Mäster Grudonix visade oss stor gästfrihet och bjöd oss alla att stanna i hans torn för att äta och vila upp oss, ett erbjudande vi gärna tackade ja till efter vår drabbning med draugarna. Särskilt Vrax kan jag tänka mig var glad att vara tillbaka hos sin mäster, även om den gamle bannade honom för att han förlorat sin stav när han höll på att bli dränkt till sjöss.
Ön Myxa förefaller vara en populär tillflyktsort för välborna ädlingar och åldrade magiker. Timmermännen nere i kustsamhället Holsa verkade inte särskilt ivriga att kavla upp ärmarna och börja arbeta med Elviras reparationer. De levde redan gott på de rika gästerna som hyr deras hus och köper deras mat. Grudonix torn ligger mitt på Myxa på öns kulliga och grönskande inland. Där bor även flera andra lärda män och kvinnor som slagit sig till ro på ålderns höst, bland andra en animist vid namn Aspergammel den äldre.
Morgonen efter vår första natt i Grudonix torn promenerade jag och Leonidas över till Aspergammels torn för att om möjligt lära känna denna min animistkollega. Till skillnad från Grudonix myndigt ståtliga torn såg animistens torn nära nog förfallet ut. Trädgården som omgav tornet var dock prunkande. Grinden till trädgården var stängd och när Leonidas försökte öppna den kom ett rytande lejon framrusande genom den tjocka vegetationen på andra sidan! Vi beslöt därför att vänta utanför grinden och istället låta Eron påkalla Aspergammels uppmärksamhet från ett av tornets öppna fönster.
När den gamle animisten väl kommit ut till oss hade han och jag en intressant och givande diskussion i skuggan av en venerabel ek utanför tornets mur. Leonidas fann dock vårt samtal något långdraget och spankulerade mest runt i omgivningarna medan vi talade. När vi återvände till Grudonix torn var det redan middagstid.
Ett par nyttiga kunskaper tog jag med mig från samtalet med Aspergammel. Aspergammel undervisade mig om grunderna för besvärjelsen Läderhud som jag ämnar studera närmare och renskriva för att infoga i min formelsamling. Aspergammel visade å sin sida stort intresse för Duomorf, men en så komplex ritual fanns det tyvärr inte tid att gå djupare in på. Jag lovade honom att vi kunde studera Duomorf tillsammans om jag skulle bli kvar på Myxa under en längre tid, men så blev nu inte fallet den här gången.
Anledningen till att Aspergammel tog upp besvärjelsen Läderhud var att jag frågat honom om skogen Tocme på Saphyna, som vi gjort vissa kopplingar till i samband med Vox ranzinas verser om det gröna ögat. Aspergammel berättade att han hade besökt skogen i sin ungdom och att det på den tiden funnits få farligheter där förutom den kraftiga vegetationen med mispelsnår. Mispelsnårets frö är som bekant luftburet och behöver suga blod för att kunna gro. Aspergammel rekomenderade därför den som tänkt besöka Tocmeskogen att skydda sitt skinn – till exempel med besvärjelsen Läderhud – och att härda ut!
Medan jag samtalade med Aspergammel var flera andra ur vårt sällskap upptagna med att förkovra sig i Grudonix bibliotek. Där sökte de efter information som kunde leda oss till profetians röda öga, det som vi misstänker finns någonstans på västra Palamux. Vrax och Mazur och Giovianni med flera läste därför allt de kunde hitta om Laabne och Voag Aspede, om måndyrkarna på berget Bektar och om Ferrofageröarna i Västerhavet. Någon tydlig referens till vad som skulle kunna vara den krönta klippan kunde de dock inte finna.
När jag återvänt till Grudonix torn och vi alla under middagen satt och delade med oss av vad vi lärt oss under dagen så lät en av Grudonix betjänter meddela att magikern Fundibera befann sig vid porten och begärde att bli insläppt!
Vi hade redan berättat för Grudonix om vårt besök på Gatves klippa och vårt möte där med Fundiberas tvillingbror Kamalkus, och hur det hela slutade med att vi tog vargkvinnan Raoga med oss därifrån mot Kamalkus vilja. Att Fundibera nu spårat oss hit var därför besvärande för oss alla. För att undvika vidare bekymmer med Fundibera och hennes bror planerade vi därför att i hast lämna tornet genom en bakväg, men den planen gick om intet när Fundibera teleporterade sig själv rakt in i Grudonix hiss samtidigt som vi färdades i den!
Det visade sig att Fundibera inte alls var ute efter Raoga utan efter sin bror, Kamalkus. Enligt Fundibera har Kamalkus förts bort av ingen mindre än Shagul själv! Eftersom att försvinnandet ägde rum strax efter vår visit var hon till en början övertygad om att vi haft ett finger med i det spelet. Men efter diplomatiska överläggningar förstod Fundibera att vi inte är allierade med Shagul, utan tvärtom motarbetar honom. Men vårt ansvar för Kamalkus försvinnande ville Fundibera ändå inte släppa.
Fundibera berättade nu att Kamalkus och Shagul båda varit lärjungar hos mästaren Uroboren i Fontra Cilor, och därför delade en lång historia tillsammans. Shagul gick på den tiden under namnet Shigela och köptes ursprungligen som en slav av Uroboren, som såg potential i den unga pojken. De bägge lärjungarna studerade jämsides under Uroboren till det att prinsessan Elmesum av Kargom sådde split mellan de båda.
Elmesum var trolovad till Kamalkus men även Shagul suktade efter hennes skönhet. Shagul besatt redan på den tiden mycket kunskap och stor makt, och han använde den till att låsa in Kamalkus i ett annat dimensionsplan. Fundibera kallar det planet för Gombitacle, och beskriver det som en helvetisk gödselstack av fukt och värme och slukande väsen. Ingen människa överlever där, men Kamalkus fann ett sätt och vann där en talisman som gjort honom odödlig än till i dag.
Det tog Fundibera många år av studier och sökande för att lokalisera och befria sin bror ur Gombitacle. När frigörandet slutligen lyckades hade Shagul redan tagit med sig Elmesum i sin grav på Marjura. Och nu när Shagul återuppstått från de döda har han alltså återigen förpassat Kamalkus bort från vårt plan. Fundibera fann endast ett meddelande från Shagul i deras torn på Gatves klippa, och deras tjänstefolk var alla dräpta. Till vilket plan Shagul skickat Kamalkus den här gången visste Fundibera ännu inte, men det ämnar hon nu ta reda på.
För att övertygas om vår ömsesidiga fiende i Shagul begärde Fundibera en lock av hår från oss alla, som binder oss att hjälpa henne att befria sin bror när den dagen kommer. Vi accepterade hennes avtal, ovetandes om vad det slutliga priset kommer att bli.
När alla givit en lock av sitt hår till Fundibera blev hon muntrare till sinnet och vi fortsatte vår middag och vårt samtal om Vox ranzinas verser. Fundiberas gissning var att den krönta klippan som profetian nämner skulle kunna vara Voag aspede, de grå eminensernas forna praktstad i Laabne. Efter middagen hade vi därför beslutat oss att resa till Palamux, och via biblioteken i Fontra Cilor söka oss vidare västerut i jakt på det röda ögat.
För att göra våra rörelser svårare att följa för Shaguls hantlangare erbjöd sig Fundibera att förtrolla våra utseenden. Mig själv gav hon utseendet av en örnman! Vi beslöt också att fortsättningsvis dela upp oss i ett par mindre grupperingar. Den första gruppen utgörs av ett ungt förlovat par spelat av Valentino och Vrax, tillsammans med livvakterna Didra och Leonidas. Spugg, Taric, Bodonius och Eredrim förvandlades alla till halvlängdsmän. Jag själv som örnman tillsammans med Cracius som äventyrerska och Giovanni som speleman bildar den sista gruppen.
Nästa dag begav vi oss av med droska mot den största staden på Myxa, hamnen Nya Vumbra. Innan vi for vävde Grudonix en kraftig blixtbesvärjelse som han riktade mot den övervakande horndemonen i skyn, som följt oss alltsedan händelserna på trakoriska sjön. Förhoppningsvis skrämdes demonen åtminstone iväg tillräckligt länge för att missa vår avfärd. I Nya Vumbra lyckdes vi alla få platser ombord på samma skepp med destinationen Fontra Cilor, och trots varningar om kraftiga vindar i området gick överfarten utan problem.
Fontra Cilor är en mycket speciell stad där man bör ta alla man möter i akt – levande som döda. Jag har bara besökt staden som hastigast en gång tidigare för ett tiotal år sedan, och är glad att jag den här gången har en Fontra Cilier med mig i färdsällskapet. Giovanni har nämligen bott och studerat i staden under många år och visar oss vant genom stadens gränder och prång. Eftersom att det redan var kväll då vi la till vid brygorna på floden Quafachas norra strand sökte vi oss direkt till ett härbärge för natten.
I härbärgets utskänkningshall hörde vi de andra gästerna tala mycket om astrologerna som nyligen mördats i staden, och som av allt att döma verkar vara Rabdoranas verk. Giovanni lyckades även fiska upp en del rykten om någon som kallas den galna profeten, och som har ett pris på sitt huvud på en hel trakin i den undre världen. Snart därefter hör vi också liknande erbjudanden för våra egna skallar! Nu får vi se vad Fundiberas fötrollningar går för.
Det är nu morgonen efter vår ankomst till Fontra Cilor och Fundiberas förtrollningar verkar fortfarande sitta i. Jag och Crassius har följt med Giovanni till Fontra Cilors universitet, där Giovanni vill undersöka vilka av hans kamrater från förr som finns kvar där, och om någon av dem kan hjälpa oss med vårt sökande. Jag sitter i morgonsolen på universitets stentrappor tillammans med Crassius och antecknar dessa rader, medan Giovanni ensam stigit in i de uråldriga universitetsbyggnaderna. Förhoppningsvis finner han vänner där inne...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar