En berättelse om hur
det vita ögat hittades [Vrax skriver till läromästaren Grudonix]
Nu ska jag berätta om hur det gick till när jag och mina
kamrater fritog vargmanskvinnan Raoga, enligt profetian det vita ögat och
vargskogens ödesstämma.
En mycket tung börda vilar numera på våra axlar, då vi efter
våra äventyr på Marjura dragits in i den väv som är kopplad till framtiden och
det som kallas för konfluxen. I denna väv spelar den sluge och ondskefulle Shagul
otvetydigt en nyckelroll i det fördolda. Vi å andra sidan har efter händelserna
på Marjura känt oss tvingade till att bekämpa hans planer genom att söka rätt på
de ”ögon” som profetian Vox Ranzina nämner, för att han inte ska kunna få
kontroll över dem.
Vi hade sedan tidigare räddat den lille pojken som i
profetian kallas för det blåa ögat och fokus låg nu på det vita, som i Vox
Ranzina kallades för ”vargveds ödesstämma”, vilket gjorde att vårt sökande
koncentrerades till Vulferveden på Trinsmyra. Besöket i vargmännens skog blev
ingen angenäm vistelse i och med att vi på allt för nära håll kom att få bli
bekanta med deras barbariska sedvänjor. Detta fick vi främst känna på när vi träffade
på klanens ledare, den stora vargtiken som gick under namnen Ao’ya. Vi trodde
först att det var hon som var ”ögat” vi sökte men det visade sig att det i stället
var klanens vitpälsade sierska vid namn Raoga som var den som vi sökte. Hon
hade nämligen helt nyligen blivit kidnappad av män från Gatves klippa. Om detta
kunde Rufs, den enda överlevande från Raogas eskort vittna om. Det var nu
tydligt för oss att nästa mål var Gatves klippa. Klanen skickade även med oss
Rufs som någon form av stöd.
Vi begav oss så fort vi kunde tillbaka till kusten för att
segla ut mot den underliga ön Gatves klippa. När vi seglade ut mot ön kunde man
tydligt urskilja ett kraftigt citadell med en stor tornkonstruktion som var
byggt på klippans topp. Vi hade hört oss för lite och genom våra
efterforskningar hade vi fått fram att det troligtvis rörde sig om två mycket rika
tvillingtrollkarlar vid namn Kamalkus och Fundibera som huserade i citadellet.
Mycket mer än det visste vi inte när Krassius med van hand tog oss in till ön. När
vi väl lagt till på ön med vårt fartyg så begav sig några ur vårt sällskap,
däribland jag, upp till citadellet för att försöka få reda på något mer om
vilka de båda magikerna var samt om de de visste något om Raoga.
När vi väl blev insläppta i citadellet så blev vi förda in i
en stor sal där vi fick stifta bekantskap med en karl vid namn Kamalkus, en av
de båda tvillingmagikerna. Denna
bekantskap skulle dock bli allt annat än angenäm. Vi kom tydligen mitt i maten
då Kamulkus satt som bäst och tryckte i sig olika typer av underliga vidriga
anrättningar som kocken dock försäkrade var av de allra mest utsökta och
exklusiva slagen; vi var dock inte helt övertygade om detta. Bordskicket här
var under allt kritik och det visade sig snart att Kamalkus allmänna karaktär
överensstämde till punkt och pricka med hur han åt. Han skrävlade och höll på,
och visade sig först mycket missnöjd med att bli störd mitt i maten, men
samtidigt så verkade han också nyfiken på oss och vi fick stanna kvar. Ganska
snart började han att, som den skrytmåns hans var, att visa upp prov på magiska
färdigheter. Han ville visa för oss hur förträffligt skolad han var inom magin
och även visa upp föremål från hans samling, som tydligen skulle vara något
helt i en egen klass. De båda tvilligarna skulle tydligen vara så kallade
samlare.
Plötsligt så hände något helt oväntat. Kamalkus och och
kapten Krassius försvann plötsligt helt spårlöst. Det var Kamalkus som visade
prov på sina magiska färdigheter. Han kunde nämligen teleportera sig själv och
andra människor som befann sig i hans torn. Detta var en magi som jag aldrig
tidigare sett prov på. Han använde sig av miniatyrkopior av oss som spelpjäser
som gick att flytta runt i en modell av tornet och på så sätt gick det även att
flytta oss i den fysiska världen. Det kändes som att vi allt mer hade hamnat i
en fälla och att vi inte kunde styra över utgången av vad som skulle hända. Vi
lyckades dock klara os ur denna svåra situation. Personer som försvann från
rummet hamnade i en korridor, som förvisso var fylld med fällor, men där den
tidigare nämnnda modellen av tornet också fanns. Genom att flytta på modellen av
sig själv gick det att komma tillbaka till matsalen.
När vi åter alla var samlade insåg vi att vi hade att att
göra med en mycket farlig man. Han hade förvisso inte sagt något om Raoga men
han dolde tydligt många hemligheter. Min lärde, och oftast mycket kloke kamrat
Mazur kom på den goda idén att försöka lokalisera den vita vargen men hjälp av
en varseblivningsbesvärjelse. Med hjälp av en sådan besvärjelse kunde han nu berätta
att vargkvinnan fanns snett under citadellet.
Vi lämnade snabbt citadellet och började fundera på hur vi
skulle kunna frita Raoga. Genom efterforskningar så hittade vi en port i bergsidan
som vette utåt havet. Vi trodde oss genom denna passage kunna finna den plats
där Raoga hölls.
Det skulle visa sig att vi hade helt rätt men händelseförloppet
efter detta kom att bli mycket kaotiskt. Planen var att några ur vårt sällskap
skulle ta sig in genom porten, leta reda på vargkvinnan och föra ut henne
obemärkt. Tyvärr misslyckades detta med att försöka vara obemärkta tämligen
snabbt. Enligt vad de andra sa, jag själv var inte med inne i berget, så var
det den lilla ankan Spugg som återigen trampade i klaveret genom att vara allt
för oförsikig som gjorde att Kamulkus blev varse att det fanns inkräktare i
klippan. Enligt vad jag förstod så blev det en snabbare skärmytsling inne i
berget där vårt sällskap faktiskt lyckades ta sig ut med Raoga med sig.
Väl ute igen var det full kallabalik. Raoga var räddad för
stunden men frågan var om vi skulle lyckas fly helskinnade? Kapten krassius låg
och väntade med skeppet i närheten så att vi skulle kunna ta till flykten. Gruppen var dock splittrad och vi var jagade
från alla håll! En grupp knektar närmade sig samtidigt som vi såg två silhuetter
på citadellets tak. De båda silhuetterna på taket var Kamalkus och hans
tvillingsyster som kastade alla möjliga formler på oss. Jag kommer här inte
ihåg alla detaljer men det var ett antal väldigt turbulenta minuter.
Denna gång var det nära ögat så att säga, men vi lyckades
faktiskt undkomma och ta oss ut till vårt väntande skepp Elvira. Nu gällde det
att lägga så många sjömil som möjligt mellan oss och klippan då de båda
tvillingarna troligtvis inte skulle komma att glömma vårt lilla sällskap i
första taget…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar