Betraktelser från Stegos

Från Nominatorns boning hade vi nu lyckats ta oss till Stegos via De grå hallarna. Ja, ni hörde rätt, Stegos! Stegos har varit insvept i ett kompakt mörker i många mansåldrar och ingen, så vitt man vet, har lyckats nå fram till ön sedan förmörkningen, även om försöken varit många. Men det visade sig snart att vi trots allt inte var de första utomstående som kommit till ön. Ingen mindre än Arn Dunkelbringe hade lyckats ta sig dit. Han hade lyckats flyga dit med hjälp av den skräckinjagande draken Blatifagus och någonstans över ön hade vingarna slutat bära och hela ekipaget störtade på ön. Blatifagus, den gamle ormen, är ingen som man glömmer i första taget. Det skulle visa sig att det inte bara var vi som kom ihåg honom, utan att han även kom ihåg oss, mycket väl till och med. Den lilla incidenten i gruvan var tydligen inte bortglömd. Men till saken, på Stegos har man länge haft en profetia som säger att den förste utomstående som sätter sin fot på ön ska  bli kung över den. Det är den korta historien om hur Arn Dunkelbringe blev konung över Stegos. Men allt verkade inte gå riktigt som profetian förtäljde då den även nämnde att ljuset skulle återkomma med konungen, vilket det inte hade gjort.

Mörkret och de krafter som omgärdade Stegos gjorde inte bara att utomstående inte kunde ta sig till ön utan även att Stegosborna inte kunde lämna den. Vi träffade på en som gjorde allt för att lämna ön: Mithras Mitheras, Stegos mest hängivne ultranaut. Med hjälp av en enorm kastmaskin skulle denne Mitheras, tillsammans med sina två kamrater, skjutas iväg i ett runt särskilt utformat klot. Övertalning om att detta företag var lönlöst och dömt att misslyckas hjälpte föga och det var en smula sorgesamt att se de unga ultranauternas liv släckas när kloten endast flög några hundra meter för att sedan med stor kraft slå ned i havet.

Mycket talar för att stegosernas profetia på något sätt är ihoplänkad med den annalkande konfluxen. Kristalltjuren som vi hade med oss till ön nämns också i deras profetia och han kallas där för Store stenfar. Alla stegoser delade dock inte glädjen med att en konung återigen hade återupprättat sitt högsäte i Stegos huvudstad Mea Plakole. Det fanns en misstro som grydde där det viskades att Arn inte var någon rättmätig konung. Enligt profetian skulle konungen också återbörda dagen till Stegos, vilket inte har inträffat. Detta verkar vara den huvudsakliga anledningen till att misstron gror mot Arn. Men det handlar säkert också om maktrelationer. Hertig Nocturo t.ex. visade öppet sitt missnöje med den nye konungen.

Vi blev varmt mottagna av Arn och fick möjlighet att äntligen vila ut i en riktig säng. Tyvärr blev inte den välbehövliga vilan och sömnen så lång – för det finns en drake i stan som inte har glömt bort oss. Valentino vaknade upp med ett ryck i sömnen av ett skrapande och raspande ljud utifrån fasaden och såg plötsligt de välbekanta dragen av ormen Blatifagus anlete genom fönstret.
– Valentino, din tjuv, väste draken och skickade in en kraftig eldkvast genom det nu öppna fönstret. Och det var på håret att Valentino blev grillad likt en spädgris. Tack vare sina kvicka reflexer lyckades han kasta sig undan i sista minuten, men hans kära utrustning blev fullständigt förkolnad. Drakeldens lågor verkar kunna förstöra nästa allt i sin väg – Valentinos kära svärd Sturmendrang klarade sig dock oskatt. Det är ett mäktigt och vackert svärd, men är inte Valentino lite väl besatt av sitt kära vapen – efter incidenten med draken kunde man se att Valentino satt och polerade på sitt vapen likt ett barns snuttefilt. Vi andra vaknade snart av ståhejet, vilket också Arn gjorde och han fick snart pli på sin best.

Under tiden i Mea Plakole fick vi möjlighet att studera skrifter i det gedigna biblioteket och Giovanni talade med chefsastrologen Astirax om den analkande konfluxen. Valentiono och Tariq sprang i rask takt iväg till Stegos hamnstad för att hjälpa till med att inspektera skeppen och hjälpa till med instruktioner för hur man seglar. Stegoserna hade i alla år haft kvar sin flotta på land och övat sjöstridsslag på landbacken i väntan på att förbannelsen skulle släppa.

Efter en del diskussion planterade vi ett av Melialinas ekollon för att hon skulle kunna komma till oss. Vi insåg att vi behövde hennes råd samt att det vore klokt att få hit en henne eftersom hon är en väktare av konfluxen. När trädet väl växt sig tillräckligt stort tog det inte lång tid innan hon dök upp. Likt tidigare var hon ytterst vacker och tilldragande på alla tänkbara sätt. När Melialina mötte Arn uppstod tydligt en attraktion mellan dem och det var tydligt att det fanns någon särskild länk mellan dem. Melialina berättade att konfluxen har två väktare och att hon utgör den kvinnliga hälften och att Arn den manliga. Vi har sedan tidigare förstått att konfluxen är kluven och Melialina berättade att konfluxen på något sätt först måste enas innan den inträffar. Konfluxens epicentrum kommer att ligga vid Klustanoba på Marjura men en bit är koncentrerad till norr om Stegos i närheten av Myxa. Vi måste alltså återigen ta oss till Marjura och kanske även till Myxa.

Missnöjet med den nye konungen grodde på Stegos och adelsmännen Mitheras och Nocturo ledde ett uppror mot den ”falske konungen” som avsåg att störta Arn från tronen. Arns palats anfölls om natten och vi blev snabbt indragna i de stridigheter som uppstod. Utgången såg länge osäker ut, men framåt morgonen hände något som förändrade allt – solens gick upp för första gången på många generationer återigen upp över Stegos. Stridigheterna lade sig kvickt när de sammansvurna insåg att de hade haft fel – Arn var den konung som profetiatian handlade om.

Vi lämnade därefter Stegos i hast. Konfluxen och kriget närmade sig. Stegos flotta skulle återigen segla ut. Vi lämnade Stegos med det alviska skeppet Bladverk. Gråalverna som bemannade skeppet var Melialinas vänner och de kom för att hämta oss. Båten påminde inte om något som vi tidigare hade skådat – det var en levande organism, ett levande träd som antagit formen av ett fartyg. Bredvid Bladverk simmade en enorm vit kaskelottval som också verkade stå i förbund med Melialina och alverna. Återigen väntade en spännande och farofylld resa.

Vrax