Ur elementarmagikern Vrax anteckningar:
Vårt sällskap var nu återigen på färd över Marjuras isvidder,
med målet att lokalisera och ta oss till den mystiska staden Krau-Ki, som sägs
vara beläggen under själva Khmorda-glaciären. Himlen bakom oss förmörkades av
det askmoln som spydde ut från vulkanen bakom oss. Det var nog inte bara jag i
sällskapet som kände mig lite medtagen efter den senaste tidens händelser, som varit ytterst dramatiska och påfrestande. Konfluxen närmar sig med ilfart,
och alla krafter som har för avsikt att försöka kontrollera eller påverka den
har dragits till Marjura. Den närmaste tiden kommer att bli en svår prövning
för oss alla, och det är nästan otroligt att inse vilket enormt ansvar som
vilar i våra händer.
Jorddragaren hade befriats tack vare våra insatser, och den
satte hela ön i rörelse inför den stundande konfluxen. Den energi som
frigjordes i samband med detta orsakade dock jordskalv och ett vulkanutbrott, och
vi hamnade i dess epicentrum. Vårt sällskap var tvungna att fly hals över huvud
för att försöka rädda livhanken. Vi hade lyckats lokalisera jorddragarens
rotationspunkt till en plats uppe i Itlasbergen tack vare informationen som vi
fick från Etorgos gravkammare. Vårt sökande efter jordragaren tog oss djup ner
i bergets innandöme. Jag har inte för avsikt att i detalj redogöra för alla de
strapatser och eskapader som möte oss – men långt in i berget fann en
besynnerlig labyrint med passager i olika höjdlägen. I labyrintens mitt fanns
ett starkt ”mörkt sken”, som inte är helt lätt att beskriva. Dess sken gjorde
att flera av oss tappade synen – symtomen är kanske något som kan liknas vid
snöblindhet. Starka magiska krafter fanns i och runt mörkret i labyrintens
mitt, och genom att uppbringa alla mina krafter försökte jag och lyckades bryta
magin genom en mycket kraftig skingrabesvärjelse. Den var den som gjorde att
jordens innandöme gjorde uppror; berget skälvde kraftigt, och sprickor och
avgrundsdjup öppnades helt i vår närhet och bergets röda innanmäte steg i snabb
takt mot oss. Vi sprang för allt vad benen bar och om vi skulle klara livhanken
var vi tvungna att ta oss upp så snabbt som möjligt; annars hade vi blivit
stekta levande. Eftersom vi lyckades ta oss ut ur berget något snabbare än
lavafloden kom vi i alla falla helskinnade ut igen i friska luften, men hela
berget skälvde och det var ett fullständigt vulkanutbrott som jagade oss! Tiden
var knapp och vi kastade oss mer eller mindre på våra pulkor och skidor och
åkte utför de branta snöklädda bergsluttningarna. Skalven utlöste laviner och
hack i häl jagade både lavafloder och snöras. Det var inte långt borta att alla
strök med under flykten utför berget. Stenblock och sprickor i isen hindrade
emellanåt vägen och det hela var fullkomligt livsfarligt. Mot alla odds
överlevde jag kälkåkningen och väl på plan mark kunde vi i sällskapet
återförenas. Tragiskt nog klarade sig inte vår alvvän Iliel. På håll såg jag se
hur han i ett hopp landade snett för att genaste bli begraven av de nedstörtande
snömassorna.
Istäcket
på glaciären låg tjock under våra fötter när vi begav oss söderut för att finna
staden under isen. Enligt Rirba skulle vi där söka efter flera föremål: urnan, nyckelflöjten och elfenbensstaven. Resan bjöd emellertid inte på några större överraskningar
och gick förhållandevis lugnt till. Däremot stötte vi på ett par dvärgar som
berättar att de är de sista överlevande dvärgarna på Marjura. När det även
visade sig att de hade en lite sista skvätt öl att bjuda på blev det nästa för
mycket Eredrim – jag har nog aldrig sett denne dvärg såg lycklig någon gång.
Med
hjälp av en flotte tog vi oss söderut på en smälvattenälv. Vid horisonten såg
vi en rökplym som vi förstod kommer från de eldar som man använde sig av för
att försöka smälta sig ner till Krau-Ki. Efterhand mynnade isälven ut i en tvådelad
smältvattensjö, som ska ligga ovanför staden. Sjön verkar inte ha något annat
utlopp och vattnet måste rinna vidare ner under själva glaciären. Tariq, som är
en duktig simmare, dök ner i det kalla vattnet och lyckades till slut hitta en
passage, som ledde neråt, i den bortre delen av sjön. För att vi skulle ha en
chans att ta oss genom den var vi först tvungna att försöka leda bort vattnet.
Med hjälp av kraftig en iselementar, som jag frammanade, lyckades vi dämma av
den bortre delen av sjön. Och så snart som vattenflöden från älven stoppades
sjönk vattenytan snabbt och en passage nedåt in i glaciärens hjärta stod nu
öppen för oss.
Färden
nerför i isschaktet var inte helt riskfri, men vi lyckades oskadda ta oss ned
och det som sedan väntade var en färd nedåt genom mystiska labyrintliknande
gångar och efter ett par timmar kom vi fram till något som visade sig vara en
enorm underjordisk sal i isen, och där kunde vi nu skåda ut över den övergivna
staden Krau-Ki. Alla undrade nog vilka faror och hemligheter som dolde sig i
den mystiska staden.