. Gråalverna och deras ledare har i alla fall lovat att hjälpa oss på färden, även om jag inte förstår varför de utsträcker denna hjälpande hand till den grupp med raugoner som de också tagit ombord. Bland de övriga resenärerna finns en halvling, Milda, som verkar anstränga sig för att komma oss nära. Vis av erfarenheten kontrollerade Eredrim raskt hennes underläpp, men hon verkar i alla fall inte höra till Rhabdorana. Alltid något.

När vi närmade oss Isakra stod det klart att Bladverks följeslagare, valen Grono, låtit sig lockas av sirendernas ljud, och blivit inspärrad i Isakras hamn av en gigantisk kedja. Givet den stora fäblessen för valfångst har vi ett problem. Vi gav oss in mot Isakra för att försöka övertyga befolkningen om att valen är ett heligt djur och måste släppas! De ville dock inte riktigt lyssna på det örat, även om jag nog lyckades övertyga några om att det är problematiskt att dräpa en helig val i en stad tillägnad dyrkan av allt som är heligt. På den positiva sidan lyckades Vrax och Valentino på något vis lossa kedjan som blockerar hamninloppet, men Grono vill fortfarande hellre höra sirendsång än ge sig ut till havs. Vårt hopp står till att Tariq lyckats lura Bälgtrynet att sjunga - hans sång lär vara motbjudande, men inte bara för valar...

Vårt egentliga ärende i Isakra är att besöka Etemenankitemplet - enligt sägnen, och enligt vad Melealina säger så är det inte omöjligt att några av helgedomarna kan innehålla fragment av världsväven. Att hitta ett sådant fragment och få tid att studera det skulle kunna vara mycket intressant. Medan vi väntade på att alla skulle samlas vid ingången till templet nåddes vi av den fruktansvärda nyheten att Manghalde blivit mördad, eller i alla fall lösts upp i sina beståndsdelar, under ett besök på biblioteket! Tydligen skulle en av biblioteksassistenterna viskat något i hans öra, och ögonblicket efter föll han ihop. Kvar fanns bara mask, kåpa och ett stinkande slem... Den utpekade assistent stod inte att finna, trots efterforskningar både från oss och några av tempelriddarna.

Craccius hade lyckats gräva fram en del information ur en tjock liggare i templet, och identifierat några helgedomar som skulle kunna husera uråldriga artefakter. I mina öron låter den besynnerliga sekten Vävarna mycket intressant, men de andra i gruppen var mer inställda på att vi först skulle besöka Enkitemplet, flera nivåer ner i berget. På vägen dit lyckades jag tyvärr leda oss vilse, vi skulle tagit höger istället för vänster, eller hur var det nu? Ett missöde med en zombiefylld och en hemsökt korridor senare stod vi dock framför Enkitemplet. Tempelsalen dominerades av en stor bassäng, där pilgrimer uppmanades att dyka ner för att söka sanningen. Tack och lov har Tariq inga större problem med vatten, så modigt dök han ner i djupen...

Betraktelser från Stegos

Från Nominatorns boning hade vi nu lyckats ta oss till Stegos via De grå hallarna. Ja, ni hörde rätt, Stegos! Stegos har varit insvept i ett kompakt mörker i många mansåldrar och ingen, så vitt man vet, har lyckats nå fram till ön sedan förmörkningen, även om försöken varit många. Men det visade sig snart att vi trots allt inte var de första utomstående som kommit till ön. Ingen mindre än Arn Dunkelbringe hade lyckats ta sig dit. Han hade lyckats flyga dit med hjälp av den skräckinjagande draken Blatifagus och någonstans över ön hade vingarna slutat bära och hela ekipaget störtade på ön. Blatifagus, den gamle ormen, är ingen som man glömmer i första taget. Det skulle visa sig att det inte bara var vi som kom ihåg honom, utan att han även kom ihåg oss, mycket väl till och med. Den lilla incidenten i gruvan var tydligen inte bortglömd. Men till saken, på Stegos har man länge haft en profetia som säger att den förste utomstående som sätter sin fot på ön ska  bli kung över den. Det är den korta historien om hur Arn Dunkelbringe blev konung över Stegos. Men allt verkade inte gå riktigt som profetian förtäljde då den även nämnde att ljuset skulle återkomma med konungen, vilket det inte hade gjort.

Mörkret och de krafter som omgärdade Stegos gjorde inte bara att utomstående inte kunde ta sig till ön utan även att Stegosborna inte kunde lämna den. Vi träffade på en som gjorde allt för att lämna ön: Mithras Mitheras, Stegos mest hängivne ultranaut. Med hjälp av en enorm kastmaskin skulle denne Mitheras, tillsammans med sina två kamrater, skjutas iväg i ett runt särskilt utformat klot. Övertalning om att detta företag var lönlöst och dömt att misslyckas hjälpte föga och det var en smula sorgesamt att se de unga ultranauternas liv släckas när kloten endast flög några hundra meter för att sedan med stor kraft slå ned i havet.

Mycket talar för att stegosernas profetia på något sätt är ihoplänkad med den annalkande konfluxen. Kristalltjuren som vi hade med oss till ön nämns också i deras profetia och han kallas där för Store stenfar. Alla stegoser delade dock inte glädjen med att en konung återigen hade återupprättat sitt högsäte i Stegos huvudstad Mea Plakole. Det fanns en misstro som grydde där det viskades att Arn inte var någon rättmätig konung. Enligt profetian skulle konungen också återbörda dagen till Stegos, vilket inte har inträffat. Detta verkar vara den huvudsakliga anledningen till att misstron gror mot Arn. Men det handlar säkert också om maktrelationer. Hertig Nocturo t.ex. visade öppet sitt missnöje med den nye konungen.

Vi blev varmt mottagna av Arn och fick möjlighet att äntligen vila ut i en riktig säng. Tyvärr blev inte den välbehövliga vilan och sömnen så lång – för det finns en drake i stan som inte har glömt bort oss. Valentino vaknade upp med ett ryck i sömnen av ett skrapande och raspande ljud utifrån fasaden och såg plötsligt de välbekanta dragen av ormen Blatifagus anlete genom fönstret.
– Valentino, din tjuv, väste draken och skickade in en kraftig eldkvast genom det nu öppna fönstret. Och det var på håret att Valentino blev grillad likt en spädgris. Tack vare sina kvicka reflexer lyckades han kasta sig undan i sista minuten, men hans kära utrustning blev fullständigt förkolnad. Drakeldens lågor verkar kunna förstöra nästa allt i sin väg – Valentinos kära svärd Sturmendrang klarade sig dock oskatt. Det är ett mäktigt och vackert svärd, men är inte Valentino lite väl besatt av sitt kära vapen – efter incidenten med draken kunde man se att Valentino satt och polerade på sitt vapen likt ett barns snuttefilt. Vi andra vaknade snart av ståhejet, vilket också Arn gjorde och han fick snart pli på sin best.

Under tiden i Mea Plakole fick vi möjlighet att studera skrifter i det gedigna biblioteket och Giovanni talade med chefsastrologen Astirax om den analkande konfluxen. Valentiono och Tariq sprang i rask takt iväg till Stegos hamnstad för att hjälpa till med att inspektera skeppen och hjälpa till med instruktioner för hur man seglar. Stegoserna hade i alla år haft kvar sin flotta på land och övat sjöstridsslag på landbacken i väntan på att förbannelsen skulle släppa.

Efter en del diskussion planterade vi ett av Melialinas ekollon för att hon skulle kunna komma till oss. Vi insåg att vi behövde hennes råd samt att det vore klokt att få hit en henne eftersom hon är en väktare av konfluxen. När trädet väl växt sig tillräckligt stort tog det inte lång tid innan hon dök upp. Likt tidigare var hon ytterst vacker och tilldragande på alla tänkbara sätt. När Melialina mötte Arn uppstod tydligt en attraktion mellan dem och det var tydligt att det fanns någon särskild länk mellan dem. Melialina berättade att konfluxen har två väktare och att hon utgör den kvinnliga hälften och att Arn den manliga. Vi har sedan tidigare förstått att konfluxen är kluven och Melialina berättade att konfluxen på något sätt först måste enas innan den inträffar. Konfluxens epicentrum kommer att ligga vid Klustanoba på Marjura men en bit är koncentrerad till norr om Stegos i närheten av Myxa. Vi måste alltså återigen ta oss till Marjura och kanske även till Myxa.

Missnöjet med den nye konungen grodde på Stegos och adelsmännen Mitheras och Nocturo ledde ett uppror mot den ”falske konungen” som avsåg att störta Arn från tronen. Arns palats anfölls om natten och vi blev snabbt indragna i de stridigheter som uppstod. Utgången såg länge osäker ut, men framåt morgonen hände något som förändrade allt – solens gick upp för första gången på många generationer återigen upp över Stegos. Stridigheterna lade sig kvickt när de sammansvurna insåg att de hade haft fel – Arn var den konung som profetiatian handlade om.

Vi lämnade därefter Stegos i hast. Konfluxen och kriget närmade sig. Stegos flotta skulle återigen segla ut. Vi lämnade Stegos med det alviska skeppet Bladverk. Gråalverna som bemannade skeppet var Melialinas vänner och de kom för att hämta oss. Båten påminde inte om något som vi tidigare hade skådat – det var en levande organism, ett levande träd som antagit formen av ett fartyg. Bredvid Bladverk simmade en enorm vit kaskelottval som också verkade stå i förbund med Melialina och alverna. Återigen väntade en spännande och farofylld resa.

Vrax

Gäster hos Nominatorn

Av alla märkliga platser vi besökt både i och utanför Altor så kändes faktiskt Nominatorns boning bland de mer normala. Men jag tar det från början. Vi befann oss plötsligt på ett bord, kläderna var genomblöta av ett mycket tungt rödvin så att vi knappt kunde röra oss. Men vi lyckades ta oss ur kläderna och vrida ur det värsta och såg snart att vi befann oss i ett trivsamt inrett arbetsrum. Även om det av storleken att döma var inrett för någon som är mer en dubbelt så stor som oss människor.

På bordet låg Bythos, en blandning av modell och karta på ett stort pergament som rullats ut. Vi förstod att detta faktiskt var Bythos och vi när vi lämnade randen och hamnade där vi nu var växt något enormt i storlek. I luften flög små stavdemoner, inte större än knott.

Vi fann ett pergament som var skrivet på det höga språket och verkade vara en ansökan om att upphäva en exil. Att läsa det påverkade mitt sinne på ett obehagligt sett så jag slutade läsa.

Valentino hittade vad som verkade vara Nominatorns skaparpenna, det han ritade med den fick liv. Han hittade också lera med vilken han skapade en figur som fick liv när han skulpterade den med pennan. Figuren gav han namnet Urdifluff och han var en läraktig krabat. Jag gav honom Adamels klo som var mer lagom åt honom i storlek.

I arbetsrummet låg också kristalltjurens huvud, och då och då materialiserades Naschasch och varje gång såg han allt argare ut.

Vi promenerade vidare ut i slottet som tycktes till stora delar förfallet. Vi fann en smedja där en svävande hammare gjorde vapen som också de svävade och angrep oss, trodde vi men de sparrade bara mot oss. Vi hittade ett rum med en målning av kristalltjuren, och när jag lyssnade i snäckan kom ljudet därifrån.

Från ett annat rum hördes musik och där inne dirigerade Nominatorn själv en orkester av uttröttade grodfolk. Detta avbröts ibland av att Naschasch anföll Nominatorn, dräptes och försvann.  På baksidan av det pergament som utgjorde Bythos fann vi Naschasch namn skrivet i Mesikatrunor. Med verktyg vi fann i arbetsrummet raderade vi ut namnet. Naschasch förtvinade och dog, denna gång permanent. Kristaltjurens huvud försvann och istället hörde vi ett kraftigt dunkande från väggen där han var avbildad.

Det var också nu Nominatorn upptäckte oss. Han såg ut som en människa men 6 meter lång och jag gissar att han är någon form av gud. Lyckligtvis såg han oss inte som inkräktare utan som gäster, visade oss glatt runt i palatset och bjöd oss på den ena läckerheten efter den andra som han tycktes skapa ur tomma intet. Dunkandet tycktes inte bekymra honom heller.

Vad som fick oss att bli lite oroliga över vad han egentligen menade med ordet ”gäst” var att han hävdade de tröttkörda och hunsade grodmusikanterna var gäster, och att han var väldigt angelägen om att vi skrev in oss i gästboken, vilket vi förhalade. Vi hittade gästboken och där hittade vi avtryck från grodor och tre andra mycket märkliga namn, som Urdifluff tydligen kunde läsa. Vi strök alla namnen ur gästboken och grodorna flydde hals över huvud. Vi hittade tre krabater instängda i glas. Deras utseende var svårt att beskriva men de var intelligenta, men från en annan värld än Altor. Med pennan kunde vi befria dem och de tackade för hjälpen och gav sig av. Det visade sig också att slottet låg mitt i de grå hallarna.

Efter detta bröt sig Kristalltjuren ut! Han var mycket vred på Nominatorn som såg ut som en skamsen pojke. En mycket lång utskällning som Urdifluff översatte slutade med att Kristalltjuren beordrade Nomnatorn att ge oss en present började sedan gå ut i hallarna. Efter lite dividerande beslöts att Eredrim skulle få en prima yxa, Nominatorn smidde snabbt en yxa och vi gav oss ut efter Kristalltjuren. Vi vandrade jättelänge utan uppehåll till vi möttes av demonen Ebaring, som även denna gång ville dräpa oss. Efter ett ändlöst traskande genom grå hallar kändes faktiskt en strid med multiversums fulaste varelse som en välkommen omväxling.

Världsätaren, som han kallar sig, gick till attack med frenesi. Eredrim fick in finfina hugg mot hans fötter med den nya yxan, Giovanni gick loss med sitt svärd och Valentino for sin vana trogen runt som en vettvilling med sina hoppattacker med Sturmendrang. Ebaring hög och slog och skjöt taggar emot oss. Mitt alldagliga Lasemosiska bredsvärd förmådde inte såra demonen men jag ville ändå försöka tillföra något, så jag klättrade upp på Ebarings huvud i hopp om att det skulle störa honom. Jag slet av mig manteln för att lägga över hans ögon men då hörde jag ett mullrande bakom mig.

Kristalltjuren hade växt till avsevärd storlek och kom nu farande i full galopp. Jag hann med nöd och näppe kasta mig av innan de smällde ihop. Ebaring blev demonmos. Hans blod är frätande så jag får nog skaffa en ny mantel. Däremot la vi beslag på hans klor. Kristalltjuren krympte ihop till sin tidigare storlek och gick in i den porten som Ebaring vaktade. Vi gick efter och porten slöt sig bakom oss. Efter en mörk passage klev vi ut på en gräsbevuxen sluttning under en stjärnklar himmel. Porten försvann bakom oss när vi alla var ute. Det var mörkt, ett stilla hav sågs en bit bort samt en gammal borg. Jag och Giovanni studerade himlen och insåg att det är Altors himmel! Navigationsberäkningar tydde på att vi var i Trakorien, strax öster om Palamux. Det, den kompakta stillheten och mörkret kan bara innebära en sak, vi är på Stegos! Medan vi stirrade på himlen krympte Kristalltjuren ihop till ett stort kristallägg och soldater kommer upp för sluttningen.

CC

Bytos sju portar

Valentino vaknade upp med en känsla av klaustrofobi. Han var helt omsluten av något och kunde knappt röra sig eller se någonting. Med stor kraft kastade han huvudet framåt och lyckades skalla upp ett hål i det som omslöt honom. Han blickade ut över en illröd omgivning. Det fanns konstiga träd och växter men allting gick i röda nyanser. Han slog sig fri från den kokongliknande saken han legat i. På håll kunde han höra flera av kamraterna irra runt i skogen.

De lyckades samla ihop sig någorlunda och skulle precis ge sig av när de stötte på en bunt konstiga varelser. De liknade marsvin men var stora som människor, ganska gulliga men med en korkad uppsyn. Valentino förstod inget av vad de sa men det verkade som att resten av gruppen kunde göra sig förstådda. De följde efter varelserna en bit in bland träden men blev snart attackerade av en mängd flygande demoner med vassa tänder och klor. Efter en hård strid lyckades de besegra monstren och kunde ta sig vidare. Den del av sällskapet som ej hunnit sluta upp kom snart ikapp efter att ha hört stridslarmet som pågick i närheten.

Tillsammans satte de av mot varelsernas hem under en stor klippa. De fick förklarat för sig att man inte skulle smäda gudarna och att Naschash var den lokala klanens överordnade smågud. Vi hade förstått att vi behövde få tag på denna Naschash och lyckades efter en del övertalande få en guide som visade oss vägen. Tyvärr började det regna och guiden smälte framför våra ögon. Det visade sig att regnet här bestod av syra och man gjorde bäst i att söka skydd när molnen drog ihop sig.

Efter att ha fått en ny guide så tog vi oss längs den röda lysande floden till platsen där den tvåhundra meter långa ormen Naschash hade sin boning. Han visade sig samarbetsvillig då vi förklarat att vi hade för avsikt att hjälpa oss själva och även honom ut ur denna hemska värld. Allt vi behövde var att hitta alla kroppsdelar till kristalltjuren som stod ute på en ö i floden. Vi fick tipset att vi skulle gå till oraklet på andra sidan berget och höra efter om vart kroppsdelarna låg. För att ta sig över berget fick vi passera mellan den gigantiska spindeln Bayagas nät. Vi lyckades fly undan horden av mördarspindlar som kom krypande för att äta upp oss och tog oss sedermera fram till den stora klippan som var oraklets boning. Det var fullt av de marsvinsliknande varelserna på vägen upp för klippan. De verkade vallfärda både dit och tillbaka från sina boplatser i Bytos.

Oraklet var en kvinna vid namn Hierodulen och hon förförde flera i sällskapet med sin röst och sina vackra pattar. Hon kunde svara på våra frågor om vi först lyckades lösa hennes gåta. Den bestod av att gissa vilken av åtta urnor som hörde ihop med hennes namn. Vi klarade såklart gåtan och fick mycket matnyttig information i utbyte. Sen tror jag att vi hade ihjäl henne på något sätt. Därefter kom hennes sjukt arga fuckbuddy Adamel och började mucka gräl. Valentino missbedömde helt tuppen adamels stridskunskaper och fick nära på halsen avskuren av hans stora metallklor. Tack och lov ryckte resten av sällskapet in och gjorde processen kort med det uppstudsiga flygfäet.

Sen gick vi till kattmannen Iblis stad för att se vad vi kunde uträtta där. Han blev eld och lågor och skulle ha ihjäl oss till varje pris. Vi slogs tappert och till slut smet Iblis med svansen mellan benen hem till sitt labyrinthus utanför staden. Vi förföljde honom dit och irrade runt en stund innan vi listade ut den ganska enkla tekniken för att ta oss igenom labyrinten.

Väl där så fann vi ett hus som var fullklottrat med namn. Iblis som bodde på platsen kom hem men vi förklarade att vi nu hade hans namn i vår ägo och han ombads spela vacker tass för att inte bli tillintetgjord. I huset hittade vi också tavlan med jätten Trimegistos namn inskriven. Vi förstod att vi skulle kunna styra jätten om vi hade hans namntavla med oss. Valentino insåg det däremot inte och var mycket nära att krossa tavlan innan resten av sällskapet fick honom på bättre tankar.

Utanför huset förvandlades Iblis sedan. Han blev till en helt annan och mycket mer sympatisk individ. Någon form av astralresande flygfä som var villig att hjälpa oss hitta vägen ut ur världen. Han hade tydligen också blivit fångad här en gång i tiden.

Med nytt mod tog vi oss nu till jätten Trimegistos boning. Han stod som bäst och hackade ut en skulptur ur ett berg. Det var en mängd bytaner som satt på gräset nedanför och försökte göra avbilder av det jätten höll på med. Vi klättrade upp till jätten och förklarade att vi ville ha skjuts. Han verkade inte så talför men lät oss rida på hans axlar i alla fall. Vi hade vid det här laget förstått att vi måste förstöra namnen på de sju figurerna för att kristalltjuren skulle bli hel igen.

Nästa anhalt var tuppen Adamels boning bland bergen. Vi hade stött på honom ännu en gång när han återfötts och det hade blivit en ny blodig strid. Den här gången var det dags att knäcka honom för gott. Sagt och gjort så hittade vi ägget han återföddes i och knäckte det en gång för alla!

På vägen tillbaka passade vi på att sudda ut namnet Ialdaboth som stod skrivet med stora bokstäver i sanden. Misstänkt scarabénamn tyckte vi när vi såg det.

Sen var det tillbaka till Ormen på andra sidan nätet för att se hur det gått med kristalltjuren. Jätten kunde inte följa med utan fastnade i nätet. Valentino passade nu på att dänga hans namn i backen för att ytterligare komplettera kristalltjurens lekamen. Vi talade med Naschash och han skjutsade oss på sin rygg till spindelns boning. För att ta kål på en trehundra meter lång spindel som sitter två kilometer upp i en spindeltråd krävs det en formidabel här. Eller så tuttar man bara på spindelnätet och går därifrån.

Nu var tjuren komplett sånär som på dess huvud. Naschash förklarade att det nu var han som måste dö för att vi skulle kunna ta oss ut. Vi slapp stå för slaktandet då han helt enkelt slog en knut på sig själv och bröt sin egen nacke. Easy peacy lemmonsquezy tänkte vi och plockade upp kristalltjurens huvud.

Den sista biten var sedan den svåraste. Valentino erbjöd sig att klättra upp längs de förkolnade stammarna av spindelnätet och skära dem så att de blev likt en slangbella som skulle skjuta kristalltjurens huvud mot väggen där öppningsrevan låg. Han insåg att detta antagligen var ett självmordsuppdrag men hoppades på att kunna landa i ett vattendrag och med lite tur överleva med -1 i kp. Han fick också hjälp av Iblis som hade vingar och lovade att flyga dem båda i säkerhet så gott det gick.

När spindelnätet var borta fanns det inte längre något skydd mot demonerna som flög från sin klippa långt bort i söder. De kunde nu börja ta sig norrut och äta upp de stackars bytanerna. Men snart var Valentino uppe och satte tjurhuvudet i position och började hugga trådar för kung och fosterland. Med en enorm smäll gav nätet vika och tjurhuvudet flög mot sitt mål. Valentino hängde i härlig tyngdlöshet en stund innan g-krafterna började göra sig påminda och han störtade mot en säker död i marken nedanför.

Som tur var så kunde Iblis med nöd och näppe hålla båda fallande så långsamt att Valentino överlevde krashen och kunde ta sig mot utgången till världen. Från att ha varit en cylinderformad värld hade Bytos nu rullat upp sig likt ett pergament och började långsamt förvittra. Valentino hade landat långt från resten av sällskapet och det dröjde länge innan de möttes upp på de nordliga slätterna nära det förbjudna havet. Bytanerna dog som flugor runt omkring dem men de lyckades få med sig en ynklig stackare till stranden. Havet visade sig bestå av vin med en alkoholhalt utöver det vanliga. En bytan som försökte dricka av det dog på fläcken och en i sällskapet blev så full att han fick bäras ombord på den improviserade flotten. Sedan bar resan av ut på öppet hav och en allt stridare ström. Strömmen övergick i ett vattenfall och sällskapet störtade över kanten skrikande av ångest.

De vaknade upp blåslagna på ett stengolv i ett rum. På ett stort bord bredvid dem låg en öppen pergamentrulle som det läckte vin ifrån. Några små insekter surrade vid rullen och gav ett demoniskt intryck. Från korridoren bakom bordet hördes ett ljud. En enorm man kom in i rummet samtidigt som en lika enorm orm lösgjorde sig från skuggorna…

--Valentino Toxys

Vägen till Bytos

I äldre tider var det tydligen inte helt ovanligt att man företog sig färder till Bytos, vilket omnämns i Bytos sju portar som en plats ”som vi känna så väl”. Om nu besök i Bytos var så vanligt förekommande lär de knappast ha tagit samma väg som vi begagnade oss av. Krångligare och mer riskfylld väg torde vara svår att finna. Men det är klart, innan vägen till Bytos stängdes i de Grå hallarna var situationen självklart en annan. Vår väg gick genom det gamla Voddam, beläget långt under den gamla ökenstaden Yoh Niur.

Vi befann oss nu i ett märkligt underjordiskt landskap. Färden dit var mycket strapatsrik och vi lyckades, med blotta förskräckelsen, undkomma den stora meteoritens eldsflammor som tryckte ner i djupet. Här fanns både underliga formationer och sällsamma varelser. Varelserna var av ett insektliknande slag och till det yttre bestod de av glas, men vi kunde tydligt se en vidrig köttighet inuti dem. Vi såg dem på flera ställen och det såg först ut som att de befann sig i en djup dvala, men så var inte fallet, utan när vi insåg att de började vakna och var fientligt sinnade fick vi det lite hett om öronen. Vi drabbade samman med dem i flera omgångar, men ingen av oss blev allvarligt sårad. En särskild egenhet hos dessa vareseler var att de tydligt blev påverkade av musik. På den tredje våningen i en oval bikupeliknande konstruktionen fann vi ett musikinstrument bestående av ett antal glaskuber och när vi testade att spela på detta stannade glasvarelserna av i sina framryckningar och började att röra sig till musiken. Varifrån beteendet till denna makabra dans kommer ifrån kan vi bara spekulera i.
 

Det skulle visa sig att glasvarelserna var det minsta av våra bekymmer. Helt plötsligt kunde flera av oss se en skugga dra förbi. Det var den fasansfulla medusan som dök upp, vars blickar enligt utsago kunde förvandla vem som helst till sten. Vi klarade oss dock undan henne denna gång, men en stund senare dök hon upp igen och vi kastades in i en strid med henne. Av skuggorna som speglade på väggarna kunde vi se att medusans hår bestod helt av krälande ormar. Det var nytt för oss att slåss mot en fiende som man inte kunde beskåda utan att riskera att bli förvandlad till sten. Eredrim löste det genom att hålla upp skölden framför ansikten och stred som alltid tappert. Det gick däremot lite sämre för vår lilla mörka ankvän Tariq som lockad av medusans kallelse råkade titta upp och hux flux förvandlades till sten. Striden fortsatte och vi lyckades skada medusan så pass illa att hon kastades sig ut över kanten och flög iväg. Hon var skadad men knappast besegrad. Tack vare att jag nyligen hade lärt mig en formel som kan häva förstening lyckades jag häva förbannelsen och Tariq blev sig själv igen.

Snäckan visade oss riktningen mot vårt mål och på vägen såg vi många märkliga saker. Vi såg kvarlevor av många glasinsektsskelett men också av några människor. I ett rum hittade vi några besynnerliga gulpyramider och det visade sig att det verkade vara riktigt guld. Två av våra kanske girigaste kamrater i sällskapet, Eredrim och Tariq, började direkt karva bort guldstycken. Eller girigaste vet jag inte riktigt, även Spugg och Valentino har ju ett visst intresse för sådant som glimmar. Vi såg också förstenade människor, vilka troligen härstammade från civilisationen Jipun. Trots våra bristfälliga kunskaper om denna kultur menade någon i sällskapet att några av figurerna ska ha varit så kallade samurajer med katana-svärd.

Vi tog oss vidare och snäckans viskningar förde oss ner i ett djupt schakt som vi klättrade ner i. Väl igenom kunde vi se att vi hamnat i en enorm grottsal, vars dimension var svår att överblicka. När vi skådade ut över den enorma grottan kunde vi se en enorm sjö som glimmade mot oss i halvdunklet. Ut över vattnet gick en bro som ledde fram till en ö. Mitt på ön låg en stor byggnad och ut från den strålade en massa ljus. Runt huset och på bron såg vi att det rörde sig stora folkskaror. Vi ryckte framåt (som vanligt) och det som mötte oss på bron och i byggnaden var en mycket märklig syn. Individerna på bron var helt eller delvis illusioner och de var alla djupt upptagna av dryckenskap och otukt. Vad skulle nu detta betyda? Av underjordens alla överraskningar var detta det kanske mest besynnerliga mötet.

Snäckan förde oss vidare mot bort från ön och vi följde en bergvägg längs med det som vi allt mer tyckte såg ut som ett gigantiskt innanhav. Helt plötsligt hörde vi en stämma ut över vattnet och vi kunde snart också se en konstig gestalt som såg ut att sväva ovanför vattenytan. Vi hade nu träffat vår första Woddamit. Hans stämma påverkade oss alla och det var ytterst påfrestande för vårt psyke att lyssna till den. Hans namn var Kulexis och han sa ”mitt centra är woddamit”, ”min hud tål inte bränngas, era bränsgaser…”. Vidare bekräftade han för oss att vi verkligen hade kommit till Woddam. Vi insåg snart att den del av Kulexis som vi såg ovanpå vattenytan blott bara var en liten del av varelsen. Under ytan dolde sig en gigantisk kropp. Kullexis berättade också för oss att själva Woddam låg djupt ner under havet. Vi frågade om vägen till Bytos och han sade då att det fanns en port till Bytos längre bort. Han erbjöd sig att hjälp oss att komma dit eftersom han själv ville ha hjälp att komma ut. 

Kullexis lyfte upp ett gigantiskt klippblock som började sväva i luften. Med dess hjälp förde han oss bort till det som vi trodde var porten till Bytos. Framför oss skådade vi nu en klippa med en stig på som ledde upp till en gigantisk port som måste ha varit ungefär hundra meter bred. Mitt på porten framträdde en uråldrig skeppslik runa som ska ha varit det enda kände tecknet från ett länge utdött språk. På något sätt tolkade vi den som en gudomlig uppenbarelse men att den egentliga betydelsen skulle vara ”träsken drömmer om molnen”. Mycket märkligt, minst sagt.

För att öppna porten krävdes avancerad problemlösning. På klippväggen fanns en stor mosaik med vita och svarta punkter på, vilket såg ut som ett chiffer. Klippan gick ut som en kilformation ut över innanhavet och i dess slut fanns en skål där det från taket droppade vatten. Droppandet utlöste ett rytmiskt ljud som fortplantade sig så att marken nästa vibrerade av det. Bredvid skålen fanns hål i ett mönster som verkade vara relaterade till chiffret på väggen. Hålen gick rakt ner i vattnet. Efter mycket dividerande kom vi fram till att vi skulle släppa ner de vita och svarta stenarna, som låg på marken bredvid hålen, i en viss takt och ordning. Genom sälskapets samlade klokskap lyckades vi knäcka en lösning som fungerade. Stenarna orsakade vågrörelser som fortplantade sig och som släppte loss en mäktig kraft. Innanhavets fulla styrka kastades nu mot porten, och den slogs upp. Från klippan såg vi hur hela innanhavet, inklusive Kullexis, strömmade ut genom porten. Tanken slog mig: vad har vi nu släppt ut?

Från klippan skådade vi nu ut i det som fanns på andra sidan porten. Intet. Intet eller tomrummet såg ut att vara helt bottenlöst, men rakt ut från porten gick en smal stig rakt ut i luften. Vi visste inte om vi kommit till Bytos eller inte, men vi följde stigen. Detta var en mycket egendomlig upplevelse. Helt plötsligt såg vi grodliknade figurer sväva uppåt i bubblor. En annan märklighet som vi stötte på var den man som satt på en tron vid sidan av stigen. Mansgestallten såg mycket gammal och härjad ut och de intorkade och mögliga kläderna avslöjade att hans glansdagar redan hade passerat för länge sedan. Han frågade om vi var intresserade av att få evigt liv, men vi insåg direkt att det var något lurt i görningen. När vi pressade honom kom det fram om att han för mycket länge sedan själv antagit detta erbjudande och förvisso fått evigt liv men också fått bli bunden till att sitta kvar på tronen för evigt. Efter ytterligare en tid kom vi fram till en port som blockerade vägen. Hela himlen var nu rödaktig och alla kände på sig att det var något i görningen, men var det verkligen Bytos som väntade på andra sidan dörren?

Porten till Woddam

Utdrag ur Eredrims långa brev hem.
Medan mina vänner begav sig in i Yoh Niur på smygande fötter, med den förtappade Hueli-väktarens skalp som karta, så stod jag kvar på vakt i ruinstadens utkant. Efter någon timmes tid kunde mina skarpa ögon upptäcka ett dammoln i horisonten som rörde sig i vår riktning -- Hueli-stammen var på väg med full kraft!

Att finna de andra inne i Yoh Niur var enkelt gjort, för de hade råkat i högljudd strid med en samling krigare och shamaner. Tariq hade en njure spetsad på sin ena dolk, och två Hueli-huvuden rullade iväg på marken där Valentino just landade. Om jag hade varit med från början hade kanske en diplomatisk lösning varit möjlig, men tiden för samtal hade uppenbarligen passerat. Detta grämde mig en smula när jag gav mig in i striden, för det syntes mig att Hueli-stammen var ett belevat folk och värdiga krigare.

Tariq blev varse detta när den fete mannen vars njure han just tagit visade sig vara av segare virke än beräknat. Den stora krigaren fick fatt i Tariq och kopplade ett dödligt strypgrepp om den lilla ankans hals! Som tur var kunde Cracius kvickt få iväg ett kastvapen som satte sig i pannbenet på mannen, vilket distraherade honom så att Tariq kunde slinka ur hans grepp.

Eftersom att fler Hulier var på väg, och en av shamanerna frammanat två gigantiska elementarvareleser av luft och eld, slog vi till slut till en organiserad reträtt. Cracius och Valentino ledde vägen ner i en krypta, och Vrax dög plötsligt upp bland oss trots att jag inte sett honom tidigare. Tydligen hade hela striden handlat om att komma över en slags nyckel, vilken vi nu använde för att öppna en port nere i kryptan. Väl innanför och med porten stängd och låst bakom oss kunde vi pusta ut ett ögonblick.

Framför oss låg nu en lång gång. Vid gångens slut fanns ytterligare en port, och bakom den en kammare fylld av ett grönt ljus. Det gröna ljuset kom från en magiskt sprakande cirkel på kammarens bortre vägg. I kammaren fanns även en stenbänk på vilken resterna av en yxa vilade. Endast rostiga skärvor återstod av vad som måste varit Hueli-stammens beryktade demondräparyxa. Jag behöver knappast uttrycka mina känslor i ord för att ni ska förstå min besvikelse.

Efter en stunds grubbel kom vi till slutsatsen att porten till Woddam troligen inte fanns i den här kammaren. De andra hade sett en stor port uppe i Yoh Niur som ledde in i själva Fokalerväggen som verkade mer lovande. Men ändå var det just hit som kartan hade lett oss.

Kanske var yxan nyckeln ändå? Vrax och Cracius, som är magiskt sinnade män, sa att det ännu fanns en förtrollning bunden i skärvorna, men kunde inte precisera vad för slags effekt det rörde sig om. Valentino upptäckte också att den sprakande gröna cirkeln på väggen reagerade kraftigt när man petade på den med ett av de rostiga fragmenten.

Eftersom att jag noggrant hade samlat upp alla skärvorna i en säck, med förhoppningen att en dag kunna gjuta en ny yxa av dem, tog jag på mig uppgiften vi alla förstod behövde göras. Jag fäste säcken med skärvor längst fram på en långyxa av brons som jag kommit över under striden tidigare, och med all min kraft svingade jag skärvorna in i den gröna cirkeln.

Kaboom! Effekten blev explosiv! Vi kastades bakåt i kammaren när den gröna cirkeln splittrades i en magisk detonation. För ett ögonblick hördes precis ingenting, men sedan började själva berget att skaka och kammarens väggar och tak att spricka. Hals över huvud flydde vi tillbaka ut i gången som vi kommit genom, och kammaren kollapsade bakom oss.

Väl utanför kryptan skyndade vi genom de dammiga ruingatorna mot den stora porten. Porten själv stod där ännu intakt, men ovanför den var ett stort stycke av bergväggen nerfallen och blottade ett kompakt mörker innanför.

Framför porten låg något slags formlöst monstrum av slem och tentakler, som Huelis shamaner tidigare bekämpat med elementarmagi. Sådana strider fanns nu icke tid för, utan vårt mål var att fortast möjligt ta oss innanför porten för fortsatt utforskande av vad vi förmodade var vägen till Woddam.

Valentino och Tariq lyckades rigga upp en lina med en änterhake, mellan en klippavsats och den raserade bergväggen, med vars hjälp vi nu alla kunde gå armgång över slemproppen nere på marken. När alla tagit sig lyckligt över med repet vände jag mig om för att kasta en sista blick bakåt över Yoh Niur och världen som vi känner, men istället drogs mina ögon mot himlen. En röd komet växte där på himlavalvet. Den hade ingen svans så som kometer oftast brukar, utan föll uppenbarligen i en bana rakt mot Fokalerslätten och mot oss!

Nu fanns ingen tid att spilla! Kometen växte sig allt större för varje sekund, och himlen allt rödare. Vi tog oss med hast ner i gången som följde bakom porten och började springa för allt vi var värda. Om det i slutändan skulle göra någon skillnad visste vi inte, men det outtalade resonemanget var att ju längre in i berget vi befann oss när kometen slog ner desto bättre skulle våra chanser vara.

Genom gången där vi sprang sträckte sig flera grova rotliknande tentakler, till synes av sten, men plötsligt, som på en given signal började de fäkta runt med stora yviga rörelser och försökte slå omkull oss! Jag fick upp Cracius gamla bucklare, som jag fortfarande hade till låns, och blockerade en attackerande klipptentakel med den. Men då sög den rackaren fast sig i skölden! Tusan om jag skulle ge upp min vän Cracius egendom, nej aldrig! Det var inte lätt ska jag säga men med ett styrkeprov fick jag till slut loss den, sugmärkt men intakt.

Vi kunde fortfarande se början av gången långt bakom oss, och hålet vi kommit in igenom lyste nu med en klar blodröd färg. Nu kunde det inte vara länge kvar!

Efter min dust med bucklaren låg jag nu sist i fältet, och fick sträcka ut mina ben ordentligt för att hänga med. Tentaklerna gjorde med jämna mellanrum ytterligare försök att sinka oss, men vi höll oss på fötterna. Efter ytterligare någon minut av flåsande löpning trängde ett skarpt rött sken in och lös upp gången, och inte långt därefter följde eldvågen. Jorde skälvde och ett rödglödgat inferno kom sprutande genom gången bakom oss!

Men räddningen låg endast några meter framför oss. Gången vände brant neråt i ett lutande schakt med terasser och gamla försvarsverk. I sista möjliga stund kastade vi oss bakom den översta muren som gav ett hjälpligt skydd när eldvågen brände förbi över våra hjässor. När infernot bedarrade kunde vi kliva upp, sotiga men oskadda. Vi hade överlevt.

VÅRA HJÄLTAR TAR SIG NER FÖR SCHAKTET OCH STANNAR BARA FÖR ATT HUGGA GULD UR STATYER.

VÅRA HJÄLTAR UPPTÄCKER KRYPARE I DJUPEN.

VÅRA HJÄLTAR VILAR UPP SIG.

VÅRA HJÄLTAR TAR SIG GENOM GÅNG MED VITA MUNNAR SOM SPRÄCKER GLAS OCH BEN.

VÅRA HJÄLTAR KOMMER TILL JÄTTESTOR SAL.

VALENTINO OCH VÄNNER FINNER KAMMARE MED FÖRSTENAD KVINNA OCH GAMMALT POEM.

EREDRIM OCH TARIQ FINNER MER ÄDLA METALLER.

VÅRA VÄNNER SER BLÅA GIRLANGER FALLA FRÅN SALENS TAK OCH VÄCKA INSEKTOIDER MED GLASSKELETT TILL LIV.

VÅRA VÄNNER SLÅR TILL RETRÄTT GENOM LJUDTUNNELN OCH LÅTER INSEKTOIDERNA SPLITTRAS UNDER JAKTEN.

VÅRA VÄNNER ÅTERVÄNDER OCH SKÅDAR FÖRÖDELSEN.

TARIQ FINNER KAMMARE MED GLAS-MARIMBA SOM HAN SPELAR SKÖNA TONER PÅ. GLASINSEKT DYKER UPP I INGÅNGEN MEN IAKTTAR BARA INTRESSERAT UTAN AGGRESIVA TENDENSER.

VÅRA VÄNNER NOTERAR EN SKUGGA DRA FRAM ÖVER SALEN...

Fjärilseffekten och Fokalerslätten

Valentino vaknade och tittade sig irriterat om. Det var då tusan vad dessa fjärilar ska surra runt och störa en munter äventyrares skönhetssömn! Fler och fler blir de varje dag dessutom, jag börjar misstänka att den där skrönan om en levande staty kanske har lite mer substans i sig än vad jag tidigare trott. Jaja, lite ost och torkat kött ska nog få mig på bättre tankar igen.

Snart hade hela den brokiga skaran av tappra äventyrare vaknat och gjort sig färdiga för avmarsch, ännu en lång dag av ökenstrapatser väntade dem. De kom så småningom fram till korsningen där den norra vägen ledde till saltgruvorna och den södra vägen gick längs floden mot staden Na Yoh. Efter en kort diskussion beslöt de sig för att rida söderut mot överfarten till Na Yoh. Färjekarlen som stod redo att ta dem över floden var en besynnerlig typ. Gammal och läderartad var han och verkade ha någon form av perverst förhållande till en koloni myror som delade hans pråm. Då vi inte ville dra till oss onödig uppmärksamhet beslutade vi oss för att inte slå ihjäl gubben utan betalade snällt hans arvode med ett förstoringsglas och lite annat krimskrams.

Na Yoh var en liten ökenstad som påminde om någon av stadsdelarna i utkanten av Fontracilor. Glest mellan husen och sand överallt. Vi fann snabbt vägen till värdshuset där vi slog oss ned för en bit mat och något att fukta strupen med. Helstekt råtta stod på menyn så det blev till att smörja kråset denna kväll!

En cirkusartist fick upp ögonen för oss och kom fram för att språka. Efter en stunds luskande och misstänksamheter från båda håll kom det fram att han var utsänd av Rabdoranas huvudorden för att ta reda på vad som föregick med sektens trakoriska avdelning. Deras telepatiska kommunikationssystem visade sig ha slutat fungera och han undrade varför vi var så eftersökta och vad vi visste om situationen. Vi gav honom en del information och han gav oss en del tillbaka. Han var mycket tydlig med att han var den bästa rabdoranamördaren av dem alla. Valentino tänkte för sig själv att det ska vi nog bli två om, om du inte spelar vacker tass ikväll. Men innan någon kraftmätning han äga rum kastade någon i lokalen en chockgranat och det bröt ut vilt handgemäng. Valentino drog såklart Sturmendrang och gjorde sig redo för en hisskelig hoppattack!

Samtidigt befann sig några ur sällskapet på andra platser. Giovanni sprang för sitt liv genom öknen för att undkomma en blodtörstande monsterhund. Tariq försökte kravla sig ur en ravin för att undkomma en kruka med skorpioner som nesligt kastats mot honom i mörkret.

Utanför värdshuset möttes de upp medan stridslarmet dånade från alla håll. Pilar sköts ur mörkret, väna möer skrek hjärtskärande ut i natten. Men äventyrarna kavlade upp ärmarna och dräpte den ena fienden efter den andra. Blodet sprutade ur kapade lemmar, män och odjur föll snart döda ner framför de tappra äventyrarna och nattens tystnad sänkte sig över staden.

När morgonen åter grydde och gruppen åtehämtat sig besöt de att de skulle begagna sig av informationen de fått av Giovannis gamla vän Råttan under natten. Personen de sökte var tagen till slav och slet numera hund i saltgruvorna vid fukaleslättens norra vägg. De begav sig raskt av över floden och red norrut samma väg de kommit dagen innan.

Vid Bythos sju portar! svor Valentino efter ett par timmars ritt. Det är någonting som kommer emot oss längs vägen där framme! Fjärilarna flockades nu runt hans lekamen och han började känna en viss panik sprida sig genom kroppen. Ett vrål ekade längs vägen och Nekromorben visade sig snart genom soldiset. Dags att ta tjuren vid hornen ropade Valentino stoiskt och red fram till sin nemesis.

Mindre stoiskt flydde Valentino snart med svansen mellan benen åt andra hållet. Allt medan Nekromorben kom närmre och närme. Den ropade efter honom och talade om gudomlig penetration och att två kött ska bli till ett. Det vore fördelaktigt att undvika sådan intimitet tänkte Valentino och bad den gode trollkarlen Vrax om hjälp med att sparka ut stenstatyn i astralrymden istället.

Det fungerade nästan, men Nekromorben klarade sitt intelligensslag och passerade runt mandalacirkeln istället för igenom den. Om det inte går att kasta dig från världen ska jag i alla fall begrava dig under den, tänkte Valentino och gillrade en listig fälla i ett kvicksandsfält en bit bort. Denna gången lyckades äventyrarna stoppa besten och kunde fortsätta att rida mot saltgruvorna.

Väl där visade det sig att det var det gamla halvtrollet från Marjura som agerade bas för gruvdriften. Och hans fru var kvinnan vi räddat ur trollens gryt på ön. Fången vi ville ha tag på var tyvärr död men efter en del skalperande verksamheter så hade vi den karta vi behövde för att hitta rätt i Yoh Niur. Två arma krakar fick vi med oss till guider också och vi kunde snart styra kosan mot den mytomspunna staden i öknen.

Vi tog oss med hjälp av Vrax iselementar över ytterligare en flod och efter en mindre konfrontation med några lokala väktare kunde vi snart se den heliga staden framför oss. En präst stod och mässade utanför en enorm port som var inhuggen i berget. Någon form av rödaktig formlös varelse verkade försöka ta sig ut ur porten. Prästen kastade den ena besvärjelsen efter den andra men varelsen såg inte ut att reagera nämnvärt på elden som träffade den.

Vi smög oss igenom staden och ner i en krypta under ett mausoleum. Där fanns en mängd avgjutningar av ansikten och tack vare kartan hade vi snart listat ut vilket som var det rätta. Ett nyckelhål fanns i dess mun och vi bestämde oss för att snarast försöka hitta nyckeln som passade i hålet.

Efter att noggrant ha genomsökt området där vi trodde att nyckeln skulle finnas upptäckte en i sällskapet att det fanns en hålighet under sanden mitt emellan de båda brunnarna. Det råkade vara utanför dörren till prästernas hus och det krävdes ett kraftigt slag för att bryta upp stenlocket som förseglade utrymmet. Ähhh, tänkte Valentino. Några lomhörda präster är väl inget att oroa sig för när vi är så nära vårt mål. En kraftig smäll senare var luckan öppen och nyckeln i vår ägo. De lomhörda prästerna visade sig dock ha utmärkt hörsel och kom springande ut genom dörren med hemska besvärjelser i högsta hugg!

--Valentino Toxys

På irrfärd i HOXOH

Om du som läser detta någon gång överväger att besöka HOXOH vill jag ge dig några råd. För det första, tänk om! HOXOH kan tyckas vara en inbjudande och ofarlig plats men detta intryck är fel. Platser som Kargom, Gombitakles slemdjungler eller spökkvarteren i Fontra Cilor är visserligen farligare, men HOXOH är farligt på ett annat, lömskare sätt.

Om du ändå måste åka dit blir mitt andra råd, bruka aldrig våld. Stadens magi gör att den som begår våld i HOXOH för evigt går vilse i dess irrgångar. Detta kan visserligen vara lögn som så mycket annat i HOXOH men jag rekommenderar inte att testa, hur frestad du än kommer att bli att befria HOXOH-borna från deras bländvita leenden. Som för övrigt bara är illusioner.

För det tredje, tag med rikligt med guld och håll hårt i det. Allt är svindyrt och ficktjuvarna talrika.

För det femte, lita inte på någon. Som paratornier är det lätt att tro att man är van vid lögner och falskspel. Men när paratorniern ljuger för sin egen vinning och därmed blir lätt att genomskåda, så ljuger man i HOXOH för lögnens egen skull, när som helst och om vad som helst.

Trots detta är mitt sjätte råd, köp en guide. Utan någon som hittar i staden kommer du att gå vilse.

Mitt sjunde råd är att ta med ett exemplar av Nomona Veritae. Dels kan dess sanna visdomsord hjälpa till att hålla sinnet intakt men jag märkte också att högläsning ur verket var ett effektivt sätt att jaga bort påstridiga HOXOH-bor.

Efter att ha genomskådat den osynliga bron, blivit lurade på marknaden och gått väldigt mycket vilse lyckades vi få ett par märkliga karaktärer, eller om de var en och samma, att leda oss till biblioteket.

Bibliotekarien sade att de hade ett exemplar av Bythos Sju Portar, men att det tyvärr var utlånat till en Mäster Kandurra, som dessutom varit försvunnen 50 år. Hon erbjöd sig dock att visa oss Pyramidtorget som tydligen var en stadens sevärdheter. Hur det nu kan finnas sevärdheter i en stad där man aldrig riktigt kan veta vad det är man faktiskt ser. På Pyramidtorget ska iallafall mäster Kandurras pyramid ha legat innan den försvann. Vi märkte snart att något var konstigt med torget, trots dess stora öppna yta ledde varje möte till trängsel. Genom Vodurs öga kunde vi att pyramiden, precis som bron, faktiskt fanns där men var osynlig. Dock kunde vi inte se någon öppning.

Jag drog mig då till minnes något jag hört för länge sedan, att den som korrekt skådar namnet HOXOH för sitt inre förmår genomskåda stadens illusioner. Så jag koncentrerade mig djupt på namnet HOXOH och så småningom, säkert med Shamash hjälp, kunde jag skåda pyramiden klart och tydligt, och dess dörr. Jag knackade på dörren som öppnades och pyramiden blev synlig för alla. Ut ur dess dammiga inre klev en tupp som började tala till oss. Han presenterade sig som Klokai och var tjänare åt mäster Kandurra. Han sa att han inte var av denna världen utan att han träffat Kandurra under resor i multiversum och sedan gått med att bli hans tjänare under en livstid för att lära av honom. Vi redogjorde för vårt ärende men han sa att Kandurra sovit en magisk sömn som det inte gick att väcka och att han gjort det i 50 år. Klokai erbjöd oss att få boken om vi i gengäld dödade Kandurra. Vi tyckte inte att mörde en sovande gamling var så lockande så Vrax lyckades faktiskt väcka Kandurra med en kraftfull skingra-besvärjelse. Kandurra vaknade men var förvirrad försökte genast väva en ny sömnbesvärjelse. Först när Eredrim sa att han hade en försenad lånebok på biblioteket kom han till sans. Vi ledde ut honom och han löste Klokai från dennes tjänst. Han gav oss en kopia av boken och lämnade tillbaka den. För att undvika att den kom i orätta händer lånade han sedan om den.

Nu var det bara att lista ut hur vi skulle ta oss till Bythos. Fyra av de sju portarna fanns tydligen i Grå Hallarna, och dessa har vår fiende spärrat vägen till. En ska finnas i en värld som heter Eidosea och två i Altor. En av dessa ska vara på andra änden av vår värld men den andra betydligt närmare om än svårtillgängligt. Nämligen i det förseglade demondyrkarriket Woddam, bortom Fokalerslätten. I boken fanns dock koordinater till Eidosea via HOXOH, och eftersom vi ändå var i HOXOH bestämde vi oss för att börja där. Det fanns dessutom en mandala i biblioteket som vi kunde få hyra, naturligtvis till ett hutlöst pris.

Eidosea lär vara en perfekt värld, av vilken vår egen blott är en smutsig spegling. Nej jag begriper det knappt själv men det var vad folk sade och vad vi kunde läsa oss till. Tydligen ska Shamash ha med det att göra på något vis. Bara tre av oss besökte Eidosea, jag, Tariq och Giovanni. Vi var oss inte lika efteråt, vi var mer attraktiva men jag kände att Eidosea gnagde på mitt sinne och jag känner mig svagare mentalt än innan. Vår värld kändes inte heller sig lik efter att ha sett Eidosea, världens känns lite smutsig, likgiltig och främmande. Eidosea är svår att beskriva. Jag såg en perfekt äng, med perfekta kaniner, luften var klar och allt syntes perfekt. Jag blev yr och stapplade tillbaka i portalen. Efteråt fick vi höra att ingen som vistats i Eidosea en längre tid återvänt och många av dem som varit där kort har förtärts av dysterhet efter att ha kommit åter. Woddam fick bli vårt nästa mål. När vi lämnat HOXOH besökte vi värdshuset på andra sidan bron och Tariq och Giovanni att vinet inte var lika välsmakande som innan. Mig bekymrar det mindre eftersom jag med Shamash hjälp skakat av mig behovet av njutning.

Nastrôl var nu under fullt angrepp från kishatiska armén. Balgumel var belägrat fick vi höra så vi satte kurs mot Faa för att den vägen ta oss till Fokale. På vägen hamnade vi strid med kishatiskt rytteri men fick hjälp av Nastrôlska krigarmunkar vilka vi slog följe med till Faa. Där provianterade vi och köpte vagn som vi med hjälp av hästar vi fått vid klostret plus några vi ärvt av dräpta kishatsoldater tog vi oss ner mot Fokales sandhav. Vagn i sand var ingen bra idé men till slut kom vi ut på karavanvägen. Där slog vi följe med en karavan där vi mötte en prålig man som låtsades vara en konstnär och livsnjutare, i sällskap med två farsegels legosoldater, en man och en kvinna som inte var de mest balanserade personerna jag mött. Eftersom den prålige var så ohyggligt usel lögnare listade vi raskt ut att han var kishatisk agent på väg att värva flygande kargombarbarer till deras här. Den alltid så vältalige Giovanni fick honom dock på andra tankar och övertalade honom att hoppa av och fly till Na Yoh.

CC