Klagga

På kvällen ankom karavanen färjeläget vid Tramenze, mellan Gwondel leigu och Oorams skog. Genast möttes vi av rykten kring det osäkra läget i Lasemos - "Blåtryne har intagit Braskeborg!" - "Krild står fortfarande bakom Arn!". Fortfarande hade ingen hört av Fimjold, och det ryktades att svartfolken i skogarna och i bergen norrut var mer aktiva än på länge. Dagen därpå reste vi vidare mot Krild, där karavanen skulle delas upp och ge sig av in i det riktiga Lasemos, medan vi avsåg att styra kosan norrut. Efter ytterligare uppmuntrande upplysningar - "Livsfarligt på Galtryggen!" - "Klagga är fullt av svartfolk!" - bestämde vi oss för att hyra en vägvisare. Till slut fick vi kontakt med Klackagger, en vittberest jägare som åtminstone besökt Klagga vid något fåtal tillfällen. Efter att vi gjort oss av med våra ök och köpt lök gav vi oss av norrut.

Under första natten i vildmarken rapporterade Eron att en horndemon siktats över Tramenze. Olycksbådande! Jag trodde att vi lyckats lägga den bakom oss. En annan oroväckande sak var en återkommande magikänning - flera kvällar i rad kände både Vrax och Berlindus, och lite oväntat, Klackagger, en kortvarig magisk effekt. Vi spekulerade i vad det kunde vara, men kom inte till någon slutsats.

Plötsligt en dag rapporterade Eron att någon smög på oss i skogen. Spugg och Tariq gav sig ut i skogen för att kolla upp vem det var, och hittade efter en tid en rätt illa åtgången Fimjold. Hans förklaring var att han trott att vi var svartfolk, vilket kändes sådär trovärdigt. Hur som helst följde han med tillbaka till gruppen, för att få sina sår omlagda. När Berlindus tvättar tvättar hans sår gör han ett plötsligt utfall - den svekfulle ormen! - och rispar Berlindus i ansiktet med en förgiftad pil! "Mot giftet från Traxilme finns ingen bot!" var det sista han fick ur sig innan Leonidas gjorde processen kort. Giftet från Traxilme - samma gift som dödat shagulitersekten och vanställt Gobrugda... Nu vidtog en febril aktivitet med att rädda Berlindus, alla möjliga försök, iglar, motgift, magi, helande vatten - Cracius försökte till och med skära bort den förgiftade delen av kinden! Till slut lyckades vi i alla fall stabilisera Berlindus, men det måste till något mäktigare för att återställa honom helt...

Sakta fortsatte vi resan norrut, och blev upphunna av ett knappt dussin orcher. Vi befäste oss vid en stor klippa, men hade en del problem att komma ur knipan. Eredrim var nära att massakreras till döds av ett stort stridsgissel, och Leonidas hölls fast av en orch medan en annan förökte ta kål på honom. Till sist kom Valentino till en hjältemodig räddning - en hoppattack med Sturmendrang från tio meters höjd förvandlade orchen till köttfärs. Snart insåg vi att de inte var ensamma, och ett femtiotal orcher satte efter oss. Vi började springa uppför bergen, svartfolksstyrkan växte hela tiden och snart var de flera hundra. Efter flera timmar kom vi fram till en brant bergvägg, där vi med hjälp av rep lyckades klättra upp ett hundratal meter, medan vi fördröjde orchernas framfart med flera stenras. Berlindus i örnhamn hittade en grotta, dold bakom ett vattenfall, i vilken vi sökte skydd och lyckades hålla oss gömda medan våra förföljare drog vidare. Någonstans i tumultet försvann Berlindus iväg, och när vi väntat i grottan i två dagar hade han fortfarande inte kommit tillbaka. Modstulna bestämde vi oss trots allt för att bege oss vidare norrut i ösregnet.

Vi kom ner i en öde dal, täckt med snårskog. På andra sidan väntade ett nytt olycksbådande bergspass, men vi fortsatte vidare uppför. Obehagskänslan växte i gruppen, och plötsligt stormade ett monster ut ur en grotta i bergväggen. En trehövdad hydra!