Av alla märkliga platser vi besökt både i och utanför Altor
så kändes faktiskt Nominatorns boning bland de mer normala. Men jag tar det
från början. Vi befann oss plötsligt på ett bord, kläderna var genomblöta av
ett mycket tungt rödvin så att vi knappt kunde röra oss. Men vi lyckades ta oss
ur kläderna och vrida ur det värsta och såg snart att vi befann oss i ett
trivsamt inrett arbetsrum. Även om det av storleken att döma var inrett för
någon som är mer en dubbelt så stor som oss människor.
På bordet låg Bythos, en blandning av modell och karta på
ett stort pergament som rullats ut. Vi förstod att detta faktiskt var Bythos
och vi när vi lämnade randen och hamnade där vi nu var växt något enormt i
storlek. I luften flög små stavdemoner, inte större än knott.
Vi fann ett pergament som var skrivet på det höga språket
och verkade vara en ansökan om att upphäva en exil. Att läsa det påverkade mitt
sinne på ett obehagligt sett så jag slutade läsa.
Valentino hittade vad som verkade vara Nominatorns
skaparpenna, det han ritade med den fick liv. Han hittade också lera med vilken
han skapade en figur som fick liv när han skulpterade den med pennan. Figuren
gav han namnet Urdifluff och han var en läraktig krabat. Jag gav honom Adamels
klo som var mer lagom åt honom i storlek.
I arbetsrummet låg också kristalltjurens huvud, och då och
då materialiserades Naschasch och varje gång såg han allt argare ut.
Vi promenerade vidare ut i slottet som tycktes till stora
delar förfallet. Vi fann en smedja där en svävande hammare gjorde vapen som
också de svävade och angrep oss, trodde vi men de sparrade bara mot oss. Vi
hittade ett rum med en målning av kristalltjuren, och när jag lyssnade i
snäckan kom ljudet därifrån.
Från ett annat rum hördes musik och där inne dirigerade
Nominatorn själv en orkester av uttröttade grodfolk. Detta avbröts ibland av
att Naschasch anföll Nominatorn, dräptes och försvann. På baksidan av det pergament som utgjorde
Bythos fann vi Naschasch namn skrivet i Mesikatrunor. Med verktyg vi fann i
arbetsrummet raderade vi ut namnet. Naschasch förtvinade och dog, denna gång
permanent. Kristaltjurens huvud försvann och istället hörde vi ett kraftigt
dunkande från väggen där han var avbildad.
Det var också nu Nominatorn upptäckte oss. Han såg ut som en
människa men 6 meter lång och jag gissar att han är någon form av gud.
Lyckligtvis såg han oss inte som inkräktare utan som gäster, visade oss glatt
runt i palatset och bjöd oss på den ena läckerheten efter den andra som han
tycktes skapa ur tomma intet. Dunkandet tycktes inte bekymra honom heller.
Vad som fick oss att bli lite oroliga över vad han
egentligen menade med ordet ”gäst” var att han hävdade de tröttkörda och
hunsade grodmusikanterna var gäster, och att han var väldigt angelägen om att
vi skrev in oss i gästboken, vilket vi förhalade. Vi hittade gästboken och där
hittade vi avtryck från grodor och tre andra mycket märkliga namn, som
Urdifluff tydligen kunde läsa. Vi strök alla namnen ur gästboken och grodorna
flydde hals över huvud. Vi hittade tre krabater instängda i glas. Deras utseende
var svårt att beskriva men de var intelligenta, men från en annan värld än
Altor. Med pennan kunde vi befria dem och de tackade för hjälpen och gav sig
av. Det visade sig också att slottet låg mitt i de grå hallarna.
Efter detta bröt sig Kristalltjuren ut! Han var mycket vred
på Nominatorn som såg ut som en skamsen pojke. En mycket lång utskällning som
Urdifluff översatte slutade med att Kristalltjuren beordrade Nomnatorn att ge
oss en present började sedan gå ut i hallarna. Efter lite dividerande beslöts
att Eredrim skulle få en prima yxa, Nominatorn smidde snabbt en yxa och vi gav
oss ut efter Kristalltjuren. Vi vandrade jättelänge utan uppehåll till vi
möttes av demonen Ebaring, som även denna gång ville dräpa oss. Efter ett
ändlöst traskande genom grå hallar kändes faktiskt en strid med multiversums
fulaste varelse som en välkommen omväxling.
Världsätaren, som han kallar sig, gick till attack med
frenesi. Eredrim fick in finfina hugg mot hans fötter med den nya yxan,
Giovanni gick loss med sitt svärd och Valentino for sin vana trogen runt som en
vettvilling med sina hoppattacker med Sturmendrang. Ebaring hög och slog och
skjöt taggar emot oss. Mitt alldagliga Lasemosiska bredsvärd förmådde inte såra
demonen men jag ville ändå försöka tillföra något, så jag klättrade upp på
Ebarings huvud i hopp om att det skulle störa honom. Jag slet av mig manteln
för att lägga över hans ögon men då hörde jag ett mullrande bakom mig.
Kristalltjuren hade växt till avsevärd storlek och kom nu
farande i full galopp. Jag hann med nöd och näppe kasta mig av innan de smällde
ihop. Ebaring blev demonmos. Hans blod är frätande så jag får nog skaffa en ny
mantel. Däremot la vi beslag på hans klor. Kristalltjuren krympte ihop till sin
tidigare storlek och gick in i den porten som Ebaring vaktade. Vi gick efter
och porten slöt sig bakom oss. Efter en mörk passage klev vi ut på en
gräsbevuxen sluttning under en stjärnklar himmel. Porten försvann bakom oss när
vi alla var ute. Det var mörkt, ett stilla hav sågs en bit bort samt en gammal
borg. Jag och Giovanni studerade himlen och insåg att det är Altors himmel! Navigationsberäkningar
tydde på att vi var i Trakorien, strax öster om Palamux. Det, den kompakta
stillheten och mörkret kan bara innebära en sak, vi är på Stegos! Medan vi
stirrade på himlen krympte Kristalltjuren ihop till ett stort kristallägg och
soldater kommer upp för sluttningen.
CC
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar