Ur Vrax reseanteckningar
Hoskas klyfta
Efter långväga strapatser till fots på Palamux lyckades vi
ta oss till Hoskas klyfta, vilken är belägen på öns västsida, helt nära havet i
väster. I klyftan rådde andra naturlagar än de vanliga. Allt järn sögs iväg av
en osynlig mäktig kraft och vi hade förstått att vi var tvungna att göra oss av
med alla metallföremål, vilket vi också gjorde, trots de metallklädda
stridsmännens klaganden.
Nytt (o)sunt blod i sällskapet
Till slut kom vi fram till det berg som vi sökte,
Kungsklippan. Vi hade nu även fått med oss ytterligare en följeslagare i
gruppen, nämligen en kvinna kallad Sleva. Sleva är inte som alla andra. Hon är
av barbarisk härkomst och de sedvänjor och beteenden som hon har med sig tyder
på en mycket låg utvecklingsnivå. Man kan verkligen fråga sig hur urvalet går till
för vilka som ska färdas med oss. Jag har redan tidigare påpekat att detta har
skötts på ett slapphänt sätt, då jag har varit kritiskt till de båda ankornas
närvaro i gruppen. Ankorna smyger runt,
tisslar och tasslar och man får ständigt hålla sina värdesaker under uppsikt.
Först dessa ankor och nu denna Sleva! Vem ska näst ansluta till vårt sällskap,
kan man fråga sig. Något svarfolk kanske, eller varför inte självaste
Blatifagus själv?
I Kungsklippan
Det var i Kungsklippan som vi fann det röda ögat. Efter många
och långa irrfärder i klippans inre, i kamp med både flygande bestar och lömska
fällor, kom vi tillslut till den plats där det röda ögat gömdes. En mycket lång
trappa ledde upp till en kammare i klippans topp. I kammaren fanns en gigantisk
kikare med vilken man kunde skärskåda himlavalvet i detalj. Men, det var inte det
intryck som kikaren gav som slog oss först, utan det var de döda kropparna som
låg utspridda i rummet. Vi hade kommit försent. Shagul och hans inhyrda mördare
hade förekommit oss. Bland de dräpta fanns oraklet Nastigast. Ögat som vi sökte
fanns ej mer. En känsla av uppgivenhet började spridas.
Shagul tycktes hade lämnat platsen men av hans tidigare
närvaro vittnade kropparna på golvet. Efter en stund hördes oväsen nerifrån
trappan och inte långt därefter kom Eredrim och Cracius springande uppför
trappan ut i kammaren. De var märkbart svedda och man kunde känna doften av
bränt kött. Vad hade då hänt dem? En väl inoljad snubbelvänlig trappa i kombination
med en urna skorpioner hade mött dem. Ja, Rhabdorana igen. Om det var Eredrim
eller Cracius som kom på den briljanta idén att tända eld på oljan vet jag
inte, men svedda blev de i alla fall. Trots att de hamnade mitt i fällan
klarade de sig, inte oskadda med ändå vid liv.
Väl samlade i kammaren igen började vi undersöka Nastigast
kropp lite närmare. Kroppen var död med det verkade som att det fortfarande
fanns liv i själen. Efter lite överläggningar kom vi på att vi skulle försöka
att använda den magiska medaljong som fanns i gruppens ägo för att förflytta
Nastigas själ till en ny kropp. En av norsarna ställde upp och vi kunde nu
kommunicera med Nastigast. Han visade sig dock vara ganska trumpen och bestämd
av sig och vägrade först följa med oss. Efter en längre stunds övertalning gick
han till slut med på att följa med oss.
Mot Västerhavet
Vi bestämde oss ganska snabbt för att ge oss av igen. Vårt
sällskap satte nu av västerut längs klyftan. Resan gick mestadels bra men den saknades
inte helt äventyrliga inslag. Som jag tidigare nämnde så var klyftan en märklig
plats: den mystiska magnetismen, plötsliga blixtnedslag och plötsliga
kastvindar, gjorde att vi var tvungna att vara ytterst försiktiga då vi
färdades där.
På vägen mot havet fick vi också möjligheten att besöka
Slevas klan. Som jag hade längtat! Detta primitiva folk kallades för sutar och de visade naturligtvis prov på
barbariska sedvänjor men också på stor gästfrihet. Vi bjöds in att delta i
festligheter hos klanen och höjdpunkten blev bastutävlingen där det gällde att
lyckas uthärda längst tid i bastun. Några av oss lyckades klara bastuns hetta
riktigt väl och sutarna var mycket imponerade av vår insats. Döm om min
förvåning så visade sig att Sleva inte hade för avsikt att stanna med sitt
folk, utan hon ämnade fortsätta färdas med oss. Hon var tydligen inte så
populär hemma heller och det verkade som att sutarna såg en god möjlighet att
bli av med henne. I jämförelse med de andra sutarna är Sleva betydligt mycket
mer burdus, våldsam och allmänt odräglig. Det verkade som att det hade blivit
vår lott att dras med den mest barbariska av barbarer.
Vi bröt upp från
sutarna och fortsatte färden mot Västerhavet. Resan bjöd bland annat på ridning
av klippget, vilket blev en ny erfarenhet för mig. Under natten blev vårt läger
anfallet av chraczbarbarer som leddes av en nekromantiker. En stor strid utbröt
och många av oss blev väckta och fick kasta oss ut ur våra tält. Då striden var
över låg ett antal barbarer nedkämpade tillsammans med några av nekromantikerns
uppväckta döda. Några i vårt sällskap hade fått skador men alla var vid liv. Vi
hade klarat oss igenom ytterligare en strid.
Till slut nådde vi fram till havet. Tyvärr saknades här ordentliga båtar och
fartyg men vi lyckades få tag på en stor kanot som vi kunde använda oss av.
Alternativet till sjövägen hade varit att ta sig till fots genom Klagga igen,
vilket var en strapats som inte någon av oss ville göra igen. Sjövägen var
alltså det bästa alternativet. Gemensamt fattade vi årorna och rodde ut över
böljorna mot nya mål.
Det röda ögat var nu i säkerhet, det vita likaså, liksom det
blåa; men ännu inte det gröna.
Vrax
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar