Riddersmannen Leonidas

Det hände egentligen inte så mycket i mitt liv innan jag landsteg här på Marjura, långt från ära och redlighet. Men eftersom ni alla är ofrälse eller utlänningar så kan det kanske intressera er hur det varit att växa upp i den trakoriska adeln.

Min släkt stammar från de Bralorger som för ca 150 år sedan drev bort Ilibaurerna från det område som ligger norr om Siola på Paratornas västkust. Det är också i denna trakt, närmare bestämt släktens borg Urielburg, som jag föddes på våren 585 e. O.

Urielburg är en gammal Ilibaurisk borg som genom åren i släktens ägo genomgått en del moderniseringar. På ägorna ligger ett antal bondbyar som främst ägnar sig åt fårskötsel på grässlätterna. Vid kusten ligger en fiskeby. I kullarna upp mot bergen finns ett par byar med halvlängdsmän. Vår familj lever gott på skatt från dessa bönder, fiskare och halvlängdsmän som i gengäld åtnjuter vårt beskydd och goda styre. Vi har en mindre privatarmé för att skydda folket mot bergens svartfolkstammar och i händelse av att Ilibaurerna skulle komma tillbaka.

Jag är den yngste sonen av tre i familjen. Min far heter Leo och är en sträng man. Min moder Kassiandra är däremot inte särskilt sträng. I enlighet med traditionen i vår familj heter även min äldsta bror och godsets arvinge Leo. Vår mellanbroder heter Leopoldo och vi har en lillasyster som heter Leona. Inget av barnen är ännu gift. Leo söker efter en lämplig hustru så att han kan få en legitim arvinge och Leona kommer nog snart bli bortgift. Men för oss yngre bröder väntar ingen egendom i arv och giftermål är inte aktuellt.

Att vi inte kommer ärva har haft en stor påverkan på min och Leopoldos uppväxt och uppfostran. Leos med för den delen. Leo är tre år äldre än Leopoldo men mellan Leopoldo och mig skiljer blott två år. Vår far bestämde tidigt att vi skulle tjäna familjen på olika sätt och hela vår uppfostran har byggt på det. Leo som arvinge har uppfostrats till godsherre med en stor vikt på sådana färdigheter som en sådan behöver. Vad gäller mig och Leopoldo stod det tydligen tidigt klart att han skulle bli den klyftigareav oss, men jag den starkare. Far bestämde därför tidigt att Leopoldo skulle skolas i politikens alla ränksmidarkonster. Han skall tjäna familjens intressen i de finare salongerna. Jag å min sida beslutades ges de kompetenser som krävs för att främja familjens intressen med muskelmakt. När Leo var med far runt om bland byarna och drev in skatt eller skipade rättvisa bland allmogen satt Leopoldo på sin kammare och studerade juridik, administration eller etikett och jag övade svärdskamp på borggården. Så har det varit så länge jag kan minnas.

Men det har alltid passat mig bra. Jag känner till det maktspel som adeln utövar på banketter, middagar och mötesrum. Jag kan ”reglerna” men spelar inte spelet särskilt väl och är inte road av det. Även om jag kan föra mig på en bankett iförd färgranna alksilkeskläder smaskandes på langockeraladob så föredrar jag att vistas på ett lerigt fält i en svettig rustning med bloddränkt svärd i min hand. Leopoldo trivs däremot ypperligt bland konspiratörer och lismare och är en mästare i intrigerandets ädla konst. Han bor sedan några år i Tricilve där han tjänar som rådgivare åt Marnio Kastilo, ledamot av Bodáken, och av Mana Friga, utskottet för lag och rätt. Kan han ge sådana råd som gynnar honom själv eller vår familj gör han naturligtvis det medan han får Kastilo att tro att tro att det ligger i dennes eget intresse. Han skulle naturligtvis inte sky några som helst medel att ta Kastilos eller någon annans plats i Bodáken, åtminstone så länge han inte får blod på sina egna flottiga fingrar. Kastyke älskar den som älskar sig själv!

För egen del har uppväxten präglats av vapenträning. Men som adelsman har jag naturligtvis också skolats i etikett, poesi, musik och lite mer förfinad bildning.

Som yngling har jag deltagit ett par tornérspel men mest spännande och nyttigt har orchjakterna varit. Goda soldater tillsammans unga riddare ger sig då och då ut på jakt bland orcherstammarna för att skaffa värdefull stridsträning och även hålla otyget nere i hanterbara mängder. Vi måste ju skydda våra bönder.

Mina karriärsmöjligheter var inte så många som vuxen man. Antingen fortsätta som riddare i familjens egna privatarmé. Ett viktigt och hedersamt uppdrag men med få karriärmöjligheter. Man kan också få tjänst i som hirdman i den kejserliga hirden. Goda karriärmöjligheter men inte så stora möjligheter till ära och berömmelse och stordåd i fredstid och då man är bunden i lojalitet till kejsarmakten så kan det begränsa möjligheterna att vara ätten behjälplig. Ett tredje alternativ vore att bli kondottiär med en egen legoarmé, goda möjligheter till stordåd och rikedom och en stor handlingsfrihet. Men att nå dit är svårt, antingen får man bli legosoldat och avancera inom armén. Eller vara rik nog att köpa en egen armé, eller slutligen bli så berömd och ryktbar att ens status kan samla män under baneret. Inget av de två förstnämnda alternativen är något för mig och berömd är jag inte ännu.

Därför har jag länge talat med min far om att jag borde ge mig ut i världen. Söka erfarenhet, ära och rikedom. Jag kommer inte få något arv så jag måste staka ut mitt eget öde, bli ryktbar på egna meriter och själv skaffa rikedomar och gärna jordegendomar värdiga mitt namn. Min far var först motvillg, men så en dag sa han att tiden var mogen. Hans vän Dogor Silverhamre har nämligen en son, Fingolf, som försvunnit. Han ska ha träffat någon i Siola och följt med denne till Isakra på Trinsmyra. Där ska han enligt vad Dogors män hört ha gått med i en sekt och för tre år sedan rest med en konvoj till Marjura. Sedan vet ingen något mer. Jag själv har inte sett Fingolf på nästan 10 år och jag minns honom som snobbig,  intelligent, ambitiös och elak. Jag har inte funnit några spår av honom här och den enda sekten på ön verkar ju tyvärr vara shaguliterna. Är han där kan det nog bli svårt att övertala honom att följa med hem till sin far är jag rädd.