Medan de andra var uppe i Farinata för att stoppa jordeblodskällan och rädda Melealina från Shaguls offerplaner så var jag upptagen med att hålla reträttvägen öppen. Bland annat hittade jag tre odöda skelett som stod och hackade sten i en av gångarna, och jag visade dem några bra svingtekniker. Deras benknotor ville dock inte sluta leva efteråt så jag packade ner dem i min ryggsäck, med tanken att bygga ett gående koffabord av dem när allt det här är över.
Efter ett tag hörde jag ljudet av ett springande sällskap eka genom gångarna, med Tariqs omisskännliga fotsteg bland dem. Ute vid Crax-barbarernas läger hann jag ikapp dem, och hälsades glatt av Valentino:
“Eredrim! Gött! Du och Tariq kan väl sticka i förväg med krukan så ska jag bara ner och loota en sista gång. Jag kommer ifatt er senare med mina sjumilasteg, he-he-he!”
Krukan som Valentino refererade till var alltså glassurnan från Krau-Ki som nu innehöll det sista flytande jordeblodet på Marjura. Jordeblodskällan i Farinata var stillad!
Säkert visste nu också Shagul och varenda vandöd på Marjura om att jordeblodet slutat flöda. Den vandöda crurihäxan Rirba hade bett oss att föra det sista jordeblodet ett par mil bort från Farinata, dit hon kunde ta sig utan att bli genomskådad av Shagul. Med det sista jordeblodet skulle hon sedan leda sitt folk ner i havet och ut ur historien, vilket inte vore en dag försent. Så nu gällde det att kuta!
Vi valde samma väg som vi kommit, rakt genom dalgångens snår och sumpmark och upp över motsatta sidans bergkam. Tariqs nya barbartjänare, Ogrude, gjorde sig här oväntat nyttig genom att visa oss några relativt farbara stigar i omarkerna.
När vi hade sprungit en massa timmar i sträck började vi ledsna en aning. Vi bestämde oss för att vila ett par timmar i samma grotta som vi besökt på ditvägen. Sedan fortsatte vi springa.
Efter ytterligare några timmar började vi undra var Rirba höll hus. Distansen borde redan vara tillräcklig. Tariq stannade upp och hojtade efter Rirba, men svarades istället genom ösregnet av en skock vandöda bönder som kom springade mot oss. Vi gjorde kort process med dessa förlorade själar, men noterade samtidigt deras dragning till Tariq och jordeblodet. Det verkade alltså som att vi hade ytterligare en sporre att snabbt göra distans bort från Farinata och de vandöda horder som vistades där.
Förhållandena var dock miserabla. Terrägen var svårframkomlig även för en marjurerson som jag, och därtill verkade själva vädergudarna vara gramse på oss. Det som börjat med ösregn och hagel utvecklades under natten till full storm!
Det var hårda bud, men vi bet ihop och lubbade på. Ogrude var dåligt klädd för det iskalla regnet som stormen rev ner över oss, och ett tag såg barbaren ut att bli den första att svikta, men han bet ihop och lubbade på även han. Nästan som en dvärg, faktiskt.
Men om vi tyckte att färden så långt varit jobbig så var det ingenting mot vad den skulle bli! Trots våra ansträngningar och trots mitt goda stigfinnarsinne så sprang vi rakt in i en vandöd armé, mitt ute i ödemarken! Tusen och åter tusen outröttliga vandöda var nu hack i häl på oss!
Någonstans under den tumultartade flykten kontaktade Cracius oss via silverskålens magi, men det fanns ju inte direkt någon tid att språkas. Vi kunde i alla fall förklara att de vandöda var efter oss och att vi flydde mot Arhem.
Den första att kollapsa var Perima. Hon föll ihop när vi sprang på stranden till en fjällsjö. Vi såg att det låg en liten holme i mitten av sjön, och Tariq hade en idé om att landakänningens lagar kanske gällde även insjöar. Därmed tog jag över urnan med jordeblodet från Tariq, så att han kunde simma ut med Perima till holmen. Ogrude och jag forsatte således ensamma med jordeblodet.
Med hornstötarna ekande bakom oss sprang vi vidare. Vi sprang, och vi sprang, och vi sprang rakt in i en återvändsgränd! Ravinen vi följt uppför bergssidan slutade tvärt i en lodrätt klippvägg.
Under flykten hade jag varit tvungen att offra delar av min packning för att lätta på vikten, men ett föremål jag behållit var en liten plunta med stridsdryck, och den drack jag nu. Säkert hade även Ogrude kunnat använda lite lånade krafter, men jag drack allting själv, och därav ångrar jag inget.
Det som skedde var i alla fall att Ogrude och jag började klättra upp för klippsidan, som var både brant och hög. Ogrude tappade sitt fäste någonstans halvvägs upp och föll ner till den anstormande hären av vandöda. Själv lyckades jag klänga mig hela vägen upp, och det siste jag såg innan jag fortsatte att springa var hur Ogrude gick i strid med de vandöda. Nästan som en dvärg, faktiskt.
Med stridsdrycken pumpande i mina ådror lyckades jag ta mig genom de sista timmarnas språngmarsch, till jag slutligen såg Arhemsbukten nedanför mig. I ett övergivet fiskeläge strax utanför Arhem fann jag en eka, och med mina sista krafter rodde jag ut från stranden som snart fylldes upp av den efterföljande vandöda hären.
Men stormen rasade ännu och det fanns få skyddade platser jag kunde nå med min bräckliga farkost. Ett skeppsvrak utanför Arhems hamn blev min räddning, och uppkrupen i vrakets förpik kunde jag till slut få lite välbehövlig vila.
Jag vet inte hur länge jag sov, men jag väcktes av Cracius stämma ur en silverskimrande vattensamling. Allteftersom jag förklarade situationen för Cracius började jag inse hur problematisk den var: Stränderna runt Arhem var fulla av vandöda. Vädret gjorde det omöjligt att ta sig någonstans med ekan. Och samtidigt hörde jag en horndemons skriande rakt ovanför mitt gömställe!
Cracius kunde ju inte göra mycket för att hjälpa mig, så jag bad honom istället att använda nästa öppning i silverskålen till att kontakta någon med krafter som kunde hjälpa: Rirba, som lovat att slutföra arbetet, eller rentav vår gamla vän Berlindus, som kunde ta formen av en mäktig havsörn!
Det har senare berättats för mig att Cracius ändå gjorde något för mig den natten. Efter vårt samtal gick han ut i stormen och gjöt sitt eget blod i åkallan till Marduk, och jag är benägen att mena att hans böner hördes den här gången. Stormen tilltog nämligen till orkanlika proportioner under natten, vilket gjorde det omöjligt för både vandöda och demonödlor att försöka nå mig. Troligtvis spolade även stormen bort stora delar av den vandöda hären, ut i Arhemsbukten, för morgonen efter såg leden på stranden betydligt glesare ut, och någon horndemon syntes inte heller till.
Eftersom att min eka också spolats bort av stormen hade jag börjat arbeta på att bygga en flotte, när jag såg en ny eka komma guppande mot mitt vrak. Det var Tariq och Perima och Ogrude som kommit efter mig!
Med sällskap av goda vänner kändes situationen genast lättare att bära. Dessutom hade vår aktivitet ute på vraket också noterats av de vandöda inne på stranden, och en härold stegade fram och började böla okvädingsord på deras fallna språk. Tariq, som lärt sig Itilgres döda tungomål genom att slicka på lertavlor från Isakra, gav dem svar på tal. Ordväxlingen höll på en god stund, innan Ottar, de gamla crurernas kung, resolut högg huvudet av sin härold, och det blev tyst.
“Ge oss frid!” ekade till slut Ottars mäktiga stämma över Arhem. “Släck källan!”
Kungens ord verkade förbrylla den vandöda hären lika mycket som oss.
“Vi har trotsat gudarna länge nog, och se vart det har fört oss!”
Det här lät ju som goda nyheter för oss, men Ottar gjorde inga ansatser till att faktiskt leda sitt folk ut i havet så som Rirba planerat. Istället verkade Ottar vilja att vi hällde ut jordeblodet i havet. Efter en del överläggande mellan Tariq och mig, så som varandes de på plats mest kunniga om vandöda ting, gjorde vi kungen till viljes. Först bara en liten skvätt, och sedan alltihop. Men inget hände.
“Lögnare!” dånade kung Ottar på stranden och slungade sin stora tvåhandsyxa mot oss, vilken dock bara träffade vraket.
Efter ett tag började delar av den vandöda hären bryta upp och vandra bort mot glaciären. Sist kvar på stranden stod kung Ottar och spanade håglöst ut över havet, innan också han vände om och gjorde sin armé följe.
Vad hade vi gjort för fel? Betydde detta att det ännu fanns jordeblod kvar på Marjura? Dettta var frågor som ingen av oss hade svar på.
Ogrude verkade åtminstone nöjd med sin nya yxa. Nästan som en dvärg, faktiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar