Ty så säger Shamash...

Vi lämnade Fontra Cilor för vidare färd söderut. De sårade drog vi på en kärra som vi stal i staden. När Giovanni låg sårad fick han ännu en vision. Han såg Mazur vandra ner i ett stort mörker. Där nådde han vad som måste varit dödsriket. Han möttes där av Shagul som frågade honom om våra förehavande. Giovanni beskrev hur Mazur försökte streta emot och vara tyst eller ljuga men Shaguls makt tvingade honom att tala sanning. Förlusten av den mångkunnige Mazur är mycket tung för oss alla. Men Giovannis vision gav oss ändå viss kunskap som är till gagn. Shagul möter alla som kommer till dödsriket och det är så han vet så mycket trots vår iver att tysta alla vittnen. Denna iver har visat sig kontraproduktiv och Berlindus föreslog att vi skulle minimera dödandet. Jag drog mig till minnes att Mazur själv sagt att skära tungan av döda ibland använts för att förhindra att de talar efter döden.

Att färdas till lands är verkligen ovärdigt. Långsamt går det och obekvämt är det. Farten ökade dock måttligt av att vi köpte några hästar. Vi reste först mot Favoki vid floden Gushar som utgör gräns mot Kishatet. Åtskilliga handelskaravaner fraktade moskoriska vapen in i Kishatet som uppenbarligen rustar för krig. Rykten talade om att Kishatets ledning deklarerat att Shamash och Vodur är samma gud. Vodur är Ransardernas härskargud och att påstå att de är samma är väl ett praktiskt sätt att underlätta samarbetet. Ransardiska krigare lär flockas till Kishatet i dessa dagar.
Vi spred ut att vi var på väg söderut mot Soblak och styrde sedan västerut mot Urma.

Moskorien är likt sin huvudstad Fontra Cilor blott en förvittrande skugga av sin forna storhet. Jorden förmår ej längre föda sina bönder och vi anfölls av utmärglade tiggare längs vägen. Vi provianterade i en by och blev då bekanta med shamashdyrkarnas sätt att leva. Värdhusvärden ville hälla galla i ölet och socker i fläsket. För illasmakande föda gör Shamash glad, liksom allt annat som befinner sig på skala mellan obehagligt och plågsamt. Som goda och kvicktänkta trakorier ljög Giovanni och Valentino och sa att de själva ville tillsätta sockret och gallan och fick det medskickat separat.

För att väcka mindre uppmärksamhet och slippa få allt som glänser beslagtaget (Shamash gillar inte sånt som glänser heller) åkte bara Giovanni och Valentino in i Umbra för att proviantera. Vi andra red runt. Tyvärr missade jag när Giovanni lurade till sig två finfina aldeles gratis ostar av en shamashdyrkande osthandlare under förevändning att han ämnade lagra dem till äckeldom under hästens bak. Men det gladde mitt bralgiska hjärta att höra historien.

Vi styrde sedan öken mot Gwondel Leigu. En märkligt skog som sägs inhysa alver. Efter att ha passerat en karavan träffade vi en jägare vid namn Fimjold som sa sig kunna skogarna väl och erbjöd oss hjälp mot betalning.

Vid nattlägret vaknade vi av vrål. Berlindus tog sig ut ur tältet och träffades av två orchpilar. Jag tog mig ut för att skydda honom. Jag såg hur blodet från flertalet orcher sprutade i kaskader upp mot skyn från Valentinos sabel. Längre bort slogs Eredrim och Tariq mot flera stycken. Plötsligt hörde jag ett armborst avfyras och vrål bakom mig. Det var Spugg som sköt mot ytterligare tre som stormade fram mot honom och Berlindus. Jag hoppade in framför Spugg och Berlindus och fäktade vilt en kort stund. Sedan föll alla orcherna för pilar som kom inifrån skogen. Jag skymtade ljusa slanka bågskyttar med spetsiga öron och ett märkligt skimmer. Måste varit alver!

Dagen därpå anslöt vi till karavanen. Fimjolds läger var tomt, han själv var borta och hans följeslagare döda. Nu bär färden mot Lasemos.

CC