Draugar på Trakoriska sjön

Utdrag ur Eredrims långa brev hem
När vi hade kommit undan de snarstuckna tvillingmagikerna på Gatves klippa satte vi raskt kurs söderut. Cracius förklarade för vår vägvisare Rufs att vargsierskan Raoga skulle följa med oss nu, galen eller ej, och att han själv kunde välja på att bli satt i land eller simma själv.

Raoga avslöjade sedan profetians mening när hon ylade ett utdraget farväl till Vulferveden och Trinsmyra. Som genom trolldom öppnades alla dörrar och luckor ombord och alla knopar löstes upp i ett slag när Raoga ylade över vattnet.

Mitt vita öga, vargaveds ödesstämma
ylar orakelkäftad hymnens ord,
till ärans klang av ädel klav,
till lyckta dörrars lås en lösen.

Det är nu längesedan jag kom över min fruktan för havet och fann att dvärgar är borna sjömän. För till sjöss gäller det att stå stadigt när det blåser, och ingen står stadigare än en dvärg. Dessutom har min skarpa syn i skumtimmarna gjort att kapten Carnassos funnit särskild tillit till mig som utkik. Därför var det så jag som kunde ropa ut varningen om vår förföljare, en trakorisk katremass vid horisonten som höll kurs rakt mot oss. Katremasser är snabbseglande katamaraner som inget handelsfartyg kan hålla undan för, och snart blev vi upphunna och bordade.

De trakoriska marinsoldaterna informerade oss att vi var efterlysta av den trakoriska statsapparaten Digeta longa och skulle föras avväpnade tillbaka till Vumbra för närmare utfrågning. Så skedde dock inte. Min vän Valentino har nämligen blivit mycket fäst vid kroksabeln Sturmendrang. När det gäller Sturmendrang uppvisar Valentino samma osunda habegär som de allra guldkäraste dvärgarna hemma i Betrazur, även om det må vara en osmickrande liknelse. Hur som helst blev valet enkelt för Valentino som snabbt hoppade över till trakoriernas katremass och började hugga ner de överaskade soldaterna.

Efter Valentinos agerande kunde vi andra inte göra mycket annat än att också gå med i striden. Själv tyckte jag ändå att detta var den bästa lösningen, då också jag ogärna ville lämna ifrån mig mina vapen till trakorierna. (För trakorier är det nämligen gudshån att lämna tillbaka sådant de en gång tagit, och många trakorier är mer gudfruktiga än man först kan tro.) Men det kan vara så att andra i sällskapet hellre hade sett ett mer överlagt beslut i frågan.

När striden var över och vi stod segrande på Elviras däck hade vi gärna visat barmhärtighet mot de överlevande trakoriska soldaterna, för de hade alla slagits ärofullt. Men till deras olycka kunde vi inte finna någon sådan lösning som också lät våra handlingar gå okända för Digeta longa. Föga hedersamt tog vi därför livet av de sista soldaterna och lät deras kroppar sjunka till Nordrammens botten tillsammans med deras katremass.

Knappt hade vi hunnit samla oss efter striden förrän vi åter kunde sikta segel med kurs mot oss. Det här var ett tremastat fartyg och dess flagg var gul med två svarta trianglar. Vi kände igen flaggan från skeppet Päronet som vi stött på tidigare i Skuger. Päronet hade då seglat på uppdrag av Rabdorana-mördaren Spitios, så vi hade nu all anledning att vara på vår vakt. Med min goda syn kunde jag också se att det som svävade på himlen ovanför det tremastade skeppet var en horndemon!

Kapten Carnassos lät nu sätta fulla segel för att undslippa bestyr med det tremastade skeppet och dess demoniska följeslagare. Med rätt vindar skulle det inte vara någon omöjlighet att slippa undan den här förföljaren. För att inte ge några ledtrådar om vårt nästa resmål ändrade vi kurs västerut. Ett tag såg flykten ut att vara framgångsrik och det tremastade skeppet försvann helt ur sikte. Men när vi närmade oss ön Myxa började vädret bete sig underligt. Vinden mojnade och en onaturlig dimbank närmade sig akterifrån. Berlindus sände nu sin fågel med ett meddelande till Vrax läromästare Grudonix på det närliggande Myxa, i fall det som dolde sig i dimman skulle bli oss övermäktigt.

Omsvepta av dimman stod vi alla på däck. Luften stank av död och föruttnelse. Snart hördes ljuden från ett annat skepp och gurglande röster som skrek ut order. En katapult avfyrades ur dimman och stenen som kom farande slet sönder en del av Elviras storsegel. Vi besvarade elden med magiska besvärjelser och arbalestpilar utan att se vad vi träffade. Kalla kårar gick genom våra ådror när vi såg vad som kom mot oss genom dimman – det var katremassen som vi sänkt!

På katremassens däck stod gastar av det odöda slaget. Vi kände igen dem alla som de trakoriska sjömän vi dräpt. Draugar kallade Cracius dem – drunknade sjömän som rest sig åter ur havet med hämnd i sinnet. Och nu hade de kommit för att utkräva sin blodiga tribut. Med ett brak rände katremassens bägge skrov in i Elviras sida och draugarna äntrade relingen!

Striden blev nu hård. Flera av oss blev skräckslagna av draugarnas anstormning och även de sturskaste av oss krigare togs ur fattning. När striden rasat färdigt och den sista av draugarna hackats till småbitar låg Didra illa skadad på däck och Vrax hade med nöd och näppe räddats från att bli neddragen i djupen. Vrax stav hade också förlorats, vilket är en viktig sak för en trollkarl som han. Cracius hade fått kämpa ensam med att få loss katremassens bägge förstävar ur Elviras sida för att den återigen sjunkande katremassen inte skulle kantra oss. Elvira var nu i så dåligt skick att vi omedelbart måste uppsöka hamn för reparationer.

Med trasigt segel och brutet skrov lyckades vi ändå nå land på Myxa. Vi seglade Elvira så långt upp på stranden tills hon stod på i den vita sanden. Invånarna från ett närbeläget fiskeläge kom ut till oss på stranden och vi förhandlade med dem om mat och hjälp med reparationerna. Det stod klart att det skulle ta många veckor att få Elvira sjöduglig igen.

Snart anlände också Grudonix som fått Vrax meddelande. Den gamle elementalisten stod helt plötsligt på stranden med ett skimmer av ljus omkring sig – en imponerande besvärjelse som jag inte sett förr! Vi bjöds alla in att äta och vila i hans torn på ön, och det var en välkommen avkoppling för oss.