Valentino vaknade upp med en känsla av klaustrofobi. Han var helt omsluten av något och kunde knappt röra sig eller se någonting. Med stor kraft kastade han huvudet framåt och lyckades skalla upp ett hål i det som omslöt honom. Han blickade ut över en illröd omgivning. Det fanns konstiga träd och växter men allting gick i röda nyanser. Han slog sig fri från den kokongliknande saken han legat i. På håll kunde han höra flera av kamraterna irra runt i skogen.
De lyckades samla ihop sig någorlunda och skulle precis ge sig av när de stötte på en bunt konstiga varelser. De liknade marsvin men var stora som människor, ganska gulliga men med en korkad uppsyn. Valentino förstod inget av vad de sa men det verkade som att resten av gruppen kunde göra sig förstådda. De följde efter varelserna en bit in bland träden men blev snart attackerade av en mängd flygande demoner med vassa tänder och klor. Efter en hård strid lyckades de besegra monstren och kunde ta sig vidare. Den del av sällskapet som ej hunnit sluta upp kom snart ikapp efter att ha hört stridslarmet som pågick i närheten.
Tillsammans satte de av mot varelsernas hem under en stor klippa. De fick förklarat för sig att man inte skulle smäda gudarna och att Naschash var den lokala klanens överordnade smågud. Vi hade förstått att vi behövde få tag på denna Naschash och lyckades efter en del övertalande få en guide som visade oss vägen. Tyvärr började det regna och guiden smälte framför våra ögon. Det visade sig att regnet här bestod av syra och man gjorde bäst i att söka skydd när molnen drog ihop sig.
Efter att ha fått en ny guide så tog vi oss längs den röda lysande floden till platsen där den tvåhundra meter långa ormen Naschash hade sin boning. Han visade sig samarbetsvillig då vi förklarat att vi hade för avsikt att hjälpa oss själva och även honom ut ur denna hemska värld. Allt vi behövde var att hitta alla kroppsdelar till kristalltjuren som stod ute på en ö i floden. Vi fick tipset att vi skulle gå till oraklet på andra sidan berget och höra efter om vart kroppsdelarna låg. För att ta sig över berget fick vi passera mellan den gigantiska spindeln Bayagas nät. Vi lyckades fly undan horden av mördarspindlar som kom krypande för att äta upp oss och tog oss sedermera fram till den stora klippan som var oraklets boning. Det var fullt av de marsvinsliknande varelserna på vägen upp för klippan. De verkade vallfärda både dit och tillbaka från sina boplatser i Bytos.
Oraklet var en kvinna vid namn Hierodulen och hon förförde flera i sällskapet med sin röst och sina vackra pattar. Hon kunde svara på våra frågor om vi först lyckades lösa hennes gåta. Den bestod av att gissa vilken av åtta urnor som hörde ihop med hennes namn. Vi klarade såklart gåtan och fick mycket matnyttig information i utbyte. Sen tror jag att vi hade ihjäl henne på något sätt. Därefter kom hennes sjukt arga fuckbuddy Adamel och började mucka gräl. Valentino missbedömde helt tuppen adamels stridskunskaper och fick nära på halsen avskuren av hans stora metallklor. Tack och lov ryckte resten av sällskapet in och gjorde processen kort med det uppstudsiga flygfäet.
Sen gick vi till kattmannen Iblis stad för att se vad vi kunde uträtta där. Han blev eld och lågor och skulle ha ihjäl oss till varje pris. Vi slogs tappert och till slut smet Iblis med svansen mellan benen hem till sitt labyrinthus utanför staden. Vi förföljde honom dit och irrade runt en stund innan vi listade ut den ganska enkla tekniken för att ta oss igenom labyrinten.
Väl där så fann vi ett hus som var fullklottrat med namn. Iblis som bodde på platsen kom hem men vi förklarade att vi nu hade hans namn i vår ägo och han ombads spela vacker tass för att inte bli tillintetgjord. I huset hittade vi också tavlan med jätten Trimegistos namn inskriven. Vi förstod att vi skulle kunna styra jätten om vi hade hans namntavla med oss. Valentino insåg det däremot inte och var mycket nära att krossa tavlan innan resten av sällskapet fick honom på bättre tankar.
Utanför huset förvandlades Iblis sedan. Han blev till en helt annan och mycket mer sympatisk individ. Någon form av astralresande flygfä som var villig att hjälpa oss hitta vägen ut ur världen. Han hade tydligen också blivit fångad här en gång i tiden.
Med nytt mod tog vi oss nu till jätten Trimegistos boning. Han stod som bäst och hackade ut en skulptur ur ett berg. Det var en mängd bytaner som satt på gräset nedanför och försökte göra avbilder av det jätten höll på med. Vi klättrade upp till jätten och förklarade att vi ville ha skjuts. Han verkade inte så talför men lät oss rida på hans axlar i alla fall. Vi hade vid det här laget förstått att vi måste förstöra namnen på de sju figurerna för att kristalltjuren skulle bli hel igen.
Nästa anhalt var tuppen Adamels boning bland bergen. Vi hade stött på honom ännu en gång när han återfötts och det hade blivit en ny blodig strid. Den här gången var det dags att knäcka honom för gott. Sagt och gjort så hittade vi ägget han återföddes i och knäckte det en gång för alla!
På vägen tillbaka passade vi på att sudda ut namnet Ialdaboth som stod skrivet med stora bokstäver i sanden. Misstänkt scarabénamn tyckte vi när vi såg det.
Sen var det tillbaka till Ormen på andra sidan nätet för att se hur det gått med kristalltjuren. Jätten kunde inte följa med utan fastnade i nätet. Valentino passade nu på att dänga hans namn i backen för att ytterligare komplettera kristalltjurens lekamen. Vi talade med Naschash och han skjutsade oss på sin rygg till spindelns boning. För att ta kål på en trehundra meter lång spindel som sitter två kilometer upp i en spindeltråd krävs det en formidabel här. Eller så tuttar man bara på spindelnätet och går därifrån.
Nu var tjuren komplett sånär som på dess huvud. Naschash förklarade att det nu var han som måste dö för att vi skulle kunna ta oss ut. Vi slapp stå för slaktandet då han helt enkelt slog en knut på sig själv och bröt sin egen nacke. Easy peacy lemmonsquezy tänkte vi och plockade upp kristalltjurens huvud.
Den sista biten var sedan den svåraste. Valentino erbjöd sig att klättra upp längs de förkolnade stammarna av spindelnätet och skära dem så att de blev likt en slangbella som skulle skjuta kristalltjurens huvud mot väggen där öppningsrevan låg. Han insåg att detta antagligen var ett självmordsuppdrag men hoppades på att kunna landa i ett vattendrag och med lite tur överleva med -1 i kp. Han fick också hjälp av Iblis som hade vingar och lovade att flyga dem båda i säkerhet så gott det gick.
När spindelnätet var borta fanns det inte längre något skydd mot demonerna som flög från sin klippa långt bort i söder. De kunde nu börja ta sig norrut och äta upp de stackars bytanerna. Men snart var Valentino uppe och satte tjurhuvudet i position och började hugga trådar för kung och fosterland. Med en enorm smäll gav nätet vika och tjurhuvudet flög mot sitt mål. Valentino hängde i härlig tyngdlöshet en stund innan g-krafterna började göra sig påminda och han störtade mot en säker död i marken nedanför.
Som tur var så kunde Iblis med nöd och näppe hålla båda fallande så långsamt att Valentino överlevde krashen och kunde ta sig mot utgången till världen. Från att ha varit en cylinderformad värld hade Bytos nu rullat upp sig likt ett pergament och började långsamt förvittra. Valentino hade landat långt från resten av sällskapet och det dröjde länge innan de möttes upp på de nordliga slätterna nära det förbjudna havet. Bytanerna dog som flugor runt omkring dem men de lyckades få med sig en ynklig stackare till stranden. Havet visade sig bestå av vin med en alkoholhalt utöver det vanliga. En bytan som försökte dricka av det dog på fläcken och en i sällskapet blev så full att han fick bäras ombord på den improviserade flotten. Sedan bar resan av ut på öppet hav och en allt stridare ström. Strömmen övergick i ett vattenfall och sällskapet störtade över kanten skrikande av ångest.
De vaknade upp blåslagna på ett stengolv i ett rum. På ett stort bord bredvid dem låg en öppen pergamentrulle som det läckte vin ifrån. Några små insekter surrade vid rullen och gav ett demoniskt intryck. Från korridoren bakom bordet hördes ett ljud. En enorm man kom in i rummet samtidigt som en lika enorm orm lösgjorde sig från skuggorna…
--Valentino Toxys
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar