Betraktelser från Stegos

Från Nominatorns boning hade vi nu lyckats ta oss till Stegos via De grå hallarna. Ja, ni hörde rätt, Stegos! Stegos har varit insvept i ett kompakt mörker i många mansåldrar och ingen, så vitt man vet, har lyckats nå fram till ön sedan förmörkningen, även om försöken varit många. Men det visade sig snart att vi trots allt inte var de första utomstående som kommit till ön. Ingen mindre än Arn Dunkelbringe hade lyckats ta sig dit. Han hade lyckats flyga dit med hjälp av den skräckinjagande draken Blatifagus och någonstans över ön hade vingarna slutat bära och hela ekipaget störtade på ön. Blatifagus, den gamle ormen, är ingen som man glömmer i första taget. Det skulle visa sig att det inte bara var vi som kom ihåg honom, utan att han även kom ihåg oss, mycket väl till och med. Den lilla incidenten i gruvan var tydligen inte bortglömd. Men till saken, på Stegos har man länge haft en profetia som säger att den förste utomstående som sätter sin fot på ön ska  bli kung över den. Det är den korta historien om hur Arn Dunkelbringe blev konung över Stegos. Men allt verkade inte gå riktigt som profetian förtäljde då den även nämnde att ljuset skulle återkomma med konungen, vilket det inte hade gjort.

Mörkret och de krafter som omgärdade Stegos gjorde inte bara att utomstående inte kunde ta sig till ön utan även att Stegosborna inte kunde lämna den. Vi träffade på en som gjorde allt för att lämna ön: Mithras Mitheras, Stegos mest hängivne ultranaut. Med hjälp av en enorm kastmaskin skulle denne Mitheras, tillsammans med sina två kamrater, skjutas iväg i ett runt särskilt utformat klot. Övertalning om att detta företag var lönlöst och dömt att misslyckas hjälpte föga och det var en smula sorgesamt att se de unga ultranauternas liv släckas när kloten endast flög några hundra meter för att sedan med stor kraft slå ned i havet.

Mycket talar för att stegosernas profetia på något sätt är ihoplänkad med den annalkande konfluxen. Kristalltjuren som vi hade med oss till ön nämns också i deras profetia och han kallas där för Store stenfar. Alla stegoser delade dock inte glädjen med att en konung återigen hade återupprättat sitt högsäte i Stegos huvudstad Mea Plakole. Det fanns en misstro som grydde där det viskades att Arn inte var någon rättmätig konung. Enligt profetian skulle konungen också återbörda dagen till Stegos, vilket inte har inträffat. Detta verkar vara den huvudsakliga anledningen till att misstron gror mot Arn. Men det handlar säkert också om maktrelationer. Hertig Nocturo t.ex. visade öppet sitt missnöje med den nye konungen.

Vi blev varmt mottagna av Arn och fick möjlighet att äntligen vila ut i en riktig säng. Tyvärr blev inte den välbehövliga vilan och sömnen så lång – för det finns en drake i stan som inte har glömt bort oss. Valentino vaknade upp med ett ryck i sömnen av ett skrapande och raspande ljud utifrån fasaden och såg plötsligt de välbekanta dragen av ormen Blatifagus anlete genom fönstret.
– Valentino, din tjuv, väste draken och skickade in en kraftig eldkvast genom det nu öppna fönstret. Och det var på håret att Valentino blev grillad likt en spädgris. Tack vare sina kvicka reflexer lyckades han kasta sig undan i sista minuten, men hans kära utrustning blev fullständigt förkolnad. Drakeldens lågor verkar kunna förstöra nästa allt i sin väg – Valentinos kära svärd Sturmendrang klarade sig dock oskatt. Det är ett mäktigt och vackert svärd, men är inte Valentino lite väl besatt av sitt kära vapen – efter incidenten med draken kunde man se att Valentino satt och polerade på sitt vapen likt ett barns snuttefilt. Vi andra vaknade snart av ståhejet, vilket också Arn gjorde och han fick snart pli på sin best.

Under tiden i Mea Plakole fick vi möjlighet att studera skrifter i det gedigna biblioteket och Giovanni talade med chefsastrologen Astirax om den analkande konfluxen. Valentiono och Tariq sprang i rask takt iväg till Stegos hamnstad för att hjälpa till med att inspektera skeppen och hjälpa till med instruktioner för hur man seglar. Stegoserna hade i alla år haft kvar sin flotta på land och övat sjöstridsslag på landbacken i väntan på att förbannelsen skulle släppa.

Efter en del diskussion planterade vi ett av Melialinas ekollon för att hon skulle kunna komma till oss. Vi insåg att vi behövde hennes råd samt att det vore klokt att få hit en henne eftersom hon är en väktare av konfluxen. När trädet väl växt sig tillräckligt stort tog det inte lång tid innan hon dök upp. Likt tidigare var hon ytterst vacker och tilldragande på alla tänkbara sätt. När Melialina mötte Arn uppstod tydligt en attraktion mellan dem och det var tydligt att det fanns någon särskild länk mellan dem. Melialina berättade att konfluxen har två väktare och att hon utgör den kvinnliga hälften och att Arn den manliga. Vi har sedan tidigare förstått att konfluxen är kluven och Melialina berättade att konfluxen på något sätt först måste enas innan den inträffar. Konfluxens epicentrum kommer att ligga vid Klustanoba på Marjura men en bit är koncentrerad till norr om Stegos i närheten av Myxa. Vi måste alltså återigen ta oss till Marjura och kanske även till Myxa.

Missnöjet med den nye konungen grodde på Stegos och adelsmännen Mitheras och Nocturo ledde ett uppror mot den ”falske konungen” som avsåg att störta Arn från tronen. Arns palats anfölls om natten och vi blev snabbt indragna i de stridigheter som uppstod. Utgången såg länge osäker ut, men framåt morgonen hände något som förändrade allt – solens gick upp för första gången på många generationer återigen upp över Stegos. Stridigheterna lade sig kvickt när de sammansvurna insåg att de hade haft fel – Arn var den konung som profetiatian handlade om.

Vi lämnade därefter Stegos i hast. Konfluxen och kriget närmade sig. Stegos flotta skulle återigen segla ut. Vi lämnade Stegos med det alviska skeppet Bladverk. Gråalverna som bemannade skeppet var Melialinas vänner och de kom för att hämta oss. Båten påminde inte om något som vi tidigare hade skådat – det var en levande organism, ett levande träd som antagit formen av ett fartyg. Bredvid Bladverk simmade en enorm vit kaskelottval som också verkade stå i förbund med Melialina och alverna. Återigen väntade en spännande och farofylld resa.

Vrax

Gäster hos Nominatorn

Av alla märkliga platser vi besökt både i och utanför Altor så kändes faktiskt Nominatorns boning bland de mer normala. Men jag tar det från början. Vi befann oss plötsligt på ett bord, kläderna var genomblöta av ett mycket tungt rödvin så att vi knappt kunde röra oss. Men vi lyckades ta oss ur kläderna och vrida ur det värsta och såg snart att vi befann oss i ett trivsamt inrett arbetsrum. Även om det av storleken att döma var inrett för någon som är mer en dubbelt så stor som oss människor.

På bordet låg Bythos, en blandning av modell och karta på ett stort pergament som rullats ut. Vi förstod att detta faktiskt var Bythos och vi när vi lämnade randen och hamnade där vi nu var växt något enormt i storlek. I luften flög små stavdemoner, inte större än knott.

Vi fann ett pergament som var skrivet på det höga språket och verkade vara en ansökan om att upphäva en exil. Att läsa det påverkade mitt sinne på ett obehagligt sett så jag slutade läsa.

Valentino hittade vad som verkade vara Nominatorns skaparpenna, det han ritade med den fick liv. Han hittade också lera med vilken han skapade en figur som fick liv när han skulpterade den med pennan. Figuren gav han namnet Urdifluff och han var en läraktig krabat. Jag gav honom Adamels klo som var mer lagom åt honom i storlek.

I arbetsrummet låg också kristalltjurens huvud, och då och då materialiserades Naschasch och varje gång såg han allt argare ut.

Vi promenerade vidare ut i slottet som tycktes till stora delar förfallet. Vi fann en smedja där en svävande hammare gjorde vapen som också de svävade och angrep oss, trodde vi men de sparrade bara mot oss. Vi hittade ett rum med en målning av kristalltjuren, och när jag lyssnade i snäckan kom ljudet därifrån.

Från ett annat rum hördes musik och där inne dirigerade Nominatorn själv en orkester av uttröttade grodfolk. Detta avbröts ibland av att Naschasch anföll Nominatorn, dräptes och försvann.  På baksidan av det pergament som utgjorde Bythos fann vi Naschasch namn skrivet i Mesikatrunor. Med verktyg vi fann i arbetsrummet raderade vi ut namnet. Naschasch förtvinade och dog, denna gång permanent. Kristaltjurens huvud försvann och istället hörde vi ett kraftigt dunkande från väggen där han var avbildad.

Det var också nu Nominatorn upptäckte oss. Han såg ut som en människa men 6 meter lång och jag gissar att han är någon form av gud. Lyckligtvis såg han oss inte som inkräktare utan som gäster, visade oss glatt runt i palatset och bjöd oss på den ena läckerheten efter den andra som han tycktes skapa ur tomma intet. Dunkandet tycktes inte bekymra honom heller.

Vad som fick oss att bli lite oroliga över vad han egentligen menade med ordet ”gäst” var att han hävdade de tröttkörda och hunsade grodmusikanterna var gäster, och att han var väldigt angelägen om att vi skrev in oss i gästboken, vilket vi förhalade. Vi hittade gästboken och där hittade vi avtryck från grodor och tre andra mycket märkliga namn, som Urdifluff tydligen kunde läsa. Vi strök alla namnen ur gästboken och grodorna flydde hals över huvud. Vi hittade tre krabater instängda i glas. Deras utseende var svårt att beskriva men de var intelligenta, men från en annan värld än Altor. Med pennan kunde vi befria dem och de tackade för hjälpen och gav sig av. Det visade sig också att slottet låg mitt i de grå hallarna.

Efter detta bröt sig Kristalltjuren ut! Han var mycket vred på Nominatorn som såg ut som en skamsen pojke. En mycket lång utskällning som Urdifluff översatte slutade med att Kristalltjuren beordrade Nomnatorn att ge oss en present började sedan gå ut i hallarna. Efter lite dividerande beslöts att Eredrim skulle få en prima yxa, Nominatorn smidde snabbt en yxa och vi gav oss ut efter Kristalltjuren. Vi vandrade jättelänge utan uppehåll till vi möttes av demonen Ebaring, som även denna gång ville dräpa oss. Efter ett ändlöst traskande genom grå hallar kändes faktiskt en strid med multiversums fulaste varelse som en välkommen omväxling.

Världsätaren, som han kallar sig, gick till attack med frenesi. Eredrim fick in finfina hugg mot hans fötter med den nya yxan, Giovanni gick loss med sitt svärd och Valentino for sin vana trogen runt som en vettvilling med sina hoppattacker med Sturmendrang. Ebaring hög och slog och skjöt taggar emot oss. Mitt alldagliga Lasemosiska bredsvärd förmådde inte såra demonen men jag ville ändå försöka tillföra något, så jag klättrade upp på Ebarings huvud i hopp om att det skulle störa honom. Jag slet av mig manteln för att lägga över hans ögon men då hörde jag ett mullrande bakom mig.

Kristalltjuren hade växt till avsevärd storlek och kom nu farande i full galopp. Jag hann med nöd och näppe kasta mig av innan de smällde ihop. Ebaring blev demonmos. Hans blod är frätande så jag får nog skaffa en ny mantel. Däremot la vi beslag på hans klor. Kristalltjuren krympte ihop till sin tidigare storlek och gick in i den porten som Ebaring vaktade. Vi gick efter och porten slöt sig bakom oss. Efter en mörk passage klev vi ut på en gräsbevuxen sluttning under en stjärnklar himmel. Porten försvann bakom oss när vi alla var ute. Det var mörkt, ett stilla hav sågs en bit bort samt en gammal borg. Jag och Giovanni studerade himlen och insåg att det är Altors himmel! Navigationsberäkningar tydde på att vi var i Trakorien, strax öster om Palamux. Det, den kompakta stillheten och mörkret kan bara innebära en sak, vi är på Stegos! Medan vi stirrade på himlen krympte Kristalltjuren ihop till ett stort kristallägg och soldater kommer upp för sluttningen.

CC

Bytos sju portar

Valentino vaknade upp med en känsla av klaustrofobi. Han var helt omsluten av något och kunde knappt röra sig eller se någonting. Med stor kraft kastade han huvudet framåt och lyckades skalla upp ett hål i det som omslöt honom. Han blickade ut över en illröd omgivning. Det fanns konstiga träd och växter men allting gick i röda nyanser. Han slog sig fri från den kokongliknande saken han legat i. På håll kunde han höra flera av kamraterna irra runt i skogen.

De lyckades samla ihop sig någorlunda och skulle precis ge sig av när de stötte på en bunt konstiga varelser. De liknade marsvin men var stora som människor, ganska gulliga men med en korkad uppsyn. Valentino förstod inget av vad de sa men det verkade som att resten av gruppen kunde göra sig förstådda. De följde efter varelserna en bit in bland träden men blev snart attackerade av en mängd flygande demoner med vassa tänder och klor. Efter en hård strid lyckades de besegra monstren och kunde ta sig vidare. Den del av sällskapet som ej hunnit sluta upp kom snart ikapp efter att ha hört stridslarmet som pågick i närheten.

Tillsammans satte de av mot varelsernas hem under en stor klippa. De fick förklarat för sig att man inte skulle smäda gudarna och att Naschash var den lokala klanens överordnade smågud. Vi hade förstått att vi behövde få tag på denna Naschash och lyckades efter en del övertalande få en guide som visade oss vägen. Tyvärr började det regna och guiden smälte framför våra ögon. Det visade sig att regnet här bestod av syra och man gjorde bäst i att söka skydd när molnen drog ihop sig.

Efter att ha fått en ny guide så tog vi oss längs den röda lysande floden till platsen där den tvåhundra meter långa ormen Naschash hade sin boning. Han visade sig samarbetsvillig då vi förklarat att vi hade för avsikt att hjälpa oss själva och även honom ut ur denna hemska värld. Allt vi behövde var att hitta alla kroppsdelar till kristalltjuren som stod ute på en ö i floden. Vi fick tipset att vi skulle gå till oraklet på andra sidan berget och höra efter om vart kroppsdelarna låg. För att ta sig över berget fick vi passera mellan den gigantiska spindeln Bayagas nät. Vi lyckades fly undan horden av mördarspindlar som kom krypande för att äta upp oss och tog oss sedermera fram till den stora klippan som var oraklets boning. Det var fullt av de marsvinsliknande varelserna på vägen upp för klippan. De verkade vallfärda både dit och tillbaka från sina boplatser i Bytos.

Oraklet var en kvinna vid namn Hierodulen och hon förförde flera i sällskapet med sin röst och sina vackra pattar. Hon kunde svara på våra frågor om vi först lyckades lösa hennes gåta. Den bestod av att gissa vilken av åtta urnor som hörde ihop med hennes namn. Vi klarade såklart gåtan och fick mycket matnyttig information i utbyte. Sen tror jag att vi hade ihjäl henne på något sätt. Därefter kom hennes sjukt arga fuckbuddy Adamel och började mucka gräl. Valentino missbedömde helt tuppen adamels stridskunskaper och fick nära på halsen avskuren av hans stora metallklor. Tack och lov ryckte resten av sällskapet in och gjorde processen kort med det uppstudsiga flygfäet.

Sen gick vi till kattmannen Iblis stad för att se vad vi kunde uträtta där. Han blev eld och lågor och skulle ha ihjäl oss till varje pris. Vi slogs tappert och till slut smet Iblis med svansen mellan benen hem till sitt labyrinthus utanför staden. Vi förföljde honom dit och irrade runt en stund innan vi listade ut den ganska enkla tekniken för att ta oss igenom labyrinten.

Väl där så fann vi ett hus som var fullklottrat med namn. Iblis som bodde på platsen kom hem men vi förklarade att vi nu hade hans namn i vår ägo och han ombads spela vacker tass för att inte bli tillintetgjord. I huset hittade vi också tavlan med jätten Trimegistos namn inskriven. Vi förstod att vi skulle kunna styra jätten om vi hade hans namntavla med oss. Valentino insåg det däremot inte och var mycket nära att krossa tavlan innan resten av sällskapet fick honom på bättre tankar.

Utanför huset förvandlades Iblis sedan. Han blev till en helt annan och mycket mer sympatisk individ. Någon form av astralresande flygfä som var villig att hjälpa oss hitta vägen ut ur världen. Han hade tydligen också blivit fångad här en gång i tiden.

Med nytt mod tog vi oss nu till jätten Trimegistos boning. Han stod som bäst och hackade ut en skulptur ur ett berg. Det var en mängd bytaner som satt på gräset nedanför och försökte göra avbilder av det jätten höll på med. Vi klättrade upp till jätten och förklarade att vi ville ha skjuts. Han verkade inte så talför men lät oss rida på hans axlar i alla fall. Vi hade vid det här laget förstått att vi måste förstöra namnen på de sju figurerna för att kristalltjuren skulle bli hel igen.

Nästa anhalt var tuppen Adamels boning bland bergen. Vi hade stött på honom ännu en gång när han återfötts och det hade blivit en ny blodig strid. Den här gången var det dags att knäcka honom för gott. Sagt och gjort så hittade vi ägget han återföddes i och knäckte det en gång för alla!

På vägen tillbaka passade vi på att sudda ut namnet Ialdaboth som stod skrivet med stora bokstäver i sanden. Misstänkt scarabénamn tyckte vi när vi såg det.

Sen var det tillbaka till Ormen på andra sidan nätet för att se hur det gått med kristalltjuren. Jätten kunde inte följa med utan fastnade i nätet. Valentino passade nu på att dänga hans namn i backen för att ytterligare komplettera kristalltjurens lekamen. Vi talade med Naschash och han skjutsade oss på sin rygg till spindelns boning. För att ta kål på en trehundra meter lång spindel som sitter två kilometer upp i en spindeltråd krävs det en formidabel här. Eller så tuttar man bara på spindelnätet och går därifrån.

Nu var tjuren komplett sånär som på dess huvud. Naschash förklarade att det nu var han som måste dö för att vi skulle kunna ta oss ut. Vi slapp stå för slaktandet då han helt enkelt slog en knut på sig själv och bröt sin egen nacke. Easy peacy lemmonsquezy tänkte vi och plockade upp kristalltjurens huvud.

Den sista biten var sedan den svåraste. Valentino erbjöd sig att klättra upp längs de förkolnade stammarna av spindelnätet och skära dem så att de blev likt en slangbella som skulle skjuta kristalltjurens huvud mot väggen där öppningsrevan låg. Han insåg att detta antagligen var ett självmordsuppdrag men hoppades på att kunna landa i ett vattendrag och med lite tur överleva med -1 i kp. Han fick också hjälp av Iblis som hade vingar och lovade att flyga dem båda i säkerhet så gott det gick.

När spindelnätet var borta fanns det inte längre något skydd mot demonerna som flög från sin klippa långt bort i söder. De kunde nu börja ta sig norrut och äta upp de stackars bytanerna. Men snart var Valentino uppe och satte tjurhuvudet i position och började hugga trådar för kung och fosterland. Med en enorm smäll gav nätet vika och tjurhuvudet flög mot sitt mål. Valentino hängde i härlig tyngdlöshet en stund innan g-krafterna började göra sig påminda och han störtade mot en säker död i marken nedanför.

Som tur var så kunde Iblis med nöd och näppe hålla båda fallande så långsamt att Valentino överlevde krashen och kunde ta sig mot utgången till världen. Från att ha varit en cylinderformad värld hade Bytos nu rullat upp sig likt ett pergament och började långsamt förvittra. Valentino hade landat långt från resten av sällskapet och det dröjde länge innan de möttes upp på de nordliga slätterna nära det förbjudna havet. Bytanerna dog som flugor runt omkring dem men de lyckades få med sig en ynklig stackare till stranden. Havet visade sig bestå av vin med en alkoholhalt utöver det vanliga. En bytan som försökte dricka av det dog på fläcken och en i sällskapet blev så full att han fick bäras ombord på den improviserade flotten. Sedan bar resan av ut på öppet hav och en allt stridare ström. Strömmen övergick i ett vattenfall och sällskapet störtade över kanten skrikande av ångest.

De vaknade upp blåslagna på ett stengolv i ett rum. På ett stort bord bredvid dem låg en öppen pergamentrulle som det läckte vin ifrån. Några små insekter surrade vid rullen och gav ett demoniskt intryck. Från korridoren bakom bordet hördes ett ljud. En enorm man kom in i rummet samtidigt som en lika enorm orm lösgjorde sig från skuggorna…

--Valentino Toxys