Sjöfararen Cracius Carnassos

Cracius Carnassos berättar om sitt liv för sina reskamrater vid lägerelden.

Jag har tampats med mördare, rånare, tjuvar och organiserade gäng. Jag har slagits med pirater och kämpat med stormar. Jag har flytt från sjömonster såväl som den trakoriska flottan. Jag har seglat bland vassa klippor och klättrat runt i blöta tidvattengrottor. Jag har gjort affärer med de mest oborstade liksom några av de mer välborstade typerna. Jag har blivit lurad och jag har lurat andra. Jag har mutat och jag har mutats. Mitt liv har ingalunda varit händelselöst, tvärtom.
Men inga händelser har varit tillnärmelsevis lika spektakulära som de jag fått uppleva med er här på Marjura. Men om ni vill kan jag ändå berätta för er vem jag är och hur min färd från min moders sköte till denna frusna ö har sett ut. Om jag lever till gamla dagar finns ju risken att jag kommer att få försörja mig på att berätta sjömanshistorier på sunkiga barer så jag kan lika gärna börja öva nu.

Jag föddes år 573 efer Odo i Tricilves fattigkvarter. Mina föräldrar var daglönare och när nöden krävdes tiggare och tjuvar, jag var det enda barnet som levde till vuxen ålder och ingen av mina föräldrar lever idag. Tidigt fick jag arbeta för att få ihop pengar till mat. Ibland stjäla, ibland tigga och ibland springa ärenden åt folk som hade lite mer pengar.

Jag började alltmer springa ärenden åt hälaren Pedro Marske i Tricilve och när jag var sju arbetade jag bara för honom som springpojke, städare och lite alltiallo. Pedro var en klipsk och hårdför affärsman som hade sinne för bra affärer men en alltför stor förmåga att slösa bort sina pengar på vin och kvinnor när han fick nåt över, så han blev egentligen aldrig mer än en småhandlare. Men han såg talang i mig och lärde mig läsa, skriva och räkna och annat man behöver veta för att driva en affär. Med åren fick jag större och större ansvar. Jag började att göra mer och mer affärer för Pedros räkning med smugglare och annat sjöfolk ute i Okruzande, Tricilves hamnstad. Pedro hade mest handlat med lokala rånare och tjuvar, officiellt var det en pantbank han drev men jag insåg att det gick att öka vinsten genom att köpa in större partier gods och att det då fick ske i hamnen, och gärna bortom tullarnas vakande ögon. Dessutom var det ett bra sätt att investera pengarna om vi gjort en bra affär innan Pedro hunnit supa bort pengarna. Det var i Okruzandes hamnkvarter jag lärde känna den gamla smugglarkaptenen Cygnus Olor som lockade mig att mönstra på som matros på hans skuta när jag var 16 år gammal.

Jag trivdes verkligen till sjöss även om det var hårt jobb och tog tid att vänja sig vid gungandet. Tillvaron var mer ordnad och strukturerad än i Tricilve. Det finns också en annan trygghet, även om sjöresor är farliga behöver man inte ständigt se sig om över axeln och sova med ena ögat öppet när man väl lärt sig lita på sina skeppskamrater, och lita på dem måste man. Man når hamnarna tillsammans eller så går man till botten tillsammans. Jag kände mig friare ute på havet än jag någonsin gjorde i Tricilves gränder. Jag lärde mig också mycket nyttigt. Jag lärde mig segla och navigera, jag såg nya platser och nya folk och lärde mig om andra kulturer och språk.

Då och då återkom vi till Tricilve och jag brukade hälsa på Pedro. Efter 6 år till sjöss så övertalade han mig att stanna och hjälpa honom sköta verksamheten igen, han hade blivit gammal och skröplig och affärerna gick dåligt. Jag blev delägare och affärerna gick lite bättre. Några månader senare insjuknade han och dog tyvärr kort därefter. Jag tog över handelsboden och drev den vidare ett par år.

Att ge mig ut på sjön igen lockade hela tiden. När jag car 25 år gammal stötte jag på gamle Cygnus på en hamnkrog. Han berättade, något motvilligt, att han råkat i ekonomiska bekymmer. Han saknade last och hade inte heller pengar att köpa någon för. Han kunde inte heller hitta någon som ville anförtro honom sin last. Det sistnämnda berodde på ett antal dåliga affärer han gjort på sistone så även jag borde kanske dragit öronen åt mig men jag såg en chans att komma ut på sjön igen och i bättre position än senast. Jag sålde handelsboden och allt i den och köpte varor, bland annat ett gott parti algsilke som jag kom över via en kontakt som hade brådska att avyttra det hela. Detta skulle vi sälja och dela på vinsten. Vi for längs Paratornas kust till Zaroflas och handlade där och sedan vidare till Saphyna. Handeln blev god och för vinsten köpte vi nya varor. Jag var officiellt förste styrman men fick stor del i intäkterna tack vare min inledande investering. Vi bedrev handel på de flesta av Trakoriens öar till god förtjänst. Mycket tack vare att vi inte drog oss för att handla med någon, eller något. Att handla med förbjudna varor eller smita undan tullarna för de tillåtna är riskabelt men ack så lönsamt för den som lyckas. Cygnus lycka tycktes ha vänt den dagen då han ånyo lockade ut mig på de böljande vågorna.

Men för fem år sedan fick han nog. Jag använde mina besparingar till att köpa båten till ett gott pris och för de pengarna och hans egna besparingar köpte Cygnus en liten plantage på Saphyna och några slavar där han tänkt avsluta sina dagar med några år i lugn och ro. Såvitt jag vet är han kvar där ännu och jag blev ägare och kapten till skeppet Teolinda.

De senaste åren har jag idkat handel runt om i riket och försökt bygga upp mina rikedomar. Jag har tyvärr ännu inte kunnat samla ihop några berg av guld men verksamheten har gått runt. För ett tag sedan hamnade jag dock i trångmål med fel sorts människor, det finns gott om sådana i Trakorien. En gangster i Tricilve vid namn Jex Passer erbjöd mig en bra affär. En last sylvoleum till rungliska rebeller, mycket lukruativt. Lasten var hans men med den stora risken och inte minst den stora vinsten skulle min betalning för frakten bli god. Tyvärr hamnade jag i svårigheter och blev tvungen att dumpa lasten för att undkomma ett par trakoriska katremasser utanför Trinsmyra. Jex Passer var inte alls nöjd och jag hamnade i skuld hos honom men fick en chans att betala skulden genom att även han var skyldig någon en tjänst. Denne någon var en storväxt mystisk figur som kallade sig Drabanzer som jag bara träffade helt kort. För att betala skulden skulle jag frakta vapen till Marjura. Besviken över misslyckandet men lättad av att ha fått en ny chans, och med hopp om att kunna komma över lite bra varor på det mystiska Marjura, for jag till Gudiena där jag fick med mig svärden och en spannmålslast till Shakello som täckmantel. Även Jorim hoppade ombord där och via Isakra på Trinsmyra har vi rest till Marjura. Ja, resten vet ni ju, för ni var ju med.