Bäste läromästare!

Vrax brev till Grudonix

Olycksbådande syner har nått mig. Har något fruktansvärt inträffat på Myxa? Ett brinnande torn som liknande ditt uppenbarade sig i en dröm. För allt i världen så hoppas jag att denna hemska syn inte har inträffat.

Hur som helst, om du läser detta och fortfarande är vid liv så råder jag dig att vara ytterst försiktig. Shagul och hans hantlangare är mycket förslagna och farliga. Stor försiktighet gentemot främlingar rekommenderas å det starkaste. Jag ämnar återkomma till Myxa så snart jag kan, men jag vet ännu inte när jag får möjligheten till det, då mycket fortfarande vilar på våra axlar. Tyvärr vågar jag inte förtälja dig mer om våra gärningar här i skrift.

Vrax

Hur det röda ögat blev funnet

Ur Vrax reseanteckningar

Hoskas klyfta

Efter långväga strapatser till fots på Palamux lyckades vi ta oss till Hoskas klyfta, vilken är belägen på öns västsida, helt nära havet i väster. I klyftan rådde andra naturlagar än de vanliga. Allt järn sögs iväg av en osynlig mäktig kraft och vi hade förstått att vi var tvungna att göra oss av med alla metallföremål, vilket vi också gjorde, trots de metallklädda stridsmännens klaganden.

Nytt (o)sunt blod i sällskapet

Till slut kom vi fram till det berg som vi sökte, Kungsklippan. Vi hade nu även fått med oss ytterligare en följeslagare i gruppen, nämligen en kvinna kallad Sleva. Sleva är inte som alla andra. Hon är av barbarisk härkomst och de sedvänjor och beteenden som hon har med sig tyder på en mycket låg utvecklingsnivå. Man kan verkligen fråga sig hur urvalet går till för vilka som ska färdas med oss. Jag har redan tidigare påpekat att detta har skötts på ett slapphänt sätt, då jag har varit kritiskt till de båda ankornas närvaro i gruppen.  Ankorna smyger runt, tisslar och tasslar och man får ständigt hålla sina värdesaker under uppsikt. Först dessa ankor och nu denna Sleva! Vem ska näst ansluta till vårt sällskap, kan man fråga sig. Något svarfolk kanske, eller varför inte självaste Blatifagus själv?

I Kungsklippan

Det var i Kungsklippan som vi fann det röda ögat. Efter många och långa irrfärder i klippans inre, i kamp med både flygande bestar och lömska fällor, kom vi tillslut till den plats där det röda ögat gömdes. En mycket lång trappa ledde upp till en kammare i klippans topp. I kammaren fanns en gigantisk kikare med vilken man kunde skärskåda himlavalvet i detalj. Men, det var inte det intryck som kikaren gav som slog oss först, utan det var de döda kropparna som låg utspridda i rummet. Vi hade kommit försent. Shagul och hans inhyrda mördare hade förekommit oss. Bland de dräpta fanns oraklet Nastigast. Ögat som vi sökte fanns ej mer. En känsla av uppgivenhet började spridas.

Shagul tycktes hade lämnat platsen men av hans tidigare närvaro vittnade kropparna på golvet. Efter en stund hördes oväsen nerifrån trappan och inte långt därefter kom Eredrim och Cracius springande uppför trappan ut i kammaren. De var märkbart svedda och man kunde känna doften av bränt kött. Vad hade då hänt dem? En väl inoljad snubbelvänlig trappa i kombination med en urna skorpioner hade mött dem. Ja, Rhabdorana igen. Om det var Eredrim eller Cracius som kom på den briljanta idén att tända eld på oljan vet jag inte, men svedda blev de i alla fall. Trots att de hamnade mitt i fällan klarade de sig, inte oskadda med ändå vid liv.

Väl samlade i kammaren igen började vi undersöka Nastigast kropp lite närmare. Kroppen var död med det verkade som att det fortfarande fanns liv i själen. Efter lite överläggningar kom vi på att vi skulle försöka att använda den magiska medaljong som fanns i gruppens ägo för att förflytta Nastigas själ till en ny kropp. En av norsarna ställde upp och vi kunde nu kommunicera med Nastigast. Han visade sig dock vara ganska trumpen och bestämd av sig och vägrade först följa med oss. Efter en längre stunds övertalning gick han till slut med på att följa med oss.

Mot Västerhavet

Vi bestämde oss ganska snabbt för att ge oss av igen. Vårt sällskap satte nu av västerut längs klyftan. Resan gick mestadels bra men den saknades inte helt äventyrliga inslag. Som jag tidigare nämnde så var klyftan en märklig plats: den mystiska magnetismen, plötsliga blixtnedslag och plötsliga kastvindar, gjorde att vi var tvungna att vara ytterst försiktiga då vi färdades där.

På vägen mot havet fick vi också möjligheten att besöka Slevas klan. Som jag hade längtat! Detta primitiva folk kallades för sutar och de visade naturligtvis prov på barbariska sedvänjor men också på stor gästfrihet. Vi bjöds in att delta i festligheter hos klanen och höjdpunkten blev bastutävlingen där det gällde att lyckas uthärda längst tid i bastun. Några av oss lyckades klara bastuns hetta riktigt väl och sutarna var mycket imponerade av vår insats. Döm om min förvåning så visade sig att Sleva inte hade för avsikt att stanna med sitt folk, utan hon ämnade fortsätta färdas med oss. Hon var tydligen inte så populär hemma heller och det verkade som att sutarna såg en god möjlighet att bli av med henne. I jämförelse med de andra sutarna är Sleva betydligt mycket mer burdus, våldsam och allmänt odräglig. Det verkade som att det hade blivit vår lott att dras med den mest barbariska av barbarer.

 Vi bröt upp från sutarna och fortsatte färden mot Västerhavet. Resan bjöd bland annat på ridning av klippget, vilket blev en ny erfarenhet för mig. Under natten blev vårt läger anfallet av chraczbarbarer som leddes av en nekromantiker. En stor strid utbröt och många av oss blev väckta och fick kasta oss ut ur våra tält. Då striden var över låg ett antal barbarer nedkämpade tillsammans med några av nekromantikerns uppväckta döda. Några i vårt sällskap hade fått skador men alla var vid liv. Vi hade klarat oss igenom ytterligare en strid.

Till slut nådde vi fram till havet.  Tyvärr saknades här ordentliga båtar och fartyg men vi lyckades få tag på en stor kanot som vi kunde använda oss av. Alternativet till sjövägen hade varit att ta sig till fots genom Klagga igen, vilket var en strapats som inte någon av oss ville göra igen. Sjövägen var alltså det bästa alternativet. Gemensamt fattade vi årorna och rodde ut över böljorna mot nya mål.

Det röda ögat var nu i säkerhet, det vita likaså, liksom det blåa; men ännu inte det gröna.

Vrax

Kungsklippan

Utdrag ur Eredrims långa brev hem.

Vägen till Kungsklippan var inte särskilt lång och bjöd på endast en händelse värd att redogöra för. Halvvägs genom den kanjon som vi vandrade genom kom vi till ett stort klippblock med mäktig magnetisk kraft. Kraften överumplade flera av oss och ryckte bland annat till sig Leonidas helrustning, som han förutseende bar i sin ryggsäck för stunden. Själv kunde jag retirera och lägga undan min rustning och mina yxor i säkerhet under några stenar.

När vi kom fram till Kungsklippan såg vi fyra norsar som var i full färd med att släpa en storvuxen blond kvinna till offeraltaret. Kvinnan kämpade ståndaktigt mot övermakten men till slut såg vi oss nödgade att ingripa. Valentinus och Didra försökta tala sans med männen, men utan framgång. Valentinus hoppattack var desto mer övertygande.

Kvinnans namn var Sleva och hon berättade att hon hörde till den andra kargomitklanen i Hoskas klyfta. Sleva hade kommit till Kungsklippan för att dräpa oraklet som hon menade sått split mellan norsarna och hennes klan. Detta förklarade vi för henne kunde inte gå för sig då vi behövde oraklet för våra egna syften. Så länge vi ämnade att föra oraklet bort från Hoskas klyfta så sade sig Sleva ändå vilja hjälpa oss, vilket vi accepterade.

Större delen av vårt sällskap begav sig nu in i själva Kungsklippan på jakt efter oraklet medan jag och Tariq stannade kvar utanför för att hålla vakt.

När jag vankat av och an därute och gnabbats med kargomitkärringarna som bölade över de döda krigarna kom så småningom Giovanni och Cracius utspringande igen och berättade att Valentino trillat ner i ett schakt. I schaktet huserade ett fladdermusliknande monstrum, med intelligens nog att både håna oss med okvädingsord samt väva den mörkaste magi. Så för att få upp Valentino krävdes nu rådigt ingripande och mycket rep. Efter att jag bidragit med bägge i en hissnande räddningsoperation kunde vi med gemesamma krafter rädda Valentino ur djupet.

Jag fick därefter chans att bevittna den krönta klippans många fällor och dolda gångar, vilket var en fascinerande upplevelse. Det var endast med stor vaksamhet och mycken klokskap som vi kunde ta oss genom Kungsklippan utan manspillan. En dag ämnar jag ta reda på mer om klippans historia och vilka som byggt alla de intrikata konstruktionerna. Det skulle inte förvåna mig om det varit dvärgar inblandade!

Medan vi letade oss genom Kungsklippans gångar berättade Valentino också att han blivit angripen av flera Rhabdorana-mördare i schaktet. Mördarna hade varit åtminstone tre, och åtminstone en var fortfarande i livet. Vi hade alltså goda anledningar att vara på vår vakt.

Efter att ha gått över rutiga golv som smickelpjäser, sett hela rum rasa ner i bottenlösa hål, och åkt i skovelhjul mellan våningar, kom vi slutligen fram till det rum som var oraklets kammare. Men vi var inte de första där, Shagul hade hunnit före oss! Oraklet låg död på golvet. Kvar på platsen fanns oraklets tjänarinna, som vi snart kunde prata sansat med. Shagul hade tagit sig in genom schaktet med sina mördare inte långt innan vi kommit dit, och de hade tagit sig ut samma väg efter att de mördat oraklet.

Vad kunde vi göra nu? Vi beslöt att samla våra trupper för ett gemensamt rådslag. Jag och Cracius begav oss mot utgången för att hämta Leonidas som fortfarande var kvar där ute med Bodonius, Raoga och Klackagr. Men när vi kommit ner för trappan som ledde upp till oraklets kammare stod där en urna som inte funnits där bara minuter tidigare. Just som Cracius halkade i trappan framför mig rycktes locket på urnan av och...

Där tog visst bläcket i Eredrims bläckhorn slut...

Hoskas klyfta

Utdrag ur Eredrims långa brev hem.

Valentino berättade efteråt att monstret i grottan varit en hydra. Hydror är drakliknande bestar med tre huvuden. I storlek är hydror dock långt ifrån riktiga drakar, och de kan heller inte flyga. Däremot är hydror mycket svårdödade på grund av sin förmåga att återbilda sina huvuden allteftersom man hugger av dem, något vi också blev varse. Men när Giovanni och Valentino välte ett stort klippblock från grottans öppning ner över monstret hämtade det sig dock inte.

Vår elementalist Vrax låg utslagen på marken efter striden, däckad av sina magiska krafter som slagit slint. Crassius var snabbt framme hos den lille mannen för att skaka liv i honom, men det skulle visa sig svårt. Vrax var inte död men förblev medvetslös trots Crassius pyssel.

Jag gjorde istället Valentino sällskap med att utforska hydrans grotta. Av mängden skelett att döma hade hydran kamperat där inne under en längre tid. Glädjande nog såg de flesta benknotorna ut att tillhöra svartfolk. I grottan låg rikligt med kopparmynt utspridda, och en del silver och guld som Valentino kvickt fingrade till sig till förmån för gruppkassan. Längst in i grottan fanns en stillastående göl ur vilken Valentino fiskade upp en silverne skål och en hjälm i brons, vilka Crassius påstod båda inhyste magiska krafter.

Giovanni, som har siarens gåva, visade hur skålen kunde avändas till fjärrskådning. Skålen fylls med vatten och när man fokuserar sina tankar mot någon man känner kan man se den personen speglas i vattenytan. Giovanni fick först vattenytan att visa Berlindus i örnform, sittandes nattetid i en hög tall, och sedan Kamalkus i ett brinnande inferno, skrikandes på hjälp. Synerna tröttade dock Giovanni och skålen packades undan. Med hjälp av stjärnorna som visats i visionen av Berlindus kunde Giovanni och Crassius fastslå att Berlindus befann sig någonstans långt västerut, vilket förbryllade oss alla.

Utanför hydrans grotta var sikten god, och långt i norr kunde vi ana en stor dalgång omgiven av flera mäktiga toppar. Vår vägvisare Klackagger sade oss att det var Hoskas klyfta vi nu kunde se i fjärran. Vi axlade därför våra packningar och lyfte upp den avtuppade Vrax på en bår och gav oss av mot klyftan, där vi hoppas finna orakelversernas röda öga.

Det dröjde dock inte länge innan svartfolken fått upp spåret efter oss igen. När solen sjönk i väster hördes hundratals trummor eka mellan bergen och vi sprang fortare än någon dvärg är menad att springa. Mitt ena knä gick ur led och Valentino stukade en fot, men alltjämt fortsatte vi framåt.

När vi älgat ner utmed bergsidorna hela natten nådde vi botten av dalen där Hoskas klyfta tar sin början. Där möttes vi av vaktande kargomitbarbarer som sköt med pilbågar på både oss och de jagande svartfolken. Didra hojtade till barbarerna på deras eget tungomål, men detta gjorde dem inte alls mer välkomnande. De ska istället ha ropat tillbaka till oss att försvinna eller bli offrade till oraklet, vilket intresserade oss då deras orakel kanske är just den vi söker.

I korselden som uppstod mellan svartfolken och barbarerna lyckades vi emellertid smita undan våra förföljare och gömma oss bakom kargomiternas linjer. Vi var nu alla utmattade och sov till solen stod högt på himlen.

När vi vaknade hade också Vrax kvicknat till, men han var fortfarande inte sig själv. Han kunde äta och dricka men bara så länge någon hjälpte honom. Vi hoppas på fortsatt bättring för den lille mannen.

Från vårt nattläger kunde vi spana ner utmed dalgången vi kommit till. Ett vackert landskap av berg och sten och vindpinad buskskog låg framför oss, och längre upp i dalgången skar en kraftig mur tvärs över dalen. På himlen kunde vi förundrat se flera gigantiska vattenklot sväva som flygande sjöar. Med våra mest belästa män döda, bortflugna eller otillräkneliga var detta ett okänt fenomen för oss alla.

Något annat vi dock mindes från Fontra Cilors dammiga luntor var att samma magnetiska krafter som gjort Ferrofageröarna ökända, även ska drabba de som rör sig genom Hoskas klyfta. Crassius bekräftade detta genom att balansera sin dolk av järn på ett finger och notera hur den svängde. När vi klättrat ner i dalgången kunde vi alla känna av en svag kraft och våra metallföremål började dra till sig sand och damm. Osäkra på vilka risker detta kunde medföra beslöt vi att ta det säkra före det osäkra och lägga från oss alla våra vapen och rustningar och gömma dem i ett parti med snårskog.

Nakna och obeväpnade vandrade vi så upp genom dalen, när plötsligt alla vattenkloten i skyn briserade i kaskader av vatten som störtade mot marken! Ett av kloten släppte sina vattenmassor strax ovanför oss i den sluttande dalgången, som i ett slag förvandlades till en rasande fors. Oförberedda på denna plötsliga klimatförändring kastade vi oss alla åt olika håll för att undvika att bli bortspolade. Själv lyclades jag få tag i en strävsam buske och höll mig fast i den medan vattnet rusade förbi mig. Det hela var över på några sekunder. Efteråt stod vi blöta och förvirrade, men lyckligtvis led ingen i sällskapet någon skada av kallduschen.

När vi sedan närmade oss den mur som vi sett från vår utkikspunkt hördes trenne hornstötar och en samling män klev ut ur en port i muren. De såg alla ut att vara kargomitiska barbarer, utom den främste som red på en häst och bar en ringbrynja. Han sade sig vara Sigisnar, av adlig börd från Lasemos. Sigisnar sade också att Hoskas klyfta stod under hans beskydd och att vi nu var hans fångar. Vi fann förstås det senare vara föga ädelt agerande mot gäster, men eftersom att han bjöd oss till mat och samtal följde vi med honom in.

Vi bjöds så att spisa med Sigisnar i rum som var inhysta inuti själva muren. Där berättade Sigisnar hur han förvisats från Lasemos för att ha våldtagit och dödat sin brors hustru, och hur han nu samlade vad förmögenhet och makt Hoskas klyfta kunde uppbåda honom, för att en dag återvända till Lasemos och återkräva sitt fädernesgods. Var och en som hörde Sigisnar tala förstod snart att han var en elak man, utan förstånd nog att dölja det. Oss ämnade Sigisnar ge till norsarna, som var den ena av de två kargomitklanerna i Hoskas klyfta. Norsarna sökte nämligen alltid nytt blod att offra till sitt orakel, förklarade Sigisnar.

Eftersom att vi var obeväpnade så när som på Valentino och Leonidas, som bar de av magnetism opåverkade svärden Sturmendrang och Nabakos, så tvingades vi att förhandla med Sigisnar, som förde befäl över en ansenlig styrka barbarkrigare. Flera i sällskapet erbjöd Sigisnar mynt och värdehandlingar i utbyte mot fri lejd genom Hoskas klyfta, men jag tyckte det vore bättre att lösa saken med ett envig. Jag utmanade därför Sigisnar att låta mig slåss mot hans bästa krigare. Om jag segrade skulle han förstå att vi var stridbara män, som lämpade sig dåligt att hålla som fångar. Sigisnar svarade att han gärna ville se mig slåss, men skrattade åt mitt krav på fri lejd om jag skulle segra.

En ring gjordes nu i ordning för striden och min motståndare hämtades in. Sigisnars kämpe var en storvuxen man, svartmuskig och med drag av svartblod i ådrorna. Jag plirade länge mot mannen för att avgöra om det verkligen var en orcherusling jag skulle slåss mot. Att göra skillnad på svartfolk och på kargomiternas barbarfolk kan vara knepigt för en utsocknes dvärg, men Giovanni, bördig från Paratorna, kom upp till min sida och förklarade att det här otvivelaktigt var ett praktexemplar av paratornisk orch. Given den vetskapen kände jag det välbekanta hatet gro inom mig, och med det glädjen att få chansen att spilla hans svarta blod. Jag lånades en yxa och en sköld som jag fann dugliga och stegade fram mot ringen.

Det ska nu sägas att orchen var en god kämpe. Vi var båda erfarna krigare, med allt för många år till våra namn för att ge den andre några onödiga blottor. Striden tog därför sin tid. Svartblod var dock det första att spillas när jag ett par gånger lyckades bryta genom hans försvar, men skadorna var inte tillräckliga för att störa orchens kraftiga fysik. Istället fick min motståndare in ett yxhugg som jag missade att parera. Hugget tog över mitt ansikte och bet djupt, men jag lyckades hålla mig kvar i striden. Därefter blev orchen mindre försiktig och han attackerade frenetiskt med sin yxa och sin spikklubba, så som svartfolk plägar göra när de tror sig ha övertaget. Aggresionen blev dock hans fall då jag nu kunde fokusera på att försvara mig, och när luckorna kom till att anfalla var han ur balans. Det tog några hugg innan han gick ner, men till slut stod jag som segrare.

Min seger över Sigisnars kämpe tjänade i slutändan inte mycket till, då Sigisnar inte blev ädlare för den sakens skull. Vad som istället imponerade på Sigisnars snikna själ var de mynt och bankväxlar som mina vänner staplade på bordet framför honom. Med dessa köpte vi vår frihet, som vore vi zombinträlar i Arhems svavelträsk.

När förhandlandet till slut var avklarat gjorde vi oss så redo att lämna Sigisnars borg. Jag och Leonidas beslöt dock att först vandra tillbaka och hämta alla våra gömda vapen och rustningar, eftersom att det nu syntes oss farligare att vara utan våra järnvapen i Hoskas klyfta än att ha dem med. När vi återvände var vi alla redo för avfärd.

Sigisnar förde oss avsides för att inte skylta med vår frigivning inför sina kargomitiska underlydande. Vi visades norrut och Sigisnar pekade ut Kungsklippan för oss, där norsarnas klan har sin hemvist, med sitt offertörstande orakel. Nu berättade Sigisnar också att norsarna för tillfället var upptagna i stridigheter med barbarer från klanen Chrax och nekromantikern Shaguls här av odöda.

Shagul är alltså här i Hoskas klyfta! Nu finns ingen tid att spilla. Vi sätter av i ilmarsch mot Kungsklippan.

Klagga

På kvällen ankom karavanen färjeläget vid Tramenze, mellan Gwondel leigu och Oorams skog. Genast möttes vi av rykten kring det osäkra läget i Lasemos - "Blåtryne har intagit Braskeborg!" - "Krild står fortfarande bakom Arn!". Fortfarande hade ingen hört av Fimjold, och det ryktades att svartfolken i skogarna och i bergen norrut var mer aktiva än på länge. Dagen därpå reste vi vidare mot Krild, där karavanen skulle delas upp och ge sig av in i det riktiga Lasemos, medan vi avsåg att styra kosan norrut. Efter ytterligare uppmuntrande upplysningar - "Livsfarligt på Galtryggen!" - "Klagga är fullt av svartfolk!" - bestämde vi oss för att hyra en vägvisare. Till slut fick vi kontakt med Klackagger, en vittberest jägare som åtminstone besökt Klagga vid något fåtal tillfällen. Efter att vi gjort oss av med våra ök och köpt lök gav vi oss av norrut.

Under första natten i vildmarken rapporterade Eron att en horndemon siktats över Tramenze. Olycksbådande! Jag trodde att vi lyckats lägga den bakom oss. En annan oroväckande sak var en återkommande magikänning - flera kvällar i rad kände både Vrax och Berlindus, och lite oväntat, Klackagger, en kortvarig magisk effekt. Vi spekulerade i vad det kunde vara, men kom inte till någon slutsats.

Plötsligt en dag rapporterade Eron att någon smög på oss i skogen. Spugg och Tariq gav sig ut i skogen för att kolla upp vem det var, och hittade efter en tid en rätt illa åtgången Fimjold. Hans förklaring var att han trott att vi var svartfolk, vilket kändes sådär trovärdigt. Hur som helst följde han med tillbaka till gruppen, för att få sina sår omlagda. När Berlindus tvättar tvättar hans sår gör han ett plötsligt utfall - den svekfulle ormen! - och rispar Berlindus i ansiktet med en förgiftad pil! "Mot giftet från Traxilme finns ingen bot!" var det sista han fick ur sig innan Leonidas gjorde processen kort. Giftet från Traxilme - samma gift som dödat shagulitersekten och vanställt Gobrugda... Nu vidtog en febril aktivitet med att rädda Berlindus, alla möjliga försök, iglar, motgift, magi, helande vatten - Cracius försökte till och med skära bort den förgiftade delen av kinden! Till slut lyckades vi i alla fall stabilisera Berlindus, men det måste till något mäktigare för att återställa honom helt...

Sakta fortsatte vi resan norrut, och blev upphunna av ett knappt dussin orcher. Vi befäste oss vid en stor klippa, men hade en del problem att komma ur knipan. Eredrim var nära att massakreras till döds av ett stort stridsgissel, och Leonidas hölls fast av en orch medan en annan förökte ta kål på honom. Till sist kom Valentino till en hjältemodig räddning - en hoppattack med Sturmendrang från tio meters höjd förvandlade orchen till köttfärs. Snart insåg vi att de inte var ensamma, och ett femtiotal orcher satte efter oss. Vi började springa uppför bergen, svartfolksstyrkan växte hela tiden och snart var de flera hundra. Efter flera timmar kom vi fram till en brant bergvägg, där vi med hjälp av rep lyckades klättra upp ett hundratal meter, medan vi fördröjde orchernas framfart med flera stenras. Berlindus i örnhamn hittade en grotta, dold bakom ett vattenfall, i vilken vi sökte skydd och lyckades hålla oss gömda medan våra förföljare drog vidare. Någonstans i tumultet försvann Berlindus iväg, och när vi väntat i grottan i två dagar hade han fortfarande inte kommit tillbaka. Modstulna bestämde vi oss trots allt för att bege oss vidare norrut i ösregnet.

Vi kom ner i en öde dal, täckt med snårskog. På andra sidan väntade ett nytt olycksbådande bergspass, men vi fortsatte vidare uppför. Obehagskänslan växte i gruppen, och plötsligt stormade ett monster ut ur en grotta i bergväggen. En trehövdad hydra!

Ty så säger Shamash...

Vi lämnade Fontra Cilor för vidare färd söderut. De sårade drog vi på en kärra som vi stal i staden. När Giovanni låg sårad fick han ännu en vision. Han såg Mazur vandra ner i ett stort mörker. Där nådde han vad som måste varit dödsriket. Han möttes där av Shagul som frågade honom om våra förehavande. Giovanni beskrev hur Mazur försökte streta emot och vara tyst eller ljuga men Shaguls makt tvingade honom att tala sanning. Förlusten av den mångkunnige Mazur är mycket tung för oss alla. Men Giovannis vision gav oss ändå viss kunskap som är till gagn. Shagul möter alla som kommer till dödsriket och det är så han vet så mycket trots vår iver att tysta alla vittnen. Denna iver har visat sig kontraproduktiv och Berlindus föreslog att vi skulle minimera dödandet. Jag drog mig till minnes att Mazur själv sagt att skära tungan av döda ibland använts för att förhindra att de talar efter döden.

Att färdas till lands är verkligen ovärdigt. Långsamt går det och obekvämt är det. Farten ökade dock måttligt av att vi köpte några hästar. Vi reste först mot Favoki vid floden Gushar som utgör gräns mot Kishatet. Åtskilliga handelskaravaner fraktade moskoriska vapen in i Kishatet som uppenbarligen rustar för krig. Rykten talade om att Kishatets ledning deklarerat att Shamash och Vodur är samma gud. Vodur är Ransardernas härskargud och att påstå att de är samma är väl ett praktiskt sätt att underlätta samarbetet. Ransardiska krigare lär flockas till Kishatet i dessa dagar.
Vi spred ut att vi var på väg söderut mot Soblak och styrde sedan västerut mot Urma.

Moskorien är likt sin huvudstad Fontra Cilor blott en förvittrande skugga av sin forna storhet. Jorden förmår ej längre föda sina bönder och vi anfölls av utmärglade tiggare längs vägen. Vi provianterade i en by och blev då bekanta med shamashdyrkarnas sätt att leva. Värdhusvärden ville hälla galla i ölet och socker i fläsket. För illasmakande föda gör Shamash glad, liksom allt annat som befinner sig på skala mellan obehagligt och plågsamt. Som goda och kvicktänkta trakorier ljög Giovanni och Valentino och sa att de själva ville tillsätta sockret och gallan och fick det medskickat separat.

För att väcka mindre uppmärksamhet och slippa få allt som glänser beslagtaget (Shamash gillar inte sånt som glänser heller) åkte bara Giovanni och Valentino in i Umbra för att proviantera. Vi andra red runt. Tyvärr missade jag när Giovanni lurade till sig två finfina aldeles gratis ostar av en shamashdyrkande osthandlare under förevändning att han ämnade lagra dem till äckeldom under hästens bak. Men det gladde mitt bralgiska hjärta att höra historien.

Vi styrde sedan öken mot Gwondel Leigu. En märkligt skog som sägs inhysa alver. Efter att ha passerat en karavan träffade vi en jägare vid namn Fimjold som sa sig kunna skogarna väl och erbjöd oss hjälp mot betalning.

Vid nattlägret vaknade vi av vrål. Berlindus tog sig ut ur tältet och träffades av två orchpilar. Jag tog mig ut för att skydda honom. Jag såg hur blodet från flertalet orcher sprutade i kaskader upp mot skyn från Valentinos sabel. Längre bort slogs Eredrim och Tariq mot flera stycken. Plötsligt hörde jag ett armborst avfyras och vrål bakom mig. Det var Spugg som sköt mot ytterligare tre som stormade fram mot honom och Berlindus. Jag hoppade in framför Spugg och Berlindus och fäktade vilt en kort stund. Sedan föll alla orcherna för pilar som kom inifrån skogen. Jag skymtade ljusa slanka bågskyttar med spetsiga öron och ett märkligt skimmer. Måste varit alver!

Dagen därpå anslöt vi till karavanen. Fimjolds läger var tomt, han själv var borta och hans följeslagare döda. Nu bär färden mot Lasemos.

CC

Fullt chaos i Fontra Cilor

Utdrag ur Tariq ibn Saqr al-Azouds resejournal

 

 I vår förklädnad som halvlängdsmän var vi några som höll vakt utanför tempelbyggnaden, fram tills ett fasligt ståhej initierades bakom de lyckta dörrarna. I ett tappert försök att få ut någon information om vad som hände, tacklade jag en buse som kom springande från templet, men innan jag fick ur honom någon information drogs han iväg för att avrättas av en tempelvakt, tydligen för att ha stört freden i tempelområdet. Verkar som om man bör ta det lugnt här inne. I samband med detta märkte jag även att illusionen som förklätt mig hade lämnat, och man kunde återigen se mina svedda fjädrar. 

Inne i templet hade det varit ett slagslmål av sällan skådat slag, kroppsdelar blod och inälvor prydde väggarna. De som lyckats komma in i templet för att delta i kalabaliken träffade några nya bekanta, vilket ledde oss till en taverna i stadens ruffigare delar. Det var en bunt med lycksökare som mina kompanjoner träffat vid tidigare tillfälle, i alla fall deras ledare Elveticus, en magiker med en sur grävling som följde efter honom. 

Efter samtal med dem visade det sig att även de jagats av Rabodorana, och hade förlorat ett antal av sina tidigare medlemmer, och ersatt dem med en vargman, en barbar, ,brodern till en av de mördade, en halvlängdsman, samt en fiskarkvinna som verkade vara adept på att sy ihop sår. 

De hade det stora nöjet att ha blivit sända egna profetior, om svarta öron och gula öron, vilka påminde en del om våra verser. Vi lyckades få till oss en kopia av deras profetia, strax innan en ljuvlig sång nådde våra öron, med detaljer om hur vi nedgjorde den trakoriska catremassen.

I stor detalj redogjordes för striden mellan fartygen, det var i sanning en värme som spred sig i bröstet när jag fick höra hur ryktet om mig äntligen börjat spridas i de trakoriska öarna, även om det betyder att jag inte alltid kan gå vid mitt egna namn i framtiden. Under sången försvann Eredrim ut med Elveticus barbar, vilket ledde till ett uppfriskande slagsmål av någon anledning. 

Ett samtal med barden sade oss att en hälare i staden sänt ut barder med uppdrag att sjunga sången, och erbjuda en belöning. Då ett pris på ens huvud är en uppväxtritual bland de svarta ankorna runt kopparhavet, svällde mitt bröst med stolthet. 

Vi beslutade oss för att de som uppskattade den sortens aktivitet skulle bege sig ut på stadens gator och leta efter hälaren, medans de som uppskattade sådana saker skulle bege sig till stadens bibliotek under morgondagen för att finna ledtrådar till vårt sökande efter oraklets ögon. 

Vi bestämde oss för att hälsa på hälaren Baltasar, efter att Giovanni tipsat om att han var den hälaren vid södra torget som passade bäst till bardens beskrivning. Vi lämnade de belevade vännerna i vårt sällskap på "dränkta katten", och spatserade sturskt ner till Baltasars tillhåll. Väl där ville de inte släppa in oss, innan en av hans vakter misstog mig för någon sorts gangster i staden, kallad Svarte Sivert. Baltasar genomskådade dock detta, efter att jag och Eredrim blivit insläppta, och en snabb strid utbröt, Spug, Valentino och Leonidas gav sig på ökenfolket utanför dörren, Eredrim drog sin yxa för att stoppa en av Baltasars livvakter, medans jag löpte fram till Baltasar och lade en dolk mot hans feta, dallrande hals. 

Detta gav ett snabbt slut på stridigheterna, då Baltasar med fekalier i byxorna och gråt i rösten skrek åt hans mannar att lägga ner vapnen. Han sjöng som en burfågel som aldrig fått smaka frihet, om hur Rabdorana var de som instruerat honom om att sprida budskapet om sången om den modiga catremassen, och han svor på det som han höll heligt att han genast skulle sprida ut att sången skulle sluta sjungas, han gick så långt att han lovade att mörda alla barder i staden. 

Han var dock inte så vis, då han skickade mannar efter oss i natten, för att ta reda på var vi bodde, men dessa hade inte mycket att sätta upp mot vårt stridsärrade sällskap. 

Morgonen därpå begav sig våra visa män av till biblioteket, och kom tillbaka sent på kvällen, utropandes hejarop, och visade fram avskrivningar av dammiga texter, som skulle visa oss rätt, för att få tag i nästa öga, vid den krönta klippan, som enligt dem skulle vara fullt av tarmar. Låter underligt, men i dessa frågor så får man lita på de vise männen.

Vi bestämde oss för att snabbt bryta upp, och lämna Fontra Cilor innan gryningens första ljus. Men någon var oss på spåren. Det verkar som om Baltasar skickade en springare till Rabdorana, för på den dammiga gatan i stadens ruffiga kvarter blev vi anfallna i ett nesligt bakhåll. De annonserade sig med en pil genom bröstet på Giovanni, som sjönk ner på den smutsiga gatan. Med ett vrål kastade vi oss över de nesliga anfallarna, men än en gång fick de oss med hosorna nere. En pung fylld av damm kastades in mitt bland Mazur, Vrax och Bordonius, vilket fick dem att sjunka ner till marken, knappt andandes, och deras fingrar klösande mot sanden. 

Återigen fick de nesliga ökenfolket stryka på foten, och flydde framför vår makt, men inte innan en av dem visat sig vara något mer än de andra, och skadat Valentino med ett slag av sin lie över hans bröst, vilket svedde honom med sitt gift. Som tur var fanns Berlindus i närheten och kunde tvinga giftet ur hans kropp. Värre var det för Mazur, vars kropp aldrig återhämtade sig från dammet som sökt sig ner i hans lungor, och kvävt hans ande för alltid. 

Vi omgrupperade i ett hus längre ut ur staden, för att begrava Mazur och rädda Giovanni. Efter sin operation berättade Giovanni om syner han sett, Grudonix torn i flammor, och hans tjänstefolk mördat. Det verkar som om de som hjälper oss går ett dystert öde till mötes.

Rekreation på Myxa

Utdrag ur Berlindus Fonsahls reseanteckningar.
Mäster Grudonix visade oss stor gästfrihet och bjöd oss alla att stanna i hans torn för att äta och vila upp oss, ett erbjudande vi gärna tackade ja till efter vår drabbning med draugarna. Särskilt Vrax kan jag tänka mig var glad att vara tillbaka hos sin mäster, även om den gamle bannade honom för att han förlorat sin stav när han höll på att bli dränkt till sjöss.

Ön Myxa förefaller vara en populär tillflyktsort för välborna ädlingar och åldrade magiker. Timmermännen nere i kustsamhället Holsa verkade inte särskilt ivriga att kavla upp ärmarna och börja arbeta med Elviras reparationer. De levde redan gott på de rika gästerna som hyr deras hus och köper deras mat. Grudonix torn ligger mitt på Myxa på öns kulliga och grönskande inland. Där bor även flera andra lärda män och kvinnor som slagit sig till ro på ålderns höst, bland andra en animist vid namn Aspergammel den äldre.

Morgonen efter vår första natt i Grudonix torn promenerade jag och Leonidas över till Aspergammels torn för att om möjligt lära känna denna min animistkollega. Till skillnad från Grudonix myndigt ståtliga torn såg animistens torn nära nog förfallet ut. Trädgården som omgav tornet var dock prunkande. Grinden till trädgården var stängd och när Leonidas försökte öppna den kom ett rytande lejon framrusande genom den tjocka vegetationen på andra sidan! Vi beslöt därför att vänta utanför grinden och istället låta Eron påkalla Aspergammels uppmärksamhet från ett av tornets öppna fönster.

När den gamle animisten väl kommit ut till oss hade han och jag en intressant och givande diskussion i skuggan av en venerabel ek utanför tornets mur. Leonidas fann dock vårt samtal något långdraget och spankulerade mest runt i omgivningarna medan vi talade. När vi återvände till Grudonix torn var det redan middagstid.

Ett par nyttiga kunskaper tog jag med mig från samtalet med Aspergammel. Aspergammel undervisade mig om grunderna för besvärjelsen Läderhud som jag ämnar studera närmare och renskriva för att infoga i min formelsamling. Aspergammel visade å sin sida stort intresse för Duomorf, men en så komplex ritual fanns det tyvärr inte tid att gå djupare in på. Jag lovade honom att vi kunde studera Duomorf tillsammans om jag skulle bli kvar på Myxa under en längre tid, men så blev nu inte fallet den här gången.

Anledningen till att Aspergammel tog upp besvärjelsen Läderhud var att jag frågat honom om skogen Tocme på Saphyna, som vi gjort vissa kopplingar till i samband med Vox ranzinas verser om det gröna ögat. Aspergammel berättade att han hade besökt skogen i sin ungdom och att det på den tiden funnits få farligheter där förutom den kraftiga vegetationen med mispelsnår. Mispelsnårets frö är som bekant luftburet och behöver suga blod för att kunna gro. Aspergammel rekomenderade därför den som tänkt besöka Tocmeskogen att skydda sitt skinn – till exempel med besvärjelsen Läderhud – och att härda ut!

Medan jag samtalade med Aspergammel var flera andra ur vårt sällskap upptagna med att förkovra sig i Grudonix bibliotek. Där sökte de efter information som kunde leda oss till profetians röda öga, det som vi misstänker finns någonstans på västra Palamux. Vrax och Mazur och Giovianni med flera läste därför allt de kunde hitta om Laabne och Voag Aspede, om måndyrkarna på berget Bektar och om Ferrofageröarna i Västerhavet. Någon tydlig referens till vad som skulle kunna vara den krönta klippan kunde de dock inte finna.

När jag återvänt till Grudonix torn och vi alla under middagen satt och delade med oss av vad vi lärt oss under dagen så lät en av Grudonix betjänter meddela att magikern Fundibera befann sig vid porten och begärde att bli insläppt!

Vi hade redan berättat för Grudonix om vårt besök på Gatves klippa och vårt möte där med Fundiberas tvillingbror Kamalkus, och hur det hela slutade med att vi tog vargkvinnan Raoga med oss därifrån mot Kamalkus vilja. Att Fundibera nu spårat oss hit var därför besvärande för oss alla. För att undvika vidare bekymmer med Fundibera och hennes bror planerade vi därför att i hast lämna tornet genom en bakväg, men den planen gick om intet när Fundibera teleporterade sig själv rakt in i Grudonix hiss samtidigt som vi färdades i den!

Det visade sig att Fundibera inte alls var ute efter Raoga utan efter sin bror, Kamalkus. Enligt Fundibera har Kamalkus förts bort av ingen mindre än Shagul själv! Eftersom att försvinnandet ägde rum strax efter vår visit var hon till en början övertygad om att vi haft ett finger med i det spelet. Men efter diplomatiska överläggningar förstod Fundibera att vi inte är allierade med Shagul, utan tvärtom motarbetar honom. Men vårt ansvar för Kamalkus försvinnande ville Fundibera ändå inte släppa.

Fundibera berättade nu att Kamalkus och Shagul båda varit lärjungar hos mästaren Uroboren i Fontra Cilor, och därför delade en lång historia tillsammans. Shagul gick på den tiden under namnet Shigela och köptes ursprungligen som en slav av Uroboren, som såg potential i den unga pojken. De bägge lärjungarna studerade jämsides under Uroboren till det att prinsessan Elmesum av Kargom sådde split mellan de båda.

Elmesum var trolovad till Kamalkus men även Shagul suktade efter hennes skönhet. Shagul besatt redan på den tiden mycket kunskap och stor makt, och han använde den till att låsa in Kamalkus i ett annat dimensionsplan. Fundibera kallar det planet för Gombitacle, och beskriver det som en helvetisk gödselstack av fukt och värme och slukande väsen. Ingen människa överlever där, men Kamalkus fann ett sätt och vann där en talisman som gjort honom odödlig än till i dag.

Det tog Fundibera många år av studier och sökande för att lokalisera och befria sin bror ur Gombitacle. När frigörandet slutligen lyckades hade Shagul redan tagit med sig Elmesum i sin grav på Marjura. Och nu när Shagul återuppstått från de döda har han alltså återigen förpassat Kamalkus bort från vårt plan. Fundibera fann endast ett meddelande från Shagul i deras torn på Gatves klippa, och deras tjänstefolk var alla dräpta. Till vilket plan Shagul skickat Kamalkus den här gången visste Fundibera ännu inte, men det ämnar hon nu ta reda på.

För att övertygas om vår ömsesidiga fiende i Shagul begärde Fundibera en lock av hår från oss alla, som binder oss att hjälpa henne att befria sin bror när den dagen kommer. Vi accepterade hennes avtal, ovetandes om vad det slutliga priset kommer att bli.

När alla givit en lock av sitt hår till Fundibera blev hon muntrare till sinnet och vi fortsatte vår middag och vårt samtal om Vox ranzinas verser. Fundiberas gissning var att den krönta klippan som profetian nämner skulle kunna vara Voag aspede, de grå eminensernas forna praktstad i Laabne. Efter middagen hade vi därför beslutat oss att resa till Palamux, och via biblioteken i Fontra Cilor söka oss vidare västerut i jakt på det röda ögat.

För att göra våra rörelser svårare att följa för Shaguls hantlangare erbjöd sig Fundibera att förtrolla våra utseenden. Mig själv gav hon utseendet av en örnman! Vi beslöt också att fortsättningsvis dela upp oss i ett par mindre grupperingar. Den första gruppen utgörs av ett ungt förlovat par spelat av Valentino och Vrax, tillsammans med livvakterna Didra och Leonidas. Spugg, Taric, Bodonius och Eredrim förvandlades alla till halvlängdsmän. Jag själv som örnman tillsammans med Cracius som äventyrerska och Giovanni som speleman bildar den sista gruppen.

Nästa dag begav vi oss av med droska mot den största staden på Myxa, hamnen Nya Vumbra. Innan vi for vävde Grudonix en kraftig blixtbesvärjelse som han riktade mot den övervakande horndemonen i skyn, som följt oss alltsedan händelserna på trakoriska sjön. Förhoppningsvis skrämdes demonen åtminstone iväg tillräckligt länge för att missa vår avfärd. I Nya Vumbra lyckdes vi alla få platser ombord på samma skepp med destinationen Fontra Cilor, och trots varningar om kraftiga vindar i området gick överfarten utan problem.

Fontra Cilor är en mycket speciell stad där man bör ta alla man möter i akt – levande som döda. Jag har bara besökt staden som hastigast en gång tidigare för ett tiotal år sedan, och är glad att jag den här gången har en Fontra Cilier med mig i färdsällskapet. Giovanni har nämligen bott och studerat i staden under många år och visar oss vant genom stadens gränder och prång. Eftersom att det redan var kväll då vi la till vid brygorna på floden Quafachas norra strand sökte vi oss direkt till ett härbärge för natten.

I härbärgets utskänkningshall hörde vi de andra gästerna tala mycket om astrologerna som nyligen mördats i staden, och som av allt att döma verkar vara Rabdoranas verk. Giovanni lyckades även fiska upp en del rykten om någon som kallas den galna profeten, och som har ett pris på sitt huvud på en hel trakin i den undre världen. Snart därefter hör vi också liknande erbjudanden för våra egna skallar! Nu får vi se vad Fundiberas fötrollningar går för.

Det är nu morgonen efter vår ankomst till Fontra Cilor och Fundiberas förtrollningar verkar fortfarande sitta i. Jag och Crassius har följt med Giovanni till Fontra Cilors universitet, där Giovanni vill undersöka vilka av hans kamrater från förr som finns kvar där, och om någon av dem kan hjälpa oss med vårt sökande. Jag sitter i morgonsolen på universitets stentrappor tillammans med Crassius och antecknar dessa rader, medan Giovanni ensam stigit in i de uråldriga universitetsbyggnaderna. Förhoppningsvis finner han vänner där inne...