Valentino vaknade och tittade sig irriterat om. Det var då tusan vad dessa fjärilar ska surra runt och störa en munter äventyrares skönhetssömn! Fler och fler blir de varje dag dessutom, jag börjar misstänka att den där skrönan om en levande staty kanske har lite mer substans i sig än vad jag tidigare trott. Jaja, lite ost och torkat kött ska nog få mig på bättre tankar igen.
Snart hade hela den brokiga skaran av tappra äventyrare vaknat och gjort sig färdiga för avmarsch, ännu en lång dag av ökenstrapatser väntade dem. De kom så småningom fram till korsningen där den norra vägen ledde till saltgruvorna och den södra vägen gick längs floden mot staden Na Yoh. Efter en kort diskussion beslöt de sig för att rida söderut mot överfarten till Na Yoh. Färjekarlen som stod redo att ta dem över floden var en besynnerlig typ. Gammal och läderartad var han och verkade ha någon form av perverst förhållande till en koloni myror som delade hans pråm. Då vi inte ville dra till oss onödig uppmärksamhet beslutade vi oss för att inte slå ihjäl gubben utan betalade snällt hans arvode med ett förstoringsglas och lite annat krimskrams.
Na Yoh var en liten ökenstad som påminde om någon av stadsdelarna i utkanten av Fontracilor. Glest mellan husen och sand överallt. Vi fann snabbt vägen till värdshuset där vi slog oss ned för en bit mat och något att fukta strupen med. Helstekt råtta stod på menyn så det blev till att smörja kråset denna kväll!
En cirkusartist fick upp ögonen för oss och kom fram för att språka. Efter en stunds luskande och misstänksamheter från båda håll kom det fram att han var utsänd av Rabdoranas huvudorden för att ta reda på vad som föregick med sektens trakoriska avdelning. Deras telepatiska kommunikationssystem visade sig ha slutat fungera och han undrade varför vi var så eftersökta och vad vi visste om situationen. Vi gav honom en del information och han gav oss en del tillbaka. Han var mycket tydlig med att han var den bästa rabdoranamördaren av dem alla. Valentino tänkte för sig själv att det ska vi nog bli två om, om du inte spelar vacker tass ikväll. Men innan någon kraftmätning han äga rum kastade någon i lokalen en chockgranat och det bröt ut vilt handgemäng. Valentino drog såklart Sturmendrang och gjorde sig redo för en hisskelig hoppattack!
Samtidigt befann sig några ur sällskapet på andra platser. Giovanni sprang för sitt liv genom öknen för att undkomma en blodtörstande monsterhund. Tariq försökte kravla sig ur en ravin för att undkomma en kruka med skorpioner som nesligt kastats mot honom i mörkret.
Utanför värdshuset möttes de upp medan stridslarmet dånade från alla håll. Pilar sköts ur mörkret, väna möer skrek hjärtskärande ut i natten. Men äventyrarna kavlade upp ärmarna och dräpte den ena fienden efter den andra. Blodet sprutade ur kapade lemmar, män och odjur föll snart döda ner framför de tappra äventyrarna och nattens tystnad sänkte sig över staden.
När morgonen åter grydde och gruppen åtehämtat sig besöt de att de skulle begagna sig av informationen de fått av Giovannis gamla vän Råttan under natten. Personen de sökte var tagen till slav och slet numera hund i saltgruvorna vid fukaleslättens norra vägg. De begav sig raskt av över floden och red norrut samma väg de kommit dagen innan.
Vid Bythos sju portar! svor Valentino efter ett par timmars ritt. Det är någonting som kommer emot oss längs vägen där framme! Fjärilarna flockades nu runt hans lekamen och han började känna en viss panik sprida sig genom kroppen. Ett vrål ekade längs vägen och Nekromorben visade sig snart genom soldiset. Dags att ta tjuren vid hornen ropade Valentino stoiskt och red fram till sin nemesis.
Mindre stoiskt flydde Valentino snart med svansen mellan benen åt andra hållet. Allt medan Nekromorben kom närmre och närme. Den ropade efter honom och talade om gudomlig penetration och att två kött ska bli till ett. Det vore fördelaktigt att undvika sådan intimitet tänkte Valentino och bad den gode trollkarlen Vrax om hjälp med att sparka ut stenstatyn i astralrymden istället.
Det fungerade nästan, men Nekromorben klarade sitt intelligensslag och passerade runt mandalacirkeln istället för igenom den. Om det inte går att kasta dig från världen ska jag i alla fall begrava dig under den, tänkte Valentino och gillrade en listig fälla i ett kvicksandsfält en bit bort. Denna gången lyckades äventyrarna stoppa besten och kunde fortsätta att rida mot saltgruvorna.
Väl där visade det sig att det var det gamla halvtrollet från Marjura som agerade bas för gruvdriften. Och hans fru var kvinnan vi räddat ur trollens gryt på ön. Fången vi ville ha tag på var tyvärr död men efter en del skalperande verksamheter så hade vi den karta vi behövde för att hitta rätt i Yoh Niur. Två arma krakar fick vi med oss till guider också och vi kunde snart styra kosan mot den mytomspunna staden i öknen.
Vi tog oss med hjälp av Vrax iselementar över ytterligare en flod och efter en mindre konfrontation med några lokala väktare kunde vi snart se den heliga staden framför oss. En präst stod och mässade utanför en enorm port som var inhuggen i berget. Någon form av rödaktig formlös varelse verkade försöka ta sig ut ur porten. Prästen kastade den ena besvärjelsen efter den andra men varelsen såg inte ut att reagera nämnvärt på elden som träffade den.
Vi smög oss igenom staden och ner i en krypta under ett mausoleum. Där fanns en mängd avgjutningar av ansikten och tack vare kartan hade vi snart listat ut vilket som var det rätta. Ett nyckelhål fanns i dess mun och vi bestämde oss för att snarast försöka hitta nyckeln som passade i hålet.
Efter att noggrant ha genomsökt området där vi trodde att nyckeln skulle finnas upptäckte en i sällskapet att det fanns en hålighet under sanden mitt emellan de båda brunnarna. Det råkade vara utanför dörren till prästernas hus och det krävdes ett kraftigt slag för att bryta upp stenlocket som förseglade utrymmet. Ähhh, tänkte Valentino. Några lomhörda präster är väl inget att oroa sig för när vi är så nära vårt mål. En kraftig smäll senare var luckan öppen och nyckeln i vår ägo. De lomhörda prästerna visade sig dock ha utmärkt hörsel och kom springande ut genom dörren med hemska besvärjelser i högsta hugg!
--Valentino Toxys
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar